I’m Not Bob

(Ful bild-förklaring längst ner.) 

Grejen med Bob Dylan är att man inte kan prata om Bob Dylan. Jag gillar honom, men att ha en åsikt som sträcker sig längre än så känns mest som att addera ytterligare några kilo ballast till de senaste 30 årens rockteoretiska diskussion.
Sånt försöker jag låta bli.

Nu tror jag inte att Todd Haynes känner riktigt likadant, han har ju trots allt spelat in en hel film om Bob alldeles nyligen. Men efter att ha sett I’m Not There – jag gjorde det i morse – är det uppenbart att lika mycket som Todd Haynes vill säga något Dylans liv, vill han också desarmera legenden och säga något om livet, typ, generellt.
Alltså vägrar han konsekvent att tala om "Bob Dylan". Istället berättar han sex historier om sex människor som alla är lite som Bob, eller som Bob skulle kunnat vara, eller som Bob skulle vilja vara eller bara som Todd Haynes tror att Bob är. Man sitter förstås och tänker att det är Dylan ändå, men bara att slippa höra det där namnet hela tiden – folk i filmen heter saker som Jack, Woody, Billy och Jude – är en fet mytologisk load off the back.

Jag inbillar mig att det gör I’m Not There till en känsligare film. Alla snackar om Cate Blanchett och det ska de göra, hon är häftig. Samtidigt är det avsnitten med Cate, med buande folkmusikfans när hon pluggar in elgitarren eller konfunderade brittiska reportrar när hon ger knasiga presskonferenser i London, som känns minst intressanta ur ett större perspektiv.
Det som fastnar är istället Heath Ledger och Charlotte Gainsbourg, som man följer från Greewich Village-diners via telefonsamtal mellan parisiska hotellrum och hus i upstate New York till 70-talets syntetiska rättegångssalar.
Hade Todd Haynes varit en lite mindre smart regissör än vad han är skulle hela I’m Not There förstås byggts på det relationsdramat – och slutat som en Walk the Line II eller, ännu värre, en Control (får återkomma till varför den är de senaste årens sämsta film någon annan gång). Men istället möter vi Heath Ledger och Charlotte Gainsbourg kortfattat och episodiskt. Varje ögonblick framstår därför som så mycket varmare och så mycket mer smärtsamt. I öppen bil på väg genom amerikansk östkusthöst – han i Persolbrillor, kort kavaj och ljusa slacks, hon i en jacka jag inte riktigt minns – är de ett av de vackraste par jag sett.
Det är en njutning, och en jävla plåga, att titta på.

Negg då? Jo, lite. Till exempel de produktplacerade, och helt otidsenliga, Belstaff-jackorna. Please. Att det är en på bilden ovanför, där Heath dessutom lyckas se ut som en mupp, beror bara på att det var den enda jag hittade på honom och Charlotte tillsammans. Om nån har en bättre, skicka länken.

Johan Wirfält
Promotion

Den där Mary alltså

Första versen på Work That känns som soundtracket till en av Maja Perssons peppade Cosmopolitan-ledare (jag läste en på toaletten idag). Det är verkligen ingen diss, tvärtom. Men sedan kommer en Maryrad i refrängen – "I’m talking about things that I know" – och vers två, och så blir man rädd att man trivialiserat låten ändå:

Feeling great because the light’s on me
Celebrating the things that everyone told me
Would never happen, but God has put his hands on me
And ain’t a man alive could ever take it from me

Jaja, det är väl som det brukar med Mary J Blige, hon låter dig aldrig glömma att kampen är större än livet. Det tackar vi för, nu ska jag jobba skammen av mig ett tag till. Vinterns mäktigaste musik hittar du här så länge.

Johan Wirfält

Lasse Berghagen: nu även soft rasist

I dagens Aftonbladet, s 51 (hittar inte på nätet) intervjuas Lasse Berghagen om sin nya julshow – specifikt sketchen "Fattaru – d e jul" där han och kollegerna Jessica Margberger, Niklas Strömstedt och Christine Meltzer, well, rappar. Att det här antagligen kommer få Karl Roves tidigare försök i genren att framstå som genomtänkt säger sig självt. Jag skulle istället vilja fästa er uppmärksamhet på följande replikväxling ur intervjun.

Reportern: Är du insatt i hiphop sedan tidigare?

Lasse Berghagen: Inte ett dugg. Det är väl ingen av oss som är. Men det är kul med de här rörelserna som rapparna har. För mig är det en helt ny form – det här med att gå med händerna nästan som orangutangkroppar.

Plötsligt får det berömda Allsång på Skansen där Wyclef snodde Lasses kavaj en helt ny innebörd.

Johan Wirfält

Hippt

Ursäkta överanvändningen de senaste dagarna. Men jag kan inte komma ifrån att det är ett av mina favoritord, tillsammans med "American" och "Gangster". Jag gillar etymologiskt svenska ord också, kommer bara inte på några just nu.

Läste att Ken vill göra radio förresten. Gör det! Jag ska försöka pitcha in programmet över lunch med en P3-chef imorrn.  

Johan Wirfält

Kort om Karl

"Mina kläder är alltid från senaste säsongen. Om du älskar mode då bär du det", säger Karl Lagerfeld i dokumentären Lagerfeld Confidential. Att han trots, eller kanske tack vare, sin stilmässiga konsekvens själv aldrig sett särskilt modern ut – och därför i någon mening sällar sig till de designer i "trasiga jeans och t-shirt" han i filmen säger sig förakta – gör förstås ett sånt uttalande till ännu ett bra och mystiskt Karlcitat att spara på.
Lagerfeld Confidential (som jag ohippt nog såg först igår, på Stockholms Filmfestival) är just det, en radda kvicka oneliners som växer till en ganska underhållande uppvisning i självmytologisering.
"Jag har inga rötter. Jag älskar förändring. Jag håller inte fast vid någonting", säger Karl, och förklarar att hans liv börjar om var sjätte månad, när Paris modehus ställer klockorna inför en ny säsong.
Han ger med andra ord ett genuint intryck av att vara en total konstruktion. I det finns något vackert.

Annat man fick "veta" i filmen:
Karl åker alltid shotgun i bilen, till höger om sin chaufför.
När Karl flyger gör han det med en sammetskudde på magen, han har haft den sedan 40-talet.
Varje bok Karl köper har en given plats i hans hem i samma sekund som han tar ner den från butikshyllan (och Karl hävdar dessutom att han kommer ihåg var varenda bok han någonsin köpt står).
Om Visionaire- och V Magazine-skaparen Stephen Gan pratar för mycket i sin mobiltelefon kallar Karl det för "Ganfire".
När Karl var femton såg han ut som om han jobbade på Herr Judit på Hornsgatan.
Och jo, Karl gillar verkligen verkligen den amerikanske modellen Brad Kroenig jättemycket (särskilt hans rundade lår).

Johan Wirfält

”Det var sådana grejer de kunde ha för sig”

Jag har ett tidningsurklipp upptejpat på min vänstra datorhögtalare. Det är från Expressen i våras och sitter där för att påminna mig om allt det fina med fotbollen. I artikeln får läsarna ställa frågor till Anders Svensson, Kent Sjögren i Karlstad undrar:
"Vad är det roligaste och/eller konstigaste du bevittnat i ett omklädningsrum?"
Taco svarar:
"När jag som junior kom upp i A-laget i Elfsborg. En av mina bästa kompisar var också ung då. En av de äldre, mer rutinerade spelarna kissade på min kompis i duschen. Det var lite tuffare förr när man kom upp och då sa man inte ifrån heller, även om det kanske inte var något han blev jätteglad för. Men det var sådana grejer de kunde ha för sig och jag slapp det själv som tur var."

Vill man bli påmind om varför Elfsborgs fotbollsomklädningsrum är något av en no-go area även idag är det bara att läsa pannbandsanfallaren Fredrik "Bella" Berglunds blogg. Den är också underhållande.

Folk har undrat varför jag skrivit så lite om hippa saker på sistone. Jag vet faktiskt inte, men jag lovar att återkomma så snart jag har ett hippt svar.

Johan Wirfält

Herrbloggsmaterial

Eftersom resten av redaktionen tittar på Gossip Girl gör jag sedan igår kväll samma sak.
Jag har bara hunnit se två avsnitt, än så länge känns det rätt mycket som ett ickemoraliserande Beverly Hills 90210 gone östkust. Precis som i 90210 är ju vuxenvärlden ständigt närvarande men ändå avlägsen och lite ogreppbar. Genom ungdomarnas ögon får man små glimtar av en mer eller mindre förlorad föräldrageneration, i det här fallet sjuka men också härliga "New York-människor": den frånskilda 90-talsrockpappan med patinerade lädersmycken som uppfostrar dotter och son till godhjärtade brooklynbor från ett renoverat industriloft i Williamsburg; Upper East Side-mammorna som sublimerar all åldersnojja på sina barn och dikterar vilka kläder som bäst passar respektive kropp och sinnesstämning.
Och så vidare.
Gossip Girl är kul och man drömmer konstiga saker om New York när man sett den.

En grej bara: Medan jag tittade på Chuck – hotellarvinge och seriens as med två misslyckade våldtäktsförsök på två avsnitt – hade jag en gnagande känsla som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Till slut förstod jag vad det handlade om. I fucked up flugor och halsdukar, skjortor i Lapo Elkann-färgskala samt vagt modsrefererande frisyr är han ju ett vandrande herrbloggsinlägg.
Får Stureplan nys om den här killen är det bara en tidsfråga innan Roland Philippe-Kretzschmar börjar argumentara för att blåtiror under högerögat är en naturlig del av en "positiv personlighet".

Mer gossip förresten: Jag snackade skvallerjournalistik och Victoria Beckham med Susanne Ljung i Stil i P1 idag, lyssna här eller på någon av repriserna i helgen.

Johan Wirfält

Don’t Believe the Hair

Jag har inte sett David Lynchs Inland Empire, men min kompis Kristian Bengtsson hävdar att det är den sämsta film som någonsin visats på svenska biografer:
"Det är som att se Peter Wahlbeck utan skämt, filmad med mobilkamera i tre timmar. Jag försökte somna hela tiden men det gick inte, det var så mycket konstiga ljud i den".
Jag har ingen anledning att misstro honom. Och eftersom mitt eget kulturintag de senaste dagarna på sin höjd kan kallas "passiv andrahandskonsumtion" – sträckläsning av artiklar och kritiksidor till nästa Rodeonummer – har jag inget annat att komma med. Det kändes alltså lämpligt att dela med sig av den här informationen.

Ni gör självklart vad ni vill med den.

Johan Wirfält

Kräkstjejen: A master of comebacks

Igår råkade jag titta på Boston Tea Party. Ni vet upplägget, i studion mitt emot Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, med en vägg av böcker som fond, sitter en lightvariant av Fråga Lund-panelen: typ Stig-Björn Ljunggren (statsvetare), någon historiker, en gränslös beteendevetare och en torr läkare.
Programmet gästades av Eva "Kaskadkräkset" Nazemson, i dagsläget med runt fyra miljoner fans på YouTube. Hon må vara tjejen med tv-världens just nu mest tvivelaktiga claim to fame, liksom alla andra är jag djupt imponerad av hur hon hanterade den där live-uppkastningen.
Igår, på de två-tre minuter hon intervjuades av Filip och Fredrik, blev det återigen uppenbart att hon är ämnad för större saker.
Panelens läkargubbe skulle skänka vetenskaplig tyngd till studiosamtalet och meddelade myndigt att det är "extremt ovanligt" att folk kräks av mensvärk. Evas svar, inte stridslystet utan med ett leende på läpparna:
"Jaha, har du själv haft mensvärk nån gång?".
Touché.
Det är den typen av riposter, kvicka och avväpnande, man vill se mer av i svensk tv. Jämfört med de fulla fotbollsgalelallarna som stod och gapade i kanalen bredvid framstod Eva Nazemson som närmast Colbertsk.
Filip och Fredrik borde, till exempel, göra henne till reporter i vad de nu har planerat för vårens tablå.

Johan Wirfält

Ett erkännande

Jag insåg först i lördags att säsong två av Saxondale visades på BBC tidigare i höst. För att kompensera denna popkulturella blunder laddade jag ner klabbet för att komma ikapp.

Precis som i första säsongen finns det massor av anledningar att uppskatta Steve Coogan som före detta roddaren, numera insektsutrotaren, Tommy Saxondale: hans ticks, hans labila folkilskenhet, hans handfallenhet i närheten av kvinnor och hans obändiga tro på den helande kraften i tung brittisk blues.
Men egentligen gillar jag nog mest serien för dess fixering vid hår. I säsong ett sportade Saxondale en kort men fluffig glamrockfrisyr, i säsong två har han bytt till något som mest påminner om en gråhårig variant av den klassiska DJ Harvey-pagen.
Liksom Harvey vet Tommy Saxondale dessutom att riktig musikmagi alltid utgår från håret:
"Tangerine Dream, they’re a real band. With real hair."

Som streetwearmusik-tv betraktat är det rätt oöverträffat.

Johan Wirfält