Rapport från Danneland

Idag tog jag och mamma tåget till Humlebæk och Louisiana. Sydskandinaviens bästa konstmuseum har just nu en stor Lucian Freud-uställning, man kan kolla in hur sonsonen till psykoanalysens fader gör en resa från egensinnig och (tycker jag) lite Otto Dix-inspirerad konstskoleelev till en ännu mer personlig målare som bland annat gjort det definitiva porträttet av Leigh Bowery, performancekonstnär och allmän legend ur Londons 80- och 90-talsnattliv.
Dessutom visar Louisiana en Richard Avedon-retrospektiv.

Att jag velat se den hela hösten är förstås inte så oväntat. Avedon är en av modehistoriens typ tre viktigaste fotografer, och hans In the American West ett av de finaste fotoprojekt som över huvud taget genomförts. Att som fashionredaktör göra något annat än att högakta honom är ungefär som att avfärda Coco Chanel eller Yves Saint Laurent som modehistoriska bagateller.
Utställningen koncentrerade sig på hans porträtt – det som väcker mest respekt i europeiska konstsammanhang. Men roligast att se var ett tjugotal originalprintar från ett modejobb Avedon plåtat någon gång strax efter inspelningen av Funny Face. Audrey Hepburn, och ett par andra av Avedons favoritmodeller som Suzy Parker och Dovima, springer runt i Parisnatten: biljardhallar, cabareter, trottoaren utanför Café des Beaux Arts. De bär böljande aftonklänningar från Balenciaga, Balmain, Dior och Lanvin, och de flankeras av det sena 50-talets playboys, Avedonvänner som kolumnisten Art Buchwald och fotografen Frederick Eberstadt, klädda i fedorahattar och fläckfria frackar. Idag ser man förstås varianter på det där temat hela tiden: Mario Testinos Vanity Fair-reportage från Brasilien, Juergen Tellers YSL-kampanjer, hela senaste numret av Purple Fashion eller vad som helst. Men då, 1955, var blotta tanken på att ta coutureklänningarna från fotostudion och placera dem mitt i Paris inte helt rumsrena nattliv revolutionerande.
Att idag se printarna, med Richard Avedons slarviga marginalanteckningar om hur bilderna ska förstoras för att passa Harper’s Bazaars tryckformat, är modejournalistmumma.

Avedons porträtt är ju också fenomenala för det mesta, men dem får andra tjata om. Rent parentetiskt bara: jag upptäckte att Truman Capotes klädsel på den berömda bilden nedan (från mitten av 70-talet tror jag) verkar ligga i linje med min plan inför nyårsafton. Svart kostym, mörkblå skjorta, fluga i ultramarin sammet…
 

Johan Wirfält
Promotion

Spoilervarning: Extras julspecial

Film- och tv-historien är fylld av angrepp mot kändisfixering och ytifiering.
Vi har "I’m mad as hell and I’m not going to take it anymore"-ramsan som ropas från hustaken i Sidney Lumets Network efter att huvudpersonen, en Johnny Carson-liknande talk show-värd, attackerat sitt eget mediums förfall på bästa sändningstid.
Vi har Studio 60, vars första avsnitt inleddes med att den fiktiva tv-showens producent får sparken efter att han hållt ett liknande livesänt tal.
Sedan alldeles nyligen har vi dessutom Extras julspecial, som sändes på HBO förra veckan och på BBC typ samtidigt som jag skriver den här skitlånga texten (eftersom det är jul och jag inte har något bättre för mig).

Ricky Gervais och Stephen Merchant verkar alltid spara sina mörkaste ögonblick till de här en-och-en-halv-timmes-avsnitten. Precis som när man tittar på The Office julspecial vrider man sig i våndor oftare än av skratt. När det är roligt är det å andra sidan rent genialt, antar att de har någon formel för hur mycket ackumulerad ångest som behövs för ett riktigt förlösande asgarv.
När Extras julspecial börjar befinner sig Ricky Gervais karaktär Andy Millman på den brittiska buskiskomikens topp. Han ligger bakom landets mest populära catchphrase, han har sju miljoner tittare och en sällsynt ful actionfigur på stormarknaderna.
Den enda som hatar vad han gör mer än tv-kritikerna är, som vanligt, han själv.
Efter att ha distanserat sig allt mer från sin bästa/enda vän Maggie (som inlett en ny, inte särskilt högprofilerad karriär som städare), skickat paparazzi efter en lunchcruisande George Michael och blivit avslöjad av en Guardianjournalist när han under en intervju låtsas bli uppringd av Ridley Scott, erkänner han att om valet står mellan att vara rik kändis eller respekterad konstnär är det förra mest lockande.
Eller, kanske, realistiskt.
Andy Millman bestämmer sig alltså för att vara med i Celebrity Big Brother.
Efter diverse förnedrande tävlingar och uppdrag lägger sig slutligen verkligheten som en våt duk över Andy. Han klarar inte mer – och i en känsloladdad monolog gör han upp med kändiskulturen, medierna och sin egen förljugna världsbild.
Innan han lämnar huset ber han Maggie om förlåtelse för att han bara brytt sig om sig själv.
Istället för att ge den förväntade presskonferensen – Big Brother-utbrottet är förstasidestoff, Posh och Becks har ringt Andys agent och berättat att de "mot sin vilja" ska fotograferas på en privat strand nästa vecka, vill han vara med? – smiter han ut bakvägen, där Maggie väntar i sin lilla franska bil.
"Vart vill du åka?", frågar Andy.
"Var bor flygfiskarna?", frågar Maggie.
"I havet."
"Då åker vi till havet."

Jag antar att man kommer kunna läsa en skarp adjektivtyngd analys av det här i morgondagens Guardian Kjelle Häglund-inlägg. Till dess känns den avslutande scenen så over-the-top att jag förutsätter att Ricky Gervais och Stephen Merchant driver med oss – på Andys, Maggies och framför allt en hel genre rättfärdiga dramers bekostnad.
För ett av skälen till att Extras inte bara varit en rolig, utan också en effektiv samtidskommentar, är att den accepterat kändiskulturen på dess egna villkor.
Varje avsnitt förutsätter ju att människorna som parodieras medverkar. Utan Clive Owen, Orlando Bloom eller Kate Winslets karikerade versioner av sig själva hade metadimensionen, den som gett Extras en särskild nerv, gått förlorad.
Samtidigt är det uppenbart att serien betytt minst lika mycket för de gästande stjärnornas framtoning. Genom att driva med mediebilderna av sig själva framstår de som mer jordnära och mänskliga, och det är självklart avgörande faktorer för karriärsmedvetna kändisar som vet att de behöver medier och publik på sin sida.
Så tänker jag, och med det i bakhuvudet känns Andy Millmans avslutande anti-kändisrant mest som en drift med motsvarande monologer i exempelvis Network eller Studio 60. Det är som om Gervais och Merchant vill säga att visst, kändiskulturen tar helt sjuka proportioner idag, men har man väl fått bord på The Ivy lämnar man det inte gärna ifrån sig.
Maten är ju godare. Och skämten bättre.

Johan Wirfält

Coppolamaterial

"She was never happy in her own skin. She was troubled. It was like she felt she didn’t really exist."
Jag känner igen ett synopsis till en Sofia Coppola-film när jag ser ett, och nu har jag gjort just det: historien om Alexandra Parressant, en fransk förförerska och självutnämnd supermodell som det senaste året blivit känd genom att tala ut i pressen om sina förhållanden med Ronaldinho och basketstjärnan och tillika Eva Longoria-maken Tony Parker.
Huffington Post har alltså gått Vanity Fair och ägnat sig åt lite undersökande kändisjournalistik. I sammanhanget behöver "undersökande" i och för sig inte betyda så mycket mer än att kunna franska, läsa en fransk fotbollsjournalists blogg och intervjua några av Alexandra Parressants barndomsvänner, men hur som helst visar det sig då att det mesta i hennes liv – förhållandena, modellkarriären, alla de kända vännerna – verkar vara påhitt. Hon framstår mest av allt som en sorts modern, kvinnlig Tom Ripley som med hjälp av en ambitiös internetstrategi diktat ihop en ny livshistoria.
Enda frågetecknet är vad en av Alexandra Parressants gamla klasskamrater säger i Huffington-artikeln:
"Hon är inte ful, men medelmåttig. Definitivt inte modellmaterial".
Sådana brukar ju inte Sofia Coppola vara så intresserad av. Men det går säkert fixa med lite Roland Mouret-klänningar.

Johan Wirfält

Oscarsevangeliet

Till jultraditionerna i det wirfältska hemmet – läsning av böckerna man läst om under hösten, hetska diskussioner om samhällets allmänna fördummande/förråande/förytligande, utdragna nattmanglingar med brorsans senaste brädspelsinvestering (i det här fallet El Grande) – har jag på senare år lagt en ny: att kolla på de filmer som läckt under nomineringsprocessen till Oscarsgalan.
Den "For your consideration"-textremsa som dyker upp med jämna mellanrum i de här filmerna har under 00-talets andra halva fått en ny innebörd. Lika mycket som en vänlig vädjan till journalisterna, filmproducenterna och skådespelarna i Oscarjuryn att överväga filmen för en nominering, framstår den som en liten julhälsning till de hackergrupper som väntar på nya grejer att kopiera och fildela.
Igår såg jag alltså I Am Legend, ute sedan ett par dagar. Jag har varit pepp på den sedan jag var i New York i våras och läste en rapport i New Yorkers About Town-spalt om trafikstockningarna inspelningen av "The New Will Smith Movie" orsakade runt Brooklyn Bridge.

Vid det här laget vet ni säkert att I Am Legend handlar om en forskare som ensam överlevt en epidemi som tagit med sig resten av mänskligheten. Nu, med en snäll schäfertik som enda sällskap, försöker han undvika att bli uppäten av rabiesrasande människorester i ett öde New York.
Den inledande scenen, där Will Smith jagar antiloper från en trimmad Mustang nerför ett folktomt Park Avenue, är fantastisk – det är som om man tittar på Planet Earth instoppat i något postapokalyptiskt racingspel. Men som skildring av en snar och smutsig framtid har I Am Legend annars en bit kvar till mästerverk som Children of Men (som jag för övrigt såg första gången på samma sätt, för exakt ett år sedan). Kanske är det för att filmen mot slutet blir en rätt slentrianmässig zombieslaktarsession, eller så har Will Smith bara inte sin bästa dag på jobbet. Hur som helst är hans och hundens promenader bland bilvrak och bråte, med måsskriken som ekar mellan tomma skyskrapor som enda ljudspår, den stora behållningen med I Am Legend.
Det är ju något väldigt vackert med övergivna stadslandskap. Jag tror jag ska åka till Tjernobyl.

Johan Wirfält

Julbordet och Wes Anderson

Den senaste veckans julbordsrace har fått mig att fundera på om jag verkligen är salongsfähig. Okej, jag har bara varit på två, men det har räckt för att uppenbara hur usel jag är på just julbord. Jag kan inga juliga snapsvisor. Jag har ingen koll på turordningen vid buffén – när tar man sill, när tar man lax? Var kommer, vilket aktualiserades vid gårdagens besök på Oaxen, den rökta vildsvinskorven in?
Igår var jag dessutom löjligt ofokuserad i en diskussion om Wes Anderson och när det är okej att var rasist. Jag försökte, utan framgång, referera till de (japp) postrasistiska teorierna i en lysande The Life Aquatic-essä som det lilla litterära New York-magasinet N+1 publicerade för ett par år sedan.
Så jag gör det nu istället.
Det är klart att man får berätta historier som kretsar kring tankar om evig och rätt dysfunktionell Upper East Side-ungdom om man nu vill det. Jag förstår dem som försvarar det, jag gillar ju själv de här filmerna.
Samtidigt finns en sorts Wes Anderson-dogmatism som verkar innebära total acceptans av allt som ingår i hans lilla waspbubbla, och det hajjar jag inte riktigt. Åtminstone någon minut borde väl kunna vigas åt mediterande över varför en sikhs främsta funktion i Wes-världen är att vara lite vagt lustig? Sådär som bara män som pratar engelska med bengalisk brytning och bär turban kan vara?

För er som undrar: den halva, bruna grisen var go. 

Johan Wirfält

?This was a particularily bad case of somebody being cut in half?

Om (den internationella) trailern håller vad den lovar är Walk Hard inte bara en efterlängtad drift med biopicgenrens ovana att försvara sviniga rockmäns beteende med diverse barndomstrauman. Framför allt verkar filmen – som alltså är en Judd Apatow-historia om countrysångaren Dewey Cox och hans liv med sin enda sanna vän schimpansen – ge John C Reillys komiska talang det utrymme den förtjänar.
Äntligen, får man väl säga.
Jag älskar verkligen Will Ferrell, men Talladega Nights visade att ingen spelar lätt retarderade rednecks bättre än just John C Reilly. När han i Walk Hard-trailern slänger ur sig ännu ett "föck" är det inte så mycket en svordom som en kärleksfull åkallan av bomullsfält, beef jerky och varma komockor.

Sjukt pepp på den här.

Johan Wirfält

Riktiga rockjournalister lämnar aldrig hemmet utan kikare

Ovan: DN:s Nils Hansson skådar kalebass på Etran Finatawa, Kägelbanan, 30/11.

På en del av de konserter med västafrikanska artister jag varit på i år är Nisse Hansson den enda jag känt igen i publiken. Så jag brukar prata med honom. Det är soft eftersom Nisse gärna har femminutersutläggningar om vilken ljudklang man kan få fram ur en kalebass om man sänker ner den i vatten.
Jag lär mig saker, och önskar samtidigt att jag brytt mig mer om hans King Crimson-hyllningar redan när han skrev dem i DN i slutet av 90-talet.
2007, ett år då avdankade Idjut Boys-komplettister möter äldre proggmän i kollektiv kärlek till Habib Koite, är det uppenbart att Nisse Hansson är Sveriges bästa musikjournalist.
Såhär: när jag och mina generationskamrater blivit lyriska över något återutgivet krautalbum eller ägnat vår gemensamma hjärntrust åt att försöka komma på en ny genrebeteckning på A Mountain of Ones musik, har en del (Molla?) säkert avfärdat det som historielöst poserande.
När Nisse Hansson gillar samma grejer vet man däremot att det bara är bra.
Nisse kan ju sin rockhistoria. Och Nisse poserar inte.

Imorrn spelar Senegals mest mytomspunna band, Orchestra Baobab, på Södra teatern. Nisse kan tyvärr inte komma, så jag bad honom förklara varför ni ska göra mig sällskap istället:
”Har lite halvdan koll på de historiska detaljerna men det var nånting i stil med att när den tonårige Youssou N’Dours första band sprack så följde några med honom och bildade Super Étoile de Dakar och några andra gick och bildade Orchestra Baobab. Bör ha varit i början av 70-talet. Originalvinylerna är dyrare än Fela Kutis plattor, men det finns flera bra samlingar på cd. Och de nya albumen, såklart. För alla som undrar hur kubansk och afrikansk musik egentligen hänger ihop är Orchestra Baobab det mest pedagogiska svaret – en sorts Senegals motsvarighet till Buena Vista Social Club, urgammal musik spelad med en grace som bara riktigt rutinerade veteraner förmår. När jag såg dem live i Dakar i somras dansade alla salsa till dem. Jag skulle säga att det är ungefär 50/50 afrokubanskt och västafrikanskt, enstaka gitarrslingor från Kongo oräknade.
Nya plattan är för övrigt svinbra.”

Johan Wirfält

Inte ens jag orkar rubriksätta det här

Idag har jag ägnat en jävla massa tid åt möten och fyra och en halv minut åt Nöjesguidens julnummer. Deras redaktion har upptäckt ”gubben”, det gjorde mig fundersam och lätt utmattad. Men innan jag hann tänka så mycket mer på det landade ett kul sms från Niklas Elmér i luren. Jag är inte helt säker på vad han menar, men det kan ha något att göra med den åldrande manlighetens betydelse för året som gått.
Alltså delar jag med mig av Niklas meddelande:
”Mats Gellerfelt promenerade precis förbi här på Odengatan (eller om det var Dan Backman, jag ser inte skillnad) och instinktivt ville jag springa fram och fråga: upphör kläder att vara kläder för att man inte kan bära dem?
Trevligt att träffas kort i helgen, det var varmt.”

Johan Wirfält

Jonas Thente-huvan!

Jonas Thentes bloggbylinebild är redan smått legendarisk. Hukandet under huvan, de kritiskt krökta ögonbrynen på alvers vis – en mer ändamålsenlig presentation av en litteraturskribent som dessutom älskar fantasy och recenserar spel är svår att tänka sig.
Så när jag, strax efter midnatt i fredags, sprang in i honom på vår Marie Laveaufest, var jag självklart tvungen att be honom göra en ”Jonas Thente”. Som synes ovan levererade han, och gav dessutom en väldigt underhållande redovisning av förra veckans bloggbråk med Åsa Linderborg.

När jag tittade in hos Jonas idag upptäckte jag att han botat lördagens bakfylla med att översätta ett par stycken briljant Goethefiktion av den amerikanske författaren Donald Barthelme.
Kritikerbloggar, säger jag, är den efterlängtade entresolen för utarbetade redaktörer som aldrig hinner tillgodogöra sig en riktig bok.

Johan Wirfält

Medel-Remi

Igår skrev Jan Gradvall en fin Jan Gradvall-artikel om Tunbjörkska radhusområden, handbollslaget Saab och Lars Winnerbäck, den stora medelklasskildraren från Linköping, på Expressens kultursida. Som en pendang vill jag tipsa om Remi Nicole.
Daniel Björk säger att hon är ”nya Kate Nash”. Det är inte riktigt min typ av musik, men de inledande raderna till hennes sommarhit Go Mr Sunshine är om inte den största så väl den charmigaste medelklasskildring jag hört i år:

You know that it’s summer when
You call up and tell your friend
Of your amazing bikini set
That you bought at Top Shop

Årets poptext!

Johan Wirfält