Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce

hattjeffreylee

Som det heter i Thåströmvisan. Men efter att den senaste månaden ha snittat någon timme av Här föll Imperiet per helgkväll, och till följd av det grottat ner mig i både Imperiets samlade verk och Thåströms solokatalog, kan jag konstatera att det finns en kille som åtminstone sjunger blues bättre än The Gun Clubs gamla frontman: Joakim Thåström själv.

Det är väl ingen hemlighet, men hans är den största rockröst vi haft i det här landet.

Ja ja, det jag skulle komma till var förstås Jeffrey Lees look ovan. Hatt, bössa, bylsig trenchcoat, smala jeans och stövlar, mycket bra. För mer hattmode/mindre hagelbrakare, kolla in senaste Arena Homme Plus. Som helhet är det ett ganska mediokert nummer – exakt när gick Homme Plus från att peka ut vägen för herrmodet till att vara ett snyggt men irrelevant hobbyprojekt för parisiska designbyrån M&M? Men, ett stort men: det innehåller Willy Vanderperre-storyn A Young Man of Extraordinary Beauty. Det är det finaste herrmodejobb som publicerats den här säsongen.

Bild:

hatthommeplus

 

Johan Wirfält

En bra kväll på Mosebacke

jayakarlsson

Närmare bestämt på Kägelbanan, där min vän tejpkonstnären (dopnamn Jaya Karlsson) hade vernissage för sitt nya rökrum. Bra tejp, bra snittar. Och ett fenomenalt bra band efteråt, nämligen Bembeya Jazz – tio guineanska gubbar som under ledning av västafrikanske gitarrlegenden Sekou ”Diamond Fingers” Diabaté spelar en blandning av jazz, afrokubanska rytmer och den djupaste highlife. Est-que ça va!

PS. Dagens konstiga namn på ett barn i Vasastan: Art.

 

Johan Wirfält

Vadmalspitt

Det verkar inte ha hänt så mycket idag. I brist på bättre publicerar jag därför den första officiella – och i mina ögon högst oroväckande – bilden på Brad Pitt från inspelningen av Quentin Tarantinos nya actionrulle Inglourious Basterds:

vadmalsbradpitt

Jag lovar att göra något i linje med äta upp min gamla chassiderhatt om inte L’uomo Vogue, lagom till Tarantinofilmens premiär någon gång i slutet av nästa sommar, bygger en 38-sidors Steven Meisel-story kring den här looken. Därifrån är det förstås bara en tidsfråga innan det mer allmogeinspirerade andra världskrigsmodet sipprar ner till tidningen King – och svenska män under några vilsna månader får för sig att knähöga damasker utanpå vadmalsbyxor faktiskt är en bra idé.

Men det är det inte. Vadmal är omodernt.

 

Johan Wirfält

Kalla det inte terrorist chic

ensslinwokalek

Två tecken på att man befinner sig på modefotografering:
- Booka Shade spelas på sjukt hög volym klockan halv nio på morgonen.
- 95% av tiden sitter man och väntar på att nåt ska hända.

Jag insåg nyss att jag kan råda bot på åtminstone det senare genom att ranta lite här på bloggen. Så, jag såg Baader Meinhof-filmen i fredags. Dagen efter försökte jag, halvsömnigt, förklara för Daniel Björk varför jag inte var så imponerad. Jag yrade något om platta karaktärer och ytlig historieredovisning snarare psykologiserande drama, såna saker. När jag kom hem på kvällen upptäckte jag att Steve Sem-Sandberg skrivit om filmen i DN – och förstås formulerat bristerna i den mycket skarpare än jag någonsin skulle kunna göra. Återstår alltså för mig att, inte helt otippat, prata om kläderna – mer specifikt om de Gudrun Ensslin bär under Der Baader Meinhof Komplex sista timme, den som utspelar sig i Stammheimfängelset.

Först, och för att förekomma alla haters, vill jag föra till protokollet att jag inte ens när jag var ung och lite för långt till vänster hade särskilt romantiska föreställningar om Röda Arméfraktionen. Däremot har jag de senaste åren blivit allt mer övertygad om att verklig stil, en sådan man kan leva och ha det gött i, främst handlar om att bara klä sig vanligt.

I Der Baader Meinhof Komplex bär Johanna Wokalek som spelar Gudrun Ensslin vad som känns som en unisexifierad, sen 70-talsversion av den klassiska beatniklooken: bylsiga, grovstickade jumpers, tunna t-shirts, twillskjortor och lätt utsvängda manchesterjeans. Allt går i dova nyanser av blått, brunt, grått, svart. Hon är skitsnygg – och det har väldigt lite med tröttsamma terrorist chic-teorier att göra.

Någon kommer säkert hävda att Ensslin/Wokaleks garderob både bildligt och bokstavligt är en spegling av det hårda sammanhanget: pågående rättegång för terrorbrott, en cell på ett par kvadratmeter i ett högsäkerhetsfängelse. Jag ser hennes klädsel mer som den mest utstuderade formen av anonymitet, en look som blir mer fulländad desto mindre den avslöjar om sin bärare. På ett övergripande plan är poängen att smälta in snarare än att sticka ut. Plaggen i sig är så intetsägande att detaljerna och hur de kombineras blir helt avgörande, det är bara där man avslöjar något som kan härledas till identitet: guldfärgade pilotbågar, slitna, vita Chuck Taylors, sättet en ärm kavlas upp och hur en t-shirt tittar fram därunder.

Vi borde alltså inte tala om att Gudrun Ensslin får folk att vilja se ut som terrorister. Om något är hon, åtminstone i Johanna Wokaleks filmuppenbarelse, ett vandrande argument för att det snyggaste som finns är att se ut precis som vem som helst.

 

Johan Wirfält

Rosenlundsgatan, 10.39

juliahnewblood

Christian Coinbergh plåtar H&M:s Comme des Garçons-kollektion för kommande numret idag. Modellen på bilden här, Julia H, är uppflugen från Skåne, det här är tydligen det sista hon gör i Sverige innan hon inleder en internationell karriär i New York om någon vecka. Där är hon signad av IMG, typ världens största mäktigaste agentur. Här hemma ligger hon på New Blood – och det är nu det, åtminstone med modemått mätt, blir lite roligt. Julia H är nämligen den relativt nystartade agenturens enda modell.

”Vi satsar på talanger med kvalitet” säger hennes agent Johan. Han har flugit hit med Julia H, sitter några meter ifrån mig och kollar att allt går rätt till. Hon är hans Cuba Gooding Jr, han är vår Jerry Maguire.

They had us at hello.

 

Johan Wirfält

Being Janne

Jan Gradvall var snäll mot Rodeo igår. Han skrev under sin krönika i DI Weekend att vi är den ”överlägset bästa svenska tidningen i sin genre.”

Det tackar vi förstås för. Jag vill i sammanhanget nämna att det egentligen inte kommer som en överraskning att Janne gillar Rodeo – det har nämligen visat sig att jag ÄR Jan Gradvall numera. Jag tycker, precis som Janne, att Cormac McCarthys The Road är 2000-talets kanske bästa roman. Och imorrn hade jag tänkt att, precis som Janne redan gjort, gå och donera mina hjärtslag till konstnären Christian Boltanski på Magasin 3.

Frågan läsare av den här bloggen nu bör ställa sig är rimligtvis följande: kan det vara så att Jill Johnson även är det nya Studio?

 

Johan Wirfält

Birger Jarlsgatan, 13.07

christianremrödcarlmsundevall

Christian Remröd och Carl M Sundevall: ”Vi är på väg till Kaplans ur, Calle har tröttnat på sin Raymond Weil och ska kolla på guldklockor.”

 

Johan Wirfält

Hej

Tänkte bara meddela att jag måste fortsätta med det här lapidariska bloggandet ett tag, finns av någon anledning inte tid för annat och har hur som helst fått höra att jag gör mig bäst i små doser.

Så, idag, två korta:

Matte Dahlström har en bra liten grej om voice overs i senaste Rodeo. Efter att ha sett nya Woody Allen med mor och far igår kan jag konstatera att det är en film som helt och hållet vilar på sin vagt cyniska berättarröst. Utan den vore Vicky Cristina Barcelona nog mest ännu en småputtrig komedi fylld av eurofila filmklyschor. Nu, med rösten (tillhör tydligen en snubbe som heter Christopher Evan Welch), får den en subtilt ironisk underton, idealisk för att avliva diverse konstnärsmyter:
”Juan Antonio, like certain creative men, always needed a woman by his side.”

(Dessutom är det ju, som en del redan påpekat, väldigt Jules et Jim.)

Nummer två är att ni måste lyssna på Syket. De kommer från Umeå, spelar psykedeliskt driven rymdrock och är ett av de där nya banden jag hört på sistone som fått mig att börja undra om det någonsin gjorts så bra musik i Sverige som hösten 2008.

Rymdrockvideo:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Tre grejer plus paus

Ber om ursäkt för att det är så tyst här, har haft makalöst mycket att göra. Några korta kultunotiser från senaste dagarna:

Whispers of Immortaliy på Natalia Goldins galleri. Bra hår:

goldinhår

Dan Lissvik. Halva Studios soloskiva 7 Trx + Intermission släpps snart på Information. Det är fågelkrax, dämpade discoslagverk och melodierna som blev kvar när The Doors inte orkade jobba vidare på The End. Jättefint, så klart.

Encounters at the end of the World. Nya Herzogfilmen, om forskarna, fritänkarna och de allmänna flummare som befolkar Antarktis tillsammans med några tusen pingviner, är förstås också rätt fantastisk, fylld av häpnadsväckande bilder och märkliga män – Canada Goose-jackor känns nästan som en bra idé efter att ha sett den. Dessutom är Encounters, på Herzogfilmers vis, ofta väldigt rolig. I den inledande monologen visar Werner Herzog att han är minst lika bra som Justin Theroux på att parodiera Werner Herzog.

 

 

Johan Wirfält

That one

obamahopetshirt
Barack Obama-t-shirten = hipsterns svar på Rosa bandet.

 

Johan Wirfält