The Nazi Haircut tillämpad

Vet inte om ni läste Carolines grej om The Nazi Haircut i senaste Rodeonumret? Den ursprungliga tanken var att DN-journalisten Carl Cato skulle personifiera frisyren, men när vi gjorde tidningen var han ute och seglade eller nåt så vi fick illustrera texten med ett ansiktslöst hår från en fashionblaska istället.
Igår, bakom scenen på Debaser dit vi flytt eftersom det luktade prutt på hela stället (rockdoft), träffade jag hur som helst Cato. Jag passade på att plåta hans hår, som synes är han The Nazi Haircut.

Någon timme senare, i dimman på Nya Kontoret, stötte jag ihop med en nazifrisyr till: Kulturskribenten och rapparen Erik Bredhe.

Johan Wirfält
Promotion

Lite Lekman

Addendum till gårdagens något bisarra inlägg: Jag har humor, däremot har jag aldrig påstått att jag är rolig.

Okej, tillbaka till verkligheten. Jens Lekman har, som ni kanske sett, spelat in en tjusig video till Sipping on the Sweet Nectar. Han flyger över Island men det känns som världen, jag tänker på Werner Herzogs The White Diamond fastän det varken finns luftskepp eller regnskog i videon. Det är ju så vackra bilder.
Ansvarig för det hela är, i vanlig ordning när jag skriver om musikvideor här på Rodeobloggen, min kompis Marcus Söderlund. Just den här gången är nepotismen närmast på metanivå eftersom jag dessutom stylat Jensa. Instruktionerna var att han inte ville "se ut som en crooner". Jag svarade med referenser cirka 1975, tiden när Serge Gainsbourg och Mick Jaggers negligerade stil var som mest fulländad. Det var, med ett Marc Jacobs-citat jag brukar plocka fram vid sådana här tillfällen, "a time when casual was handled in a luxury way". Jaggerbild nedan ur legendariske pararazzon Ron Galellas bok The Photographs of Ron Galella.

Apropå Werner Herzog – jag har just börjat läsa Of Walking in Ice, hans dagbok från vad som kan vara en av de största mansmansmilstolparna i modern europeisk kulturhistoria: fotvandringen mellan München och Paris senhösten 1974.
Herzog gjorde den övertygad om att det skulle rädda livet på den då dödssjuka filmforskaren, kritikern och vännen Lotte Eisner (som sedan kom att leva tio år till), men också för att han ville vara "ensam med sig själv". Att läsa Of Walking in Ice, översatt av Herzogs ex-fru Martje, är som att höra en voiceover från någon av hans filmer. Som alltid när bildade tyskar går direkt till engelskan utan tänka på att deras eget språk är mycket svulstigare känns formuleringarna ofta smått arkaiska. Men åtminstone hos Herzog ger det även texten en sorts poetisk nyans som, inbillar jag mig i allafall, inte skulle vara lika påtaglig om han pratade tyska. Soundbite från Domrémy i Lorraine, 8 december (man måste tänka in brytningen för att det ska bli bra): "The land here is being carelessly killed. Children are playing around the church. During the night I was very cold. An old man crosses the bridge, unaware that he’s being watched. He walks so slowly and ponderously, pausing again and again after short, hesitant steps; that is Death walking with him".

Nyutgåvan av Of Walking in Ice är första titeln på sympatiske brooklynbon Matthew Eberharts nya förlag Free Association. Det är nödvändig läsning för alla som är intresserade av Herzogs ständiga behov att testa fysiska begränsningar och hans kluvna förhållande till "naturen". Du beställer ett eget ex här.

Fick för övrigt just höra att vår vd är ute och jagar ripa. Jag har alltid undrat vad riktiga chefer pysslar med på fredageftermiddagarna. Nu vet jag.

Johan Wirfält

In memoriam: Kommunikationscentralen

Idag börjar bokmässan i Göteborg. Jag är inte där, jag är aldrig där längre. Nu måste det fram varför. För några år sedan, 2004 närmare bestämt, vandrade jag runt bland montrarna som vilken kulturjournalist som helst. Jag sa hej till Salka Hallström, gick på semimarium om Tomas Tranströmers brevväxling med Robert Bly och stötte på Pietro Maglio i B-hallen (vi bråkade lite om M.I.A:s mixtape Piracy Funds Terrorism). Efter två dagar hamnade jag på blöt efterfest hemma hos Sigge Eklund.
Ett par minnesbilder: Stig Larsson skymtar inne i badrummet, ingen aning om vad han gör. Någon som kanske är Sisela Lindblom står lutad mot en vägg i hallen, jag nickar hej och hon tittar misstänksamt tillbaka. I vardagsrummet till höger Jessika Gedin, rak i ryggen i en insutten Carl Malmsten-soffa, jag känner igen henne på håret.
Och så jag och Sigge, i köket.

Vi pratar om beatförfattarna. Jag erkänner att den avslutande meningen i On the Road länge var den vackraste jag läst och känner genast att jag gjort bort mig. Sigge nämner Archie Shepp och hur han hör fraser från dennes furiösa frijazzsaxofon i Ginsbergs poesi. Samtalet tassar långsamt in på musiken. Snart inser vi att vi på varsitt håll varit stora beundrare av stilsäkra postpunk-bandet Dislocation Dance. Vi börjar skråla trumpetmelodin från deras Vendetta och dansar runt köksbordet. Plötsligt har vi bestämt oss för att starta en egen jazzpopduo, den ska heta Kommunikationscentralen. Stig Larsson dyker upp med Jens Assur, de letar lådvin i röran på diskbänken.
"Vi har ett band Jens, ta en bild!" ropar Sigge.
Så vi ställer oss mot väggen, Jens trollar fram en liten digitalkamera (3 megapixel!) och trycker av.
Resten av den där natten är dunkel. Jag har försökt rekonstruera vad som hände många gånger, får bara tag i fragment. En sak minns jag: Sigge förklarar något, oklart vad men jag tycker han är mästrande, brusar upp och rusar ut.
Jag vet fortfarande inte om jag bara missförstod eller avsiktligen tolkade fel. Någon med sinne för ironi skulle kanske tala om kommunikativt sammanbrott. Hur som helst vaknade jag upp dagen efter, högt upp i Gothia Towers, med ångesten gnagande i bröstet som en ilsken tvättbjörn.

Det blev aldrig någon jazzpopduo som hette Kommunikationscentralen. Sigge skrev en roman om sin pappa, jag blev redaktör för en modeblaska och lovade mig själv att aldrig mer åka till bokmässan. Vi har inte talat med varandra sedan dess.
Bilden som Jens tog där mot köksväggen är allt som finns kvar.

Johan Wirfält

i-D-gnäll och Harveys knähöga mockasiner

Jag vet inte om någon förstår tidningen i-D längre? När jag pratar med kompisar i London verkar det alltid som om de bor i världens roligaste stad, en gång i tiden kändes det likadant när man läste i-D. Numera bläddrar man lite i senaste numret, gäspar åt ytterligare en slentrianstollig story med några idioter i Boombox-mode och bokar en tågbiljett till Göteborg istället. Hösten 2007 känns i-D mer besatt av den trendiga turistmyten om London – grime, samma Hideoutmärken som alltid, "Brick Lane" – än vad som verkligen händer där.

Jag har alltid haft en känsla av att folk på tidningar som handlar om popkultur och trender inte ska sitta och häcka på samma stol mer än tre-fyra år. Det blir lätt rutinmässigt, men framför allt åldras även redaktörer. Förr eller senare blir de ofrånkomligen knarriga. Jag har inget principiellt emot att vuxna gör tidningar om barn (Kid’s Wear balanserar till exempel ständigt mellan att vara förtäckt barnporr och ett av världens bästa modemagasin). Samtidigt är få saker förstås mer patetiska än journalister som envisas med att samtidens subkulturyttringar bara blir begripliga om man sätter dem i relation till vad det egentligen betydde när Sex Pistols släppte Never Mind the Bollocks. Terry Jones har varit chefredaktör för i-D sedan 1980. Det är nästan lika länge som Daniel Sparr var chefredaktör för Nöjesguiden. Är det inte dags att Terry också får ett land att vara manager för snart?

Sedan finns det förstås goa grejer i i-D ändå. "World wide web"-temat i senaste numret må vara helt obegripligt, men Benjamin Alexander Huseby lyckas hur som helst dunka in en jättefin modestory med Anja Rubik. I slutet av tidningen dyker dessutom DJ Harvey upp, och ja – jag är medveten om att jag har ett minst lika fetischistiskt förhållande till honom som Terry Jones någonsin till Vivienne Westwood et al, men det är okej för det här är en blogg, ingen tidning.
Jag tänker inte referera hela intervjun, antar att den egentligen mest är rolig för oss Harveyfetischister. Men han pratar mycket om "good disco karma" och hur han och Larry Levan i början av 90-talet hajkade runt Morden i sydöstra London på jakt efter stentvättade jeans i grå och röd denim. Som ni säkert noterat på bilden har han dessutom ett par fantastiska, knähöga mockasiner på sig, utsökt accentuerade av en klassiskt bikerinspirerad och i sammanhanget ganska nedtonad klädsel.
"The kind of stuff I’m strutting around in here in LA would get me taken down an alley and quietly executed if I was in London", säger Harvey, till synes ovetande om Hoxtonscenens hela existens.

Det är uppenbart att han inte läser i-D längre.

Johan Wirfält

Stalkerikon: Sandra Bernhard

Jag har inte sett Fanspjäsen än, däremot snackade jag lite med Fredrik Strage om den i förra veckan. Jag var sugen på att intervjua Agneta Fältskogs ex-pojkvän/stalker Gert van der Graaf för Rodeo men det blev inget, det var för stressigt för Gert med alla tabloider och civilklädda poliser inne på Orionteatern berättade Strage. Han förklarade också att Gert är en väldigt timid person i verkliga livet, men att teaterversionen av honom är mer passiv-aggressiv:
"Lite som Robert De Niro i King of Comedy".
Det använder jag som en ursäkt för att posta ett litet modereportage med det bästa i just King of Comedy. Nej, inte De Niro, och inte scenen där kameran sveper över en Manhattantrottoar och snuddar vid Don Letts och tre fjärdedelar av The Clash.
Bäst i King of Comedy är Sandra Bernhard.

Där Robert de Niros Rupert Pupkin är hämmad men latent hotfull är Bernhards överklassflicka Masha sjövild från första rutan. Även om det är Pupkin som får för sig att det kan vara en bra idé att ta Jerry Lewis talkshow-värd som gisslan, är Masha drivande när de genomför själva kidnappningen. Och det är i hennes föräldrars townhouse den bortrövade tv-stjärnan förvaras medan Pupkin drar sin stand up-rutin i hans program inför 85 miljoner tittare.

Sandra Bernhard är fantastiskt klädd genom hela King of Comedy. Jag tror faktiskt hon har en av film-80-talets bästa garderober: den lite längre kavajen – club blazer eller i linne – med uppkavlade ärmar återkommer i flera scener, antingen till högt sittande jeans eller lång kjol och vita strumpor/loafers.
Hon personifierar den klassiska men avslappnade Upper East Side-elegansen, "not too categorically cashmere sweater and flannel skirt", som JD Salinger kanske skulle ha sagt.

Semipsykotisk judisk arvtagerska kan mycket väl vara säsongens bästa look (textremsor optional).

Johan Wirfält

Akta er, för…

Nästa säsong slopar Svenska fotbollförbundet reglerna som begränsar antalet utländska spelare på planen. Då kan det bli ännu fler danskar, norrmän, finnar, islänningar, tyskar, juggar, brassar och argentinare på allsvenskans arenor.
Och så såna där afrikaner, enligt Sportbladet igår.
Sex stycken på plan samtidigt, till och med. Eller kanske sju. Elva, tjugotvå?
Man riktigt känner hur de sitter och trycker i väntan på att "gränserna ska öppnas", säkert på nån flyktingflotte förtöjd under Öresundsbron.
Hur ska det gå för oss svenskar nu?

Eller, vänta, två mer relevanta frågor till Anders Gerdin: varför är rubriksättning och layout som bygger på samma principer som Expressens ökända "Släng ut dem"-löp från början av 90-talet fortfarande gångbara hos er? Exakt när bestämdes att Sportbladet skulle gå från att vara lite slentriansvennigt kategoriserande till att bli ohöljt rasistisk?

Jag och alla negrer undrar.

Johan Wirfält

A Slightly Shaded View of Jugge

När jag såg den här bilden, i Stureplans föredömliga fotoreportage från Du levande-premiären, satt jag och lyssnade på Trophy med Bat for Lashes. Det är ju en fin sång, men framför allt är den fruktansvärt trendig. Möjligen skärpte det mitt modesinne, för jag begrep något jag missat tidigare: Jugge Nohall har – med sin satinskjorta, tunna läderkostym, kors runt halsen och märkliga minicase i handen – en extremt väl genomförd nygot-look.

Han är Sveriges svar på Diane Pernet.

Johan Wirfält

Fashion-Condi

I nya boken Confidante visar Washington Post-korren Glenn Kessler hur Condoleezza Rice gick från illa sedd Bush-lakej till respekterad statskvinna på knappt två år – och samtidigt hamnade på Vanity Fairs (i och för sig ökänt keffa) lista över världens bäst klädda människor.
När Rice efterträdde Colin Powell som amerikansk utrikesminister 2005 insåg hennes medhjälpare Jim Wilkinson vikten av att snabbt lyfta fram henne ur George Bush skugga, och etablera Condi som en "världspersonlighet" i egen rätt. Varje offentligt framträdande var noga researchat. Rices möten med pressen planerades hela tiden för att visa henne i sociala sammanhang (med elever på ett musikkonservatorie i Paris, eller chit-chattande framför brasan med Carl Bildt) eller i vackra, historiska omgivningar (typ indiska mausoleum). Vid pressträffar tillsammans med flera andra statsmän arrangerades promenaderna fram till podierna så att Rice gick i mitten flankerad av dignitärerna, vilket förstås signalerade hennes höga status.
Även garderoben valdes med största omsorg. När Condoleezza Rice landade i Irak var hon klädd i fladdrande vitt tyg som förde tankarna till Lawrence av Arabien. Vid ett besök på en amerikansk militärbas i Tyskland våren 2005 (ovan), bar hon en högt skuren, uniformsinspirerad kappa och svarta, knähöga läderstövlar – "hon såg ut som en blandning av Mussolini och Liza Minnelli", skriver Kessler.
Jag vet inte om jag håller med om liknelsen – Washington Posts moderedaktör Robin Givhans dominatrixteorier är roligare – men det är hur som helst något regalt och väldigt respektingivande över Condi på den där bilden. Hon är, kort sagt, vacker.

Slate har resten, med ett lärorikt litet bildspel om politikern som varumärke, kläder som imageskapare och allt det där. 

Johan Wirfält

Walter Gibbons-pokalen 2007

Lite göteborgsk homoerotik så här på söndagskvällen? Den här helgen har Studioversionen av A Mountain of Ones Brown Piano spelats sammanlagt 251 minuter på Rodeokontoret. Dan Lissvik och Rasmus Häggs remixar på Rubies A Room Without a Key och Shout Out Louds Impossible var fenomenala redan dem. Jag minns till exempel en varm morgon i Göteborg sent i somras, jag slumrade till på en soffa medan TTA-Eric viskande sjöng "It’s possible…" i mitt öra, för att därefter ruska mig vaken och skrika: "Det måste vara Dan som sjunger! Det måste vara Dan som sjunger! Hör du?! Hör du?!".
Jag hörde.
Och framför allt hör jag nu – när Studio gjort tre remixer i rad som alla tar respektive originallåt till nya, utomatmosfäriskt episka discohöjder – hur uppenbart det är att Dan och Rasmus kommer ta hem den eftertraktade Walter Gibbons-pokalen för 2007. Alltså den pokal som sedan hösten 1979 delats ut vid en ceremoni långt inne i Dave Mancusos skägg till den remixare som under året varit bäst på att ta vilken skit som helst och förvandla det till just utomatmosfäriskt episk disco.
(Bland de senaste årens vinnare hittar vi inte helt otippat namn som Lindström & Prins Thomas samt Erol Alkan och Richard Norris Beyond the Wizards Sleeve-projekt.)

Kolla in Studios remix på Brown Piano här. Och så ser ni förstås till att stödja saken och beställa nya A Mountain of One-ep:n från typ Piccadilly.

Johan Wirfält

Komma hem tidigt på en fredag-soulen

Sebastian Mego. Lyssna: I Could Get Used to You.

Johan Wirfält