MOTR-skeppet landar för sista gången ikväll.

happy

Bratsen är tillbaka på Laroy och sommaren alltså officiellt över. Mind on the Run vårdar minnena av öltältet med en avslutningsfest i Gobbarummet på Spy bar ikväll. Kul om du kommer!

BONUS: Jag slängde ihop en mix med nio gamla godingar – ”funk / indie / old school punk” – som spelats en hel del i sommar.

Johan Wirfält

Att fulosa, Vanity Fair-stilen

Man inverterar helt enkelt processen. Vilket innebär att man skickar ett mail om att gästlistan till den feta fest man har med Google under demokraternas partikonvent i Denver nu är full – och att man skickar detta mail till en massa människor som inte ens var bjudna.

 

Johan Wirfält

Kan Karolina Ramqvist, Emil Arvidson, Fredrik Strage och Donnie Donut komma till tråden, tack?

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Videon ovan, T-Babys It’s So Cold in the D, har tydligen gömt sig på YouTube sedan i våras. Byron Crawford bloggade den i förra veckan, nu gör den länkrundan världen över.

Det finns förstås fler bottnar än på Riddarbageriet i det här. Jag förutsätter att DN Kultur och Kinky Afro tar sitt ansvar och levererar en intersektionell analys senast efter helgen.

 

Johan Wirfält

Nepotism

loyalfax

Jag fick förresten ett meddelande från min gode vän galleristen idag. ”Det är trendigt att ha tid igen” stod det, och så skickade han med bilden ovan. Antar att han ville att jag skulle nämna att faxkonstutställningen Faxination öppnar på Loyal imorgon klockan 18.

Så då gör jag väl det: faxkonstutställningen Faxination öppnar på Loyal imorgon klockan 18.

 

 

Johan Wirfält

Gatelimbo

Jag när en idé om att man tänker klarare när man flyger – någonting händer där mellan kabintryck och oändligheten utanför fönstret. Det är väl bara som jag fått för mig, men hur som helst gäller det omvända: man tänker inte särskilt klart medan man väntar på att flyga (jag brukar kalla det gatelimbo). Martin skrev en fin novell om det för ett par veckor sedan, läs här.

Just nu spelas koreografen Akram Khans Bahok på Dansens hus, jag såg föreställningen tidigare ikväll och under de första minuterna kändes det om något liknande väntade där också.

Scenen är en schematisk avgångshall; en ljustavla, några stolar, strandade resenärer från hela världen som halvsover, rastlöst vakar av och an eller försöker kommunicera – uppgivet och mest för att ha något att göra, få av dem talar ju samma språk. En av dem, en kvinna uppenbarligen drabbad av minnesförlust, har skrivit ner de få saker hon faktiskt kommer ihåg på lappar. Nu försöker hon högljutt pussla ihop minnena/sig självm, hon är som en lätt hysterisk version av Guy Pearce i Memento och medresenärerna gör sitt bästa för att tänka bort henne ur bilden. På ljustavlan rullar ”Please Wait”, ”Delayed” och slutligen ”Rescheduled” fram, uppgivna gester och snart uppstår bråk mellan några hetsiga unga män från olika kontinenter. 

Men istället för att explodera i total flygplatsgalenskap utvecklas Bahok i motsatt riktning. Gatelimbon – språkförbistringen och frustrationen – omsätts i en sorts kollektiv, tja, ömhet. Människorna börjar ta hand om varandra, det blir en väldigt varm och fin föreställning om att förenas, överbrygga gränser och sånt. Jag tänker förstås inte försöka referera koreografin, men det finns några ögonblick i Bahok som är så vackra att man tappar andan. Eftersom det var en man före mig i kön som lämnade tillbaka sina biljetter till torsdagens föreställning vet jag dessutom att det går att se den imorgon också. Det är sista föreställningen, så häng på låset när biljettkassan öppnar.

Några läsare har klagat på att det varit för lite fashion här på sistone. Lovar att snart bli hipp igen, till dess får ni nöja er med följande: På vägen mellan ingången och våra platser på nionde raden träffade jag och min date Marcus både Ella Socorsi (Nakkna), Diana Orving och Naomi Itkes – alla tre såg fantastiska ut i svart siden, borstad mocka, och, i Naomis fall, något axelvaddigt och kornblått. Dessutom satt Mats Ek två rader framför, kanske inte mode per se men tveklöst en stilig man.

Tydligen.

 

Johan Wirfält

Att ”chilla” på Manilla

Okej, det blev ingen Virtanen-fight på Bonnierfesten på Djurgården. Däremot snappade jag upp en del uttryck som tydligen förekommer i tv-sammanhang. Som att ”ha G”. Och just att ”chilla” då. 

Annars var det här kvällens samtalsämnen i den svenska kulturvärlden:

- Räkröran.

- Vilka kulturredaktörer som just nu ligger med vilka frilansande kulturjournalister.

- Newsmill.se-bloggen.

- Om Maria Schottenius var där (ja).

- Om Björn Ranelid var där (ja, i toalettkön).

- Hur mycket en jacka kan kosta och samtidigt vara ”moraliskt försvarbar”.

- När man slutade gilla England och började älska Amerika.

- Renovering av herrgårdar i Dalarna.

- En ung, uppburen författares ”köksincident”. 

- Vem som blir ny chefredaktör på Sydsvenskan respektive kulturchef på SvD. Daniel Sandström är lågoddsare på båda, tydligen.

- ”Tydligen”.

- Det faktum att Peter Kihlgård inte bar jeans.

- När jag och Magnus Larsson egentligen ska ses på Peppar.

Och, förstås, Andrestraumat. Aaaah, kultursverige.

 

Helt orelaterat: ha ha.

Johan Wirfält

Nivå: Hyfsat låg, tydligen

En institution inom svensk radiojournalistik – Robert Nordberg från DV Man och Johan Wirfält från Rodeo förutsäger kommande sex veckors herrmode i P3 Populär – återvände idag till etern. Jag konstaterade, apropå Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandéns krav på ökad respekt för kvinnomisshandlare, att Mannen är tillbaka på bred front – och ägnade sedan ytterligare ett par minuter av mitt liv åt ältande om Göran Greiders flanellskjortor. Tror även att jag hann med att förolämpa lite sydamerikansk ursprungsbefolkning innan producenten stängde av mikrofonerna.

Lyssna hur som helst här.

Ute i den verkliga världen skrev Malte Persson idag ett bra, sammanfattande inlägg i årets hittills mest pliktskyldiga kulturdebatt. Ja, det är den där om högt och lågt jag pratar om. I normala fall hade man förstås önskat att Malte Perssons artikel skulle blivit en sorts ögonblicklig spik i kistan på en debatt som mest börjar kännas som den svenska kulturvärldens svar på tv-serien Lost: något vars enda syfte är att ge folk en anledning att prata om exakt samma saker som de gjorde förra året.

Men nu är det ju bara är en halvtimme kvar till Albert Bonniers förlagsfest ute på Nedre Manilla. Som bekant är det typ Teh högkulturell händelse of the year. Så istället ser jag fram emot en runt tiotidentjurig Fredrik Virtanen som utmanar Svante Weyler på knytnävskamp – för att avgöra frågan om vilken typ av kultur som egentligen är bäst en gång för alla.

Återkommer med eventuellt matchreferat imorgon.

 

Johan Wirfält

David Edelstein har en dålig dag på jobbet.

Läs hans negerrecension av Tropic Thunder hos New York Magazine.

När David Edelstein normalbriljerar är varje stycke han skriver en blandning av klara tankegångar, subtilt ironiska provokationer och stor humor – då är han en av de finaste filmkritikerna på planeten. Problemet i Tropic Thunder-recensionen är inte att han beskriver Robert Downey Jr som ”damn fine Negro” – meningarna som föregår just den formuleringen lyser av sedvanlig edelsteinsk skärpa. Problemet är att han går på tomgång i resten av texten – och dessutom gör en fet researchmiss. Skurkarna i Tropic Thunder är kineser, inte thailändare. Kan vara bra att ha koll på sina asiatiska subetniciteter om man försöker vara smart rasprovokativ i andra delar av en artikel.

Dude måste just ha kommit hem från någon stor modeprisfest på Hasselbacken.

 

Johan Wirfält

Apropå månadens popkulturella-måsteläsning.

Alltså Adbusters antihipster-artikel.

De senaste veckorna har folk frågat mig varför jag inte skrivit något svar på den. Jag brukar, helt icke-självironiskt, säga:

”Det har jag redan gjort. För två år sedan.”

I Adbustertexten menar skribenten Douglas Haddow att hipsterkulturen är en sammansmältning av alla moderna västliga subkulturer, och därför kommer att ”konsumera coola saker snarare än att skapa dem” – allt medan världens varumärken glatt studerar hipsterns köpmönster och ändrar sina marknadsplaner accordingly. 

Douglas Haddow har helt rätt i att dagens hipsters är en gigantisk, vandrande kombination av fokusgrupp och shoppingväska. Haddow har över huvud taget rätt i det mesta han skriver i artikeln. Men han tycks glömma bort en sak – nämligen att subkulturers essens inte är reaktion, utan motreaktion. Hipstern representerar inte slutet på den västliga civilisationen, för hipstern representerar inte längre subkultur.

Dessutom är det ju så att identitetsskapande genom konsumtion varit en självklar del av de flesta moderna subkulturer. Reducerar man de värderingar som en gång byggde hipsterkulturen går de alltså utmärkt att omsätta i kommersiella succéer – men så fort det sker kommer lika självklart en ny subkultur uppstå, som med hänvisning till någons sorts ursprungshipsterideal tar avstånd från varumärkesstyrd konsumtion. 

Något enklare uttryckt: Att, säg, limiterade sneakers eller Ray-Ban Wayfarers blivit massfenomen betyder inte att den antietablissemangsinställning som präglat skejtare eller punkare har försvunnit. Bara att de värderingarna tagit andra former, former som inte nödvändigtvis går att koka ner till en look eller en accessoar.

För den som mot förmodan orkar med en utveckling av resonemanget återpublicerar jag här min djupt, ehm, ideologiska ledare från Rodeos novembernummer 2006. Jag kallade det visst trendism:

”Hipstern är på allvar etablerad i det svenska medvetandet. Ideologiskt är de inverterade sverigedemokrater, någon som ständigt söker efter nya rörelser i popkulturen. Det okända och främmande omfamnas istället för att motas vid gränsen.

Det är en hållning som borde vara lätt att sympatisera med. Men allt oftare slås vi av hur skrämmande tanken på trendcykler tycks vara, även för människor som får sin energi ifrån dem.

Att kulturetablissemanget ser trender som något suspekt och flyktigt är inget nytt. Men i en märklig paradox verkar hipstern nu ha blivit för det unga popkulturgardet vad sverigedemokraterna är i de sydsvenska rasistregionerna.

Alla känner dem, ingen vill erkänna att de har samma värderingar.

Den amerikanske professorn och språkforskaren Clarence Major har spårat hipsterns rötter tillbaka till mötet mellan vita invandrare och svarta slavar i 1700-talets USA. Orden ”hepi” och ”hipi” – att se, att öppna ögonen på västafrikanska språket Wolof – symboliserade de människor, på båda sidor av linjen, som tog intryck av varandra. Nyfikenhet har med andra ord alltid varit hipsterns adelsmärke, sökandet efter kunskap det som tagit honom till 20-talets Montparnasse, 50-talets Greenwich Village, det tidiga 00-talets Berlin eller var än kulturvärldens epicentrum råkat ligga.

Så varför plötsligt denna skam? Vi tror att det bottnar i en grumlig idé om att kulturella trender skulle stå i opposition till kvalitet. ”Kvalitet” förknippas ju ständigt med tidlöshet, det som är bra i dag ska vara lika bra i morgon, annars är det inte bra. Men det resonemanget vore förstås omöjligt utan trender. Utan strömningar som får oss att omvärdera det förflutna skulle vi aldrig kunna konstatera att det som är bra nu även var bra igår (och antagligen kommer vara bra om ett år också).

Om man över huvud taget kan tala om något beständigt i kulturen, är det dess förmåga att ifrågasätta sakernas tillstånd.

Hipstern tycks ha glömt bort det där.

Kanske för att hipstern i vår självkåta medieålder är så upptagen med att manifestera sin egen uppdaterade nischkoll – gärna i bloggar och deras kommentarsfält – att det öppna sökandet efter ny kultur stannat av.

Kanske blev hipstern bara lat.

Oavsett kan det vara dags att tänka om. Härmed välkomnar vi trendisten, trygg i sin uppfattning att förändring och en strävan framåt är själva fundamentet för vår existens. Det som fick oss att sluta krypa på alla fyra, att börja gå, springa, prata, skriva. Och, förstås, att lyssna på Studio och The Tough Alliance.

Trendisten ser trender och behovet att dissekera dem som en del av den mänskliga naturen. Ur det kommer också insikten att det inte är trenderna eller nyheten i sig som är viktiga, utan idéerna som ligger bakom.

Med den insikten kan man göra ganska mycket.”

Johan Wirfält

Hej igen, Falkenberg

I lördags hade filmvännerna från Falkenberg något av ett trailerbattle i en takvåning på Kocksgatan: Jesper Ganslandts (och Martin Degrells) Filmen jag inte pratar om längre mot Kristian Bengtssons, Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels än så länge obetitlade Broder Daniel-projekt.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Filmen jag inte pratar om längre är en dokumentär om en havererad filmproduktion och havererade kompisrelationer. Trailern varvar klipp från inspelningen av en ”episk magiberättelse över hela Europa och Asien” någon gång i efterdyningarna av den första it-yran, med färska intervjuer med de dåvarande vänner som började göra filmen. De brände en massa miljoner, säkert ännu mer förtroende. Flera av dem har sedan dess inte bara slutat prata om filmen, utan även med varandra.

Filmen jag inte pratar om längre kommer säkert utnämnas till en svensk Lost in La Mancha snabbare än någon hinner stava till Jeanette Gentele, men Jespers egen beskrivning säger nog mer: det här är en film om konsten att misslyckas.

(Popsnören kan för övrigt notera att det kraschlandade ursprungsprojektet gick under arbetsnamnet Making Plans for Nigel.)

Broder Daniel-filmen tar avstamp i förrförra veckans hej då-spelning på Way Out West. Men snarare än en traditionell konsertfilm är den en ingående och, tja, poetisk studie av den livsfilosofi som byggde men så klart också mer eller mindre krossade bandet. Jag såg en femtonminuters pilot som visar ett flamsigt kompisgäng som repar inför Way Out West. Men också fantastiska bilder på solnedgångar över Stigbergsliden och en Henrik Berggren som går runt och levererar anarkistiska voice over-sanningar från någon vindpinad lågstadieskolgård.

Malick i Majorna, kan vi väl kalla det så länge.

Förutom att regissörerna huvudsakligen är från Falkenberg har de här filmerna åtminstone två saker gemensamt. De handlar om män som gör saker tillsammans, och de handlar om ångesten det ofta innebär.

Känns som saker man kan relatera till. Peppet är stort.

 

Johan Wirfält