Redaktionsfrossa

kbräkor

KB har en fantastisk räksmörgås: 250 gram från, antar jag, västkusten i en hög på ägg (som jag brukar be köket ligga lågt med, jag gillar inte kokta ägg) och en skiva kavring. Man ska inte skämmas för att be om extra majonnäs.

Som synes ovan gillar Rodeomänniskor att äta samma sak. Vi hamnade på KB runt åtta efter ett utdraget redaktionsmöte på Riche. Ad-duon Sandberg & Timonen var lite snurriga redan när vi anlände dit ett par timmar tidigare, man kan väl säga att det var ett långsamt haveri därifrån.

Men bra saker beslutades. 

Saker som jag och Henrik Timonen bråkade om medan resten av redaktionen räkfrossade: Köpenhamnskt modeklimat vs stockholmskt; Purple Magazines otidsenliga Lower East Side-fascination; det postfeministiska perspektivet på Ulf Lundell. Men vi lyckades i allafall manövrera oss förbi ännu en upprivande diskussion om typsnittet Pica.

 

Johan Wirfält

La Création du mode-tv

Ni som har ZTV och kollar på Streetsmart kan ikväll se hur programledaren Tony Cederteg rotar igenom min garderob och rapar mousserande rosévin i mitt ansikte. Har ni tur får ni även en skymt av Rolf de Maré och Jean Börlin ur en av mina feta böcker om Svenska baletten, samtidigt som jag mumlar något osammanhängande om vad som gör män ”sexiga”.

Jag är ganska säker på att jag inte vill se det här programmet. Vill ni göra det tittar ni här.

Mer Svenska baletten, för övrigt, i nya numret av Acne Paper. Jag blev så glad av Thomas Perssons intervju med Dansmuseets Erik Näslund (vars Rolf de Maré-biografi kommer i höst) och balettälskaren, mecenaten och Yves Saint-Laurent-vännen Pierre Bergé att jag var tvungen att fotografera av hela artikeln.

Här har ni den:

balett1

Jean Börlin gör Soulja Boy-dansen.

balett2

En bild från ”Relâche”. Scenografi Francis Picabia, musik Erik Satie.

balett3

Under 20-talet var det så ball i Paris att perioden blivit känd som ”les années folles”. Längst till höger: Fernand Léger och Rolf de Maré på researchrunda hos arbetarklassen.

balett4

Modell av scenografin till ”Skating Rink”. Under sin researchrunda hos arbetarklassen lärde sig Rolf de Maré att de gillade att åka skridskor.

balett5

Svenska balettens medlemmar förstod aldrig riktigt varför Jean Cocteau insisterade på att sköta all kommunikation med omvärlden via sitt egendesignade trattbås.

balett6

20-talswhiggerism: Det var Rolf de Maré som introducerade Josephine Baker i Paris.

 

 

 

Johan Wirfält

Copygriot

Min vän från dagis, Rasmus Fleischer, har tänkt intressanta saker om fildelning och musiklyssnande igen. För någon vecka sedan bestämde han sig för att återupptäcka sin egen mp3-samling utifrån vilka låtar folk laddade hem från hans hårddisk via SoulSeek. Det var en så bra idé att han nu letar efter någon som kan hjälpa honom att göra ett program som skapar spellistor efter vad andra hittar för musik i ens dator.

Jag hoppas att någon hör av sig, mitt musikbibliotek skulle också behöva en ordentlig genomlysning/genomlyssning. Sedan hårddiskkraschen för ett par veckor sedan påminner det mest om ett asbo-hem – vilket alltså innebär att det skulle se coolt ut på en bild i The Guardian och innehåller en massa fina saker som tyvärr är helt omöjliga att hitta.

Ni måste förresten läsa hela Rasmus inlägg, annars missar ni smakprovet från den helt knäckande tvåvolymssamlingen Folk and Pop Sounds of Sumatra som han varit vänlig nog att dela med sig av. Indonesien är det nya Mali!

 

 

Johan Wirfält

Det är ett krig därute

I fredags firade jag Irakkrigets femårsdag (som i och för sig inföll i torsdags) med att se Nick Broomfields nya film Battle for Haditha. Den börjar med amerikanska marinsoldater som åker Humvee genom Iraks öken med Ministry på högsta volym. De är pumpade på adrenalin men med luddig uppfattning om uppdragets egentliga syfte, och framstår mest som ett amerikanskt fotbollslag på träningsläger i ett område som råkar kräva att axelskydden ersätts av skottsäkra västar. Deras coach eller major eller vad han nu är håller uppsikt över spelplanen via satellitkamera och föredrar att ge order via ett ergonomiskt headset. Det är, ska det visa sig, inget bra upplägg.

Nick Broomfield berättar i Battle for Haditha tre parallella historier som när de möts kommer sluta i blodbad, det vet vi redan efter förtexterna. Förutom marinsoldaterna följer vi en desillusionerad irakisk ex-soldat och hans brorson (som får betalt av Al Qaida för att gräva ner vägbomber) samt ett par generationer av en Hadithafamilj som sitter fast i mitten av allt utan möjlighet att komma undan.

När Nick Broomfield gör dokumentärer brukar han som bekant hänga minst lika mycket framför kameran som bakom. Ibland är han briljant. Inte sällan är han så upptagen av sin roll som jovialisk Janne Josefsson-man på global jakt efter sanningen att han bara blir tröttsam.

Kanske har han också insett det där på sistone. Hur som helst är Battle for Haditha en spelfilm precis som Broomfields förra film Ghosts, och med sig själv ur vägen lyckas han berätta en hemsk men också förbluffande intim historia om vad som händer med människor när omänskligheten blir norm. Framför allt presenterar han övertygande argument för att trickle down-effekten gäller även när det handlar om moraliska härdsmältor. Headsetmannen i marinkårens högkvarter tittar på sin satellitbild, spränger ytterligare några irakier och sörplar vidare på sitt kaffe. Att en vanlig korpral från Philadelphia, 20 år och känslig, samtidigt mördar fem människor bara för att de råkat stanna sin bil på fel ställe blir plötsligt lite mindre obegripligt.

Mer nödvändig Irakkultur: Philip Gourevitch och Errol Morris New Yorker-långa New Yorker-artikel om Abu Ghraib som bygger på intervjuer ur Morris kommande dokumentär Standard Operating Procedure. Förutom att vara ett, tja, övertygande argument för att trickle down-effekten gäller även när det handlar om moraliska härdsmältor, är artikeln något av en upprättelse för Sabrina Harman – tjejen som leende gjorde tummen upp över en irakisk fånge som torterats till döds i Abu Ghraib. I brev hem till hennes flickvän, skrivna från fängelset och såvitt jag vet publicerade för första gången i New Yorker, målar Sabrina Harman närmast i realtid upp den avtrubbningsprocess hon och andra fångvaktare gick igenom i Abu Ghraib.

Det är något av det hemskaste jag läst i år.

 

 

Johan Wirfält

564 miljoner tidigare

När nyheten att H&M skulle köpa Cheap Monday nådde redaktionen för ett par veckor sedan bleurghade jag ur mig att jag minsann skrev historiens första artikel om Örjan Anderssons företag. Någon sa ”jaha du, vad kul”, de flesta andra log nog bara lite överseende, men själv är jag fortfarande stolt över denna bedrift. Nu upptäckte jag att man, via det förträffliga arkivet på Nöjesguidens nya site, faktiskt kan läsa skiten också.

Ganska informativ liten text, men Glenn O’Brien-briljant it ain’t. Meningen ”…säger Örjan Andersson, som tillsammans med sina gigantiska polisonger och Hampus Jonsson är den som står bakom disken på Weekend” hade jag nog formulerat bättre idag.

 

 

Johan Wirfält

Autencitet (skoja) 3.0

Som en liten pendang till Margaret Seltzer, James Frey, Jayson Blair, Scott Templeton et al: Malcolm Gladwell hittar inte på saker i sina artiklar. Han hittar på att han hittar på saker i sina artiklar. 

Och ingen bryr sig om att factchecka! Read all about it här.

 

 

Johan Wirfält

En liten kurs i bloggjournalistik

Efter att ha pekats dit av roliga svenska popkulturjournalisters go-to-girl för rolig angloamerikansk popkulturjournalistik, Hadley Freeman, vill jag fästa er uppmärksamhet på Guardianintervjun med Adrien Grenier (som spelar Vince i Entourage).

För att försäkra mig om att det här inlägget åtminstone nomineras i kategorin sämst förtäckta vidarelänkning våren 2008, snor jag dessutom the money quote i Vince-intervjun från Hadley utan att ens översätta det:

”Look, I voted for [Ralph] Nader, and I’m ashamed of it. In 2004, because I was so afraid of Bush, I ended up betraying [John] Kerry, because I thought [Nader] could win.”

(Förlåt, jag har suttit på ett tåg söderut halva dagen och läst om Bernard Arnaults fientliga övertaganden av små familjeägda franska modehus från 80-talet och framåt.)

 

 

Johan Wirfält

Lars Weiss

larsweiss

Lars Weiss?

Lars Weiss.

LARS WEISS!

(Fotograferad av Stureplan.se på premiären för Colin Nutleys nya, starkt mediekritiska, rockepos Angel)

 

Johan Wirfält

Det långa efter-radio-inlägget (Obs, innehåller kulturteorier!)

Idag gjorde jag lite radio igen. Jenny Aschenbrenner och jag snackade nya Pernilla Glaser-romanen Mitt rätta jag och ”mobilkamerafilmen från Göteborg”, En enastående studie i mänsklig förnedring, hos Clara Törnvall i Nya vågen. Lyssna här.

Mobilfilmen kom sist i programmet och som vanligt hinner man (eller i alla fall jag) aldrig riktigt säga allt man tänkt i radio. Men sedan kom jag på att det var lika bra, eftersom jag ändå inte är riktigt säker på vad jag tycker om den. The inevitable bloggdebatt – Autencitet! MANNEN! – har redan rasat hos Weird Science, ni som vill ha ännu mer läser vidare.

Så… Jag gillar En enastående studie i mänsklig förnedring på ett rent hantverksmässigt plan. Att den är ”smygfilmad” med mobilkamera känns mer som ett stilgrepp än en förutsättning för att filmen skulle bli gjord, vilket förstås också innebär att den aura av autencitet som filmen får genom sin pixliga YouTube-estetik är en konstruktion. Men det har jag inga problem med. Patrik Eriksson är knappast ute efter att berätta någon absolut sanning. Snarare känns det rätt tydligt att han vill hiva ytterligare några postmoderna vedträn på den härliga brasa som ordet ”äkta” utgör i konstsammanhang.

Problemet är att han inte nöjer sig med det.

Patrik Eriksson, förlåt, ”Patrik Eriksson”, vill säga något om män också. ”Att visa svaghet är det enda som är intressant över huvud taget” är filmens nyckelreplik, yttrad av kompisen och filmarkollegan Erik under en nattlig gräsrökarsession i ett hotellrum. Med en sådan utgångspunkt kan saker och ting lätt gå lite bonkers.

Jag tycker väl inte att de gör det i En enastående studie i mänsklig förnedring, men de är utan tvekan på god väg.

”Patrik” sitter i en spårvagnskur och försöker ragga upp en 15-årig tjej (för övrigt med utsuddat ansikte, en äkthetsmarkör som känns igen från kollegan Ruben Östlunds allt igenom fiktiva lilla mästerverk Gitarrmongot).

”Patrik” bryter ihop när enda tjejen på kontoret skämtsamt frågar om han inte borde skärpa sig.

”Patrik” runkar ut lite sperma i sin hand.

Var för sig skulle ovanstående scener säkert funka fint som, tja, gestaltningar av manligt förfall. Tillsammans blir de snarare spekulativa – och ”Patrik Eriksson” känns i slutänden mest som en sorts halvfärdig version av någon av Woody Allens sena 70-talskaraktärer. En som missat att vältrande i självömkan helst bör kombineras med lika skarp självironi för att vara uthärdligt under en och en halv timme.

Vad ska man då säga? Jag har märkt att ju mer jag pratar om och tänker på filmen, desto mer stör jag mig på den. Men samtidigt känns den fortfarande intressant. Inte så dumt det heller.

Återkommer med uppdatering om jag blir mer definitiv av att sova på saken.

 

 

Johan Wirfält

I höst är det dags!

acnesnicks

Trogna bloggläsare vet att jag har en grej för snickarbyxor. ”Considered Classics”-avsnittet i Acnes höstlookbook visar sig vid en genombläddring inte bara innehålla fina virkade slipsar och en sympatisk orange sweater, utan också härliga snicks. Stylingmässigt är jag inte helt överens med Acne (med batikig tröja blir ju snickarbyxor bara grungerevival). Men å andra sidan kallas byxmodellen Studio, vilket förstås ursäktar en hel del.

Den som vill ha lite mer snickarbyxekött på benen, eller bara irriteras av hur framsynt jag är och att jag dessutom inte skäms för att påpeka det, kan läsa mer här.

 

Johan Wirfält