I väntan på ad-bloggen

Roger Wilson har lovat våra art directors Sandberg & Timonen en egen blogg – om de bara levererar en pdf med alla artiklar ur förra numret till honom. Det har de inte gjort än. Så tills den riktiga ad-bloggen dyker upp får ni hålla till godo med följande: bilden som ska vara på tekniksidan – technosidan, that is – i kommande Rodeo håller på att ta form i en studio i Västberga. Emil Larsson fotograferar samtidigt som jag skriver det här, kameran och stativet kostar tydligen en halv mille (obs, hyrda). Notera den softa lampan. Och att vi gått helt Reinfeldt och plåtar platt-tv.

Vad vi lyssnar på? Studios remix av A Mountain of Ones Brown Piano såklart, det är ju höstens bästa låt.

Johan Wirfält

Dementi

För er som tittade på Studio Virtanen igår: hatar att göra någon besviken, men jag har inte flyttat in hos Kalle Rosander och Carl M Sundevall. Återkommer eventuellt i frågan.

Johan Wirfält

‘Tis the season att ha på sig en massa garn

Apropå en fråga jag ofta får av aggressiva Debaserstammisar när jag visar mig på stan: givetvis fattar jag att modejournalistiken kan gå över huvudet på folk. Nu pratar jag inte bara om dumheterna jag själv slänger ur mig här och där. Utan lika mycket om den trendrapportering man möter generellt, i fredagsbilagor, tv-soffor och typ Café Collections. Come september, och världens samlade modejournalistgarde sitter där igen och förklarar varför "stickat" kommer vara så viktigt just den här hösten.
Normala, sansade människor tänker: "Okej, och naken hud är hett i slutet av juli? Det är väl en självklar del av livet, precis som att Stakka Bo har mössa eller att Johan Croneman skriver långa meningar med många komman?"

Jag hör er, och jag håller med. På Rodeo tror jag att vi rätt mycket undvikit den typ av modejournalistik som går ut på att paketera 150 plagg och accessoarer i tio lättfättliga trender. Det känns mindre och mindre relevant för varje säsong som går, modevärlden ser ju inte ut så längre (om den nu någonsin gjort det).
Samtidigt är idén om specifika säsongstrender förstås ett sätt att bringa nån sorts ordning i kaoset.
Alltså satt vi där, i tisdags, och pratade om stickat. Det var jag och Robert Nordberg från DV Man och programmet var P3 Populär. Jag slängde in några bloggfavoriter – sammetskavajen, LL Bean-kängorna och Mahmoud Ahmadinejad – for good measure.

Jo, när jag ändå är inne på garn. Det är lite lustigt hur Giles Deacon snott hela Sandra Backlund-konceptet och tillsammans med ett gäng hjälpsamma londonstylister tar det till massorna i höstens samtliga bi-annuals – till exempel i Pop, där Steven Klein och Katie Grand plåtat Beth Ditto. Därifrån snodde jag den goa bilden ovan.

Johan Wirfält

The Wire-man siktad på bakgård i GBG

För The Wire-fetischister som mig känns den 6 januari 2008, det förmodade premiärdatumet för säsong fem, fortfarande alldeles för avlägset. Jag vet inte om gårdagens Upp till kamp gjorde livet fram till dess enklare, men när Corey Parker Robinson plötsligt dök upp som välklädd vietnamdesertör var jag i allafall tvungen att hets-texta lite med de närmast sörjande. Robinson är alltså Leander i The Wire, en av de unga men skickliga poliserna på Major Crimes Unit som brukar skrocka lite i bakgrunden medan Lester skäller ut Herc och Carver för att de bränt iväg på ännu en amatörmässig soloräd.
När han gästspelar i det sena 60-talets Göteborg heter han Samuel Johnson och har en förträfflig röd polotröja och två skotthål i magen.

Att titta på Upp till kamp handlar för mig annars mycket om att försöka glömma allt jag sett av modstrilogier och gamla klipp ur lokaltidningen där mina föräldrar ville sänka sina egna löner. Med dylikt i bakhuvudet är det nämligen svårt att ta Sverris Gudnasons Tommy och Fanny Risbergs Lena på allvar. Ofta känns det som om de försöker spela sinnebilden av just ett nedknarkat mods eller en lite vilsen folksångerska, snarare än att bara göra två sökande ungdomar som antagligen skulle betett sig ungefär likadant var än i historien man hittat, tja, sökande ungdomar.
Det blir lite för tidstypiskt.
Sånt – och saker som att hälften av göteborgarna pratar stockholmska och att skildringen av en del av den där kampen uppenbarligen hafsats ihop – kan man störa sig på.
Men det är ändå en fin serie. Ruth Vega Fernandez är till exempel bara bra. Och Simon J Bergers Erik försonande leende mot sin pappa från fängelsebritsen var ju ett tv-ögonblick man kommer minnas ett tag.

Jo, apropå folksångerskor, kolla in nya skivan Bearded Ladies som samlar en massa goa gummor från 60- och 70-talet. Den enda av dem jag hört tidigare är svenska Turid, men nästan alla är håriga och underbara. Mest streetwear är Susan Christies Rainy Day som ni hittar här.

Johan Wirfält

Att inte ha Wayfarers, del 1

Scott Storch-brillorna.

Johan Wirfält

Författarutseende

På lunchen idag spekulerades det bland annat i att Kerstin Thorvall vill ha Jonas Hassen Khemiri. Vad vi borde pratat om är förstås att Bengt Ohlsson numera vill vara Jonas Hassen Khemiri.

(Bengtbild ur dagens Expressen)

Johan Wirfält

Give ‘em enough tweed

Okej, det här är inte nån jävla filmblogg. Men igår såg jag The Shooting Party och eftersom inget annat hänt senaste dygnet – förutom att en kontaktlins eventuellt fastnat bakom mitt högra öga – får jag väl berätta om det.

The Shooting Party, med en lågmäld och helt lysande James Mason i huvudrollen, är ett fint kostymdrama förlagt till ett brittiskt gods några månader före första världskrigets utbrott. Det är helg, ett jaktlag anländer och därifrån gör tre generationer adel vad de kan för att dölja sina privata issues medan de avhandlar mer klassmässig ångest över att ha spelat ut sin roll som landets ryggrad. Samtidigt bygger tjänstefolket, fulla av pliktkänsla och skvaller, en paviljong ute på ägorna för herrskapets "luncheon".

Det är Gosford Park utan mord och quirky Altmankaraktärer – läs för övrigt Julian Fellows, Gosford Parks manusförfattare, om The Shooting Party och författaren Isabels Colgates förlaga här.

Självklart är The Shooting Party även en orgie i grönbrun tweed – Raffe använde den som referens för höstens Polokollektion – så för att göra den delen uthärdlig ringde jag in stödtrupper i form av Björn af Kleen och vår gemensamme vän Christopher som är baron. Baronen tyckte det var för lite Brideshead (men erkände att han kanske druckit något glas rött för mycket för att ta in alla nyanser). Björn gillade filmen mer, och förklarade att skildringen av den brittiska 10-talsadelns kollektiva ångest stämde väl överens med saker han läst i en lunta som heter The Decline and Fall of British Aristocracy.

Senare snackade vi om när The Sartorialist plåtade Björne under Stockholms modevecka. För er därute som bryr sig – och jag har förstått att ni är ett par stycken – kommer här en liten intervju om det.

Din walk on, eller snarare sit down, hos Sarto är redan smått legendarisk. Tjejer mailar mig och frågar hur du kan vara "så skruvat vacker". Manliga bekanta undrar mest om ditt hår. Jag också, vad är hemligheten bakom lockarna? Fönar du?
– Jag fönar inte, förutom när jag simmat i Expressens simhall, de har en fön där. Dock har jag länge övervägt att skaffa en fön för hemmabruk, men jag vet inte var jag ska gå. Det känns en smula otidsenligt, som att gå till en traktorbutik och efterfråga en plog. Jag försöker använda vax när mitt hår blir för långt och lambert, men jag blir aldrig nöjd, utan mest kladdig om fingrarna. Jag trivs bäst utan produkter, och en eller två dagar efter tvätt. Jag tvättar det med ett vanligt Redken-shampoo som jag fått av Ika Johannesson. Och kammar mig med kamm efter duschning.

Var klipper du dig?
– Jag har en frisör som jag litar på fullständigt, han heter Magnus och klipper på salongen Blow out på Östermalm. Det är en mediefrisör. Ett tag var jag i fas med Mats Olsson. Han satt i stolen bredvid och pratade rockmemoriblia. Jag ska dit på måndag igen.

Jag vet att många gillar Fiatarvingen Lapo Elkanns kläder, själv anser jag att han är skakigare än en flight över Alperna. Men om man nu envisas med att hämta sina stilförebilder ur den europeiska överklassen, vem ska man då välja?
– På semestern hittade jag Suzy Menkes bok The Windsor Style om hertigan av Windsor, den engelska prinsen som abdikerade för att kunna gifta sig med amerikanska skandalkvinnan Wallis. De flyttade till Frankrike. Söp, shoppade och påtade i trädgården. Hertigen har den perfekta stilblandningen, franska rivieran möter kylslagen brittisk hovkultur möter amerikansk överklassexcentricitet. Mycket lila, omöjliga mönsterblandningar.
– Det är just abdikeringskvoten som gör det, det måste alltid finnas ett drag av semester i varje komposition. Skjortan utanför. Han revolterade mot sin pappa genom att vika slag på sina byxor, så att strumporna accenturerades ovan hans two-tone loafers.

Johan Wirfält

Onsala ? Teheran

Idag hade vi redaktionsmöte. Det tjafsades om typsnitt och textgrader, dessutom höjdes röster för att bannlysa The Tough Alliance från Rodeos sidor. Vi får se hur det blir med den saken, men oavsett vad som händer kommer Eric, Henning och deras fina videor alltid vara välkomna på Rodeobloggen. Den nya, till A New Chance, spelade de in i ett regnigt Onsala för ett par veckor sedan – ni hittar den här.
Titta sedan på förlagan, den briljanta slutscenen från iranske regissören Abbas Kiarostamis filmskoleklassiker Close Up. För ett par dagar sedan frågade en kompis vad som var höstens bästa herrlook (eftersom hon respekterade min "känsla och, well, smak"). Det senaste året har jag blivit övertygad om att sann stil är att klä sig helt vanligt, så jag slängde ur mig något om komikern Zach Galifianakis huvtröjor och ogenerade Tomas Hemstad-skägg. Självklart borde jag ha talat om iraniermodet i Close Up i stället: de aningen för stora M65-jackorna, den nedtonade färgskalan, Mohsen Makhmalbafs subtila solglasögon.
Det är en stil så konventionell att den gränsar till självförnekelse.
Folk brukar ju hävda att det krävs år av träning för att uppnå en perfekt nonchalant vardagslook. Alternativ för otåliga: flytta till en tossig teokrati.

Ni måste för övrigt se hela Close Up, det är en fantastisk film.

Johan Wirfält