Che: Är det våren 2005 på Lower East Side eller är du bara glad att se mig?

cheochcamilo

Insåg precis att jag glömt kommentera Steven Soderberghs The Argentine som ju hade premiär för någon vecka sedan. Jag såg den på filmfestivalen i november, gravt popcornabstinent vilket kan ha grumlat mitt omdöme. Men jag är rätt säker på att det inte var någon vidare film.

Rent strukturmässigt hålls The Argentine som ni kanske vet ihop av intervjusekvenser som en journalist gör med Benicio Del Toros Che Guevara. Borde öppna för goda möjligheter att komplicera bilden av den bildfagre revolutionären. Men istället känns det mest som om Soderbergh är intresserad av att mytologisera den gode Guevara ytterligare några mil upp i stratosfären.

Det kommer ju en del två senare i vår, kanske lyckas den bättre. Men som mitt insiktsfulla sällskap föreslog när vi traskade ut från Skandia i höstas: borde inte Soderbergh gjort en film om Fulgencio Batista istället, presidenten/diktatorn som Castro avsatte vid revolutionen 1959?

Det lilla jag googlat mig till om Batista  – född utfattig på en sockerplantage av föräldrar med blandat afrikanskt, europeiskt, indianskt och kinesiskt ursprung, studerade sig upp och anslöt till armén, genomförde en statskupp, införde ett styre som diskriminerade underklass och särskilt dem med annat ursprung än europeiskt, sålde som grädde på moset ut landet i största allmänhet till amerikanska storföretag och maffia – säger mig att den mannens historia bör vara minst lika fascinerande som någonsin Ches. Och med den uppenbara fördelen att inte ha berättats till leda, då.

Nä, för att dra detta så att säga redan rätt johanwirfältiga inlägg till sin logiska Johan Wirfält-spets: det främsta skälet att se The Argentine är förstås som modereportage.

För om något cementerar filmen New York-konstnären Dash Snow som en av samtidens främsta stilikoner. Nu, fyra-fem år efter genombrottet på downtowns galleriscen och lika länge sedan han modellade i Rodeo (hepp!), syns Dash Snow oftare i modemagasin som Purple än i Art Forum. Om det kan man tycka vad man vill, det har kanske inte så mycket med konstskapande att göra. Men i The Argentine har Dash hur som helst en dubbelgångare i Camilo, en glad gamäng som kampanjar med Che Guevara i den kubanska djungeln och efter ett tag blir ledare för ett eget band av gerillakrigare. Camilo är i princip en spansktalande version av Dash Snow: allmänt ”skön”, med urtvättade combatbrallor, smutsig, kortärmad henleytröja, vildvuxet skägg och dito hår, samt, förstås, en ständig fedora på huvudet.

Det mentala avståndet mellan karibisk djungel och Lower East Side har som bekant aldrig varit särskilt långt.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • Tumblr

_Johan Wirfält

2009.03.24 23:09

2 Kommentarer på "Che: Är det våren 2005 på Lower East Side eller är du bara glad att se mig?"

  1. Martin den 2009/03/25 20:01

    2. Related. Hillbilly eller hipster? http://bikesnobnyc.blogspot.com/2009/03/cult-following-harbingers-of-apocalypse.html

  2. Inventory ger oss den autenticitetstörstande modemannens sista utpost - Sidbloggen - en blogg om Pressbyråns tidningar den 2010/05/21 14:15

    3. [...] Bilderna, svartvita foton med reportagekänsla som visar bistra män med blodiga bandage och höga snörkängor, påstås vara inspirerade av legendariske pressfotografen Robert Capas bilder från spanska inbördeskriget. Men jag skulle snarare lägga pengarna på Steven Soderberghs filmsvit om Che Guevara. Redan när Chefilmerna hade premiär för något år sedan var det ju uppenbart att Benicio del Toro och hans håriga medspelare, snarare än för årslång djungelkamp, hade ekiperat sig för en natt på Lower East Side. [...]