Väldigt rörliga bilder på Lucas Ossendrijvers hår!

lucashår

Här.

Lanvindesignern och bra människan Lucas Ossendrijver tv-intervjuas av ett japanskt webbmagasin vid, tror jag, öppningen av modehusets flaggskeppsbutik i Tokyo. Förutom en fin sammanfattning av vad Lucas och Alber Elbaz vill göra med Lanvins herrlinje – ”Vi vet vad elegans innebär för engelsmän, för italienare, för amerikaner. Men vad är fransk elegans? Det är vad vi försöker definiera.” – är själva snacket meningslöst. Men kameramannen, uppenbarligen spasmodisk, gör istället allt man kan begära av en vanlig dödlig för att dokumentera Lucas Ossendrijvers frisyr.

Av alla saker jag gillar med Lucas Ossendrijver är just hans frisyr nog den jag gillar mest – en hårt hållen crew cut, berghainskt bögig, som kontrasterar så vackert mot liljan i hans kavajslag. Tack alltså, uppenbarligen spasmodisk kameraman från ett japanskt webbmagasin. Du gjorde min kväll!

Johan Wirfält
Promotion

Semester = skrattretande självgott självrefererande

Jag var utan the interweb i helgen – träffade min brorson och hängde på en båtjävel i Göteborg – och kunde inte tipsa om vad jag tipsade om i DN i lördags: smädesskriften av 1870-talets svenska konstkritiker som dåtidens top mod i Stockholm, August Strindberg, gav ut under titeln Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare. Så jag gör det nu istället.

Augusts lilla häfte, 45 sidor satir över abstrakta termer som konstintresserade kulturmän gillar att sprida omkring sig, är väldigt roligt. Sammanfattning, eftersom DN-texten inte finns på nätet: sedan Strindbergs tid har kritiker så klart blivit både moderna, postmoderna, post-det mesta. Något vi däremot inte blivit är postposerande. Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare känns därför helt samtida – det enda man egentligen saknar är väl just ett gäng konstruktioner med ”post”-prefix i P-sektionen (skulle nog passat bra efter stycket om ”Pyramidalisk gruppering”).

I höst tycks Strindbergpamfletten få en sorts uppföljare i och med Klas Ericssons och Anders Rydells journalisthandbok Byt namn. Jag och alla mina haters ser redan fram emot en utförlig analys av debattmetoden Lex Wirfält, som alltså går ut på att ta en avvaktande position i bakgrunden för att sedan lugnt kliva fram och ge lite kärlek åt båda sidor innan man levererar en något mer genomtänkt uppfattning i frågan. 

Byt namn verkar bli en rolig bok, den också. Och, för att återknyta kort till August, så visar det sig faktiskt att även han har en del att säga om Lex Wirfält. Under rubriken ”Dubbeltydiga omdömen” läser vi i Anvisning: ”Kännarskapets höjdpunkt. Det gives många tavlor och statyer, där kritiken är mycket försvårad. I alla dessa fall är kännarens första plikt att anlita den finaste diplomati, han måste hålla sig ryggen fri. Ett dubbeltydigt omdöme, även kallat ‘en-tout-cas’, innehåller på samma gång beröm och klander (…) Detta slags kritik har så mycket större värde, som en tavla sällan är alldeles fulländad, och giver omdömet en imponerande objektivitet”.

(Okej. Jag är på semester ett par dagar till, ber om ursäkt för att bloggen spårar ur under tiden. Snart tillbaka i verkligheten. Då blir det fashion och trender igen, lovar.)

Johan Wirfält

Snart i en Vasastad nära dig

lifeisgood

I Boston samlades nyligen 30 000 människor i en park. De umgicks, dansade med rockringar och älskade livet, kollektivt klädda i t-shirts med naivistiska teckningar av en ständigt leende figur som heter Jake.

Detta enligt New York Times, som meddelar att Life is Good, varumärket som trycker tröjorna och arrangerade spektaklet i parken, dessutom gör succé med sina blomkrukor, doftljus och reservdäcksöverdrag. NYT-artikeln beskriver Life Is Good som ”antitesen till American Apparels sexualiserade varumärkesbyggande”. Alla produkter pryds av Life is Good-logotypen och ”Jake” i olika utföranden, och grundaren Bert Jacobs – en gång äcklig fratboy som sålde äckliga t-shirts på Bostons gator, numera äcklig mångmiljonär som säljer äckliga t-shirts över hela USA – förklarar att Life is Good förmedlar ett budskap. Man ska värdesätta sådant som är bra här i världen – familj, vänner, vackert väder för då kan man äta glass – snarare än prylarna man äger. ”Folk kan relatera till konceptet eftersom det är enkelt, samtidigt som mycket av det som händer i världen är komplext”, sammanfattar Life is Good-mannen, och fortsätter: ”Det är de människor som haft det svårast som omfamnar ‘Life is Good’ hårdast”.

Men det är förstås inte USA:s ensamstående dubbelarbetande trebarnsmammor som gjort att Life is Good i år räknar med att omsätta 135 miljoner dollar. Istället finns företagets målgrupp i den kroniskt överkonsumerande amerikanska medelklass som i kölvattnet av bolånekrisen plötsligt insett att de inte har råd att köpa riktigt lika mycket saker längre. Vad lämpligare, då, än en tröja som varumärkescertifierar att man kommit på ”bättre” tankar?

Jag kan inte bestämma mig för vad som är roligast här. Att det faktiskt finns människor som tycker att hängiven konsumtion av massor av prylar från ett och samma varumärke är ett bra sätt att bevisa sin insikt om livets verkliga, ickematerialistiska värden – eller att minst 30 000 av dem dessutom är så långt bortom räddning att de bestämmer sig för att dyka upp på det här varumärkets hulahoop-festival?

Eller bara att skiten på riktigt heter ”Life is Good”?

Ett konsumtionsfenomen så skrattretande självgott som det här känns hur som helst som en given succé i Stockholms innerstad. Det är nog bara är en tidsfråga innan någon driftig mappie börjar parallellimportera valda delar av Life is Goods sortiment till sin lilla ”livsstilsbutik” på Rörstrandsgatan. 

Avslutningsvis: skönt att åtminstone våra kapitalister fortfarande har sin radar korrekt kalibrerad. Apropå den allt svajigare amerikanska ekonomin säger Life is Good-mannen: ”Jag ser inte en recession. Jag ser möjligheter”. 

Johan Wirfält

Att komma till berget

Joop

Jag vet inte om ni följer Tour de France, men oavsett borde ni läsa Sveriges bästa sportblogg just nu, Eurosports Les Poursuivants som skrivs av Per Boström och Billy Rimgard (är det väl, gamla techno- och Bombenmannen?).

Som ofta när sportjournalistik blir riktigt engagerande handlar Les Poursuivants inte så mycket om traditionell analys, utan snarare om personliga utbrott och popkulturella stickspår. Läser man bloggen parallellt med Eurosports tv-sändningar från touren är det lätt att bli helt uppslukad. Till exempel tipsade Per nyligen om The Rider, den holländske författaren och journalisten Tim Krabbés lysande kortroman om ett amatörcykellopp i sydöstfrankrike.

I boken väver Krabbé samman skildringen av loppet – en fenomenal sådan: planeringen, taktiken, den beräknande dragkampen mellan tätcyklisterna, kamratligheten i klungan, allt finns med – med sin egen idrottsbiografi. Dessutom argumenterar han ganska bra för cykling som metafor för livet. Någonstans skriver han ungefär: ”I mina kretsar brukar smärta vara ett tecken på att man ska sluta med något. Men stunderna av smärta är själva meningen med att cykla. När man väl går i mål blir lidandet ett minne man vårdar, och ju mer man lider, desto ömmare vårdar man sedan det minnet.”

Självklart bottnar Krabbés resonemang i en lite knasig (och väldigt manlig) tradition om att nå någon sorts högre andligt tillstånd genom att övervinna naturen och sina egna fysiska begränsningar – och självklart tillhör jag den delen av ovan nämnda kretsar som brukar sluta just när det gör ont. Samtidigt finns det något lockande med det där masochistiska. Även jag gillar ju att ta ut mig när jag, nån gång om halvåret, faktiskt gör något ”fysiskt”.

Hur som helst, det är kul att titta på andra självplågare. Starten i Tour de Frances sjuttonde etapp, som avslutas med de 13 kilometrarna och 21 kurvorna upp till Alpe d’Huez – cykelsportens kanske mest klassiska klättring – gick för knappt en halvtimme sedan. Jag befinner mig fortarande på den öländska obygden utan tv-kanaler, men så fort mor min är tillbaka med bilen från hallonplockningen bär det av till en sportbar inne i Borgholm.

För att titta på män som lider.

Johan Wirfält

Klassiska citat

Min semester började vid lunch igår. En sak som jag ska göra är att läsa svenska klassiker. Jag har tänkt på det länge, men under ett samtal med några vänner nyligen blev känslan akut: min obildning när det gäller delar av den svenska 1900-talslitteraturen är bara pinsam. De kommande två veckorna tänkte jag därför plöja Gun-Britt Sandströms Maken, Stig Larssons Nyår, Sara Lidmans Bära mistel och, eftersom jag inte gjorde det när jag gick i högstadiet, Bränt barn.

Första avverkade bok är Harry Martinsons Nässlorna blomma. Harry skriver som ni vet väldigt vackert. Dessutom, visar det sig, satt han inte bara där på 30-talet och skrev av sig sin uppväxt som sockenbarn. Han nedtecknade popkulturella profetior också: ”Skägg var inte gubbsak på den tiden. Många som man gott kunde kalla yngligar hade långa underliga skägg”.

 

Johan Wirfält

Mind on the morning run

observatoriedude

Senast vi körde Mind on the Run träffade jag den här killen på hemvägen genom Observatorielunden. Det var en underbar morgon. Om åtta och en halv timme slår vi till igen, i öltältet utanför Laroy.

Till dess!

 

Johan Wirfält

Skönt hem

Igår kväll, middag i ett kråkslott i Saltsjöbaden. Tidigare ägare är Nisse Strinning, stringhyllans fader, nu har en vän hyrt in sig över sommaren. När vi kryssade runt bland trävillorna, fem pers ihopträngda i en fransk småbil från tidigt 90-tal, passerade vi två unga män ur lokalbefolkningen. De kastade ett snabbt öga på oss och hånlog.

entre

Farstukvisten.

stringpäls

En av Nisses hyllgavlar. Och, antar jag, frugans päls.

trappan

Det är när man gått uppför en sån här trappa som man inser att man snabbt måste fixa 12 miljoner och skaffa sig ett ordentligt boende.

hattar

Hattupplägget.

moderatmugg

Passande porslin.

 

Johan Wirfält

Du kan inte hålla en god man borta från förstasidorna

marcmicke

Jorden kan gå under, himlen kan falla ner. När veckan är över kommer Marc Jacobs ändå ha dykt upp i nyheterna på grund av något som bara undantagsvis har med mode att göra.

Marc är ute från rehab. Marc har sjukt mycket muskler. Marc har blått hår. Marc är inne på rehab igen. Marc har beef med Suzy Menkes. Marc gör slut. Marc har en ny kille. Marc har två nya killar. Marc blir rånad av en av sina butiksanställda. Marc poserar vitsminkad och högklackad på makalösa Micke Jansson-bilder i Interview (missa för allt i världen heller inte Glenn O’Brien-intervjun!). Marc blir, som rapporterades i veckan, utslängd från ett galleri i Chelsea för att han har ”fula kläder” – vilket omedelbart får en okunnig stackare till galleriassistent sparkad.

Marc Jacobs framstår allt mer som modevärldens svar på Pigge Werkelin.

Johan Wirfält

Obama the Crustie

När Slateredaktionen har en bra dag på jobbet är de bland de bästa i världen. Till exempel på att ta udden av det bisarra mediebruset runt det amerikanska presidentvalet – ett mediebrus som de förstås själva är högst delaktiga i, men ändå.

En av de saker som New Yorker försökte driva med på sitt debaclade omslag var snacket om Barack och Michelle Obamas hälsning med knutna nävar, var den inte till och med en ”terrorist fist bump”? Slate tydliggör istället the nutiness of att sådana här saker över huvud taget behöver diskuteras genom att verkligen gå till botten med frågan – i en guide till hur kända terroristfraktioner faktiskt hälsar på varandra.

Vi lär oss följande: Jihadister som Al-Qaida kramas och kindpussas normalt tre gånger, men har i afghanska träningsläger även setts använda en lite modernare shoulder bump-hälsning. ETA-medlemmar säger hej genom att säga ”kaixo”, baskiska för, well, ”hej”. IRA har inte någon hälsningsritual över huvud taget. De enda terrororganisationer som är kända för att faktiskt låta knutna nävar mötas som hälsning är autonoma ekoterrorister som Earth Liberation Front.

Av det här kan vi alltså dra slutsatsen att New Yorker snarare än i turban borde ha avbildat den nävhälsande Obama med smutsiga crustie-dreads och en tunnsliten Levellers-t-shirt.

obamalevellers

Barack Obama med ekoterroristpolare. Det är Obama i mitten.

 

Johan Wirfält

Att bära Style Council-kedjan på höften…

kedja

…istället för runt halsen funkar tydligen alldeles utmärkt. Särskilt om man har två.

(Bra accessorizing courtesy of min kompis Sara, även känd för sin förmåga att förvandla gardinstänger till stora smycken.)

 

Johan Wirfält