Söndagsscen ur mitt liv

Jag träffade Jonas Khemiri i foajén på Sture för någon timme sedan, jag kom ut från De ofrivilliga, han var på väg in. Jonas förklarade att han inte sett fram emot en film så här mycket sedan, tja, ”någonsin egentligen”, och ville att jag skulle säga något för att ta ner förväntningarna. Jag kom inte på någonting, filmen var jättebra men mest kände jag mig bara fysiskt vrakmässig efter att under en och en halv timme ha pendlat mellan djup ångest och gapskratt.

Men nu i efterhand dök en sak så klart upp. Ruben Östlund är uppenbarligen en jävel på att blottlägga, tja, gruppmekaniska absurditeter. Men någonstans saknade jag känslan som jag hade efter att ha sett Gitarrmongot, nämligen att det här var någon som ser saker som andra inte ser, konstiga grejer som finns mitt ibland oss men vi av någon anledning missar. Man lämnade den filmen lite mer osäker på världen, liksom. De ofrivilliga, däremot, känns så himla självklar. Det är aldrig någon tvekan om hur saker borde vara – Ruben tycker som vi, det är uppenbart och inte mer med det.

Det här är ingen stor invändning, De ofrivilliga är verkligen bra på typ alla sätt en film kan vara bra på: fantastiskt foto, gött ljud, bisarrt träffsäkert berättande och så vidare. Men just den där känslan av osäkerhet saknade jag.

Sture på söndagkvällar är för övrigt en bra plats för kulturkändisspotting. Förutom Jonas Khemiri noterades Helene Billgren för ett toalettbesök, medan Pietro Maglio och Linna Johansson glatt hälsade ute på gatan.

 

Johan Wirfält
Promotion

Dungenpeppet

Det tar tid, pianoversionen, live från ZTV i onsdags. Om sju timmar gör Dungot sin första sverigespelning på två år, nere vid Hornstulls strand. Ses där.

Uppdatering: sju-och-en-halv-minutstagningen-från-Norge-peppet!

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Kompisar som gör saker tillsammans

PALLERS

Hej, hade nästan glömt den här grejen: Jag har en kompis som heter Johannes, han jobbar på Rodeo, och en annan kompis som heter Henrik, han är fotograf och just nu i Miami och ”äter burgare”. Båda gör musik – Johannes som halva discooutfiten Ultracity, Henrik som halva popduon Pallers. För kanske två månader sedan fick jag ett par Pallerslåtar av Henrik och en av dem, Humdrum, tyckte jag var helt fenomenalt dansant synthpop. Dessutom fick jag en känsla av att den skulle kunna bli lika fenomenal episk nydisco, det var något med de svävande harmonierna. Så jag skickade den vidare till Johannes och sa att ”det här, det borde vara något för dig”.

Det var det. Nu har Ultracity remixat Humdrum och det är antagligen ett av de finaste stycken elektronisk boogie som släppts på skiva i år. Finns på Pallerstolvan som mannen på bilden ovan använder som sköld mot omvärlden. Släpps i dagarna på Labrador, köp!

Och jag själv? Sitter i soffan, förnöjd.

 

Johan Wirfält

Lunchrapport

Idag bestämde jag mig för att lyxluncha vid Stureplan (eventuellt inspirerad av Färgfabrikens Jan Åman). Ett högljutt sällskap satt ett par bord bort på Sturehof: Rafael Edholm, med mängder av silver runt armarna, samt den höknäste nordamerikan som spelade poeten och kritikern Rene Ricard i Julian Schnabels Basquiatfilm. Väl tillbaka på kontoret visade en snabb IMDB-konsultation att han heter Michael Wincott, är kanadensare – och mycket riktigt har en ”deeply rasping voice” som officiellt trademark.

Med den där raspiga rösten bullrande några meter ifrån mig kom jag, över en toast skagen och en Hof, att tänka på den riktige Rene Ricard. Framför allt kom jag att tänka på hans bok Trusty Sarcophargus Co, där Rene Ricard blandar dikter med målningar han gjort av samma dikter. Jag har för mig att den är jättefin, men jag är inte säker. Mitt exemplar försvann nämligen spårlöst någon vecka efter att jag köpt boken i mitten av 00-talet. Om någon sett till den är det bara att hojta.

Ett ps för alla modemänniskor därute, förresten: I Basquiat består Michael Wincotts garderob av en lång mörk rock och en sådan där platt ullkeps som soldaterna brukade bära under amerikanska inbördeskriget. Bra look.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

 

Johan Wirfält

Gårdagens citat

Från en inte jättegammal kvinna i publiken, under frågestunden efter modesamtalet på Nordiska museet där Leila Karin Österlind och Linda Leopold bland annat pratat om hur sjalen gått från att vara en allmän huvudbonad till att ses som något strikt ”muslimskt”:

”Jo, i förra veckan åkte jag taxi med en invandrare. En arab. En turk.”

Vilket följdes upp med något om taxichaufförens förmodade okunnighet om svenska stilsedvänjor. Stor humor.

 

Johan Wirfält

Ikväll…

…är det dags för modesamtal på Nordiska museet igen. Jag, Bonredaktören Linda Leopold och Leila Karin Österlind, etnolog som forskar i muslimskt mode på Stockholms universitet, ska prata om ”stil och identitet”. Lyckas vi hålla oss till agendan innebär det bland annat emoungar, Sarah Palin och och en hel del tjafs om muslimska huvudbonader. 

Vårt lilla seminarium har tydligen redan snackats upp av Maud von Sivers på TV4, vilket vi förstås tackar ödmjukast för. Viktig förhandsinfo till alla sverigedemokrater som osäkrar revolvern så fort ordet ”islam” nämns i rikstelevisionen, bara: vi kommer inte diskutera Lars Vilks rondellhund, den är för ful och har ingenting med stil att göra.

Däremot är det möjligt att vi tar upp ”att göra en Carl Hamilton” – alltså den aktuella paradoxen att som liberal man få psykbryt när en kvinna med sjal på huvudet inte vill skaka ens hand. Det är alltid roligt att snacka skit om liberala män. Särskilt när man är en själv.

 

Johan Wirfält

Bra grejer

jexthoth

”Vi borde ju inte sälja den här skivan egentligen, den låter inte som något annat vi har i butiken. Men vi ställer oss helt och hållet bakom deras demoniska ritualer och sataniska smak för blod. Och Watains manager har signat dem, så de måste ha gjort något rätt.”

Sa mannen bakom disken i Vasastans oheligaste skivaffär, metallhökaren Repulsive Records på St Eriksgatan, om holländska The Devil’s Blood och deras debutalbum Come Reap.

Jag säger: Vilken ockultism som helst uppskattas så länge den resulterar i låtar som The Heavens Cry Out For the Devil’s Blood och The Anti Kosmik Magick. The Devil’s Blood spelar alltså episk psykrock av rent bibliska dimensioner – de gammaltestamentliga avsnitten om hin håle då, så klart – och det är precis så briljant som låttitlarna antyder. På lucia är de på Tantogården för att, antar jag, offra lamm och skit. Vi ses där.

I nästa nummer av Rodeo finns förresten någon trendig bisats om att metal är det nya yacht rock. The Devil’s Blood kan väl – tillsammans med härliga Jex Thoth på bilden ovan – ses som ett av argumenten.

 

Johan Wirfält

Högbergsgatan, 16.16

elinjohanna

Rodeos designer Elin Skogkvist läser ett modemagasin kurerat av Givenchys Riccardo Tisci. Rodeos redaktionschef Johanna Karlsson visualiserar ”nattågslooken”.

ichatintervju

Rodeos chefredaktör Daniel Björk ichat-intervjuar Rodeos art directors Sandberg & Timonen. Money quote: ”60-70%, i perioder mer”. Låt oss säga att det här är män som talar bäst i bilder?

Det dricks hjortronglögg, soundtrack Andy Palacio.

PS. Ni som filmfestivalar och alla andra också, se Hunger, den brittiske konstnären Steve McQueens film om Bobby Sands och IRA-fångarnas strejk under sena 70- och tidiga 80-talet. Det är en fantastisk sak på de flesta sätt – en, som det brukar heta, djupt psykologiserande skildring av hur ideologi född ur kollektiva tankar förr eller senare övergår till något nästan blint personligt. Jag menar inte att det alltid är så, men i fallet Bobby Sands, precis som hos hans fångvaktare, verkar det snart inte ha spelat någon som helst roll vad som hände utanför murarna på Mazefängelset någon mil från Belfast. Politiken finns där, men bara som radiobrus, minnen och enstaka anekdoter utifrån. Detta berättas till några av de både vackraste och mest avskyvärda bilder jag sett på bio senaste året – och så den där sjuttonminuterstagningen, då. Jävla film alltså.

 

Johan Wirfält

Det blåser kallt i norden

arbetareglasgow

Vid ett par middagar den senaste månaden, och säkert ännu fler bardiskar – där är minnena vagare – har jag diskuterat rockbandet Glasvegas. Närmare bestämt det ”politiska” rockbandet Glasvegas.

Jag avskyr dem.

Eller, förlåt, jag har egentligen ingenting emot Glasvegas, de gör fin musik med fina melodier och delvis drabbande texter. Men jag avskyr hur de fått folk – musikkritiker, kulturjournalister, män – att plocka fram och damma av precis varenda rockistisk klyscha, sådana man trodde murades fast längst in i 90-talsgarderoben när Per Bjurman slutade på tidningen Pop.

Det sägs, åtminstone på krogar i Stockholms innerstad, att Glasvegas gett rocken ”den politiska udd” den så länge saknat. Det påstås att vi nu har anledning att ”tro” på rocken igen. Det hävdas att rocken återigen har blivit ”viktig”, att den äntligen kan ge oss ”hopp”. Att den kan ”förändra”.

Då måste jag bara säga att jag fasen inte fattar varför.

När några arbetarklassmänniskor från Glasgow plockar upp gitarrer och skriver romantisk rockmusik om sin uppväxt, gör de väl bara vad arbetarklassmänniskor, inte bara från Glasgow utan hela världen, gjort så länge gitarrer funnits. Och, följaktligen, vad autenticitetstörstande medelklassmänniskor älskat så länge arbetarklassmänniskor med gitarrer funnits.

Rent intellektuellt kan jag självklart förstå lockelsen i ett nordbrittiskt gäng som spelar melodisk, feedbackdränkt gitarrock och samtidigt lyckas framstå som belästa, intelligenta människor. Men hej, att rent textmässigt överträffa Noel Gallagher gör en knappast till revolutionär.

När man pratar om den svenska Glasvegasjournalistiken känns den svenska Barack Obama-journalistiken aldrig avlägsen. Som jag ser det handlar de om ungefär samma sak, nämligen en vag känsla av att som journalist för en gångs skull bidra till något större, allmänt gött. Det blir lätt så när man äntligen hittat ett popkulturellt fenomen – för det är ju som sådant man ska se intresset för Obama och USA-valet här, det har väldigt lite med faktisk politik att göra – som innebär att man med redaktionsledningens goda minne kan skriva av sig all uppdämd ilska över världens orättvisor och den samtida popkulturens debilitet. 

Jag vill jättegärna tro på rocken, och jag vill jättegärna tro på Barack Obama. Däremot är jag inget större fan av självbedrägeri.

 

Johan Wirfält