Mer ras: Sidan 4!

Synd att Gringo la ner, sedan dess har nämligen den förträffliga bloggen Adios Gringo befunnit sig i mer eller mindre komatöst tillstånd. Kanske plockar någon fram defibrillatorerna och återupplivar den efter att ha läst Carlos Ejemyr Rojas Beskow (now THAT’S kulturelitchilenare for you, CRFN!) debattartikel i Expressen – vederläggning av hans inte särskilt klockrena tes lämnar jag hur som helst åt någon annan. Jag nöjer mig med att konstatera att artikeln redan på premisstadiet är ett sådant haveri att man börjar undra vad de egentligen käkar till frukost på Expressens debattredaktion.
Häng med!

Expressens politiske redaktör: ”Mana är en radikal politisk tidskrift. Men dessutom görs tidskriften Mana delvis av invandrare, förlåt blattar. Manadebatten handlar därför inte om vilka krav en statlig myndighet kan ställa på innehållet i en radikal politisk tidskrift – utan kort och gott om invandrar-, förlåt blattetidskrifter. Därför spelar det, enligt samma logik, ingen roll att han, CERB, aldrig drivit en radikal politisk tidskrift. Som före detta redaktör på invandrar-, alltså förlåt, jag menar förstås blattetidskriften Gringo, vet han ju vad redaktionen på invandrar-, förlåt blattetidskriften, Mana nu står inför. På samma sätt som alla invandrare, förlåt blattar, i grund och botten är likadana, är också alla invandrar-, förlåt blattetidskrifter, likadana.”
”Elementärt, min käre PM Nilsson”, säger Expressens debattredaktör Leo Lagercrantz, ”den tar vi in”.
 

Johan Wirfält

Lena Mellin i rasattack mot MLK!

Efter den senaste tidens Martin Luther King-fadäser tycker man ju att folk kunde lämna den gode doktorn ifred. Men icke. Min vän Stefan, vars rasistradar är om mäjligt ännu mer finkalibrerad än min, noterar en djupt upprörande passage i en Lena Mellin-artikel i dagens Aftonbladet:

”Det var helg i USA, Martin Luther King-dagen, och banken ville till varje pris förhindra att rasen fortplantade sig till de ledande
börserna på Wall Street. Det som händer där sprider sig nämligen blixtsnabbt – över hela världen.”

Johan Wirfält

Okomplicerad manlig gemenskap

Jag fick ett pressmeddelande igår. Det förklarade att skivbolaget Universal och bryggeriet Spendrups (som tappar Norrlands Guld-öl) ska ge ut en samlingsskiva. Skivan heter Utvalda Guldhits.
Mats Liedholm, marknadsdirektör på Spendrups, utvecklar:
– Norrlands Guld har i flera år varit öl nummer ett för kul och okomplicerad manlig gemenskap. Nu kan dessa sköna stunder bli ännu bättre med Utvalda Guldhits.

Jag är förstås en ivrig anhängare av okomplicerad manlig gemenskap. Här kommer alltså fler tips på saker som svenska män kan göra tillsammans i januari 2008.

För att dessa sköna stunder ska bli ännu bättre:
1. Titta på avsnitt fyra-sju av senaste The Wire-säsongen. Diskussionsämne: Omars smärta.
2. Bråka lite om vilken karaktär i Roberto Bolanos roman De vilda detektiverna som är mest naiv/älskvärd.
3. Lyssna på Hercules & Love Affair. Älska det av inga andra anledningar än att Antony är med.
4. Analysera nåt skägg.
5. Var rörande överens om att Pradas herrminikjolar ändå är intressanta ur ett show piece-perspektiv, ”de ska ju främst ses som ett ifrågasättande av genusmässig status quo”.
6. Avsluta med en spontan och högst omkomplicerad runkbulle.

Johan Wirfält

Kända namn som jobbar hos Obama

Som gammal stamkund i Mika Snickars skivbutik har jag tyckt att det är roligt och ganska passande att chefsstrategen för Barack Obamas valkampanj heter David Axelrod – precis som den jazzrockgubbe som gjort ett av mina favoritalbum, The Auction. Nu visar det sig att det finns minst en kille till i Obamalägret som delar namn med en kändis: talskrivaren Jon Favreau. Artikel om honom hos New York Times, den är ganska kort men ger hur som helst lite perspektiv på Hillary Clintons ”man kampanjar med poesi men regerar med prosa”-dom över Obamas kampanj.

Johan Wirfält

A to the K

I Debatt igår, om svenska mediers hovsamma bugande för kungahuset, var Annette Kullenberg helt underbar. Hon attackerade och avbröt med (till synes flummiga) inpass – men tog hem sina poänger med konsekvens och en gränslös charm som inte går att värja sig emot.
Note to self: Det är så man vinner diskussioner.
Läs också Annettes fantastiska inlägg om USA:s eleganta parisambassadör Pamela Harriman om du inte redan gjort det. Harriman dog i baddräkt i poolen på Ritz, en hotellbassäng vars bottenmosaik är så vacker ”att man tror sig förflyttad till ett museum under vattnet”. Skriver Annette, och förklarar att Pamela Harriman inte bara förstod sig på både mode och politik utan även konsten att dö på ett inspirerande sätt.
Jag tycker dessutom hon förklarar varför det är viktigt med just stil och elegans. Folk kommer ihåg dig (vilket idag innebär att de bloggar om dig).

Johan Wirfält

Sommarutmaningen

Den här fina bilden, fotograferad av Magnus Magnusson och avfotograferad av mig från ett korr, kommer i nästa nummer av Rodeo. Trogna bloggläsare vet att jag har en grej för snickarbyxor. Hittills har den inte omsatts i att faktiskt äga ett fysiskt plagg, men till sommaren är det antagligen dags.
Vi pratade lite på kontoret om det precis. Hur tar man på sig snickarbyxpr utan att bli ett maskrosbarn?
Daniel sa att man måste kombinera med något som ger en känsla av avslappnad glamour. Jag täker mina vintagebågar från Mulberry och nån fin keps (typ den cykelinspirerade i vaxad bomull Supreme brukar göra). Skorna är kruxet. Spontant skulle jag säga ett par klassiska vita Vans utan snören, men då blir det ju väldigt Lower East. Sandaler uteslutet, det var det där med maskrosorna. Ett par gamla brogues då kanske?
Vi får se om ett halvår.

Johan Wirfält

”Nej fy fan, nu skiter jag i fru, barn och hela skiten och drar till Belgien.”

I fredags, på väg hem från en middag (italienskt med ett kulturpar, senkommen Myggor och tigrar-diskussion till dessertgrappan), träffade jag min kompis Fredrik, oberoende filmskapare.
Fredrik hade just sett Control och vi pratade lite om filmen. Fredrik älskade den, han berättade att den berörde så starkt för att han kände igen allt och mindes ungdomsåren i Falkenberg: De långa rockarna, den kantiga musiken.
En vän som tog livet av sig.
Sedan, när jag kom hem, läste jag Andres Lokkos artikel i Expressen, där han upphöjer Control till en elegi över brittisk arbetarklass snarare än ytterligare än bit i det redan gravt mytologiserade Joy Division-pusslet.

Själv hatade jag Control, jag tror jag nämnt det i någon bisats här tidigare. Jag tyckte den var provocerande dålig, när jag såg den någon gång sent i höstas var jag på väg att lämna salongen.
Rent estetiskt är filmen fin såklart, varje scen är som en liten Hedi Slimane-dröm och det är väl okej. Men efter att ha matats med den där estetiserade monokromin ett tag börjar man se ett mönster.
Sam Riley som spelar Ian Curtis är en vacker man. Alexandra Maria Lara som spelar en förförisk belgiska som blir hans älskarinna är en vacker kvinna. Samantha Morton som spelar Deborah Curtis är inte en vacker kvinna.
Eller förlåt: Samantha Morton är normalt sett en vacker kvinna. Som Deborah Curtis är hon en inledningsvis söt men högst alldaglig tjej, men ju längre filmen lider blir hon allt rultigare, allt tråkigare. Till slut är hon bara en ensam och ful mamma.
Andres har säkert en poäng när han tolkar det där triangeldramat som en metafor för nordengelska arbetarstäders hopplöshet och löftet om något annat och bättre någon annanstans.
Men det är väl just det som är problemet?
 

Nyckeln till Anton Corbijns sympatier finns ju där, i estetiken. För honom är det så självklart att Ian Curtis vill bort och längtar efter mer – och att detta manifesterar sig i form av en kvinna från kontinenten – att han knappt verkar ha reflekterat över vad Deborah kände under tiden. Det finns ingen fördjupning i hennes situation, inget intresse att komma henne nära. Hon verkar mest vara med i Control för att erbjuda en projektionsyta för Ian Curtis ångest och utbrott.
Och då har verklighetens Deborah Curtis ändå varit med och producerat filmen.
Det säger något om vilken makt Ian Curtis hade över människorna i sin omgivning. Jag hade velat se en film som handlar mer om det. Inte ännu en rockbiografi som låter poetiska ambitioner och slappa referenser till något personligt trauma ursäkta helt bängt beteende – beteende som en kvinna för övrigt hade blivit offentligt hudflängd för (hej Maja Lundgren-debatten).
En kompis berättade i vintras att när hon och hennes självupptagne konstnärs-/popstjärnepojkvän gjorde slut, läste hon Deborah Curtis Touching from a Distance för att få perspektiv. Det hjälpte tydligen.
Jag tror inte att någon kommer se Control av samma anledning.

(Sedan får Fredrik tycka vad han vill. Han har redan gjort en mycket bättre film om män och självmord, Farväl Falkenberg.)

Johan Wirfält

Söndag i studion

Idag tog Emil Larsson hårbilder för nästa Rodeo. De blir svartvita, knivskarpa och fantastiska på det där Inez van Lamsweerde- och Vinoodh Matadin-sättet. Musiken var Hot Chips första skiva. När vi, igår, plåtade modejobbet till samma nummer – Magnus Magnusson, Naomi Itkes och massor av fin denim i en Avedon-vit studio – spelades Hot Chips andra skiva.
Det räknas fortfarande som modemusik, uppenbarligen.

Ett erkännande, så här på söndagskvällen: sedan jag såg han vad han nu heter som spelar Anakin Skywalker som unge i Star Wars – The Phantom Menace har jag varit övertygad om att det finns en särskild plats i helvetet för brådmogna barn.
Alex Goldberg lär få veta förr eller senare.
Han är en tolvåring som snackar som Jimmy Kimmel, sportar aNYthing, hänger court side med New York Knicks, smiter in på kändisfester i Hamptons och Miami och jobbar extra på Supreme, Nike ID och Elizabeth Street-restaurangen Peasant.
I New York Magazines artikel om detta nätverkande och allmänt störiga underbarn får vi veta att hans downtown-föräldrar (som inte anser sig vara en ”traditionell familj”) låtit Alex springa runt Nolita som han vill sedan han var åtta-nio år. Den som verkar oroa sig mest för ungens uppfostran är Jay-Z:s kompis DJ Clark Kent.
Jag är förstås bara avundsjuk. Men ändå, är det inte något djupt äcklande med en tolvåring vars standardfras är ”Det här måste vara världens bästa kaffe”?

Johan Wirfält

Grammisbloggen!

01.20

Okej, tillbaka efter blogghaveri, det försvann ett par inlägg (lita aldrig på WordPress). Svarar igen på läsarfråga om Anna Ternheim, fritt ur minnet: hon är inte lesbisk, på sin höjd bi. En före detta rockjournalist som jag delade soffa med tidigare ikväll berättade att hon varit på en SVT-audition för Studio Pop för ett par år sedan. Anna Ternheim var också där. Och, case in point, hon kom med sin kille.
Ingen av dem – den före detta rockjournalisten, Anna Ternheim eller hennes kille – kom däremot med i Studio Pop.

Efterfesten är slut, det har luktat en del weed här sista timmarna. Dags för mig att åka hem.
 

23.03

Okej, inne på efterfesten och gör ”research”. Jag har hittat en kontakt i det enda hörn där det går att koppla upp sig – i resten av Globen funkar det mobila bredbandet däremot utmärkt (tack Telenor!).
Framför allt har jag pratat med Carl Bildt (som sa att det är många halmstadbor här ikväll) och Gry Forsell (som sa ”Gry”). Jag fick även svaren på kvällens två stora frågor:

Carl Bildts kavaj kommer från Venedig.
Gry Forsells solbränna kommer från Brasilien.

För alla rockers på Sticky Fingers som undrar hur det går för gubbarna uppe i Stockholm kan jag dessutom meddela att Mustachmannen numera är skitfull.

Återkommer om det händer något mer värt att rapportera. 

 

21.54

Sändningen är över, obligatorisk fotografering på scen och Salem al-Fakir ombeds stiga fram ”lite extra”.

Svar på några läsarfrågor…

Vem är fullast?
- Mustachmannen. Han skrek nyss nåt om sprit och ”stagediving, vågar du din tjockis?!” i en mikrofon. Det ekade över hela Globen. Bjuder nu barnen i moshpiten på bira.

Tas det mycket droger?
- Inte än. Men det kommer nog, ”nya härliga barer öppnas upp bakom scenen, ‘stage right’”.

Slagsmål?
- Inte än. Men det kommer nog, ”nya härliga barer öppnas upp bakom scenen, ‘stage right’”.

Hångel?
- Mustaschmannen hånglade upp nån i sitt band tror jag. 

Kändast?
- ”Det är en fråga för efterfesten”, säger Stefan. Återkommer.
 

Är Kristina Tunkrans full?
- Vem är Kristina Tunkrans? 

Måste ladda igen, vi går ner till efterfesten och letar jack. Stage right. 

21.50

Annika Norlin gjorde just en Beastie Boys: ”Jag är jätteglad att jag vann det här priset, men jag önskar att det inte fanns ett pris för manliga och ett pris för kvinnliga artister. Jag är inte en kvinnlig artist, jag är bara en artist. Tack.”

P3-poppen!
 

21.48

Har laddat lite dator. Anna Ternheim stod för Årets Judits Second Hand-ögonblick under tiden, fina glasögon och någon sorts Patti Smith-light-upplägg. 

21.26

Gry har bytt klänning märkte jag just. Bättre kontrast mot spraytantonerna på den här? 

21.22

Jag ska berätta en grej om Joakim Nätterqvist. Innan han blev Arn (med ”hela svenska folket”) var han, precis som jag, en vanlig gymnasist i Halmstad. Joakim gick dramaprogrammet på något som hette Sturegymnasiet, jag gick på en annan skola men brukade hänga på Sture på rasterna eftersom ingen gillade Curtis Mayfield på mitt gymnasium. Ibland så blottade stureeleverna sina personliga sidor i små filmer som visades i cafeterian. En gång gjorde Joakim Nätterqvist en. Den var svartvit, han satt med akustisk gitarr och sjöng innerligt. Chris Isaak, men ändå inte. Jag tror folk tyckte han var lite over-the-top. Nu har han hittat hem. 

Som ni säkert såg var juryn och hela svenska folket förresten helt överens om Årets album. Kent mosade. Vem blir galans kungar, de eller Salem? 

21.08

Vet inte om skriket från golvet som Jocke Berg tyckte var så insiktsfullt hördes? Nån skrek i alla fall ”visa pattarna”. Äntligen lite stämning.

Värt att notera apropå Kenthat och sånt är att en ganska stor del av publiken  (”branschen”) buade när de snuvade juryfavoriterna Sahara Hotnights på Årets grupp-priset. Men när Kent väl gick upp på scen dränktes de i jubel (”svenska folket”). Slutsats: Kent borde hänga mindre på skivbolagskontor och mer i Eskilstuna.

 

21.07

Årets grupp-utdelaren Bengt Åke Gustafsson pekar med hela handen. Signalen är tydlig: Kenthelvetet har börjat!
 

21.05

Carl Bildts kavaj? Låt mig förekomma morgondagens analyser i kvällspressen: vi har just sett Götrich-tolkningen av Junya Watanabes ett år gamla Taxi Driver-kollektion. 

20.55

Lars Winnerbäck. Vi går och köper öl, Stefan? 

20.52

Sångaren i bandet Mustach, som ligger på Regaine Records, har mustasch och mycket hår på bröstet. Han kommer uppenbarligen från Göteborg.
 

20.46

Petter gav just Ken en manlig kram nere vid ett av hip hop-borden. Sedan tog de en mobilkamerabild tillsammans med Bert Karlsson.  

20.45

Efter reklampausen ska Exportpriset delas ut. Carl Bildt-peppet[Shampoo Rising-korrigering:] förväntningarna är skyhöga!  

20.42

Svar på läsarfråga om Gry Forsell: Ja, från fjärde rad (runt 50 meter till scen) är intrycket definitivt att hon fastnat i en spraytandusch.  

 

20.40

Att Andres Lokko skulle pregrammisdissa Adam Alsing och Gry Forsell som programledare var väl ungefär lika oväntat som Horace Engdahls erkännande att Ebba Witt fick honom att upptäcka Doris Lessing.
Men Andres har förstås en poäng.
Folkligt behöver inte vara dumt. En halvtimme in finns det en tydlig diskrepans mellan vad Adam och Gry talar om som svensk musik (Max Martin, Måns Zelmerlöw) och de som faktiskt uppträder på scen: Sahara Hotnights, Maia Hirasawa. 
De som spelar här ikväll är sådana där artister som branschen tycker är ”riktiga”. Jag kan inte påstå att jag älskar deras musik, men både Sahara och Maia har de gånger jag sett dem live varit sjukt tighta och, återigen som man säger i branschen, ”solida”. Så även ikväll.

Okej, nu gick Lasse Stefanz precis på scen. Återkommer med eventuell vederläggning av min tes. 

 

20.36

Kvällens första gimmick! Linda Sundblad, i solglasögon kommer in bredvid Martin Stenmarck för att dela ut pris till Årets nykomling. Martin säger, helt utan inlevelse, ”ska du verkligen ha på de där?”. 
”Jaaaa”.
”Okej”.
Så Martin tar också på sig ett solglasögon. Med bara ett solglas.
Helt crazy.
Salem al-Fakir vann förstås priset. 

20.25

Adam Alsing pratar polska eftersom Idol-Måns tydligen ”erövrat” Polen. Tom Pyl sitter tyvärr en sektion bort så jag fick ingen översättning. 

20.24

Adam Tensta vann hip hop/soul. Han fick mest applåder redan när nomineringarna lästes upp. Reppar med Amnesty-t-shirt och sin crew på scen.

Burgarinfo: ingen ost, jag är off mjölkprodukter för tillfället. 

20.13

Reklampaus. Petter reste sig just från rapbordet nere på golvet och gick för att peppa Mange Schmidt. Giftig är nominerad till Årets låt. Vi får se vad svenska folket tycker. De är en avgörande faktor ikväll.
 

20.11

Tillbaka efter lite tekniska problem. Sahara Hotnights sparkade igång det hela med Visit to Vienna, uniformerade i American Apparel eller nåt dyrare (pastelligt och tight i allafall). Sedan vann The Hives Årets liveakt. En stor skärm visade hur juryn (där jag är med) röstat i form av en vit stapel, Hives ledde före Timbuktu. Sedan kom en ny stapel och fyllde på. Svenska folket. De, har vi fått veta av galavärdarna Adam och Gry, kommer vara viktiga under kvällen.
 

19.56

På plats med 3 minuter kvar enligt den officiella nedräknaren. Några rockers som såg ut som HIM (eller de kanske är från Finland?) stod och skrek vid ingången, förmodat fulla på fördrinken.
 

19.09

Pitstop på Trafiket, Gullmarsplan. Jag käkar en 150-grammare, min vapendragare Stefski håller i en tunnbrödrulle, innehåll okänt. Enligt ”upplägget” jag fick med biljetterna håller Grammisgalans projektledare Lennart Wass sedan sju minuter tillbaka någon sorts välkomstdrink vid Globens Entré 7. Vi funderar på att slänga i oss maten.
 

—- 

Jag kom på att det kunde vara skoj att liveblogga från Grammisgalan. Den börjar om en och en halv timme, jag drar dit nu, datorn och mobilt bredband från Telenors hjälpsamma presstjänst under armen.

Johan Wirfält

Säsong fem

Okej, om The Wire då. Jag, en gallerist, en stylist, en bunt wiggers och tre oberoende filmskapare såg alltså avsnitt ett och två av nya säsongen hemma hos Martin och Lisa i förrgår. Först och främst, tack till värdparet, ni gjorde den finaste köttfärssås jag ätit 2008. Det blir ett bra år, det vet jag nu.

Härligt annars:
- Bunk och Bubbles.
- De två minuterna med Avon i finkan.
- Baltimore Sun-redaktören Gus deadlineångest när han ringer till redaktionen mitt i natten för att kontrollera en siffra i någon statistik från hamnen. Som Loyal-Kristian sa: ”Det där är du som vaknar kallsvettig och måste kolla att ’90-talet’ verkligen hamnade på rätt plats i Rodeos trendkurva”.
- Slumpmötet i rådhuset mellan mördar-Chris och polischef Daniels och åklagare Pearlman.
- Michael och Dukie som spelar fyra i rad med Michaels lillebror.
- Scenen där McNultys fyllekassa är slut och han försöker köpslå med en bartender om pant på sina övertidscheckar.
- ”Westcoast”-drive-byn, som slutar med att Snoop kliver ur bilen, siktar, skjuter en snubbe med ett skott och förklarar att ”I Baltimore missar man inte”. Mord som accessoar.

Kefft:
- De Hill Street-svenniga snutarna på Western District.
- För mycket Steve Earle.
- För lite skolungdomar och Kima.
- ”Westcoast”-drive-byn. Mord som, ehm, accessoar?

Fråga:
- Omar, yo?

Bonusblaj för dem som orkar:
Så, säsong fem av The Wire inleddes alltså med ett Bunk-citat, borde vara ett gott tecken.
Det övergripande temat, förutom att Marlo fortfarande är nuts och om jag räknat rätt står för ungefär 7,5 procent av Baltimores totala mordkvot, är dels mediernas vacklande ställning i den nya, digitala, eran – hur kan en lokaltidning som Baltimore Sun fortsätta vara relevant som opinionsbildare samtidigt som den moderna mediekoncern tidningen är en del av hela tiden kapar budgetarna? Dels hur en politiker behåller trovärdigheten när han blivit borgmästare genom löften om förändring (eller som det heter här, ”a new day is coming”) samtidigt som han måste skära bort budgetposter från de områden han gick till val på att förbättra.

Seriens skapare David Simon är som bekant inte världens muntraste man. En cynisk sentimentalitet löper som en röd tråd genom samtliga The Wire-säsonger och få som följer serien gör det nog i jakt på optimistiska budskap. Men när Simon nu ska skildra sin gamla arbetsplats – han jobbade som reporter på Baltimore Sun i tolv år – blir nostalgin övertydlig.
Skrockande skägg som läxar upp lärlingar från någon småstadstidning om vikten av att trippelkolla varje fakta (den gamla, sanna, skolan) ställs mot närmast klichéartade karriärister och den nya tidens chefredaktörer i koncernledningens koppel, män som rabblar ”gör mer med mindre” som ett mantra.
 

Att David Simon längtar tillbaka till en bättre researchad och mer nyanserad journalistik är förstås lätt att sympatisera med. Men det finns kanske bättre sätt att argumentera för sådant än genom en svartvit skildring av den moderna dagstidningsredaktionen?
Jaja, ge mig två avsnitt till så kommer jag säkert älska det där också.

Johan Wirfält