VAD LETAR DU EFTER?
Det blåser kallt i norden
Vid ett par middagar den senaste månaden, och säkert ännu fler bardiskar – där är minnena vagare – har jag diskuterat rockbandet Glasvegas. Närmare bestämt det ”politiska” rockbandet Glasvegas.
Jag avskyr dem.
Eller, förlåt, jag har egentligen ingenting emot Glasvegas, de gör fin musik med fina melodier och delvis drabbande texter. Men jag avskyr hur de fått folk – musikkritiker, kulturjournalister, män – att plocka fram och damma av precis varenda rockistisk klyscha, sådana man trodde murades fast längst in i 90-talsgarderoben när Per Bjurman slutade på tidningen Pop.
Det sägs, åtminstone på krogar i Stockholms innerstad, att Glasvegas gett rocken ”den politiska udd” den så länge saknat. Det påstås att vi nu har anledning att ”tro” på rocken igen. Det hävdas att rocken återigen har blivit ”viktig”, att den äntligen kan ge oss ”hopp”. Att den kan ”förändra”.
Då måste jag bara säga att jag fasen inte fattar varför.
När några arbetarklassmänniskor från Glasgow plockar upp gitarrer och skriver romantisk rockmusik om sin uppväxt, gör de väl bara vad arbetarklassmänniskor, inte bara från Glasgow utan hela världen, gjort så länge gitarrer funnits. Och, följaktligen, vad autenticitetstörstande medelklassmänniskor älskat så länge arbetarklassmänniskor med gitarrer funnits.
Rent intellektuellt kan jag självklart förstå lockelsen i ett nordbrittiskt gäng som spelar melodisk, feedbackdränkt gitarrock och samtidigt lyckas framstå som belästa, intelligenta människor. Men hej, att rent textmässigt överträffa Noel Gallagher gör en knappast till revolutionär.
När man pratar om den svenska Glasvegasjournalistiken känns den svenska Barack Obama-journalistiken aldrig avlägsen. Som jag ser det handlar de om ungefär samma sak, nämligen en vag känsla av att som journalist för en gångs skull bidra till något större, allmänt gött. Det blir lätt så när man äntligen hittat ett popkulturellt fenomen – för det är ju som sådant man ska se intresset för Obama och USA-valet här, det har väldigt lite med faktisk politik att göra – som innebär att man med redaktionsledningens goda minne kan skriva av sig all uppdämd ilska över världens orättvisor och den samtida popkulturens debilitet.
Jag vill jättegärna tro på rocken, och jag vill jättegärna tro på Barack Obama. Däremot är jag inget större fan av självbedrägeri.
_Johan Wirfält
2008.11.20 18:18
- ew den 2008/11/20 20:18
- G den 2008/11/20 22:29
- Charles Prentis den 2008/11/21 00:42
- McCain - Milf 08 den 2008/11/21 10:58
- S den 2008/11/21 14:49
- peter den 2008/11/21 17:10
- jakob den 2008/11/22 00:07
- hell yeah den 2008/11/22 04:03
- A den 2008/11/22 14:16
- Hanna den 2008/11/24 01:42
- bosse den 2008/11/24 09:25
- Peter den 2008/11/24 23:26
- pappa den 2008/11/25 10:52
- Annika den 2008/11/25 19:48
- Johan den 2008/11/26 09:35
- Björn Berglund den 2008/12/05 16:21
- Anders Locco den 2008/12/06 12:41
Att reducera svenskars intresse för Obama och valet i USA till populärkuturellt fenomen framstår närmast som ett symptom på något..
Jag håller med.
Fö, närjag lyssnar på Glasvegas är det jag hör inte als cerebralt utan bara en fantastiskt begåvad sångare som kan förmedla/gestalta känslor som vemod och sorg och utanförskap på ett genialt sätt. Emo för vuxna, inte muther rock n’couraguos. Mycket märkligt att ingen annan påpekat ngt sådant.
Hear, hear
Bästa Du skrivit på länge.
Jag är som vanligt på din sida. Rygg mot rygg. Boxandes genom träsket av trötta rockjournalister. På dom bara.
kanske faktumet att vi allt mer sällan står ansikte mot ansikte med smart och samtidigt underbar pop-musik gör att vi blir mer berusade när de väl står där.
tider som dessa när skiten finns överallt och där dags- och kvällstidningar, teve och magasin skriver om skvalet som om det vore okej gör att det blir större än störst när ett bra och intellektuellt band slår igenom. dessvärre blir oftast fallet hårdare i dessa fall så en andra skiva ser jag som en självklarhet i två-plus-i-aftonbladet-massan även om den skulle vara lysande.
peter: Här värderar vi hardcore. Känns det inte lite ofräscht att snacka om ett rockband som ”intellektuellt” i relation med all ”skit” som alltså enligt dig finns där ute. Om tjugo år står ju folk där och värderas dagens mer mainstreamaktiga popmusik som ”autentisk” och ”genuin”. Asså det handlar faktiskt om kontext, och sånt här högkultur kontra lågkulturtänkande kan jag faktiskt inte riktigt förstå mig på.
Kontext is the name of the game som min gamle lärare skulle ha sagt.
Träffsäkert och väl rutet, du kan nu sälla dig till den lilla revolutionära skara som gör motstånd i sällskap med Thungren och Lundell på SVD.
K O N T E X T !
Andres gillar riktigt fin vänsterpolitisk rock från Skottland i en SVD krönika. ”Alla” andra hakar på. Och då blir det 2008 års kanon och då kan man inte gilla det längre. Läs mindre Aftonbladet och DN och känn lite mera med hjärtat. Du gillade Imperiet. Här är nåt lika väsentligt. Dont let the Markus Larssons grind you down!
Hur kan man ha så mycket att säga men samtidigt inte säger ett jävla skit?
Började lyssna på Glasvegas tack vare P3. Visste inget om dom, än mindre läst en recension men föll pladask. Sånt som händer max en gång vart 5:e år. Musik är till för att lyssnas på, inte läsas om.
Mission accomplished,
jag gissar på att du siktade på att styra upp lite dabatt och det gick ju bra.
Jag ska se dem i helgen, får jag chansen ska jag fråga vad deras synpunkter på frågan är, de håller säkert med dej Johan.
x a
Modemänniskor är modemänniskor, eller vad ska man säga:) Tycker också att Glasvegas verkar överskattats, har dock aldrig hört några ovationer – inte min krets. Läser mest utländsk press och om herr Wirfelt vill veta om han ska våga tänka ”Yes we can” kanske han bör gå till källan och strunta i svenska löpsedlar. Gå in på Obams hemsida och lyssna på samlingen av tal och debatter. Läs hans självbiografi och ta reda på vad han redan åstadkommit för att få en clue om varför världen jublar ikapp. De som jublar har nämligen tagit reda på lite mer. Av intresse och passion och det måst man ju ha om man ska nå djup och allvar. allt annat är bara brus och skval. Ett val man gör här i livet vad man vill go for:)
Hej Annika, jag plockade upp Audacity for hope på Barnes & Nobles i Baltimore förra våren. Det är bitvis fantastisk läsning, och jag tvivlar inte alls på att Obama är en fantastisk person på de flesta sätt. Vad jag försökte komma åt här var väl mer känslan av att svenska mediepersoner flockas kring vissa fenomen av lite grumliga anledningar.
För mig känns den svenska uppskrivningen av Glasvegas mer som journalistiskt självförverkligande än genuint intresse för den politiska kartan i norra Storbritannien, eller politik någonstans över huvud taget. Då hade man nämligen skrivit förbi klyschorna, tänker jag. Men jag kan självklart ha fel!
”Rockistisk klyscha”… haha, så jävla 2003!
Du är för övrigt riktigt gullig i ditt halvskägg och din halvpolo.
Värst vad märkvärdig du skulle vara då.
