Carry On in i resten av livet

discovsfashion

I helgen hjälpte jag två härliga kompisar att flytta ihop. Lådan ovan bar på någon sorts symbolik, det var inte bara en flytt i fysisk mening: det sena 90-talet fick stanna kvar i enochenhalvan på Bondegatan medan 2000-talet och de mogna och väl övervägda valen kånkades in i en spatiös Östermalmsvåning.

Det var vackert att skåda. Nu menar jag inte att det är något fel på disco – disco är och kommer alltid vara det bästa som finns – bara att det här känns mer som en låda att bygga framtida familjelycka på än en där texten varit tvärtom. 

 

Johan Wirfält
Promotion

”Vår Fader är underrättad och meddelar att båda två kommer till himlen.”

Annette Kullenberg om Göran Greider och Barbro Hedvall, om ni av någon anledning missat det.

Jag har för övrigt en liten grej om just Göran Greider i DN idag, den handlar om hans nya, något oväntade, status som stilikon. Göran Greider är en av Sveriges mest konsekvent och, skulle jag vilja påstå, därför bäst klädda män. När en kompis frågade mig vad jag egentligen höll på med stilmässigt, eftersom jag det senaste halvåret oftast burit en urtvättad grå t-shirt till för korta jeans och strumplösa loafers, förklarade jag att jag bara försöker hitta balansen mellan det sena 80-talets Paul Weller och dagens Göran Greider. 

Den mest utstuderade modsfåfängan möter en till synes totalt nonchalerad klädsel, alltså. Nu ska jag ut och cykla.

Johan Wirfält

YSL SS 2009-filmen: jag måste säga att jag är skeptisk.

jackhustonysl

Liksom i våras visar Stefano Pilati sin nya herrkollektion i en kortfilm – eller sju korta kortfilmer, om man ska vara exakt. Liksom i våras är det också en ung brittisk skådespelare i huvudrollen. Då var det Simon Woods, nu är det Jack Huston, Angelica Hustons brorson.

Jag är seg i skallen idag, kanske neggar jag bara därför, men hur som helst: jag förstår varför de valt Huston ur ett kommersiellt perspektiv, rent konstnärligt begriper jag det däremot inte alls. Som alltid med Pilati har kläderna en skir och lite androgyn elegans – bland annat syns en fantastisk, tunn stickad tröja med djupt skuren, rundad hals några minuter in i filmen – men det matchas inte i Jack Hustons ansikte och kropp. Mest av allt ser han ut som en av de där välmående, kashmirklädda och rysligt maskulina unga männen som det kryllar av i Londons västra delar. Det ger filmen ett skevt intryck.

Anyway, kolla in spektaklet här – komplett med inledande och vagt bisarr reklamsnutt för någon kanadensisk sparesort.

 

Johan Wirfält

Ett erkännande

De senaste månaderna har jag levt i en lögn. Det började, som sådana saker brukar, på Riche. Vi hade nyss avslutat Rodeos vårmodesamtal och jag, Lisa och Daniel satt och drack nån drink nere på verandan. Lisa plockade fram sin kamera, en Panasonic Lumix, som hon just fått på posten efter att hon glömt den på en flight från Tokyo (ärligt folk, de där japanerna). Hon berättade att hon nästan aldrig blev bra på bild.

”Ge mig två försök”, sa jag. ”Blir du inte bra tror jag dig. Men om du blir bra är jag Sveriges svar på Juergen Teller. Jag plåtar nämligen alltid med blixt. Det är hemligheten”.

Jag tog kameran, fällde upp blixten, tog en bild. Den blev inte så bra. Jag tog en bild till. Den blev fantastisk. Jag var Sveriges svar på Juergen Teller.

Igår, när vi var på fashionfest på Hallwylska palatsets innergård, påminde Liselotte Watkins mig om detta faktum.

”Du får två bilder på dig”, sa hon.

”Bra”, sa jag. ”Två bilder är allt jag behöver.”

Första bilden blev dålig. Den andra, den här:

liselottewatkins

Blev ju grym.

Så jag gick omkring och trodde att jag var Sveriges svar på Juergen Teller igen. Sedan började Liselotte plåta med sin kamera, en tung och bra kompakt-Canon har jag för mig, och gav det ordentligt med blixt. Hennes bilder blev också bra. Som den här, på Flipper…

filippaberg

…eller den här, på Daniel:

danielbjörk

Kanske lite mer Cobra Snake än Juergen. Men det verkar hur som helst som fler än jag kan ta en fin blixtbild i krogmiljö. 

Det här har fått mig att inse att jag inte med hedern i behåll kan fortsätta hävda att jag är Sveriges svar på Juergen Teller. Så jag ger upp titeln. Om någon annan vill ha den är det bara att höra av sig, den ligger och skräpar här bredvid mig på skrivbordet.

 

Johan Wirfält

Till Linkin Park och Jay-Z:s försvar

Eftersändningen av tidningen på sommaren gör att man hamnar i en annan tidszon på Öland, Cordelia Edvardsson eller någon annan vis person borde skriva ett litet semesterkåseri kring det. Jag är hur som helst borta från verkligheten någon dag till, och läste alltså inte DN-recensionen av förra veckans Jay-Z-konsert förrän i morse.

DN:s recensent Nanushka Yeaman gillar tydligen inte att Jay-Z avslutade Globenspelningen med Linkin Park-samarbetet Encore/Numb. Eftersom det muttrades om samma sak redan när jag var på midsommarfest i fredags kan jag bara upprepa vad jag sa då:

Nog med Linkin Park-bashing nu!

Jag trodde vi var postmoderna – eller var det postpostmoderna? – i Sverige 2008, och hånlog åt idéer om någon sorts universell smakkanon. Ändå verkar Linkin Park vara ett band som man kan avfärda bara genom att säga ”Linkin Park”. I sin DN-recension menar Nanushka Yeaman att anledningen till att Jay-Z ägnar sig åt ”Linkin Park-inspirerade ansatser” är att någon tipsat honom om att svenskar går igång på rock. Framför allt tycker hon att det är ”ovärdigt” av Jay-Z att avsluta konserten med Numb/Encore, utan att över huvud taget motivera varför.

För det första: jag har inga problem med att vara lite kulturessentialistisk och förutsätta att Jay-Z resonerar i termer av ”amerikansk” publik och ”svensk” dito – det gör han säkert, lika mycket som han kör ett annat set när han spelar i Los Angeles än han gör i New York. Men om vi nu ska vara just kulturessentialistiska, är det väl samtidigt ganska motsägelsefullt att tjafsa om att han anpassar spelningen efter en europeisk arena? Det om något är ju hiphopens, en oppurtun kulturform i ständig förändring, essens. Att irritera sig på att en amerikansk rappare siktar in sig på minsta gemensamma nämnare hos sin publik känns lite som att surfa in på 1000 Apor och gorma om braksvenniga skämt.

Det är en del av paketet.

För det andra: Linkin Park är i stunder outhärdliga, men det är väl snarare regel än undantag för alla musiker som sysslar med rock? Jag vill istället fästa er uppmärksamhet på att det här är bandet som skrivit In the End, ett av de mäktigaste stycken popmusik som spelats in under 00-talet. Det är en låt där gitarrerna skär som rakblad i armarna och Chester Bennington sjunger refrängen, briljant, som om varje stavelse bokstavligt talat är det enda som håller honom kvar i broräcket. Ursäkta de fåniga suicidmetaforerna här, men för mig räcker det med att lyssna på In the End – vilket jag för övrigt fortfarande gör, ofta – för att inbilla mig att jag känner – alltså verkligen känner! – alla missanpassade emoungars kollektiva smärta.

Ett mäktigt stycke pop, som sagt.

Andra bra låtar med Linkin Park är till exempel Valentine’s Day – och så Numb, både originalet och den faktiskt helt lysande sammanslagningen med Jay-Z:s Encore.

När Michael Mann i nyinspelningen av Miami Vice vill gestalta South Beach som kokainets globala högborg, en plats där husen är kulisser och människorna tömda på varje känsla utom begär, är det med hjälp av Numb/Encore han gör det. Filmen börjar där låten börjar, utan ens en rads förtext, utan ett ord, utan någonting annat än Numb/Encores iskallt syntetiska toner och så, sedan, bilden av en kvinna i kromad catsuit som maniererat rör sig till musiken i det blå, livlösa ljuset på någon av Miamis nattklubbar.

Det är en av de starkaste skildringar av total tomhet jag upplevt på bio de senaste åren – och säkert en av filmhistoriens fyra-fem bästa öppningsscener.

Om ni undrar varför det är dags att sluta snacka skit om Linkin Park, börja där.

(Jay-Z i Globen då? Jättebra!)

Johan Wirfält

Måns Olof Ericson, en stilstudie

mans3

Vind i håret är en stark kandidat till sommarens accessoar.

För vidare uppdatering från modescenen i Tyrolen, ratta in Kvällspasset i P3 ikväll klockan 20. Jag refererar Sergio Ramos outfit och uttalar mig nedlåtande om sporten handboll.

 

Johan Wirfält

EM-blöggeri!

Endlich, jag har hittat ett fungerande bredband. Tre dagar i Tyrolen sammanfattade nedan!

tirol

Truppen: den nordiska, ickeironiska dudelooken.

hotellklimateller

Hotel Klimas trädgård, här fångad i sitt mest Juergen Tellerska tillstånd av min kompis Bobo Olsson.

hotellklimainteriör

Insidan.

tirol1

Mest fashion hittills: de österrikiska motorcykelpoliserna som bevakade Spaniens söndagsträning hade en uppenbar Helmut Lang möter Mad Max-grej på gång.

tirol2

Vi hängde lite med de här killarna före matchen mot Spanien, de visade sig vara näst mest fashion hittills: Sebastien Tellier möter Johan Hinders som sjunger i Audionom möter parkbänken (aldrig långt borta).

tirol4

Precis som alpluften är alpmaten hyfsat torr.

tirol3

Ganska långt ifrån fashion: Fernando Torres med (skymd) flickvän.

tirol5

Sergio Ramos röv. Han hade Dolce & Gabbana även på överkroppen.

tirol6

Balearicglasögonen, alltid en höjare av det som här nere är allmänt känt som ”die stimmung”. Måns hävdar förresten att klubben Earth Music i Innsbruck har någon sorts koppling till dj:n Stefan Egger, före detta sidekick och numera dödsfiende till cosmic-pionjären Daniele Baldelli. Vi ska kolla in på onsdag.

tirol7

Parallellt med fotbolls-EM är Innsbruck värd för ett annat, minst lika engagerande mästerskap: EM i gruppiscensättning av Monty Python-sketchen ”Maraton för inkontinenta”.

tirol8

Platini. Jag vill tro att han har ett elegant handslag.

johanmjallbygerdet

Mjällby. Jag vill tro att han ger det även när han läser godnattsagor – godnattsagor om män som ger det – för sina barn.

tirol9

Här hade jag tänkt skriva nåt vitsigt om tyrolsk gästfrihet, men eftersom texten till kissbilden sög musten ur mig rent humormässigt nöjer jag mig med att konstatera att det är mycket män i det här landet.

DSC00486

Reningen: att sova med ett Jockum Nordström-vykort ovanför sängen.

edelweiss

Stubaital, ”vår” dalgång.

stimmung

Stämning!

tirol10

De subalpinska, ickeironiska dudelooken.

RIMG0069

Det sägs att den här mannen kommer se matchen Österrike-Tyskland på vårt lokala gasthaus om några timmar.

 

 

Johan Wirfält

”My avatar is the biggest World of Warcraft fan in the whole World of World of Warcraft world”

Jag hade visst glömt hur mycket jag älskar The Onion.

Och med det sticker jag till fotbolls-EM. Har inte riktigt lyckats reda ut bredbandssituationen i Tyrolen, men ska försöka posta lite under tiden. Vi bor på Hotel Klima om någon har vägarna förbi Neustift och vill titta in på en knödel. 

ZVÄRIGE!

 

Johan Wirfält

Är Andrew Dice Clay död?

AndrewDiceClay

Frågan kom upp vid en modemannamiddag igår. Rasmus Wingårdh hävdade att Andrew Dice Clay – brölig amerikansk komiker vars repliker vi som 12-åringar i diverse västsvenska småstäder något tveksamt ägnade timmar åt att memorera – då dennes karriär dök ner i en alpdal något år efter Ford Fairlane-filmen, fejkade sin egen död för att få mer press.

Men inte nog med det. Rasmus var ganska övertygad om att Andrew Dice Clay, bara månader efter fejkdöden, faktiskt hade gått och dött på riktigt.

Jag lovade att kolla upp det här idag och la in en påminnelse i mobilen. Den pep nyss till, och efter några minuter på Wikipedia kan jag nu avslöja följande: Andrew Dice Clay är inte död. Däremot har han uppenbarligen paddlat runt en hel del i den moderna populärkulturens motsvarighet till floden Styx – den där dokusåpesubgenren om föredettingen som försöker blåsa liv i sin havererade karriär igen. I Andrew Dice Clays fall heter den Dice Undisputed och sänds på VH1 i USA.

 

Johan Wirfält

Som om Zlatan inte existerade: episk rockrant om nya Coldplayskivan!

Coldplay

Den episka rocken bär på en självmotsägelse. Jag ska återkomma till det, men först förutsättningarna: På nattbussen hem från Horse Meat Disco i Vauxhall i söndags – där jag gick my own private 90-tal och ensam förlorade mig i hi energy-disco bland barbröstade 200-kilosmän – förlorade jag mig i Coldplays nya album Viva La Vida or Death and all his Friends. Drömde mig bort till en ö i någon ocean. Hade ändlösa längor av identiska tegelhus framför ögonen men såg bara utsikter från brunbrända canyonklippor kilometer upp i luften. Sedan hamnade jag alldeles för långt norrut, i Queens Park, och fick ta en taxi hem. Låt oss kalla det Den episka rock-effekten.

Nya Coldplayskivans inledande Life in Technicolor är inte mycket mer än en ackordföljd som börjar i oscillerande synthar och över två och en halv minut fylls på med Byrdsgitarrer, större synthsjok, furiösa trumkaskader och lager på lager av ännu större och ylande gitarrer. Sedan börjar Chris Martin själv yla.

Inga ord, bara yl.

Nu kan ju ylande vara rätt svårtolkat. Men efter att ha slagit lite i ett yl-lexikon (som gått i arv i min släkt i generationer) kom jag fram till att Chris Martin menar följande: ”Okej, vi har varit borta ett tag, världen har visst glömt bort hur man gör episk rock under tiden. De flesta lyssnade väl på Radiohead eller gamla U2 istället, några få snöade tydligen in på det där bandet som kompisen till vår ljudtekniker producerar, A Mountain of One eller vad de nu heter. Whatever. Nu ska vi visa var det episka rockskåpet står”.

Vilket mest innebär att Coldplay gör vad de alltid gjort. Att Brian Eno producerat märks inte om man inte, som Lisa sa i helgen, med Brian Eno menar ”den där tjommen som producerade The Joshua Tree och Achtung Baby”. Att Coldplay, som jag tidigare rapporterat, lyssnat på Tinariwen märks inte heller – om man inte tycker att en vagt ”afrikansk” melodislinga är tillräckligt för att kalla sig för tuaregkonnässör.

Nu måste det sägas att Viva La Vida inte är en särskilt bra skiva. Men när den träffar rätt – på Violet Hill, Cemetries of London och Lovers in Japan/Reign of Love, som alla är rätt fantastiska – förfinar Coldplay de tre element som byggt deras karriär: gigantiska ljudbilder, lysande melodier samt en snäll men allvarlig (sannolikt megalomanisk) man som levererar hjärndöd poplyrik.

Chris Martins pretentioner framstår som mer och mer osannolika för varje skiva Coldplay gör, för det blir ju samtidigt mer och mer uppenbart hur banal han faktiskt är. Grejen är att jag älskar det, helt ärligt och oironiskt. Textrader som ”Those who are dead are not dead, they’re just living in my head. And since I fell for that spell I am living in this well” är briljanta på sitt sätt. Inte för att de på något vis skulle betyda något – utan tvärtom för att de en gång för alla slår fast att här finns det inte ens en stavelse att hämta rent intellektuellt.

Därmed sätter de nämligen fingret på den episka rockens essens. The Självmotsägelse. Den episka rocken är inte det minsta episk, åtminstone inte om man ägnar sig åt ordboksdefinitioner. I de här sammanhangen har ju ”episk” ingenting med artisternas förmåga att leverera storslagna berättelser att göra – epiken ligger istället i hur musiken får dig att själv måla upp de där berättelserna och bilderna. Sandstränder, bergsmassiv eller vad man nu råkar tycka är härligt för tillfället.

Ganska banalt, som sagt. Men för mig har Coldplay alltid varit musik att åka vilse till. Det är fint att göra det då och då.

 

 

Johan Wirfält