Pliktskyldig dementi.

Jag skäms att säga det här, men ”bättringen” som utlovades här på bloggen igår måste tyvärr få dröja. Just nu har jag nämligen fullt upp med att förbereda kvällens korvmiddag. Imorgon tänkte jag demonstrera för Colombia, och sedan åker jag söderut ett par dagar, till Det kongelige, för att gå på PO Enquist-opera. Drick inte för mycket ikväll ungdomar, så hörs vi snart.

Till dess, en go bild på några mongoliska falkenerare:

lurv

 

Johan Wirfält
Promotion

100 dagar senare: Obama tittar fortfarande på Vita huset

Det fanns ju en tid, det var väl lite mer än ett år sedan, när Barack Obama som president fortfarande kändes som fiktion. Så man vände sig till popkulturen och Aaron Sorkins Vita huset med sina förhoppningar, satt framför tv:n och pratade om hur mycket Matt Santos påminde om presidentkandidaten från Illinois. Tänk om Barack Obama kunde göra samma resa som Santos gjort i serien?

Tidigt i våras avslöjade så Guardian att Vita husets manusförfattare faktiskt varit direkt inspirerade av Obama, som då inte ens var senator, när de ett par år tidigare skrivit ihop Matt Santos. Det gick några månader. Samtidigt som Barack Obama som president mer och mer började kännas som en reell möjlighet, fick vi (inte särskilt oväntat) veta att han tittade på Vita huset. Men också att Obama själv hämtade inspiration direkt från serien – ”My intention is to steal a lot of your lines”, förklarade han skämtsamt för Aaron Sorkin när de träffades på en fundraising-middag.

Det där ploppade upp när jag för några veckor sedan läste om Barack Obamas trettio första dagar som president. New York Review of Books Elizabeth Drew förklarade att den nya presidenten bestämt sig för att undvika tidskrävande möten i början av sin presidentperiod.

”Instead, according to his press secretary, Robert Gibbs, Obama’s style is to drop by an aide’s office—a restless man, he roams the White House corridors—or stop an aide in a hallway and ask, ’How are you coming on that thing we were talking about?’”

Vilket förstås är som hämtat ur ett avsnitt av Vita huset – en tv-serie som ju mer än något annat känns som ett enda långt vandrande möte. Skulle jag säga en replik som definierar serien så är det ”Walk with me”, följd av en tagning där Josh och Sam halvspringer genom någon korridor medan de bråkar om gödselskatten i Iowa.

Nu har det gått 100 dagar, och jag föreställer mig att Barack och Michelle fortfarande somnar in till Vita huset-boxen på kvällarna.

obama

”Så Bo, hur går det egentligen med den där grejen vi pratade om?”

(Ber förresten om ursäkt för de senaste dagarnas humorlösa rewritande av amerikanska tidskriftsartiklar. Lovar bättring framåt helgen.)

 

 

Johan Wirfält

Gay, bli vid din sida

gayochnan1

En sak som slog mig när jag läste Gay Taleses klassiska reportagebok Din nästas hustru för ett par år sedan, var det ironiska i att en så traditionell man – med dagens ögon ganska gubbsjuk – skulle komma att skriva den definitiva skildringen av 60- och 70-talets amerikanska sexuella revolution. Talese verkade aldrig ryckas med av radikal ideologi eller individuella frigörelseprocesser. Visst, han var kåt som andra, men i övrigt mest en kritisk betraktare vid sidan av. Att han lyckas behålla den inställningen, även mot slutet av boken när hans äktenskap med förläggarhustrun Nan nästan havererar efter sexäventyren han själv ägnat sig åt under researcharbetet, är förstås vad som ändå gör honom till en sådan bra journalist.

För att komma till saken så arbetar den gode Gay tydligen med en ny non fiction-bok: om sig själv och Nan, om deras äktenskap och – att döma av Jonathan Van Meters artikel i senaste numret av New York Magazine – varenda intim detalj ur förhållandet som inte redan avslöjats.

I NY Mag-artikeln guidar en självupptagen men också självkritisk Gay Talese genom sitt äktenskap parallellt med en husesyn av familjens townhouse på Upper East Side. Man kan ju undra vad som driver honom. Men poängen är hur som helst att Nan Talese och dottern Pamela också är med, och i det framför allt Pamela säger finns saker att ta med sig. Vad som kunde blivit ännu en trött berättelse om en briljant men bufflig murvellegend och hans förlåtande fru, utvecklas istället till något ganska nyanserat om hur självständiga människor kan välja att leva tillsammans men också oberoende av varandra, därför att de har ett grundmurat förtroende för att kärnan i relationen alltid kommer vara intakt. Jag tycker det är fint.

”I think you two are weirdly connected”, säger Pamela till sina eftermiddagsdrickande föräldrar, ”and there’s really nothing you can do about it, because what you two have gone through together would have destroyed most marriages.”

Pappa och mamma, båda i 75-årsåldern och lätt tipsy, verkar inte riktigt förstå vad hon menar.

Herr Judit-bonus: Gay på strand i New Jersey, 1968 

gaytalese

Johan Wirfält

Vikingar och blåställskultur

Bängtsson flyttade strax efter nyår, men sedan en vecka tillbaka har jag en ny inneboende. Martin Gelin är – som ni kanske känner till – i Sverige för att lansera en lunta om Barack Obama. Han tittar förbi här på kvällarna och kvartar på bäddsoffan (på dagarna blir han intervjuad av en mäktiga journalister och föder sitt redan ansenliga ego).

Hur som helst, någon kväll i förra veckan satt Martin och jag och beklagade oss över hur tjugo års vurmande för allting amerikanskt nu börjat flyta upp till ytan i form av en pinsam oförmåga att formulera sig på sitt modersmål. Vi vet vad vi vill säga på engelska, får inte till det på svenska. En ordbok åkte fram, ord översattes och matades in i de respektive artiklar vi pillade med.

Jag höll på med en DN-text om amerikanske författaren Wells Tower och hur han i (lysande) novellsamlingen Everything Ravaged, Everything Burned ställer moderna amerikanska arbetarklassmän bredvid forntida danska vikingar. Ett begrepp som spökade i bakhuvudet var kanske inte helt oväntat ”blue collar worker”. ”Industriarbetare”, som det står i ordboken i min bokhylla, bär inte på samma kulturella bagage som sin amerikanska motsvarighet – känslan av grova skämt, oljiga händer och ett solkigt sämskinn i bakfickan har liksom ersatts av kollektivavtal och LO-avgifter? Nåja, efter lite dividerande kom vi fram till att ”blåställsarbetare” nog skulle fungera, men jag nöjde mig med själva blåstället till slut.

Mer teoretiserande kring saker man kan tänkas projicera på arbetarklassen pågår förresten just nu i P3 Pop, där jag intervjuats om svenska mediemänniskors förhållande till rockbandet Glasvegas. Lyssna här.

Johan Wirfält

Moderskeppet landar på Tranan ikväll

Mind on the Run-Anders, Mind on the Run-Per och Mind on the Run-jag spelar Mind on the Run-musik i Tranans källare ikväll. Tänkte starta peppet med ett klipp från en tid när Diana Ross kunde strutta runt i paljetterad baddräkt inför 800 000 personer och ha det gött. Det är sommar i Central Park 1983, ingen har AIDS och saker är lite lättare. Take that shirt off!

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

”Generations of choosy females have driven the evolution of these remarkable displays”

David Attenborough om fredagens flygfä, Paradisfågeln, i klassiskt Planet Earth-klipp:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Fågeln på slutet, proper nutter alltså.

 

Johan Wirfält

Är Crash den första sökmotorsoptimerade filmen?

crash

New York Magazines Vultureblogg hade ett par roliga inlägg om Paul Haggis-filmen Crash nyligen, här och här. Bloggaren Logan Hill frågade sig hur en så ”avskyvärd film”, mer än tre år efter att den släpptes på dvd, fortfarande kan toppa hyrlistan hos USA:s största dvd-site Netflix.

Anledningen till att Haggis självgoda känsloporr klamrar sig fast där uppe – ”som någon sorts parasiterande svamp” – tycks vara att den, mest av en tillfällighet, är optimerad för Netflix sökmotorer. ”I en Gladwellsk mening är Crash en ‘connector’”, skriver Hill, och förklarar hur Crash genom en rollista där mängder av småroller fylls av stjärnor från olika genrer blir navet i ett databasnätverk av hundratals Netflix-filmer.

Han spekulerar också i en sorts filmens Bradleyeffekt, alltså det fenomen som historiskt fått vita amerikanska väljare att i opinionsundersökningar överdriva sitt stöd för svarta kandidater. Överfört på det rekommendationssystem som finns på Netflix skulle det innebära att en film som Crash får oförtjänt höga betyg av dem som hyr den, eftersom dess politiska korrekthet gör att publiken känner sig mindre fördomsfull än vad den egentligen är.

Nu är Netflix förstås en amerikansk företeelse, men det är ju även Hollywood. ”Implikationerna av Crash Netflixdominans är läskiga”, skriver Logan Hill, och oroar sig för en framtida, sökmotorsoptimerad filmvärld, där det enda folk tittar på är gråtmilda ensembledramer och Jude Law. Han avslutar med en retorisk fråga:

”Is this why the similar, tastefully maudlin feel-bad message movie Babel is also perched at No. 13?”

Johan Wirfält

Eminem gör en Anders Krisár

eminem_relapse-lg

När vi ändå är inne på skojfriska vita människor som rappar, kan man ju konstatera att omslaget till Eminems nya skiva Relapse (”återfall”) just släppts. Det visar alltså den gode Marshall Mathers ansikte uppbyggt av piller – psykofarmaka får vi förmoda – som enligt märkningen är ”prescribed by Dr Dre”.

Jag kommer osökt att tänka på svenske konstnären Anders Krisár. För ett par år sedan visade han Medicine Mom på Mia Sundbergs galleri, en skulptur där Krisár återskapat sin mammas ansikte av hennes ångestdämpande och antipsykotiska medicin.

Medicine_Mom

”Jag har sparat tabletterna under tre års tid, det finns tillräckligt med stark medicin här för att döda min mamma flera gånger om. Samtidigt behöver hon allt detta för att leva”, förklarade Anders Krisár när jag intervjuade honom för Rodeo.

Det var vackert verk. Eminemomslaget, å sin sida, är förstås mest effektsökeri. Men det planterade i alla fall någon sorts pepp inför skivan i mig.

 

Johan Wirfält

Andy Milonakis introducerar twitterrappen

Twunk? Twyphy? Eller kort och gott twit hop? Ähum.

Låten är inte det minsta subtil men lite rolig:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

(Andy Milonakis är alltså en tjock amerikansk komiker som i Sverige nog är mest känd för inslagen hos Jimmy Kimmel där han gick omkring och var asjobbig mot ”vanliga människor” på stan. Milonakis är egentligen 33, men lider av en hormonrubbing som gör att han ser ut som fjorton. Bra grogrund för aggressiv humor.)

Johan Wirfält

19 saker jag skulle ha twittrat från Dungenkonserten på Rival igår

låtlistan

Om det inte vore för att twittrande hade känts lite som ett vanhelgande av den närmast transcendentala stämning som ibland infann sig på söndagkvällens happening. Dungenkonserten på Strand i vintras beskrev jag som ”ren magi”. På Rival mellan sju och halv tio igår upplevde jag – och hej, jag menar verkligen allvar nu – något som, till exempel mot slutet av det tiominutersjam som följde på Mina damer och fasaner, liksom existerade utanför tid och rum. Det är inte ofta man blir så överväldigad av musik, igår skedde det två-tre gånger. Då kan man fan inte hålla på och twittra. 

Gör det nu istället (tidsangivelser ungefärliga):

19.22 reine fiske har ljusbruna skjortan på sig. dungen i svarta, indiesmala, jeans.

19.46 jojoblicken!

19.56 de spelar du e för fin för mig. någon gråter visst på sjätte raden.

20.05 oj, sätt att se. sveriges just nu vackraste ljud finns i det här rummet: dungens piano, fiskens gitarr. 

20.13 ”nu kommer han med sin jävla flöjt igen.”

20.19 paus, genialt. man i 65-årsåldern, uppspelt till en vän: ”gillar du sån här psykedelisk musik?”

20.25 i baren med en maker’s mark. det finns en viss genialitet i det också.

20.39 konserten igång igen. obs, klädbyte: dungen har nu senapsgula chinos. han bär upp dem väl.

20.45 hela bandet verkar mer avslappnat – friare – än före pausen. bra loge?

20.53 dungen:”förlåt att jag inte sätter mig och spelar något instrument. men jag vill ju också bara lyssna. sveriges bästa band!” ja ja ja.

21.00 slagverkaren mustafa plockar fram sin cowbell.

21.03 spelman och spelkvinna från hälsingland äntrar scenen. folkdräkter lyser dock med sin frånvaro.

21.09 ”gånglåt från bagarmossen”, tillägnas en bengt dahlén. johan holmegård, trummor: ”och ulf dahlén var en bra hockeyspelare.”

21.12 killen som stämmer gitarrer ser ut precis som wes anderson.

21.14 more cowbell!

21.18 dungen: ”det finns mycket man kan ha en tyst minut för.”

21.18 basisten mattias: ”med tanke på allt som händer i världen borde man väl hålla käft hela tiden”.

21.31 publiken vrålar, stampar, etc. extranummer? extranummer.

21.37 slut. urlakad. känsla av delaktighet. tack.

Johan Wirfält