Carly!

Carly-Simon

Se där, precis vad man behövde en tidig fredag kväll: Mind on the Run slänger upp Carly Simons Boys in the trees, en av de finare små sånger om ungdomlig längtan och åtrå som skrivits de senaste 30 åren.

Och, hur som helst, ibland måste det ju konstateras: Vi växer faktiskt på träd.

 

Johan Wirfält

Vikingen på sjätte avenyn

wellstower

I Sverige skriver unga författare som vill säga något om dagens manlighet böcker om sina pappor. I USA berättar de om vildsinta vikingar, män som lever för erövringen och plundringen, människor som tänker på det som väntar dem där hemma så här:

”You wish you hated those people, your wife and children, because you know the things the world will do to them, because you have done some of those things yourself. (…) Still you wake up late at night and lie there listening for the creak and splash of oars, the clank of steel, the sounds of men rowing toward your home.”

Slate har hela storyn om Wells Towers debutbok, novellsamlingen Everything Ravaged, Everything Burned, där han ställer härjande vikingar mot klippande fastighetsmäklare.

Kanske är det bara jag, men för mig känns allegorier med rötter i fornnordisk mytbildning som ett oändligt mycket intressantare grepp att ta om samtiden än ännu en halvbiografisk skildring av någon kufig fadersfigur.

(Order lagd hos Amazon.)

 

 

Johan Wirfält

Omvärldsbevakning

Idag har jag, som det brukar heta, gjort lite media.

Dels intervjuat Anna Järvinen för DN På stan: vi pratar om hur promenaden, gatorna – staden – kanske är den bästa plattformen för att omsätta ångest i hoppfulla och hjärtskärande vackra popsånger.

Dels radiopratat i P3: det var det här med säsongens herrmode igen, jag propagerade inte helt oväntat för det grå och vanliga. Som svar på en lyssnarfråga svamlade jag dessutom något om ”härligt homosexuella sjömansbyxor” som konstnären Gösta Adrian Nilsson skulle ha målat runt sekelskiftet. Om man nu kan det minsta om svensk konsthistoria inser man förstås att jag blandade ihop honom med Eugene Jansson, som ju är något helt annat.

Ber om ursäkt för detta.

 

 

Johan Wirfält

Mer konsumtion: Raf Simons för Dr Martens

rafsimonsochdrmartens

Okej, jag trillade in på webbutiken Oki-Ni igår eftermiddag. Eftersom jag gillar lack, gillar läder, verkligen gillar lackläder, funderar jag nu på att investera i vad som av allt att döma är en av årets bästa skor: den ytterst lacklädriga låga dojja som Dr Martens gjort i samarbete med Raf Simons.

Den där inköpslistan jag av någon anledning utlovade i kommentarsfältet tidigare i veckan kanske kan bli något, trots allt. Fortsätter det så här kommer jag väl snart lägga upp bilder på mina KLÄDER här i spalterna. Vart är blöggen på väg?

UPDATE: Jag tänkte lite mer på det här medan jag begick morgontoalett. När jag först fluktade Raf/Dr Martens-skorna trodde jag att butiken Oki-Ni fanns kvar rent fysiskt, där den brukade ligga några kvarter från Piccadilly Circus i London. Och eftersom jag ska en sväng ditåt snart tänkte jag, peppad, att ”trevligt, jag kilar väl in och kollar på skorna.” Då jag nu inser att jag måste köpa dem via nätet är det inte samma sak. För att uppleva den där genuina konsumtionsglädjen jag blajjade om för ett par dagar sedan krävs en fysisk dimension tror jag. Man vill ju känna på grejerna, plocka ner dem från hyllan, ge efter för impulsen i ett så att säga rumsligt sammanhang – inte bara trycka på en knapp. Just nu, nyduschad, är jag plötsligt inte lika intresserad av Raf Simons Dr Martens-skor.

 

Johan Wirfält

Min gravstensinskription, utkast ett

I förrgår skrev jag ju någon bisats om att Junot Díaz The Brief Wondrous Life of Oscar Wao var ”väl hypevärd”, jag hade tagit mig igenom något kapitel och gillade vad jag läste. Nu, en tredjedel in, är jag mer tveksam.

Visst, den ”ovanliga” kombinationen sci fi-/seriefetto i dominikanskt ghetto under 80-talet är välkoncipierad, och Oscar Wao som romankaraktär självklart gripande. Men den översvämning av karibiskspansk slang som man som läsare drabbas av känns lite sökt – i kombination med de ständiga tillbakablickarna på familjen de Leóns inte sällan gruvliga historia blir det nästan självexotiserande?

Jag känner på mig att jag snart kommer tröttna på att läsa om alla konstigheter som drabbar stackars Oscar av inga andra skäl än att han råkar ha ett dominikanskt kulturarv. Och hur som helst är det ju allmänt känt att det enda folk som kan ägna sig åt självexotism med hedern i behåll är tyskarna.

Martin Gelin satte egentligen fingret på det här redan för ett år sedan (kvick en, den där). Jag kan tillägga att hittills känns Jonathan Lethems The Fortress of Solitude som ett bättre alternativ om man vill läsa om nördiga seriepojkars 80-talsuppväxt i ”etniska” New York-enklaver.

Men det finns en grej jag verkligen gillar, helt oreserverat, med The Brief Wondrous Life of Oscar Wao – hans syster Lolas vana att kalla honom ”Mister” när hon känner sig lite extra ömsint. Lola ville till och med hugga in det på Oscars gravsten. Så blev det inte, men det var fint tänkt.

”Mister.”

Och det fick mig att börja fundera på vad det borde stå på min grav. Just nu lutar jag åt följande: 

”He had the mind of a stallion, the body of a scientist and was hung like a Greek god.”

Om jag grävs ner i engelskspråkig mylla, alltså.

 

 

Johan Wirfält

Che: Är det våren 2005 på Lower East Side eller är du bara glad att se mig?

cheochcamilo

Insåg precis att jag glömt kommentera Steven Soderberghs The Argentine som ju hade premiär för någon vecka sedan. Jag såg den på filmfestivalen i november, gravt popcornabstinent vilket kan ha grumlat mitt omdöme. Men jag är rätt säker på att det inte var någon vidare film.

Rent strukturmässigt hålls The Argentine som ni kanske vet ihop av intervjusekvenser som en journalist gör med Benicio Del Toros Che Guevara. Borde öppna för goda möjligheter att komplicera bilden av den bildfagre revolutionären. Men istället känns det mest som om Soderbergh är intresserad av att mytologisera den gode Guevara ytterligare några mil upp i stratosfären.

Det kommer ju en del två senare i vår, kanske lyckas den bättre. Men som mitt insiktsfulla sällskap föreslog när vi traskade ut från Skandia i höstas: borde inte Soderbergh gjort en film om Fulgencio Batista istället, presidenten/diktatorn som Castro avsatte vid revolutionen 1959?

Det lilla jag googlat mig till om Batista  – född utfattig på en sockerplantage av föräldrar med blandat afrikanskt, europeiskt, indianskt och kinesiskt ursprung, studerade sig upp och anslöt till armén, genomförde en statskupp, införde ett styre som diskriminerade underklass och särskilt dem med annat ursprung än europeiskt, sålde som grädde på moset ut landet i största allmänhet till amerikanska storföretag och maffia – säger mig att den mannens historia bör vara minst lika fascinerande som någonsin Ches. Och med den uppenbara fördelen att inte ha berättats till leda, då.

Nä, för att dra detta så att säga redan rätt johanwirfältiga inlägg till sin logiska Johan Wirfält-spets: det främsta skälet att se The Argentine är förstås som modereportage.

För om något cementerar filmen New York-konstnären Dash Snow som en av samtidens främsta stilikoner. Nu, fyra-fem år efter genombrottet på downtowns galleriscen och lika länge sedan han modellade i Rodeo (hepp!), syns Dash Snow oftare i modemagasin som Purple än i Art Forum. Om det kan man tycka vad man vill, det har kanske inte så mycket med konstskapande att göra. Men i The Argentine har Dash hur som helst en dubbelgångare i Camilo, en glad gamäng som kampanjar med Che Guevara i den kubanska djungeln och efter ett tag blir ledare för ett eget band av gerillakrigare. Camilo är i princip en spansktalande version av Dash Snow: allmänt ”skön”, med urtvättade combatbrallor, smutsig, kortärmad henleytröja, vildvuxet skägg och dito hår, samt, förstås, en ständig fedora på huvudet.

Det mentala avståndet mellan karibisk djungel och Lower East Side har som bekant aldrig varit särskilt långt.

Johan Wirfält

Ny lördagstrend: konsumtion

frodemarcuscropped

Jag köper inte särskilt mycket grejer. Mat, några öl, böcker och en och annan gammal sko. Men det här med ”att konsumera” har inte riktigt varit min grej det senaste året. Dels har jag varit rätt pank. Men att köpa prylar har också bara känts, jag vet inte, meningslöst i största allmänhet? Idén till en artikel som transferekonomin föddes inte helt oväntat ur mitt eget ointresse för nykonsumtion.

Därför var lördagen lite weird. Jag skulle till Papercut för att inhandla 30-årspresent till min bror (bästa boxarna). Jag lämnade Krukmakargatan en timme senare med tre kassar Junot Diaz, Berlin: Stad av rök, lite finporr och senaste Man About Town (skitbra!). Samt, från Our Legacy-butiken, en Frode och Marcus-print av en ondskefullt tät norsk björkskog – eventuellt inspirerades jag av ryktena om Varg Vikernes frigivning.

Jag nämner inte detta för att sakerna jag köpte perfekt ringar in mig som den innerstadsboende, estetiskt överorienterade och givetvis alldeles för självmedvetne medieman i de nedre trettio som jag faktiskt är. Det intressanta är att konsumtionen i sig gjorde mig så upprymd. Visst, jag började läsa både Berlin och Oscar Wao igår, inte oväntat en väl hypevärd serie respektive roman. Men när tänker på hur jag liksom bara slet åt mig dem inne på Papercut, inser jag att de kunde varit nästan vad som helst som i stunden tilltalade mig.

Min slutsats är inte stor men följande: Kan man konsumera kosumerar man. Ni gör som vanligt precis vad ni vill med den här informationen.

 

Johan Wirfält

Nattmusik

Jag står för låtarna på Virtanen och Tom Pyls karlklubb i Gamla stan ikväll.

Håller på med en karlklubbsanpassad spellista samtidigt som jag skriver. Det blir bra och svenskt: minst tre Anna Järvinen-låtar, nyprogg med Dungenrelaterade The Works (som jag återupptäckte djupt nere i iTunesbiblioketet i går natt), kanske lite Punkdrömmar samt, givetvis, samma gamla high life-dänga med Torkel Rasmusson som alltid.

Utlovar också och en och annan b-sida – finns sådana förresten fortfarande? – från Fleetwood Mac och Hall & Oates. Man vill ju inte göra karlarna besvikna.

 

Johan Wirfält

Framgångsreceptet hos Lanvin: ångest

lucasochalber

En bild man blir glad av en fredag: Lanvins Lucas Ossendrijver och Alber Elbaz, fotograferade av den allestädes närvarande Sartorialisten.

Scott Schuman har dessutom intervjuat Lucas Ossendrijver för en kundtidning från kanadensiska fashionvaruhuset Holt Renfrew. Det mest intressanta som kommer ur det samtalet är väl att Ossendrijver meddelar att han nästan aldrig ritar en kollektion, utan utgår direkt från vintageplagg eller prototyper från tidigare säsonger.

Ja, på den nivån är det.

En djupare inblick i fenomenet Lanvin ges inte helt oväntat i Ariel Levys New Yorker-porträtt av Alber Elbaz – finns i det nummer som bör dyka upp i Sverige nästa vecka (och just nu i deras online-arkiv, kräver dock prenumerantinloggning).

Det är en artikel som, om ni ursäktar klyschan, lyckas lyfta fram människan snarare än designern Alber Elbaz. En komplex, och framför allt komplexfylld, person ska det visa sig. Elbaz talar om den allmänna ångest och osäkerhet som drabbar honom efter varje visning – vad tyckte pressen, de måste ha hatat det? Men också om övervikt, hetsätande och hur han ständigt drömmer om att vara smal. Poängen är att Alber Elbaz i sina ständiga kroppsnojjor på ett väldigt rakt sätt lyckas sammanfatta vad mode i slutänden faktiskt handlar om:

”I do believe that a designer has a job that is extremely similar to a concierge’s in a good hotel in Manhattan. At the end of the day, you have to go back to Brooklyn.  And I know Brooklyn is very fancy now, but I mean home.  You have to go back to reality. You have to go back to nothing in order to maintain the dream. The moment the dream becomes reality and you start to mingle too much with all these people . . .”

Vad Alber Elbaz säger är alltså att fantasin måste upprätthållas till varje pris, eftersom modeindustrins grundbränsle i slutänden är människors rädsla för att andra ska se var de verkligen kommer ifrån, vad de faktiskt ”är”. Knappast en nyhet, men fint att samtidens kanske mest hyllade modeskapare kan vara så ärlig med det.

 

Johan Wirfält

Dan Lissvik talar ut om sin nya låt Practice

danspejsar

Mind on the Run är en plats på internet där några vänner och jag slänger upp saker när vi får feeling. Idag har det varit en jävla känslostorm kan jag meddela, eftersom vi – MED VÄRLDSEXKLUSIVITET – släppt Dan Lissviks tidigare outgivna orientdiscorökare Practice.

Denna historiska händelse tilldrog sig för ett par minuter sedan. Tidigare idag ringde jag Dan, som alltså är ena halvan av Studio, för att tjabba lite om låten.

SPELADE DU IN PRACTICE SAMTIDIGT SOM DITT SOLOALBUM 7 TRX + INTERMISSION SOM SLÄPPTES I VINTRAS?
– Den kom till någon månad före albumet. Man kan säga att det var den låten som öppnade upp för resten, den blev en sorts mall för var jag sedan gjorde på skivan. Jag har sysslat med något som kallas binaural beats de senaste åren – googla det och ni kan läsa i timmar. Kortfattat handlar det om ett fenomen som uppstår genom att en differens mellan två sinevågor, cirka 10-20Hz, tas upp i hjärnan – den ena vågen går genom vänsterörat, den andra den andra genom högerörat. Det skapar en slags mental oscillation i hjärnan som kan producera ett meditativt tillstånd ända ner till deltastadiet som det heter  – med lite träning så sover kroppen men hjärnan är klarvaken och kan pyssla med annat, typ.

DAN, FLUMMIGT. VAD HAR DET MED LÅTEN ATT GÖRA?
– Jo, jag hade gjort ett binaural beat som jag körde ut i mono, för då hör man faktiskt själva rytmen. Och det är den rytm jag började spela till på i Practice.

AHA. RENT MELODISKT SKILJER SIG PRACTICE LITE FRÅN MUSIKEN PÅ 7 TRX + INTERMISSION. DE LÅTARNA KÄNDES JU ORIENTALISKA PÅ SITT SÄTT, MEN HÄR ÄR DE TONFÖLJDERNA MER HÅRDDRAGNA?
– Jag hade fastnat för en bengalismörpopsångare, Kishore Kumar. Han hade några riktigt feta beats. Sedan lyssnade jag mycket på Ravi Shankar och sån skit också. Men det var länge sen. Nu är jag mer inne på de här Fleet Foxes, jag missade dem när alla andra började lyssna på dem så jag har precis upptäckt dem. Jimi Hendrix har gjort jävligt grymma grejer också. Det blir mycket Spotify nu.

JAG TÄNKTE PÅ DE HÄR KRÅKKRAXEN SOM ÄR MED PÅ 7 TRX + INTERMISSION, DE SAKNAS PÅ DEN HÄR LÅTEN?
– Det är några som frågat om dem tidigare. Det är herr och fru skata som byggde bo utanför mitt fönster när jag bodde i Guldheden, jag spelade in dem medan jag spelade in skvian.

FINT. JAG TROR ATT VÄRLDEN VERKLIGEN VILL VETA EN SAK: NÄR KOMMER DET NY MUSIK FRÅN STUDIO?
– Det vete fan. Ingen aning. Senare.

 

 

Johan Wirfält