Piano, Nittve och Cavalli

cavalli

För några timmar sedan promenerade jag över till Skeppsholmen där Moderna museet pressvisade sitt nya, fina, Renzo Piano-ritade visningsrum för konstsamlingen Pontus Hultén donerade för ett par år sedan. Det öppnar officiellt på tisdag, och hyser bland annat runt tjugo skärmar mixade målningar, affischer och kollage upphissade och liksom magasinerade i taket. Besökarna väljer vad de vill få framskickat och titta på – ”konsten kommer till dig istället för att du kommer till konsten”, som Renzo Piano, som faktiskt var på plats, uttryckte det.

Det var roligt när Modernas intendent Cecilia Widenheim demonstrerade maskineriet. Lars Nittve stod bredvid och tittade på, och när en skärm med ett gäng Niki de Saint Phalle-teckningar ställde sig tillrätta på golvet lös det ur hans ögon som om han såg dem för första gången.

Jag gillar sådana människor.

Speaking of gråhåriga män med stora glasögon så har Daily Telegraphs Celia Walden gjort en rolig intervju med Roberto Cavalli. Han dömer ut brittiska kvinnors stilkänsla och förklarar att drottning Elizabeth inte är särskilt sexig eftersom hon har ”funny hats and bags”. Dessutom avslöjar Roberto Cavalli att det han gillar mest hos kvinnor är deras kött. Det hela utspelar sig på en purpurfärgad yacht i viken utanför Cannes, med en Sharon Stone i genomskinlig kappa solande i bakgrunden.

 

 

Johan Wirfält
Promotion

Gobbledigook!

ryanmcginleysigurros

Idag känner jag mig som den Ryan McGinley-plåtade videon till Sigur Rós Gobbledigook.

Nu på morgonen var det möte på en brygga som sköt ut i Nybroviken. Jag och Daniel pratade och dagdrömde lite. Det finns faktiskt inget bättre än de här tidiga dagarna av sommar (there, I said it) där man inte alls tänkt på att bada, och dessutom vet att vattnet är för kallt. Så istället sitter man och blir snurrig av tankarna på det som väntar några veckor bort.

Underbart. Jag har börjat inse att det inte längre finns någonting som kan hindra mig från att se The Embassy på Holiday ikväll.

 

Johan Wirfält

Amerikansk pastoral

franktheamericans

Fotoböckernas fotobok fyller 50 och kommer i nyutgåva! Tyska Steidl – som ju är ett av de tryggare pch trevligare konstboksförlagen i Europa – ligger bakom det hele. Eftersom jag inte ägde Robert Franks The Americans tidigare såg jag till att skaffa den här direkt. 

Saker som Steidl, under överinseende från Robert Frank, ändrat jämfört med de tidigare upplagorna (det finns typ tio olika utgåvor): 

- Bilden ”Metropolitan Life Insurance Building – New York City” är printad från ett negativ som aldrig använts förut, perspektivet är tydligen lite annorlunda. Vilket Robert Frank gillade!

- Samma med bilden ”Assembly Line – Detroit”!

- Ny bildtextstypografi!

- Nytt omslagspapper, samma som i boken! Xantur 170g, från Scheufelen!

Saker som Steidl inte ändrat jämfört med de tidigare utgåvorna:

- Mängden fina, gryniga – och, med dagens ögon, ”autentiska” – bilder på jukeboxar.

Sak som kan vara värd att tillägga:

- Jag vet inte heller riktigt varför jag skriver allt det här! Eller varför jag använder utropstecken hela tiden! Men nästa gång jag bloggar om en fotobok blir det boken där Purpleredaktionen plåtat av sjukt många uppslag ur Purple, den är häftig!

 

Johan Wirfält

Tinariwen och, ehm, pop-postkolonialismen

tinariwen

Okej, jag blev inspirerad av en kommentar till föregående inlägg, så nu måste jag snacka lite om Tinariwen. Jag tycker att de är ett av världens bästa band och de spelar på Berns ikväll, så allt är ju bra på det sättet. Samtidigt går det inte att se en Tinariwenkonsert utan att det rycker till i den postkoloniala nerven – eller pop-postkoloniala, kanske jag ska säga.

Tinariwen visar sig aldrig offentligt utan full tuaregmundering. Exotismen känns närmast inbyggd i bandets scenpersona.

Jag vet inte hur väl inlästa ni är på deras historia – alla detaljerna finns här – men kortfattat bara. De är alltså ett band tuareger som fightades ihop i inbördeskriget i Mali i början av 80-talet. Låtarna skrevs under pauser i striderna och framfördes på gitarr och bensindrivna förstärkare för att gjuta mod i rebellkompisarna i ökennatten. Länge fanns musiken, som då var brukligt i västafrika, enbart på kassett. Först år 2000 ”upptäcktes” Tinariwen – vilket alltså innebar att en europé hörde dem och bestämde att de måste ge ut en riktig skiva. Sedan dess har Tinariwen gått i bräschen för hela ökenbluesscenen, genom att turnera i Europa och USA de senaste tre åren. Förra sommaren spelade de förband till Rolling Stones, och nyligen läste jag att de ”influerat” Viva La Vida, vilket förstås ytterligare ökade Coldplaypeppet. Samtidigt måste man ju fråga sig vad det är man tittar på – man får aldrig tappa den pop-postkoloniala blicken!

Jag har kommit fram till följande: Tinariwen är givetvis en vandrande autenticitetsdröm. Men så som de nu presenteras i Europa och USA har de egentligen mest gemensamt med var band som The Strokes eller The Libertines befann sig när de sparkade igång sina karriärer runt millenieskiftet. Det är lätt att glömma bort idag, men då, för sju-åtta år sedan – innan Hedi Slimane med Dior Homme varumärkesregistrerade ordet ”rock”, och en gång för alla fastställde att en svart skinnjacka och ett par lika svarta stuprörsjeans är allt en man i västvärlden någonsin kommer behöva för att ta sig igenom livet något sånär helskinnad – fanns det faktiskt en laddning i att klä sig på det där viset.

En air av autenticitet. En förpackning som lovade att man var ”på riktigt”.

På samma sätt tänker jag att man kan se Tinariwen, eller något av de andra ökenbluesband som nu kuskar runt Europa i turnébussar klädda som om de kommer direkt från karavanserajen. Att bara avfärda klädseln som en spegling av deras europeiska publiks exotiserade drömmar om Saharas sanddyner är att göra en postkolonial – förlåt, pop-postkolonial – kullerbytta. Visst, kläderna placerar Tinariwen väldigt tydligt i en tradition där ”äkta” är det finaste man kan vara. Men det innebär inte att bandet är mer offer för den västerländska medelklassens autenticitetstörst än Pete Doherty.

Snarare är de väl, precis som Pete, bara väldigt medvetna om vad som förväntas av dem.

Johan Wirfält

Karaokearmar

karaoke

Istället för tatueringar: låtnummer till karaokemaskinen. Bärs med fördel till Lost in Translation-inspirerad peruk och matchande nagellack/Bernsstämpel.

 

Johan Wirfält

Being Steffo Törnquist

oldfashioned

En bra bartender vet att ångesten hos den som dricker hans drinkar måste motsvaras av kärleken han blandar drinkarna med. Det är därför Jens ”Dimman” Lundqvist gör bäst old fashioneds i Stockholm – ingen rör en sked så noggrant och kärleksfullt som han.

Jens jobbar i baren på PA & Co, senast jag och några vänner drack hans old fashioned var för någon vecka sedan. Jens var egentligen ledig men eftersom han var på jobbet ändå lyckades vi övertala honom att ställa sig bakom disken. Han grymtade lite, sedan började han röra.

Grymtandet berodde på att en old fashioned tar åtminstone tre-fyra minuter att blanda om den ska göras på rätt sätt. Slutresultatet är helt beroende av handens långsamma cirkelrörelse när man häller i whiskeyn (som ska vara amerikansk råg-dito). Att Jens såvitt jag vet är den enda bartender i stan som använder typ världens äldsta rågwhiskey, Old Overholt från Kentucky, är förstås en bonus i sammanhanget.

Inför kvällen, alltså: titta förbi Jens på Styckjunkargatan och gör som Don Draper – beställ en old fashioned. Senare, när du snurrat isbitarna som ligger ensamma kvar på botten av glaset ett par varv, traskar du ner till Spyan – jag, Måns och Rasmus Hägg från Studio kommer stå och spela nya Coldplay i Vita baren.

 

 

Johan Wirfält

Just nu utanför mitt fönster:

skogshuggning

En arbetare!

 

Johan Wirfält

Nya Grantaranten

grantabagneux

I helgen var jag förbi Paper Cut, Andreas Skivor och Presstop-Alex mysiga lilla tidnings-, dvd- och Dave Eggers-butik på Krukmakargatan. Grantas vårnummer hade just dumpit ned i en av hyllorna. Bra grejer i det är bland annat fina foton från Svalbard och en Annie Proulxig Annie Proulx-novell om människor på ett ålderdomshem i typ Wyoming. Och så då – lägligt mitt i Justicedebatten – The Paris Intifada, ett långt reportage från Parisförorten Bagneux.

I artikeln kliver Andrew Hussey (som bland annat skrivit boken Paris: The Secret History som jag stått och bläddrat i på Hedengrens inför varje Parisresa de senaste åren) runt i det lågintensiva men ständigt pågående upploppet i en av stadens banlieus. Någon gång under 1000-talet, berättar han, uppstod uttrycket ”bannileuga” för att beskriva boplatser för fattiga där stadens lagar inte gällde. Därifrån visar Andrew Hussey hur stadsmurar och den moderna varianten, omgärdande motorvägar, skiljt mindre önskvärda element i Paris befolkning från stadens centrala delar.

Han spejar in i lägenhetskomplex som helt kontrolleras av knarklangare och träffar ungdomar som ser anglosaxiska förnamn som en självklarhet eftersom de inte känner sig franska – ”så varför låtsas?”. Han berättar om Tribu Ka, en gaturörelse som under ledning av den mytomspunne Kémi Seba blandar revolutionsromantik och black power-retorik med islam, och identifierar antisemitismen – för övrigt en fin gammal fransk tradition – som kittet som förenar Bagneux.

Andrew Husseys artikel är väldigt mycket vit-akademiker-på-forskningsresa-i- förorten. Men det kan inte vara på så många andra sätt här verkar det som, och det är väl egentligen det som är mest skrämmande. Klyftan mellan Paris centrum och periferi är så djup att ens tanken på en lösning känns ganska verklighetsfrånvänd. Det här är en konflikt inbyggd i stadens själva kropp.

Vilket inte innebär att man inte får yla lite uppgivet när man ser bilderna som ackompanjerar Husseys reportage. De är närmast parodiskt formulaiska, med nedgångna höghus, illitterat graffiti och ansiktslösa unga män i uppdragna huvtröjor. Synd på så bra artikel.

Läs ett utdrag av den här, hur som helst – eller köp Granta hos Paper Cut då!

 

 

Johan Wirfält

Slipsnålar på Thom Brownes vis

thombrowneslipsjpg

Förra veckan intervjuade jag Thom Browne. Han var fåordig och korrekt, ganska mycket den timide Frank Capra-man från mellanvästern som amerikanska modejournalister brukar gilla att göra honom till. Jag frågade om det där – hans vurmande för mannen i den grå kostymen – och Thom förklarade att han inte är en av dem som önskar att han vore född i en annan tid, ”det låter så deprimerande”. Sedan pratade han en halvtimme om hur saker var mycket enklare på 50-talet.

Jag får återkomma i frågan i tryckt form efter sommaren. Under tiden kan ni läsa Thom Brownes slipsnålsguide i Wall Street Journal.

 

Johan Wirfält

Samtidigt, i Borås.

 jimdinepinocchio

Eftersom Daniel Björk är från Borås följer Rodeoredaktionen dagens invigning av Jim Dines Pinocchiostaty med extra stor spänning. Kl 16.00 faller skynkena. Securitas har vakat hela natten (som ”verkar ha varit lugn”), och Borås tidning livesänder ceremonin via sin hemsida. BT har även tips för de upp till 15 000 människor som väntas bevittna spektalet: ”Om du ska gå ut och fira med nära och kära på restaurang. Boka snarast. Även pizzeriorna har fått in bokningar under veckan.”

Visste ni förresten att det är ett Jim Dine-verk som gett namn till den berömda rockmusikalen Hair? Det är sant!

 

Johan Wirfält