Någon sorts motrörelse antar jag (Embaaassyyyyy!)

YouTendToForget

Okej, Embassy släpper sin nya singel You tend to forget på vinyl – i tre exemplar. Det första av dem ligger på eBay i nio dagar från och med nu, ska bli kul att se vart det här barkar rent prismässigt.

Om det är ett konstnärligt ställningstagande, en lek med det moderna livsstilssamhället genom att dra hela limited edition-idén till sin spets, eller bara ännu ett Ola Borgströmskt pr-knep? Oklart, om vi ses kan vi diskutera i helgen.

Omslagsbilden är för övrigt gjord av stockholmskonstären Carl Hammoud.

 

Johan Wirfält

Dagens retweetade frågor:

Bild 2

Apropå att han snart dyker upp i annonser för H&M då.

H&M-kampanjen med Vincent Gallo kör igång nästa vecka tror jag, såg en av annonserna i ett kommande nummer av en ”modetidning” tidigare idag.

 

Johan Wirfält

Lite rantande om Anna Järvinen och årets bästa svenska skiva

annajärvinen

Det började med ett e-mail:

”Jag skrev några sånger:
om sex och sorg,
missbruk,
förälskelse och
somrig frustration.
Sedan.
Gick jag.
Vilse.
Nu är det bara vi två kvar.
Bland molnen.
Kom.”

Som poesi betrakat inte så dumt, som pressmeddelande sensationellt. Jag fick det där mailet för en månad sedan, någon vecka senare hade jag Anna Järvinens nya skiva Man var bland molnen i min iPod och sedan dess har jag lyssnat på den varje dag.

Den inleds med de bästa ljud Sverige har just nu: Dungens tvärflöjt och, en tyst tiondel senare, Reine Fiskes gitarr. Gustav Ejstes har producerat hela Man var bland molnen – och detta briljant, hör till exempel Anna Järvinens flämtningar på Är det det här det handlar om? eller hans eget Erik Satie-ljudande piano på Såhär. Dungens band, med Fiske och kompani, spelar dessutom på alla låtar tillsammans med lite annat löst folk.

Ändå känns det här helt och hållet som Anna Järvinens skiva. Hennes röst och sånger, hennes berättelse. 

Hon sjunger mycket om sånt hon nämnde i pressdikten ovan, ofta smärtsamt öppenhjärtigt: om ensamma människor utanför discon och bakom tidningsdiskar; om små neuroser, misslyckade terapisessioner och, tror jag, fylleceller; om hur det är att leva och inte kunna leva med någon man älskar.

Men det finns också så vackra bilder här – av tomma gator på morgonkvisten, av nattljus mot ”en grå tapet med ränder och figuringer”, av känslan av att älska sin stad men ändå vara vilse där.

En sak måste påpekas: Anna Järvinens röst är hela tiden varm – nästan sprudlande av positivism – trots att så många av sångerna handlar om sådant hon uppenbarligen tycker är svårt. Den där värmen är en viktig komponent. Den tar hand lyssnaren också, värmer mig. Och den värmen gör att Man var bland molnen blir mer än bara ännu en – i och för sig fint formulerad – påminnelse om att det finns vackra saker i skiten också.

Jag vet inte om och isåfall hur mycket av texterna som är självbiografiska, men spela roll. Sättet Anna Järvinen sjunger dem på gör att man förstår att oavsett var hon befann sig tidigare har hon just nu närmast total kontroll. Som om hon hittat hem och till sin egen plats till slut.

Fri, på något sätt.

När jag lyssnade på skivan idag, efter att ha läst Aase Bergs artikel i gårdagens Expressen om hur kvinnliga frihetssökare tas emot som psykon medan dito män anses ”gränsöverskridande och intressanta”, kändes den som någon sorts musikalisk pendang. Det är förstås en ren tillfällighet, men det är en tillfällighet som cementerar poängen. Man var bland molnen är en platta med en jävla massa bottnar.

Lyckas någon svensk släppa en bättre i år blir jag ytterst förvånad.

PS. Järven och Reine ”Fisken” Fiske spelar skivor nere hos Bergsman på Tranan i kväll. Ses säkert där. Och just det, Kristian Bengtsson har i vanlig ordning tagit bilderna.

Johan Wirfält

Saint-Cyr-frisyren

Demeure-de-saint-cyrien

Saker man kan göra när man är hemma sjuk en förmiddag: Bättra på sin franska kadettskolefrisyr.

Med detta inte sagt att jag, som den unge mannen på Saint-Cyr ovan, skulle vara någon sorts gaullist. J’aime les cheveux, c’est tout.

 

Johan Wirfält

Vad är en korv?

Min vän, den mäktige krogkåsören, bjöd med mig på korvlunch på Riche idag. På Birger Jarlsgatan 4 pågår just nu något kallat korvdagar, det serveras vildsvinskorv, fiskkorv, obligatoriska isterband samt den egenkomponerade och mycket välsmakande ”Richekorven”. Kocken Peder höll en detaljerad utläggning om innehållet, jag glömde anteckna men har för mig att han sa något om ”högväxta, givetvis finhackade Solosäljare”.

DSC00042

En korv.

DSC00043

En korv till, tydligen.

Inmundigande rekommenderas, hur som helst. En fråga som diskuterades runt bordet var denna: Vad är egentligen en korv? Jag hävdade att definitionen helt enkelt är en kött- och kryddblandning som omges av ett hölje. Någon invände då att i Tyskland – stort korvland – kan man få sin Braunschweiger utan skinn, ungefär som leverpastej. Efter att ha konsulterat internet drar jag slutsatsen att vad som verkligen är korv mest handlar om geografi. I Finland har man lagstiftat om att korv ska ha skinn.

Förresten, apropå dagens lunchlokal. Jag fick en underbar bok av en annan god vän (förläggare) i helgen, den gamle kulturknarren Arne Häggqvists guidebok Stockholm à la carte, utgåva 1964-65. Läser följande om Riche: ”Restaurangen besöks för övrigt i allmänhet av en mängd ungdomliga yngre och äldre män, som gläds åt tillvaron – åtminstone tillvaron av Riche”.

Ah, hur tiderna, tja, inte förändras.

(Och förresten förresten, apropå Arne Häggqvist: Han är uppenbarligen pappa till Cyril Hellman, som ju skrev om gangstarapparna Kartellen i Rodeo i höstas. Se där.)

 

Johan Wirfält

Veckans Lance Armstrong-retweet:

Bild 2

I avdelningen saker som blir diskutabla vid en felöversättning: ”Får massage, post-ras.”

Okej, det där var säkert bara kul i mitt rasteoriöversvämmade huvud. Däremot är det värt att notera att Lance gillar Jose Gonzales. Amerikanska proffscyklister verkar ha en grej för ny, svensk pop. Förra veckan twittrade ju track bike-underbarnet Taylor Phinney om Kleerup

 

Johan Wirfält

Joaquingate

Veckans fråga är förstås: Såg du Joaquin Phoenix hos Letterman i onsdags? 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Följdfrågorna lika självklara: Är filmen som Casey Affleck håller på att spela in med Joaquin Phoenix i huvudrollen en (sannolikt tragisk) dokumentär om hur en av sin generations främsta skådespelare tappar allt och bestämmer sig för att börja rappa, eller är den en (förmodat hollywoodkritisk, eventuellt Andy Kaufman-inspirerad) mockumentär där en av sin generations främsta skådespelare låtsas tappa allt och bestämmer sig för att börja rappa?

Är Joaquin Phoenix galen? Eller är han tvärtom ett geni, som just nu håller på att orkestrera vad som börjar framstå som ett av de senaste årens mer underhållande popkulturella spektakel?

James Gray, som regisserat Phoenix i The Yards och lite röriga We Own the Night samt nu senast i Two Lovers – filmen som Phoenix var hos Letterman för att promota i det redan klassiska klippet från i onsdags – tycker förstås att Joaquin är just ett geni. Samtidigt verkar han tro att Phoenix faktiskt menar allvar med att sluta som skådis, och, antar jag, då även med att börja rappa.

Gray skriver i en lång drapa hos Huffington Post:

”He doesn’t care about anything but the work, and even then he cares only about process and never the product (in fact, he doesn’t even watch his own films). The young man gave acting everything he had. Perhaps he just ran out of gas. I know now how hard it is to find a true original like him, and that for a time I simply got lucky.”

Sedan är det förstås så att James Gray och Joaquin Phoenix är nära vänner. Om det Phoenix och Casey Affleck just nu håller på med är ett stycke popkulturell performancekonst med syfte att, vad vet jag, testa normalitetsbegreppet i showbizsammanhang, är Gray säkert med på noterna – och hans inlägg i så fall bara ytterligare en byggsten i det större, tja, verket.

Oavett är man ju hyfsat peppad på att se hur det här slutar. 

Johan Wirfält

138 levererar en Sonic Ritual-tischa i large. Tack!

Dags för avsnitt 18 i den utdragna och dramaturgiskt kanske inte helt övertygande såpan Johan Wirfält vs Metall-Sverige. Vore jag ni skulle jag sluta läsa här.

hatiskmetalltröja

Så 138, killen som hatar mig, har alltså hört av sig. Ett mjukt paket dök upp Rodeokontoret i veckan, det innehöll en fin t-shirt från hans tunga rockband Sonic Ritual. Samt en maskinskriven lapp: ‘Bäste nemesis. Vänligen skicka byte av motsvarande värde. T-shirt: 3 trade points. Lp/12″: 3 tp. Cd: 1,5 tp. 7″: 7″. Mvh, 138.’

vänligtmetallbrev

Oklart exakt vad som avses med ’7″/7″‘. Kanske att en sjutumssingel är en sjutumsingel och som sådan höjd över allt vad byteshandel heter? Eller bara någon sorts typografisk lustifikation? Kul, hur som helst. 

Sonic Ritual-t-shirten har jag förstås på mig i båset på Tranan ikväll. Tänkte ta helgen och fundera över lämpligt byte. Just nu lutar det åt nån gammal aNYthing-tröja, eller, eventuellt, en cd-r med färska demos från mitt eget musikaliska sidoprojekt Hipstrarna. Vi spelar så kallad Uppsalapop.

Johan Wirfält

@elinkling?

Elin Kling, är det verkligen du?

 

Johan Wirfält

The true adventures of The True Adventures of The Rolling Stones

DSC00018

När jag var 18 och hade mer hår än idag lånade jag ut mitt pocket-ex av Stanley Booths klassiska rockjournalistepos The True Adventures of The Rolling Stones till min vid tidpunkten ännu hårigare vän Kristian Bengtsson. Jag tyckte han skulle läsa den för att han gillade Keith Richards lika mycket som jag gillade rockjournalistik – och för att det, någonstans bland de 400 sidorna, dolde sig en sentens från bluesmannen Furry Lewis som det brittiska rockbandet Primal Scream aktualiserat något år tidigare: ”Give out but don’t give up”.

Boken har inte synts till sedan dess. Men så, idag, när Bängtsson var förbi för att hämta lite grejer, smackade han plötsligt ner The True Adventures of The Rolling Stones på matsalsbordet med ett ”Tack för lånet.”

Och man kan säga att jag fylldes av hopp. För vad detta innebär är ju följande: ”Långlån” är faktiskt inte bara ett tomt ord – som koncept fungerar det. Det kan sträcka sig över 14 år, vara just ett väldigt långt lån. Men det fungerar.

 

Johan Wirfält