Någon på andra sidan Atlanten måste hata mig

Surfade in på Slate för att kolla om de uppdaterat The Wire-snacket. Det hade de inte. Däremot hittade jag två illavarslande rubriker efter varandra på förstasidan:

saynotojohan

Försöker de säga att jag inte är välkommen tillbaka?

 

 

Johan Wirfält
Promotion

Att komma till Berget

Eddie, alias världens bästa streetwear-praktikant, frågade just om jag skulle på spelningen med A Mountain of One. Mitt svar:

”Jag ÄR A Mountain of One”.

 

Johan Wirfält

Feeling Booty

Fint, Alexandra Dahlström tipsade nyss om Little Boots, ”det näst bästa som hänt i år”. Kanske inte riktigt så för mig, men härligt hur som helst. Hot Chiiiiiiiip!

 

Johan Wirfält

The Importance of Being Felicia

felicia

Jag har knappt skrivit någonting om den enda tv-serie jag följt de senaste månaderna. Men alla andra skriver ju redan om The Wire, och dessutom bättre än vad jag skulle göra. Emil Arvidson har en fet essä om serien som substitut för berättande socialreportage i kommande numret av Rodeo. Kinky Afro förklarar briljansen hos Jamie Hector som spelar Marlo här. Och Slate har, vanan trogen, förvandlat världens bästa tv-drama till världens bästa tv-journalistik – att den skrivs i en form som förutsätter internet är förstås ännu ett argument för hur verklighetsfrånvänd hela Baltimore Sun-intrigen i The Wires nuvarande säsong är.

Hur som helst, det är en grej i senaste avsnittet jag måste ranta lite om. Därför kommer här en spoiler-alert som gäller fram till och med nionde avsnittet.

Säsongens ord i The Wire har som bekant varit ”dickensian”. Någon som läst lite litteraturhistoria kan säkert reda ut det här med dramareferenserna ordentligt framöver, men för mig känns takten som seriens inarbetade hjältar avverkats med i de senaste avsnitten mest som hämtad ur någon klassisk, grekisk tragedi.

”Sofoklesiansk” är nog ordet jag letar efter.

Att titta på The Wire våren 2008 har alltså varit en lätt traumatiserande upplevelse. Trots deras status i serien har Omar och Prop Joes möten med döden i sammanhanget varit högst alldagliga (kulan i bakhuvudet). Och David Simon har dunkat in sin eviga poäng: det finns ingen plats för vare sig superhjältar eller moralkoder i ghettot. Systemet, the game, kalla det vad ni vill. Men det sväljer allt.

Döda är Omar Little och Joseph Stewart siffror i mordstatistiken, inget annat.

Vad kan man då säga om hur Snoop traskade vidare i avsnitt nio? Hon har alltså fått order om att knäppa Michael och hämtar honom i bil under förevändning att en annan kille ska get got. Men snart håller Michael en pistol mot hennes huvud istället. Snoop konstaterar torrt att Michael är just så smart som han alltid verkat, och medan hon väntar på att han ska trycka av vänder hon sig bort. Snoop tittar ut genom fönstret, mot backspegeln, stryker sina korta flätor och frågar:
”How my hair look, man?”
”You look good, girl”, säger Michael. 

Pang.

Under de tre säsonger Felicia ”Snoop” Pearson varit med i The Wire har det faktum att hon är en ghettobutch i samma stil som några av de lesbiska kvinnor dokumentärfilmaren Daniel Peddle skildrade i The Aggressives aldrig diskuterats. Snoop har varit märkligt avsexualiserad, liksom sin mentor Marlo verkar hon ha stängt av de flesta känslor vi identifierar som normalt mänskliga.
Det är också så omgivningen har tittat på Snoop – som en maskin – och jag antar att det är ur det perspektivet man ska se den här sista dialogen.
Den absurda kontexten ger den mening. Först när hon står inför döden kan Snoop Pearson tillåta sig själv att fundera över vad någon annan tycker om hennes utseende. Och det är först då Michael kan tilltala henne som vem som helst.
Som Felicia.
Därför blir den korta replikväxlingen inte så mycket ett uppvisande av trötta könklyschor som ett vansinnigt effektivt sätt att gestalta ett liv som levts ganska långt ifrån det där vi kallar normalt.

”Hur ser jag ut i håret?”
”Du är fin, tjejen.”

Johan Wirfält

Tv-bleurgh!

gosee

Förra avsnittet av Go-See, det där Marion Vains mästerscoutare Max Bergå cruisar Götgatan ner med Liselotte Starck, är det mest kommenterade inslaget i åtminstone den här sitens än så länge ganska korta historia.

Man kan fråga sig varför. Tonen i programmet skiljer sig inte från de andra i serien, innehållsmässigt är det också konsekvent med vad vi gjort tidigare – där Liselotte Watkins till exempel talar passionerat om något hon brinner för, böcker om mode, talar Max Bergå lika passionerat om något han brinner för (vackra män, that is).

Jag vet ju att ni som läser Rodeo är allt annat än konservativa, så jag skulle bli förvånad – och, ärligt talat, lite besviken – om upprördheten handlar om något så enkelt som att det här Go-See-avsnittet utmanar traditionella könsroller.

Vad återstår då? Att det helt enkelt är dåligt?

Jag tycker förstås inte det. Och kompisar har berättat att de älskar att Go-See inte är som Velvet på SVT, avpersonifierat och intellektualiserande. Andra kompisar har mailat och sagt att de tvärtom tycker att vi ska göra just som Velvet – skippa programledaren för att sätta fokus på medverkande och innehåll, och därmed försöka kommunicera något djupare och mer analytiskt om mode.

Alltså, Velvet är ett jättebra program, men tanken med Go-See aldrig har varit att göra något ”djupt” och ”analytiskt”. På MySpaceTv har vi 4-5 minuter på oss, inte 45. Den tiden vill vi använda till att göra ett lättsamt, snabbt och roligt program om mode. Något i linje med Rodeos tonalitet, som samtidigt speglar den gör-det-själv-känsla man hittar i de flesta andra klipp på MySpaceTv eller YouTube.

Där tycker jag våra producenter lyckats skitbra. Att organisera långa paneldiskussioner om kommande säsongs trender har liksom aldrig varit ett alternativ. Dels därför att tidigare svenska försök i genren visat att det är svårt att överföra rundabordssamtal om mode till tv-format utan att det blir direkt narkoleptiskt. Dels därför att vi redan tycker att vi hittat en svåröverträffad form för de där modesamtalen – den som vi tryckt i tidningen de senaste fem säsongerna. Sedan hoppas jag självklart att Go-See smygfilmar Rodeos kommande modesamtal ändå, få saker är ju mer underhållande än Lisa Milberg och Daniel Björk som bråkar om hur man bäst bär en Balenciagabolero. Skulle funka bra som inklipp i vilken evening show som helst, tror jag.

Engelska vs svenska då? Samma sak där. Vi gör ett program för MySpaceTV, det är en internationell site och eftersom vi kan engelska kändes engelska som ett naturligt val. Att skandinavisk brytning är högst gångbar internationellt vet alla som någon gång varit på fashionfest i New York, Neil Strauss borde ta upp det i en reviderad upplaga av The Game eller nåt.

Samtidigt – när vi efterhand insett att de flesta som medverkar tycker det är lättare att prata fritt på svenska, och att de flesta som tittar ändå är svenskar – kändes det inte heller som en stor grej att byta språk.

Vi gör ju det här snabbt och lätt. Det är roligt!

Johan Wirfält

Jesus kristus, vad hände?

Jag var med i Styrelsen i P3 Populär nyss. Jag trodde vi skulle prata om Akons torrjuckande på Trinidad kontra hans roll som ”förebild” för kids som går på Nokiasponsrade konserter – och hade förstås förberett en tirad om att Akon i och för sig är en idiot som inte kan sjunga, men att man ändå bör vara skeptisk mot mediemoraliserande som bekräftar schablonbilden av svarta män som osäkrade sexmaskiner.

Men, det blev mest snack om konsertsponsring generellt – och jag slapp alltså bekräfta schablonbilden av mig själv som popintersektionell rättshaverist. Det var nog lika bra.

Utpustad var jag hur som helst på väg upp ur studiostolen och tillbaka till kontor och korrektur, när Hanna Fahl förklarade att sändningen skulle avslutas med en lek. Två minuter senare hade jag meddelat att jag ville döda bröderna Schulman och inte hade något emot en orgie med Olsentvillingarna och Lance Armstrong.

Lyssna på spektaklet här.

(Och ja, jag jobbar på en strategi för att bli mindre dagbokig i den här på sistone rätt keffa bloggen.)

Johan Wirfält

Snopp eller penis?

Jag skriver på ledaren till nästa nummer av Rodeo och har hamnat i bryderier. Ordet ”snopp” eller ”penis”, vilket är roligast?

Texten handlar, förstås, om svenska kulturdebatter.

 

Johan Wirfält

Lördagslunch

lunch

En porter (Anchor), en skål pommes frites, en skål bearnaise. I Lilla baren. När jag ätit klart var det som om en röst sa till mig, i ganska kamratlig ton: ”Johan, det där såg trevligt ut, i en sorts är-de-inte-dags-att-inse-att-du-håller-på-att-bli-en-parodi-på-dig-själv-kind of way”.

 

 

Johan Wirfält

Firman

localsonly

Jag har nog glömt att säga det, men jag är övertygad om att Richard Hutchinson och Axel Nyhages nya märke The Local Firm är nästa svenska, ehm, modeexportsuccé. Deras visning var antagligen den bästa på hela modeveckan. Ungefär så här skulle det nog se ut om all sammet och satin i världen plötsligt försvann, och allas vår vän Lucas Ossendrijver fick finna sig i att jobba med denim och twill.

Humberto Leon på Opening Ceremony, mannen som tillsammans med sin affärspartner Olivia Kim har en stor del i de senaste årens svenska segertåg genom staterna, hann inte åka till Stockholm själv i år. Så i New York förra veckan frågade jag honom om han inte var sur för att de missat The Local Firm.

”Don’t worry”, sa Humberto, ”we had people there”.

Intervju med Richard och Axel kommer för övrigt i nästa nummer av Rodeo.

 

 

Johan Wirfält

Gangstagalten

gris

Det är några saker man tänker på när man traskar genom Konstakademiens flyglar med ett plastglas rödvin i handen.

Dels, såklart, att Market precis som andra konstmässor är lite reducerande. Kanske är det sammanhanget i sig, alla små montrar där gallerierna försöker ge en rättivsande bild av sin verksamhet samtidigt som de kränger iväg ett par verk över en helg. Eller så handlar det bara om att man lite lojt lufsar från monter till monter utan att orka engagera sig så mycket i konstnärsbiografier eller bakgrunden till enskilda verk.

Hur som helst: på konstmässa får jag ofta en känsla av jag kikar på inredningsdesign snarare än konst. Det, och att jag är på besök i någon sorts artificiell zoologisk trädgård. Det är ju alltid så mycket djur på konstmässor, särskilt i Sverige tror jag?

Möjligen är det en utdöende trend, för på Market lyste djuren med sin frånvaro. Nordenhake hade lite läskiga hästnärbilder, Loyal en mäktig målad tiger och Galleri Alp en lustig liten trollskulptur, mycket mer var det inte.

Förutom Markets djurkung då, den holländske konstnären Wim Delvoyes tatuerade och sedermera uppstoppade gris (av någon anledning döpt till Madonna).  Galten, utställd av umeågalleriet Andersson Sandström, kompenserade mer än väl den i övrigt fattiga faunan. Streetweargenerationen har just fått sin Robert Rauschenberg-get.

 

 

Johan Wirfält