VAD LETAR DU EFTER?
2008 april
30 Rock, The Lost Episode
Jag tänker mig det ungefär så här:
”Mr Jordan, Mr Jordan! It says in the newspaper you’re going to Sweden!”
”Sweden? Where is that?”
”It’s in Europe!”
”Okay, pack my guns.”
”Guns, Mr Jordan? Why would you need guns in Europe?”
”Don’t you know what they did to us there? Six million, killed in camps. I’m telling you Kenneth, those Europeans are not human.”
”Are you talking about the Holocaust, Mr Jordan?”
”Yes. I’m one eigth Jewish on my step-father’s side. Why do you think The Black Crusaders got it in for me?”
(Tracy Morgan på bild som Ice Cube ur dagens DN. Svårt att se skillnad på de där svarta människorna alltså.)
_Johan Wirfält
En gammal Interview-sida såhär på lördagskvällen
När jag intervjuade Glenn O’Brien för ett par månader sedan var han ganska vag om vad han ville göra med Interview Magazine nu när han blivit redaktör där igen. Han sa förstås att han ville ta fram en del av tidningens gamla edginess. Tyvärr glömde jag fråga om det också kommer innebära en renässans för objektifieringen av tolvåriga ryskor.
Time will tell.
(Ovan Milla Jovovich, fotograferad av Herb Ritts för Interview typ 1984.)
_Johan Wirfält
Modern musik
Veckans bästa skiva bytte jag till mig med min danske kompis Martin i söndags. Han fick några gamla jazzfunkalbum – jag fick Chandra Oppenheim, dotter till amerikanske konstnären Dennis Oppenheim, och ep:n Transportation som hon spelade in som tolvåring 1980.
Chandra sjunger om highschoolvardagen – ”There’s a girl named Kate and she thinks she’s really great, but she’s not. All the boys stare at the girl with blond hair, it’s not fair” – över dissonanta postpunkrytmer och det låter fantastiskt, som om en amerikansk kusin till Gina X skulle kompas av tidiga Talking Heads. Stockholmska fashioninsiders noterar dessutom att Chandra ser ut som en ung inkarnation av Mikas modellbokare Katrin Wesolowski.
Minst ett spår från Transportation kommer spelas på Pojkrummet i Lilla baren ikväll. Sannolikt blir det strax efter göteborgska Tiedyes episka version av Rubies I Feel Electric, som ju är årets finaste remix – åtminstone fram till Heavenly Recordings någon gång sent i sommar släpper den hjärtstilleståndsframkallande omarbetning som Studio gjort av OC-indiebandet The Little Ones och deras låt Morning Tide.
Vi ses!
_Johan Wirfält
Favorit i repris
Igår kväll åt jag och min franske vän Albert samma sak: Quiche Lorraine lagad av honom, och till det en flaska Monte Garbi (inköpt av mig, nr 5328).
Eftersom Alberts familj kommer från Lorraine har jag nu lärt mig att det, contrary to popular belief, ska vara bacon i en äkta lokal quiche – inte skinka.
Magnifique.
_Johan Wirfält
Hårstalking
Jag läste Agnes inlägg om bra hår på tunnelbanan och kom på att jag också smygfotade en fin frisyr i förra veckan. Bilder nedan, det är alltså fråga om en sorts uppdatering av tonsuren, den klassiska medeltida munkfrisyren.
Här kan du för övrigt läsa om 800-talets stora, klerikala hårfight. Valet mellan en rund, Romorienterad och ortodox frisyr, eller mer keltiskkristen, konturlös dito var betydelsefullt redan på den tiden.
_Johan Wirfält
Håkan och männen
”Muskelrock med uppkavlade armar har aldrig varit min grej. Jag tror man börjar digga sån musik som man kan identifiera sig med, och jag kan ju säga att Bruce Springsteen inte var någon jag kunde känna igen mig i. (…) Jag avskyr när folk säger ‘ja, det är manligt’, som om det vore något bra. Det är faktiskt bland det fånigaste jag vet.”
Sa Håkan Hellström när CRFN intervjuade honom för Rodeo nyligen. På konserten i lördags dröjde det ända till Klubbland och hattbytet (hattbytet? Hattbytet!) innan jag kom ihåg det där.
Då hade jag hängt vid den provisoriska folkölsbaren på Fryshusets basketplan – inklämd mellan Aftonbladetmän, vasastanskonsulter, exilgöteborgare och en och annan kvinnlig journalist – och i över en timme hojtat med i manskörerna, lyssnat på det manliga pianot och den manliga saxofonen och blivit varm i kroppen av all den manliga kamratskap som manifesterades på scenen: suddiga snapshots av en ung Håkan och en ung Daniel Gilbert projicerade på backdroppen; män som grät, män som bröt ihop och män som reste sig upp igen framför den.
Sedan tog Håkan bokstavligen av sig gubbkepsen – en sådan där överdimensionerad, säckig sak sak som Bruce Springsteen brukade ha när han fortfarande var spinkig, höll på att skriva Born to Run och gjorde fyratimmarsgig i småstäder längs den amerikanska östkusten – och bytte till en stråhatt av trillby-modell.
Samtidigt vaknade jag upp och insåg att jag den föregående timmen varit på god väg att förvandlas till en Markus Larsson-rockman.
1997 skrev Karolina Ramqvist i historiens kanske mest kända Ulf Lundell-recension att ”de huvudsaklig adressaterna” för Ulf Lundells musik (och hans Best of-bok Noter) ”är de som alltid dricker för mycket”. Våren 2008 kan samma sak sägas om en Håkan Hellström-konsert – åtminstone om man håller sig i den bakre fjärdedelen av lokalen.
Här står den välmående svenska medelklassen och skrålar, kramas och dricker för mycket. Många här skulle säkert kalla sig feminister, och stod självklart på Karolina Ramqvists sida under Fittstimsfejden. Precis som Håkan har vissa av oss svårt att förstå varför ”manligt” i sig skulle vara något bra. Samtidigt har vi åtminstone en sak gemensamt med dem som var med när Uffe rockade röven av riket. Vi står som förhäxade av ett homogent grabbgäng som blöder ut sina känslor på scenen. Vi känner innerligheten i deras uttryck, hur varje attack mot gitarrsträngarna görs som om den vore den sista. Alltså, det där ju bara en metafor och dessutom en sliten sådan. Men det är sådana uttryck vi Markus Larsson-rockmän tar till. Vi måste intala oss själva att musiken är på liv och död för att kunna motivera varför vi känner så mycket när vi lyssnar på den.
I själva verket handlar det förstås om något så enkelt som att vi på scenen ser en spegling av oss själva: idealversionen av hyggligt bildade killar som gillar att krama varandra och gärna pratar känslor i timmar.
Grejen är att de och vi fortfarande helst gör det med andra killar.
Att en Håkankonsert ändå aldrig urartar i någon sorts nymanligt väckelsemöte beror på att vi än så länge inte har det mentala övertaget i publiken. Längst fram, närmast scenen och insläppta före alla andra, står som alltid horderna av tolvåriga tjejer i blå och vit-randiga t-shirts. De kan varje textrad precis som oss i baren, men de sjunger högre och framför allt bättre.
Så jag förstår att Håkan tystnar ibland och bara leende lyssnar på dem. När man står där han står är det bara deras sång man hör, och ärligt, det finns nog inget vackrare än tvåtusen tonåringar som sjunger ”Jag har aldrig varit normal – bara när jag går med dig”.
De väcker hopp om framtiden. Nästa gång jag går på Håkanspelning ska jag vara med dem. I folkölsbaren kommer det ju alltid låta som på O’Leary’s en derbykväll.
_Johan Wirfält
Väskdebatt 7.0
Man måste ändå imponeras lite av marknadsmänniskorna på Wahlström & Widstrand som ger ut Fashionista. Först hela fördebatten efter DN-intervjun med Martina Bonnier förra söndagen. Nu bland annat klippet ovan – som jag förutsätter är en del av en ”viral kampanj”, sådana görs väl fortfarande? – där Martina guidar till den garderob i Vilmelm Mobergs gamla våning som är reserverad för väskor. Jag har tittat, och noterat att en fejkversion av Bottega Veneta-väskan och en svart rea-dito av Pradaväskan (”hunden”) ofta frekventerar Rodeokontoret.
Vi har för övrigt en betting pool på redaktionen: vem kommer recensera Fashionista för DN? Och blir det postfeministisk positivism eller härligt gammalt kulturnegg?
Daniel tror Kajsa Ekis Ekman/negativ, CRFN tror Karin Eder Ekman/positiv. Jag tror och hoppas på det senare men har ändå satt emot på Ulrika Kärnborg/negativ.
Björn tror inte DN kommer recensera boken över huvud taget.
_Johan Wirfält
Setting the synfelsrecord straight
En vän och DN-medarbetare påpekade att mina nya glasögon, och eventuellt behov av dem, diskuteras hos På Stan.
Så, bara för att reda ut saken en gång för alla: det är fönsterglas i bågarna och kontaktlinser i mina ögon. Jag har + 0,5 på höger, – 4,5 på vänster – och astigmatism på båda. En härlig liten synfelsbouillabaisse.
_Johan Wirfält
The Style Council-kedjan
Idag utanpå en skjorta. Teoribildningen (som Björn af Kleen brukar säga) bakom detta tilltag följer senare i veckan.
_Johan Wirfält
Madonnaeffekten
Jag har skrivit en artikel om modeföretag, kändisar och deras allt mer överväldigande världssamvete till nästa nummer av Rodeo. Det är snack om Bono, Guccisponsrade välgörenhetscoctails i FN-högkvarterets trädgård, politisk aktivism som varumärkesbyggare och sånt.
Ett stickspår som inte riktigt fick plats i texten: när Madonna åker till Malawi och adopterar en liten unge är det dåligt för Malawi i ordets mest absoluta bemärkelse.
Kevin Browne, psykologiprofessor på universitetet i Liverpool, har forskat i den internationella adoptionscirkusen, och säger till The Guardian: ”Vissa hävdar att internationella adoptioner delvis skulle vara en lösning på det stora antalet barn som tas om hand av institutioner. Men vi har upptäckt att det i själva verket är tvärtom. Nära kopplat till Madonnaeffekten ser vi att föräldrar i fattiga länder nu lämnar bort sina barn till adoption eftersom de tror att de kommer få ett ‘bättre liv i väst’ med en rikare familj.”
Följden av Madonnas adoptionsaktioner i Afrika blir alltså mer överfulla barnhem än tidigare.
(Insert postkolonial rant här. Och läs Marina Hyde för en längre och vitsigare version.)
_Johan Wirfält
