Hängdebatten

Hemma med en unholy influensa idag, men jag lyckades i alla fall snörvla ur mig några ord om byxhäng på P3 strax före lunch. Hanna Fahl ringde upp apropå det där brevet Östermalmsskolans rektor skrev nyligen, och eftersom jag är trendig fick jag prata om hängets eventuella trendighet. För den delen av diskussionen, och mitt möte med Nicolai Dungers håriga röv, kan du lyssna här. Vill du åt kulturjournalistgnället är det bara att läsa vidare.

Att en skola på just Östermalm vill "diskutera" byxhäng och urringade toppar förvånar förstås ingen. Snarare är det så förutsägbart att man egentligen borde lämna den här debatten åt lika förutsägbara sossebloggare norröver. Men östermalmsrektorns argument, att häng och urringning är ohygieniskt och framför allt stötande, är så mekaniska att jag måste ge det hela några rader ändå (skyller på febern).

Den här typen av renlighetsiver, precis som strävan att dölja hud och kroppsdelar, har de högre stånden kanske delat med tidig svensk arbetarrörelse och diverse frikyrkosekter. Men i slutändan känns det ändå som ett djupt konservativt, borgerligt projekt.

I Sverige är byxhäng lite som att boffa bensin, något man gör när man växer upp. Men det hindrar inte att häng, liksom gaserna från en trimmad EU-moppe, främst förknippas med arbetarklassig svennighet. När det sena 90-talets skate- och hip hop-våg stilmässigt ebbade ut, populariserades hängiga brallor istället av fotbollsstjärnor och dokusåpasvennar. Det är alltså en stilkod som krälat uppåt i klasstrappan. Därför blir det också lockande att se hängförbudet som ytterligare ett led i kampen för ett "rent" Östermalm.

Här kan det vara på sin plats med lite paralleller till USA, där saker som vanligt ställts mer på sin spets. Både Georgia, Virginia och Texas har försökt lagstifta mot baggybrallor de senaste åren, och i Louisiana har en lag om böter eller fängelse i upp till 15 dagar bisarrt nog antagits tidigare i höst. I det fallet låg en svart demokratisk senator bakom det ursprungliga förslaget, men rasdebatten kom självklart som ett par svettiga boxershorts på posten ändå. Man behöver inte ha en särskilt finkalibrerad kulturell radar för att inse att häng på byxorna idag handlar nästan lika mycket om ung afroamerikansk identitet som ett vildvuxet afro gjorde för ett kvartsekel sedan. Att som vit be en svart dra upp sina brallor är lite som att försynt fråga om man kan få "känna på håret".

Johan Wirfält

What’s Really Gubb

Okej, jag har återfått medvetandet efter lämningen men fem dygn obloggade är en evighet numera. Känner att jag måste ta babysteps här den närmaste tiden, och börjar därför med klassiskt Rodeobloggenmaterial i form av en skitlång text som innehåller ord som "Ralph" och "Lauren". Det är ju viktigt att ni känner igen er.

Så. Ralph Lauren har en man – lurvig fiskartyp, ser ut som Hemingway – som heltidsjobbar med att åka jorden runt och samla på sig antika möbler, utgångna böcker och annan reaktionär rekvisita Raffe tycker det är coolt att inreda sina butiker med. Sådant kan tyckas skrattretande, men är i själva verket kongenialt med hela Raffemyten. Ralphie Lifshitz från The Bronx är och förblir den fulländade livsstilsillusionisten.
De senaste veckorna verkar mina kompisar Carl M Sundevall och Tom Pyl på Spy Bar ha varit ute på en liknande resa. De har berättat om laduliknande antikvariat i Halmstad som säljer dammiga halvfranska band per kilo, de har mailat och undrat vilka av vasastans antikkvarter som är bäst om man letar efter uppstoppade fasaner och porslinsgrodor.
De har inrett Gubbrummet.
Den sista biten i manskanonpusslet föll på plats i lördags natt då Björn af Kleen intog dj-båset för att spela sin flickväns countryskivor.

Det är säkert rätt tänkt – när listorna över årets viktigaste accessoarer börjar sammanställas om några veckor kommer Björne antagligen slåss om förstaplatsen, enda konkurrenterna är egentligen Ray-Ban Wayfarers och senaste-numret-av-Fantastic Man-nonchalant-ihoprullat-under-armen. Däremot tycker jag att "gubb" används lite släpphänt nu för tiden. Ur ett snävt stockholmskt trendperspektiv peakade det väl som prefix redan i slutet av förra hösten. Och med något vidgade vyer kan man konstatera att Gycklargruppen tog "en lidthen sabbath" för snart två månader sedan, samt att de sista subversiva lagren av mansmanslooken skalades av ungefär samtidigt som Per Morberg blev landets mest populäre tv-kock.

Calle och Tom kunde alltså valt ett hippare namn. Men framför allt verkar det där rummet – som jag rent disclaimermässigt alltså inte satt min fot i än, som vanligt skriver jag bara utifrån hörsägen, that’s how I blog – sakna ett rätt väsentligt gubbelement: känslan av att tiden står still.

I slutet av Alice Munros The View From Castle Rock finns en underbar liten berättelse som sammanfattar vad jag menar ganska bra. Boken handlar om den 76-åriga författarinnans förfäder, skottar som invandrade till södra Kanada i slutet av 1800-talet. Jag minns inte detaljerna så bra, men i det här kapitlet beskriver Alice Munro i alla fall hur hon för ett par år sedan åkte runt på Ontarios vägar med sin make Gerald på jakt efter platser hon besökte som barn. Målet är en särskild kyrkogård. Kanske, tänker hon, finns nycklar till hennes bakgrund där. Hon har bara ett vagt minne av var den ligger och de kör fel flera gånger, men det gör inte så mycket. Visst, hon håller på och avslutar sin bok och den där tyska släktgrenen hon bara hört talas om har en plats i familjehistorien. Men det viktiga är egentligen inte att hitta deras gravstenar, det viktiga är att få vara ute på vägen och åka bil med den man älskar. De är ju tillsammans och är det något de har gott om så är det tid.
Det är grundläggande skit som hon berättar hemskt fint.

Jag gillar sånt, så för att knyta ihop den berömda fashiontygpåsen: det är dags att jordfästa gubben och relansera pensionären.

(Och jo, ni ser rätt, det är ett Bat For Lashes-pannband Alice har på bilden. Vidare kommentarer överflödiga.) 

Johan Wirfält

Idag ville jag hellre gå en sväng

Innan vi gjorde sista korret. Jag är snart tillbaka, under tiden lite Habib Koite.

 

Johan Wirfält

Gränslös (men inte på CRB-sättet)

Ljuset i slutet av tunneln är en deadline, den kommer allt närmare och det är gött. Under tiden kan jag meddela att jag använde damparfym hela helgen, Chanel Chance. Rekommenderas.

Johan Wirfält

”Jo, vi har ‘tropical dreams’ i Australien också.”

När vi gjorde säsongens modesamtal för Rodeo (kommer i novembernumret om ett par veckor) frågade jag Agnes, Daniel, Lisa Milberg och Liselotte Watkins om det inte var dags för brittiska trendtidningen i-D att sätta Studio på omslaget snart.

Daniel trodde att det bara var en tidsfråga, Lisa hävdade "nästa nummer eller numret efter det", medan Liselotte släppte en "jättebomb" och erkände att hon faktiskt aldrig varit i Göteborg. Inget av det där fick tyvärr plats i slutversionen av modesnacket. Däremot blev oddsen för att Dan och Rasmus snart dyker upp på framskjuten plats i i-D ännu lägre. Jag fick precis veta att de remixat Kylie Minogues nya singel 2 Hearts.

(Insert gränslös 5000-teckenstirad från Carl Reinholdtzon Belfrage om Studios framtida äventyr här.)

Som av en händelse lyssnade jag igenom hela kommande Kyliealbumet ("Kylie") tidigare idag. Jag kan verkligen gilla den där lilla 52-åringen, någon gång runt millenieskiftet var hon ju en genre i sig, europeiserad discopop i dess allra renaste form.
Men nya skivan är faktiskt värdelös.
Kanske har hon insett att medan hon var borta lyckades uppkomlingen Jamelia på något sätt göra den fulländade Kylie Minogue-låten med Superstar. Kanske är Kylie bara sänkt efter uppbrottet från Olivier Martinez. Hur som helst låter hon på "Kylie" mest som ett oinspirerat Sugababes.

Men 2 Hearts är ganska trevlig. Framför allt inleds den med en lovande och lite ESG-aktig basgång som säkert kan göttas till i Göttlaborg. Studios grej brukar ju vara att överträffa råmaterialet.

OINKEDIT: Den är visst redan ute. Kanske inte topp tre studioremixar i år, men åh så fin ändå. Topp fyra tror jag.

Johan Wirfält

Populärkultur

Idag snackades det sneakers i P3 Populär, jag var med i egenskap av "rehabiliterad sneakerjunkie" och fick bekänna gamla synder från millenieskiftet. Till exempel att sitta och torka av mina Nike Dunks med baby wipes, alltså våtservetter speciellt framtagna för att matcha ph-värdet på en babystjärt.
– Vad analt, sa Hanna Fahl.
– Bokstavligen, sa jag.
Och hasplade sedan ur mig något om med Stendhalsyndromet för att beskriva den utmattande känslan av att komma till världens sneakertätaste stad Tokyo i början av 00-talet . Ja, herregud. Ni kan lyssna också.

Ebba von Sydow och Stureplansportningen förresten, vi hade nyss redaktionsmöte om det här stycket på hennes blogg: "en för mig främmande man kommer fram för att prata. Därefter kommer han fram med ytterligare en främmande man, som också vill prata".

Alltså, sättet som hon upprepar formuleringen "främmande man" på? Vi lutar just nu åt att Ebba är rasist.

Johan Wirfält

Dansrant

Det kommer nog bli lite tyst här de närmaste dagarna, jag ligger nämligen efter med allt – raderna jag ska skriva om Elfriede Jelineks frisyr, bilderna på Olle Ljungström som 17-årig new wave-unge jag måste buda iväg ikväll, antropologiavhandlingen om chassidiska judars bröllopsritualer jag tänker att jag åtminstone borde skumma för att hålla någon slags nivå i ledaren till nästa nummer.
That’s right, det är produktionsvecka på Rodeo igen.

Jag ville bara säga en sak tills vi hörs igen: det var gött på Dansens hus i fredags. Fransyskan Gisèle Vienne satte upp Kindertotenlieder, ett performance om utanförskap, sexualitet, självmord och norsk blackmetal. Det sistnämnda, och kanske också att Stephen O’Malley från Sunn-O stod för musiken (mer Burzum-electronica än Burzum-metal), hade lockat dit en massa kids som ockuperade de främsta stolsraderna.
Scenen var som en snötäckt glänta i skymningen, fylld av dockor som stirrade i marken med ansiktena dolda av huvorna på uniforma svarta munkjackor. Mellan dem rörde sig fyra dansare, en kvinna och tre män. Ganska snart blev det tydligt att ett våldsamt erotiskt drama utspelade sig på scenen. Först hände det lite i skymundan, två av männen började ta på varandra medan publikens fokus var någon annanstans. Jag märkte det för att småkillarna på raden framför började rycka i stolarna, de hoppade upp och ner, pekade och viskade upprört till sina kompisar. Snart blev det homoerotiska aningen mer uttalat, en kyss, ett par jeans som hasades ner. Så låg en man på scenen med stjärten i vädret.

Jag har sett naknare spektakel på Dansens hus. Men då har publiken varit den vanliga mixen av kulturtanter och unga, välklädda scenkonstentusiaster. Stående ovationer är liksom deras utgångsläge när ridån går ner. Istället är det när känslan av kritikerkonsesus för en gångs skull stannar hemma som man inser att kultur faktiskt betyder något.
Folk reste sig och gick i grupper i fredags, säkert 30 pers tågade ut ur salongen innan Kindertotenlieder var över. Efteråt var det lika mycket buande som hänryckt jubel.

Kanske var det manshånglet, eller att föreställningen med sina 75 minuter var minst en kvart för lång och folk blev uttråkade. Vad vet jag, jag har ingen stor slutsats att dra här. Att anklaga tonåriga blackmetalfans för homofobi och koncentrationsproblem känns ungefär lika meningsfullt som att be Simon Bank skippa den parentetiska Blandaren-humorn i sina fotbollskrönikor. Men det kändes bara så befriande att någon faktiskt fick nog och drog. Även om man kan hitta bättre anledningar till det – som dem Vanja Hermele skriver om i Expressen i dag, här – borde fler Dansens hus-kvällar sluta så här. Med något annat än ett enda kollektivt "fint", uttalat bakom Acne-halsdukar i alpacka.

(Vill förresten be om ursäkt för att det här var en jävligt tråkig text, rent kreativitetsmässigt peakar jag runt torsdag eftermiddag tror jag.) 

Johan Wirfält

The Last Basker

Det här är min kompis Ken Fujimoto. Du har kanske hört talas om honom, han går på Beckmans, jobbar på Acne vid Norrmalmstorg och är i lite vidare kretsar känd som Fashionjapanen. Han kom förbi på vår kontorsfest igår kväll, som alltid med ett leende på läpparna. Men det fanns sorg i hans blick. Jag frågade vad som hänt.
"Jag har haft inbrott", sa Ken med sin karaktäristiska brytning (hans satsmelodi liksom sänks i slutet av varje mening, det är väl nåt japanskt). "Två gånger på tre dagar".
"Oj, vad sjukt", sa jag, "vad tog de?".
"Min dator. Och två av mina tre baskrar".
"Så den du har på dig nu är den enda du har kvar?"
"Ja"
"Vilka svin", sa jag. "Datorn, det är ju okej liksom. Men baskrarna, fy fan. Vet du vad Ken? Jag ska skriva om det här på bloggen imorgon. Tjuvarna kanske läser det, inser vad de har gjort och lämnar tillbaka baskrarna. De kan skicka dem till Rodeokontoret".

Alltså, om du är tjuv:

Rodeo
Kaptensgatan 6
114 57 Stockholm

Märk kuvertet "Kens baskrar".

Johan Wirfält

Strul med Micke Elmenbeck

Micke Elmenbeck mailade mig igår, hans nya assistent hade tydligen läst om middagssnacket här. Micke kände att ett klargörande var på plats, då ingen av hans "nära vänner eller konstsamlande vänner är göttlaborgare".

Micke skriver:
"Fakta 1: Min skivsamling såldes till Micke Goulos på S:t Eriksgatan 72, sorterad efter kategori i flyttlådor. Skivorna är främst spelade på stora dansgolv på stora klubbar och fester, aldrig i baren på Riche. De har alltså mycket repor men inga gamla ölfläckar.
Fakta 2: Min konstsamling är bara delvis såld, cirka 15 verk säljs dessutom i höst på Auktionsverket, fyra verk hos Sothebys i NYC och dryga 30 verk har jag behållit. Sen auktionen har jag hunnit köpa fyra nya verk. Gött!
Har däremot inte köpt några nya skivor."

Då vet vi. Det är nog mest folk från Göteborg som köper skivor nu för tiden – Anders och Arbetaren har precis börjat lägga upp några av dem, nya gamla grejer, på sin sprillans blogg Mind on the Run.

(Foto Anton Elmerbeck, Stureplan.se)

Johan Wirfält

Skäggupdate

Jag var på Press-Stop och plockade upp fashionblaskor på lunchen. Sensationell story med Stefano Pilati i nya Arena Homme Plus, väldigt fin och väldigt Glenn O’Briensk Glenn O’Brien-essä om konsten att svära i An Other Man ("I think there’s a book here, but I would like to simply get the ball rolling by offering some notes on words we hear everyday but read far less often."). Fick också beräknad ankomsttid på höstnumret av Fantastic Man: "Senast till helgen".

Leif Pagrotsky stod för övrigt och tjuvläste senaste Monocle som, säkert helt frikopplat från det faktum att den har svenska finansiärer, fortsätter göra affärstidning som om Norden vore planetens ekonomiska nav (månadens scoop: Grönland är det nya Island). Jag fick för mig att Pagrotsky stått där ett par timmar och väntat på att någon bloggande mediaman, typ Pontus Schultz, skulle gå förbi och liksom bara i förbifarten notera vilken modern tidning han läste.

Du får nöja dig med mig, Leif.

Johan Wirfält