Wassup modemänniskor

Eftersom det är modevecka i Paris är halva rodeoredaktionen tydligen omlokaliserad till kvarten runt Avenue de l’Opera. Jag anslöt för ett par timmar sedan, är här för att intervjua Jeremy Scott. Jag har aldrig träffat honom men inbillar mig att han är väldigt rolig, hans Castelbajac-crazy kläder antyder ju det. Men också det här klippet ur Larry Clarks Wassup Rockers:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

”Where you from?”, frågar förmodad modell.
”I’m from the Ghetto”, säger Kico (ung, mexikansk skateboardåkare vilse i Beverly Hills).
”Perfect. It’s my new ad campaign”, säger Jeremy Scott.

Wassup Rockers är inte Larry Clarks bästa film. Jag skulle snarare påstå att det är hans sämsta film. Larry förstår ungdomar, eller han får åtminstone andra att förstå ungdomar. Men för ett par år sedan ville han dessutom lära oss vad som är fel med samtiden och bestämde sig alltså för att göra en sorts nyinspelning av Kids i staden som är essensen av all världens ytliga ondska: Los Angeles. 

Precis som Kids är Wassup Rockers en roadmovie förklädd till en dags subkulturell fotvandring. Skillnaden är att skejtarna här är mexikanskättad underklass snarare än manhattansk medelklass – och att Larry Clark använder dem som förevändning för att bli, well, politisk. Att Larry med Harmony Korine lyckades göra Kids till en så klockren skildring av apatisk 90-talsungdom tror jag handlade mycket om att han aldrig tog uttalad ställning. Han var mest med och betraktade, i och för sig helt uppslukad, men samtidigt inte dömande åt egentligen vare sig det ena eller andra hållet.

I Wassup Rockers vill han berätta om både rasism, segregation, affluenza och kändiskult. Men istället för att låta detta vara underförstått i samtal och relationer – något vi kanske kan kalla Kidsmetoden? – blir Clark explicit, ”symbolisk” och, faktiskt, moraliserande. Det är inte direkt hans starka sida. Människorna som skejtarna möter under sin dag utanför ghettot flyter ganska snart ihop i en schablonsoppa av fascistiska poliser, ondskefulla miljonärer och dysfunktionella brats. Wassup Rockers känns mest som om Michael Moore skulle försökt filmatisera något av Peter Birros tidiga 00-talsdramer.

Okej, ursäkta ranten, det här skulle ju handla om Jeremy Scott. Så: Han dyker alltså upp i en cameoroll i klippet ovan, en jätteknäpp scen där skejtungodmarna skuttat runt mellan parkliknande Beverly Hills-trädgårdar och plötsligt hamnar på en fashionfest som går i lite för mycket rosa. Jeremy Scott spelar värden, en designer kåt på söta exotiska pojkar och som svimmar av rädsla när han blir skrämd. Han gör en klassisk ful bög-klyscha, det känns som om gränsen är hårfin här: antingen ser man bara ohöljd homofobi, eller tycker man att skildringen av honom är så uppenbart over-the-top att den blir en parodi på just homofobiska skildringar av bögiga modemän.

Jag vet inte vad Larry Clark tänkt (han är ju inte själv direkt främmande inför homoerotiserande av ynglingar). Men oavsett säger det något intressant om Jeremy Scott. Nämligen att han gärna ser sig själv i rollen som just schablonmässig pederast, den vuxne mannen som gillar att tjuvkika på pubertala pojkars pissande. Den typen av nästan provocerande utåtagerande självironi gillar jag.

Nämnde jag förresten att Miss Piggy är Jeremy Scotts största idol?

Det ska bli kul att träffa honom imorgon.

 

Johan Wirfält

Kosmisk rättvisa

Ikväll ska jag på indiekonsert och kolla in banden som tar hand om varsin sida på sympatiska skivbolaget Force Majeures första släpp: Bandjo och Nhessingtons. Vill man vara elak skulle man kunna hävda att Bandjolåten Black Corner mest av allt känns som en outtake på Studios Possible-remix av Shout Out Louds, medan Nhessingtonssångaren (vet inte vad han heter) på For Always gör en ganska trovärdig Dan Lissvik-imitation. Men jag är inte elak. Och förresten vore ingenting finare och mera fair än att Studio till slut blir en egen musikgenre. Hur som helst så verkar Bandjo och Nhessingtons fatta det där med släpande discorytmer och ekande psykedeliagitarrer ganska bra, det räcker för mig en fredagkväll. Om några timmar spelar de live på Landet, är ni där så ses vi. Jag är peppad.

Update från Göttlaborg, avslutningsvis. Eftersom det finns band som uppenbarligen lyssnat en hel del på Studio det gångna året, drog jag iväg två sms till västkusten för att kolla vad Dan och Rasmus själva fyllt senaste tolvmånadersperioden med.

Dan: ”Mest ljudböcker och radio.”
Rasmus: ”Fontän. Genom en vägg.”

UPDATE FRÅN LIVET: Jag var sen och missade konserten, helvete. Nån som såg?

 

Johan Wirfält

Stilistik by Kling!

elinklingcafe

Jag vet inte om det här är veckans, månadens eller till och med årets citat, men, i alla fall – Elin Kling intervjuad av Björn af Kleen i nya numret av Café:
”Jag tycker inte att jag är den härligaste och snyggaste personen i hela världen. Däremot vet jag att jag är en glad och lätt tjej. Jag är ingen sådan där menstjej, som har mens och migrän. Jag är en glad och enkel människa”.

Om jag vore tjej skulle jag nog varit en sådan som har mens och migrän, men poängen här är inte att jag och Elin Kling är annorlunda. Poängen är att hon i de där meningarna fångar essensen av varför vissa människor lyckas med det mesta och andra mest går omkring och tvivlar. Man ska inte försöka vara glad, man ska veta att man är det.

Sedan finns andra citat i Caféartikeln som folk kommer blogga sig lustiga över till kilklackarna går hem. Någon lär också försöka tillskriva Björns text en raljant ton. Men den finns inte. Det här är bara ett alldeles utmärkt, upplysande porträtt av en ung framgångsrik kvinna hösten 2008. Har man den intelligens som krävs för att utläsa var i trendcirkeln den mer uttalat livsstilskonsumerande delen av befolkningen befinner sig, och sedan glatt anpassar sig efter detta – då kan man gå hur långt som helst. Jag tror faktiskt inte att jag läst någonting i år som säger mer om den svenska samtiden.

 

Johan Wirfält

The new gränslöshet

ganggangdancesaintdymphna

Jag minns Gang Gang Dance som ett skränigt mid-00-talsband som brukade spela på konstiga konstfester på Lower East Side. Jag kan ha sett dem live någon gång, vet inte riktigt, det var ju så många konstiga konstfester på Lower East Side på den tiden. Deras dvd Retina Riddim var i alla fall en på konstfilmers vis märklig/häftig 25-minuterssekvens skapad av Loyalrelaterade konstnären Brian De Graw (som även spelar typ gurka i bandet). Den bjöd på hundratals rytmer, tusentals klipp och sångerskan Liz Bougatsos röst upphackad till någon sorts primitiv sufistämma. Bra konst, alltså.

Det här handlar inte bara om slentrianmässigt downtownreminissade och lite för många förekomster av ordet ”konst” för att det ska vara okej ens på den här bloggen. Anledningen att jag berättar detta är att jag lyssnat rätt mycket på Gang Gang Dances nya album Saint Dymphna senaste dagarna. Det är möjligt, rent av troligt, att deras naturliga hemvist fortfarande är just konstiga konstfester på LES. Men samtidigt känns deras trummaskiner, orientaliska melodibyggen och godtyckliga indiantjut mer koncentrerade – jag skulle nästan säga målinriktade – på Saint Dymphna än tidigare skivor. Kanske handlar det bara om att Gang Gang Dance numera faktiskt kan sägas tillhöra inte bara en konstscenen utan även en musikscen. Ni vet den med bra, nya amerikanska indieband med världsmusikssamvete, Yeasayer, High Places, Rainbow Arabia och så vidare – Martin skrev om några av dem i senaste numret av Rodeo.

Hur som helst är musiken på Saint Dymphna mer pop än gränslöst noise. Låtar som First Communion, House Jam – och Princes, med världens bästa grimerappare Tinchy Stryder! – skulle nog kunna bli hits även norr om Telefonplan.

Lite live med Gang Gang Dance nedan. När amerikanska artrockare åker till Europa spelar de som bekant oftast på fashionfester, så det här klippet kommer från något Adam Kimmel-event på herrmodemässan i Florens i våras.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Rollerboys

Techcrunch livebloggade nyss från T-Mobiles och Googles telefonpresskonferens. Och det är väl kul om man gillar sånt – Sergei Brin visade om inte annat prov på habil teknologhumor när han stod för dagens understatement: ”I’m a bit of a geek. I like tinkering with things”.

Själv är jag mest intresserad av varför han och Larry Page hade inlines på sig. Okonventionell klädsel är förstås regel snarare än undantag i de här sammanhangen. Men jag tänker att det kan vara någon sorts drift med Steve Jobs (nästan) allestädes närvarande 991/992-skor från New Balance? Nån nörd som vet?

brinpageinlines

 

Johan Wirfält

Måndag morgon

Hej, jag tänkte börja veckan med Dungens Ingenting är sig likt, pianoversionen för PSL. Det är förra veckans kanske finaste tre minuter.

 

Johan Wirfält

Agyness D är i stan?

agynessdeynstockholm

Okej, jag går lite Gawker såhär på kvällskvisten, det är ju det man har sena söndagar till. En kompis kompis satt på samma Ryan Air-flyg som Agyness Deyn från London i torsdags. Hon kan alltså fortfarande vara i stan! Att döma av flygbolagsvalet hitflugen av någon fattig modetidning, tänker jag. Och det är inte vi som gjort det.

Någon som vet mer?

UPDATE. Följande rapport kom nyss in från Acne Studio på Nytorgsgatan, Södermalm: ”Hon var väl för fasiken inne med sin snubbe, han från The Strokes, och handlade i fredags. De köpte varsitt par av samma jeans, nya killjeansen ‘Man’”.

Se även kommentarerna från Oslo nedan, Agnes följer med Albert Hammond Jr på turné alltså, fint!

Johan Wirfält

Insert valfri ordlek på känd Bob Dylan-låttitel

brunok

Intressant om Bruno K Öijer i DN idag. Sverker Lenas intervjuar och hänvisar till Bob Dylan och reifikation, alltså den marxistiska teori som beskriver hur marknadsekonomin förvandlar abstrakta begrepp – typ ”att vara rebell” – till konkreta handelsvaror.

Öijer säger:
”Det handlar inte så mycket om pengar. Det handlar om att alla människor måste värna om sin integritet och sin självkänsla och säga nej till att värderas som varor som kan köpas för stålar.”

Nu var det inte Öijer själv som nämnde Dylan i DN-artikeln. Men det är ju en standardjämförelse i Bruno K-sammanhang och jag har aldrig hört den store poeten protestera, så vi kan väl anta att han inte är helt obekväm med den (Öijer översatte som bekant Bobban för Cavefors förlag redan på 70-talet).

Det jag skulle komma till, hur som helst: Bob Dylan måste vara 1900-talets främsta popkulturella exempel på just reifikation – han har ju varit mer myt än person åtminstone sedan den där motorcykelkraschen i Woodstock 1966, och det är den myten som sålts till världen. Frågan är om det gjort honom till en sämre artist? Med andra ord, finns det fortfarande en grundläggande motsättning mellan att ”värna sin integritet och sin självkänsla” och att ”värderas som varor som kan köpas för stålar”?

Bruno K Öijer tycker uppenbarligen det. Bob Dylan däremot, verkar sova och skapa gott fastän han sålt sig själv till ett av världens största varumärken. Jag vet inte exakt vilka slutsatser man kan dra av det här. Men jag tror att det säger något om det svenska kulturklimatet när landets mest kände poet fortfarande pratar som om det vore 1975 – medan hans tvillingsjäl sitter på andra sidan Atlanten och filar på nästa podcast.

Så, nu ska jag gå till Akademibokhandeln och köpa Svart som silver.

 

Johan Wirfält

En fråga till Mikael Nestius, chefredaktör på Stockholm City.

Men först ett citat från din blogg i eftermiddags:

”Det har länge funnits en debatt kring om musik, dataspel, film eller andra kulturyttringar som glofierar våld också leder till att samhället blir råare och till fler faktiska våldsbrott. Olika forskare kommer fram till olika svar.”

På min blogg hade det nog stått ungefär såhär:

”Det har åtminstone ett tag funnits en debatt kring om mediernas så kallade andrafiering av vissa grupper i samhället – icke-vita, eventuellt troende och uppvuxna i en icke-kristen kulturtradition – förstärker och permanenterar ett utanförskap som människor som på ett eller annat sätt tillhör dessa grupper redan upplever. En överväldigande majoritet forskare kommer fram till samma svar: andrafieringen gör just detta. Samtidigt är en överväldigande majoritet av svenska mediechefer, mig själv ej undantagen, vita, medelklass, icke troende och uppvuxna i en kristen kulturtradition. Trots, eller kanske tack vare, vår vana vid det akademiska språk som används i forskningsrapporterna om mediernas andrafiering, verkar det svårt för oss att greppa på vilket sätt det vi och dem-perspektiv som forskarna konstaterat existerar i medierna faktiskt uttrycks i de texter vi publicerar.”

Något sådant hade jag skrivit, lite mindre högtravande kanske. Så, nu till min fråga:

Vi är ytterst osäkra på om våldsglorifierande kulturyttringar leder till ett råare och våldsammare samhälle. Vad vi däremot är säkra på är att mediernas andrafiering av vissa grupper förstärker utanförskapet i samhället. Vad vi också är säkra på är att detta utanförskap leder till ett råare samhällsklimat med fler faktiska våldsbrott, varav en mycket stor del riktas mot kvinnor. Utifrån det känns väl andrafieringen självklar att diskutera? Med andra ord, Mikael Nestius, är det väl just de detaljer du i rubriken till ditt blogginlägg uppmanar oss att inte diskutera som vi faktiskt borde prata om?

Axel Björklund har också skrivit, han får ta den mer detaljerade hip hop-diskussionen tills vidare för jag vill koncentrera mig på det här.

 

Johan Wirfält

Mera Brideshead

Den årliga Evelyn Waugh-febern har återigen drabbat Sverige, denna gång eftersom långfilmsversionen av Brideshead Revisited har premiär idag. Jag och DN:s filmkritiker Helena Lindblad blajjar lite allmänt om den här (webb-tv!).

Jag skrev en rant om filmen i somras också. 

Jaja.

 

Johan Wirfält