Apropå Mad men och konst…

…så tog Artforums redaktör Tim Griffin för ett par månder just Mad men som utgångspunkt för en ledare om reklamens, tja, metaroll i årets amerikanska presidentval. Griffin skrev mitt under det mest intensiva kampanjandet, och kunde konstatera att Obamas och McCains reklamfilmer allt mer handlade om medierapporteringen, vilket ledde till att medierapporteringen allt mer handlade om reklamfilmerna, vilket ledde till att reklamfilmerna allt mer producerades med syftet att rapporteras i tv:s nyhetssändningar snarare än att visas mellan dem.

Griffin menar att kampanjfilmerna i tv och på nätet därmed kom att placera sig i en sorts gränsland mellan konst och reklam: ”It is at such a moment that ‘messages’ begin to operate almost solely within a language of images, functioning by creating impressions and associations—generating affect and sustaining emotional appeals (and even by turning to raw manipulation, if the role played by gender in this election is any indication). One feels at home with a candidate; or else makes a decision based on gut instinct. Perception reigns, however fleetingly.”

Very important läsning.

(Artforumlösenord, om du inte orkar registrera dig, hos Bugmenot.)

 

Johan Wirfält

Rant från sofflocket: andra halvan av Mad mens andra säsong

bettydonmadmen

Jag har haft frivillig Mad men-karantän ett par månader, skäl främst privata. Igår, så, dags för de sista sju avsnitten av säsong två. Vilken resa!

Intrigen tog förstås en och annan hyfsat osannolik vändning. Om jag, till exempel, vore brittisk reklammagnat – och det var tidigt 60-tal och jag ville köpa en liten men välrenommerad och framför allt kreativ New York-byrå för att öppna upp ett USA-kontor – är det första jag skulle försäkra mig om antagligen att byråns creative director åtminstone i stora drag delade min syn på den boomande reklambranschens framtid.

Så inte i Mad men.

Men, det är ju inte för reklamianan man fortsätter titta. Det är för tystnaden. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det slog mig när jag såg avsnitt tio, där Don och Betty Draper försöker låtsas som om allt är som det ska inför Bettys senila pappa och dennes nya hustu: Mad men är antagligen så nära Hemingway eller Didion det moderna tv-dramat kommer. Orden som aldrig uttalas, känslorna som hela tiden hålls tillbaka – det finns ett isberg bakom nästan varje blick i den här tv-serien.

Två noteringar till:

- Stort Mark Rothko-ögonblick i sjunde avsnittet. Rothko verkar inom amerikansk popkultur ha blivit själva symbolen för, tja, obegripligt men samtidigt transcendentalt måleri – sådan det inte är meningen att man ska förstå, utan bara ”känna”, som den lite mer kulturellt orienterade av byråns projektledare uttrycker det just i det här avsnittet av Mad men.

Samma sak i Claire Messuds bok The Emperor’s Children för två år sedan, har för mig att jag skrev nåt småsurt om det någonstans här. En av huvudpersonerna där pratade hela tiden om sina, typ, ”rogivande Rothkos”. Detta skulle signalera att Daniella, som hon hette, hade uppnått någon sorts högre nivå av andlighet. Ja ja.

- Talande skildring av medborgarrättskampen respektive den sexuella revolutionen i avsnitt tio-tolv. Copywritern Paul, kontorets radikal som dejtar en svart tjej som heter Sheila och är engagerad i medborgarrättsrörelsen, tar bussen ner till sydstaterna för att demonstrera för ett integrerat universitet. Samtidigt flyger Don och påläggskalven Pete till Californien för en flygindustrimässa. Vi får följa kaoset i Södern via tv-sändningar på New York-kontoret. I Los Angeles, däremot, är vi på plats när Don och Pete får en försmak av det frigjorda liv som mot slutet av 60-talet skulle locka ungdomar från hela USA till västkusten.

Matthew Weiner distanserar sig alltså från den raskonflikt som ju kanske mer än något annat präglade USA under första halvan av 60-talet, samtidigt som han något anakronistiskt väljer att omfamna den sexuella revolutionen – som egentligen inte fick genomslag förrän mer än ett halvt årtionde senare. Att det blir mer lättsmält tv på det viset är självklart. Men kanske är det även dramaturgiskt rätt val?

Rasfrågan är ju ett av Mad mens, tja, största isberg. Svarta karaktärer finns i varje avsnitt, men i princip uteslutande i bakgrunden som hushållerskor, hissförare eller hästskötare. Till och med när boxaren Floyd Patterson dyker upp på en spelklubb är det bara i ett perifert sekundklipp. Man kan tycka att det är ducka för ett tungt ämne. Man kan också tycka att det är ett väldigt konkret sätt att gestalta segregation: vi vet att ni finns där, vi bryr oss bara inte om er.

Johan Wirfält

Mellan julbord och klappöppning…

…läste jag dagens DN. Hanne Kjöller skriver på ledarsidan att ”beröringsskräck fördummar debatten” om hur muslimer skildras i svenska medier. Precis som hon såg jag SVT-programmet Efter Hahal-tv i måndags. Men till skillnad från Hanne Kjöller såg jag inte Shora Esmailian, redaktionssekreterare på tidningen Arbetaren och med ett ursprung i Iran, söka efter islamofobi när hon i programet kritiserade DN:s ledarredaktion.

Shora Esmailian nämnde mycket riktigt en DN-ledare från förra hösten för att illustrera svenska mediers bild av islam och muslimer. Men det var inte, vilket Hanne Kjöller påstår, textinnehållet som gjorde att den där gamla DN-ledaren lyftes som ett negativt exempel. Istället handlade Esmailians kritik om artikelns kombinerade rubricering, ”Bomberna bland oss”, och bildval, som var en illustration på en moske bredvid en kristen kyrka.

Poängen är förstås enkel. Vid en ytlig läsning av en artikel med ovanstående rubrik och illustration råder det för majoriteten svenskar inte särskilt mycket tvivel om vilket av bönehusen som representerar ”bomberna” och vilket som representerar ”oss”. Gillar du bomber in i moskén, resten till kyrkan. Ytlig läsning av ledarsidor är ju också vad majoriteten svenskar ägnar sig åt – som jag minns det från JMK-tiden var någon sorts tumregel att runt en tredjedel av en dagstidnings läsare över huvud taget läser ledarsidan.

Sedan håller jag helt med Hanne Kjöller om att i Sverige ska en hänvisning till Bibeln, Koranen eller Vedaskrifterna inte väga tyngre än referenser till Kalle Anka. Det här är som sagt en sekulär stat, blir man kränkt av det så, tja, bli det då. 

Men dels hörde jag aldrig Shora Esmailian säga att hon inte tycker precis likadant – så varför blandar Hanne Kjöller in henne i den diskussionen, särskilt som Kjöllers uttalade syfte nu är att sekulära muslimer måste skilja kritik av bokstavstroende antidemokrater från kritik av en hel religion?

Dels hade det ju varit härligt om Hanne Kjöller inte blivit så kränkt av ganska självklar kritik mot sin egen redaktion att hon, istället för att sakligt bemöta vad som faktiskt sades, närmast verkar välja att missförstå det.

Det sistnämnda tyder kanske inte på beröringsskräck. Däremot känns den klassiska mediearrogans som yttrar sig i en närmast patologisk ovilja att erkänna sina misstag inte särskilt avlägsen.

Ja ja. Ska försöka fira jul nu.

 

Johan Wirfält

Loafers/Nixon

frostnixon

Så, det var det här med skorna. Brittiske manusförfattaren Peter Morgan visade redan i The Queen att han har en osviklig känsla för symbolladdade accessoarer. Där kånkade prins Philip runt sin närmast karikerade konservatism i form av ett par antika Purdeygevär. Nu, i Frost/Nixon – Ron Howards filmatisering av Morgans pjäs om den klassiska tv-intervju där den brittiske talk show-värden David Frost mot alla förväntningar fick Richard Nixon att (typ) be om ursäkt för Watergate – har ett par Gucciloafers en nyckelroll.

Skorna sitter på David Frost vid hans första möte med Richard Nixon (spelad av en nästan löjligt lysande Frank Langella). Efteråt, när ex-presidenten diskuterar Frost med sin närmaste rådgivare, utspelar sig följande replikväxling:
– Did you notice his shoes? Italian. No laces. What do you think? My people tried to get me to wair a pair like that, säger Nixon.
– I think a man’s shoes should have laces, sir, svarar rådgivaren
– You do?
– Yeah. Personally I find those Italian shoes very…effeminate.
– That’s quite right.

I deras ögon är ett tv-samtal med en i politikersammanhang helt oerfaren intervjuare ett gyllene tillfälle för den utskämde ex-presidenten att vinna tillbaka det amerikanska folkets kärlek. Den svarta loafern med tunna guldbyglar är för Nixonmänniskorna ett koncentrat av det sena 70-talets playboymanér, en markör för det ideologiska och generationsmässiga gapet mellan ex-presidenten och den sprättige britten.

Samtidigt: Nixon är uppenbart imponerad av vad David Frost har på fötterna. Skorna skvallrar ju om det liv i rampljuset han så innerligt längtar tillbaka till. Genom filmen blir de på sätt och vis kittet som binder honom och David Frost samman. För även om Frost inte direkt riskerat riksrätt har även hans karriärskurva pekat stadigt nedåt under andra halvan av 70-talet. Nixonintervjuerna utvecklas till ett desperat projekt för att rädda både ekonomi och heder. Den ständigt leende tv-mannen och den vanhedrade före detta presidenten kanske inte är så olika, trots allt?

När Richard Nixon småpratar mellan intervjutagningarna förhör han David Frost om dennes skoval:”Du tycker inte att de är för…effeminerade?”. Frost flashar vanemässigt sin bländande tandrad, osäker på om detta är verkligt intresse eller bara ännu ett av den sluge politikerns försök att få sin utfrågare ur balans. Senare, under ett nattligt telefonsamtal inför den sista av de fyra inspelningssessionerna, konstaterar Nixon att nästa dag kommer avgöra bådas framtid.
– Det här är vår chans att ta tillbaka våra platser högst upp på prispallen, säger han.
– Ja. Men bara en av oss kan vinna, svarar David Frost.

Som bekant besegrar playboyen presidenten. I filmens avslutande scen tar de två farväl utanför Nixons villa vid Stilla havet. David Frosts avskedsgåva är, förstås, ett par nya Gucciloafers. Det är en present i all välvillighet, men samtidigt en symbolisk dödsdom. Nixon tittar på den monogrammönstrade skolådan, rörd. Skolådan tittar tillbaka, tycks säga: ”Det här är vad som återstår av livet i rampljuset. Mer kommer du aldrig att få. Det är över.”

Johan Wirfält

För övrigt…

…borde jag tydligen själv-googla oftare, upptäckte precis att jag fick en känga på Aftonbladet kultur för ett par veckor sedan. Alltså, Kristofer Ahlström, Byt namn-personer och så vidare: jag har all respekt för att journalistik för er mest är en utdragen och ibland småsmutsig kamp för att klättra högre upp i kultur- och mediehierarkin. Men det behöver ju inte betyda att alla andra tänker likadant. Själv är jag, till exempel och helt ärligt, inte särskilt intresserad av sådant. När jag skriver något annat än blajjet som utgör uppskattningsvis 93% av den här bloggen är det för att jag – och nu får ni verkligen ursäkta om jag låter delirisk – hoppas att det kan få folk att reflektera lite mer kring sådant som de kanske tidigare sett som självklarheter.

Sedan kan jag inte nog understryka hur smickrande det är att 7% av mig räcker för att få er så engagerade. Vad händer den dag jag börjar röra mig runt, säg, 50-procentsstrecket? 

Tanken svindlar. Nog om detta.

 

Johan Wirfält

Kort uppdatering

Jag har befunnit mig i någon sorts post-julbordskoma över helgen. Igår kväll tog jag tåget mot värmen och är sedan midnatt i Halmstad för att nu, snart, ha semester. Återkommer eventuellt om hur Peter Morgan – han som skrev The Queen ni vet – i sevärda nya filmen Frost/Nixon låter djupa moralfrågor gestaltas i ett par Gucciloafers. 

Tills vidare, och inför 2009 – god jul önskas härmed med lite luggindie från ett trevligt brooklynband jag lyssnat mycket på senaste månaden:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Live från Torsgatan!

DSC00675

För någon timme sedan började Daniel och jag laga maten till Rodeos julbord, som i år – i gemytet och eventuellt lågkonjunkturens tecken – går av stapeln i min lägenhet.

Agnes, Agnes, Mattias och Thomas anlände för tio minuter sedan. Kockarna ligger redan efter schemat. Om du av någon anledning är intresserad av hur det hela avlöper kan du följa spektaklet live här!

 

Johan Wirfält

Lite självklarheter

latierrasalvaje

Ett tips i all korthet: ta tåget, eller promenera om ni råkar bo inom gångavstånd, till Botkyrka Konsthall i Tumba. Valeria Montti Colque, Marcus Mårtenson och den nigerianske konstnären Dilomprizulike visar sin installation La Tierra Salvaje där, en rätt magnifik skapelse byggd av mängder av ”funna föremål”,Valeria Montti Colque och Marcus Mårtensons konstverk samt Dilomprizulikes av allt att döma rätt utspejsade men väldigt formsäkra fantasi.

Ett mer lättbegripligt argument mot snack om ”konstens behov av marknadsanpassning” än La Tierra Salvaje går nog inte att hitta. Dels för att installationen i sig själv inte är komplicerad på något sätt, bara rolig och smått sinnesutvidgande. Men också för att det, självklart, krävs en jävla entrepenörsanda för att genomföra en sådan här utställning. Och slutligen, också självklart, för att hela poängen med La Tierra Salvaje förstås är att konst inte behöver gå att köpa för att ha ett värde. ”Jag har inte varit intresserad av saker – objekt – på många år. Jag är som en kock, det enda som är viktigt för mig är soppan”, som Dilomprizulike uttryckte det.

Jag betalar gärna mer skatt för att den typen av åsikter ska kunna dras till sin logiska spets. Gärna att spetsen träffar i Botkyrka, dessutom. Det var en trevlig tågresa både dit och hem.

(Foto Waldemar Hansson)

 

Johan Wirfält

Gårdagens namn i Vasastan

Det finns de som läser dödsannonser. Jag, mer livsbejakande, ägnar söndagarna åt att scanna av nyfödda-sektionerna i DN och Svenskan på jakt efter nya, goa babynamn från kvarteren runt Torsgatan. Här är söndagens bästa:

namnivasastan

Dynamiken är underbar. Sonens namn kraftfullt traditionellt, närmast geografilärartorrt. Den nytillkomna dottern skulle jag beskriva som väldigt, tja, ”modern”.

 

Johan Wirfält

Åter till verkligheten

rouleurpapercut

Tydligt tecken på att en trend är cementerad hos Stockholms unga urbana medelklass: dess utlöpare i magasinsform får en egen hylla hos Papercut.

Dagens case in point är cykeltrenden och Rouleur, klädmärket Raphas fina livsstilsmagasin om just cykling. Sedan någon vecka tillbaka täcker det ett hyllplan på Krukmakargatan.

Mer tecken i tiden, för övrigt: Eurosportbloggaren Per Boström tipsar om att Dolce & Gabbanna av någon anledning designat årets rosa tröja i Giro d’Italia. Mitt tips är att peppa inför Girostarten den, ehm, 9 maj genom att kolla in den kanske bästa film som gjorts om cykling. Efter att under hösten ha bildat mig lite mer i ämnet kan jag konstatera att det är Jörgen Leths Stjärnor och vattenbärare, som följer dansken Ole Ritter, Eddy Merckx och ett gäng andra cykellegender under 1973 års Giro.

Jag vill anföra följande: det är inte bara en fantastisk film om att hojja, det är en av de finaste dokumentärfilmer som gjorts över huvud taget.

 

Johan Wirfält