Beach 2009 på Newsmill

Det debatteras badmode på Newsmill och jag har skrivit någon sorts analys av säsongens kampanjer, mest Twilfits. Konstaterar att Tom Fordsk guccibrunst senvåren (eller om det var försommaren?) 2009 ersatts av ett kyskt, 50-talistiskt hemmafruideal blandat med den heltäckta lager på lager-excentriker som syns i filmer som Grey Gardens. Jag borde kanske slängt in det i kulturdebattsammanhang mer eller mindre obligatoriska ”folkhemmet” också?

Hur som helst, artikeln finns här.

OlaRindal

Om det är någon som är sysslolös i afton rekommenderar jag förresten ett besök hos Adamsky på Stora nygatan. De vernissagar nya foton/häften från Libraryman, den här gången en dag i livet signerad Norges kanske trevligaste fotograf genom tiderna Ola Rindal.

Och när vi ändå är inne på fotodokumentation: missa för guds skull inte mästaren Martin Parr hos Gun Gallery. Han har hängt många dagar med väldigt rika personer som bär uppstoppade fasaner i sina hattar.

Johan Wirfält
Promotion

Till photoshop-politikernas försvar

marit1

Igår bar det av till riksradion igen, Ametist Azordegan och jag pratade hårdrockande bönder, EU-valaffischer och Johan Palm i Styrelsen i P3 Populär. Jag fick upp ångan någonstans runt affischerna. Få saker är så irriterande som den antiphotoshoplobby som, anförd av den evige Paul Ronge, kryper fram så fort det vankas val i stugorna.

Resonemanget om att retuscherade bilder skulle tyda på bristande politisk kompass hos kandidaterna till EU-parlamentet är skevt på flera sätt. Dels är det inkonsekvent – som en kompis sa: ”Har ni problem med att politiker sminkar sig också? Får de ha en fin frisyr? Eller klä sig i något som eventuellt antyder pondus och raffinemang?”. Dels bottnar photoshopkritiken i en populistisk tankegång om att politiker ”ska vara som alla andra”, en idé lika typiskt jantesvensk som den är befängd.

En påminnelse, alltså: Politiker ska inte vara som alla andra. De ska vara bättre. Det är därför vi röstar på dem och inte på våra grannar. Det är därför vi låter dem bestämma över oss. Det är därför vi känner oss svikna av dem när de tar emot dubbla pensioner eller låter staten betala deras chokladkakor.

Det är också därför valaffischer visar idealiserade bilder våra politiker – för att understryka det faktum att de varken är eller ska förväntas vara som vi andra. Att kritisera photoshoppande av EU-parlamentariker är ungefär lika genomtänkt som att hävda att Barack Obama borde hållt sitt installationstal iförd basketshorts.

Johan Wirfält

Valhallavägen, 22.17: Samtal om livetwittrande.

LLC: Men jag är inte så bra på sånt här.

Jag: Alltså, du måste radera filtret mellan tangentbordet och din hjärna. Grundinställningen är att varje tanke du tänker är intressant för hela världen.

LLC: Jag är nog mer av en bloggperson.

Jag: Aha. Du tror att bara var åttonde tanke du tänker är intressant för hela världen?

Johan Wirfält

Internet: Mer av samma sak

Bild 1

Säsongens modesamtal är nu webburet, läs 30 000 tecken popkulturellt tjöt från en pub i västra London här. En av sakerna det klagas på är det där internet – hur nätet snarare än att öka den kulturella mångfalden verkar innebära att det bara blir ännu mer av samma sak.

Detta är nu inte bara en känsla. Daniel M. Fleder och Kartik Hosanagar, två forskare på Wharton i Philadelphia, visar i uppsatsen Blockbuster Culture’s Next Rise or Fall: The Impact of Recommender Systems on Sales Diversity hur det wisdom of crowds-resonemang som exempelvis Amazons rekommendationstjänst bygger på i och för sig gör att konsumenter upplever att de får tips om och konsumerar mer nischade produkter än de tidigare kände till. Men i slutänden leder rekommendationssystemen och nätets viraleffekter ändå till att vi oftare väljer samma produkter. Bloggaren/författaren Tom Slee har gjort några grafer som bygger på Whartonforskarnas slutsatser. De visar rätt tydligt hur det fungerar – Slee förklarar dessutom resonemanget med en bra, om än något pessimistisk, liknelse:

”In Internet World the customers see further, but they are all looking out from the same tall hilltop. In Offline World individual customers are standing on different, lower, hilltops. They may not see as far individually, but more of the ground is visible to someone. In Internet World, a lot of the ground cannot be seen by anyone because they are all standing on the same big hilltop.”

Nu tror jag inte att det är riktigt så illa. Snarare är det väl som Daniel Björk säger i modesamtalet, att om vi bara anstränger oss lite för att ta oss utanför nätets allfarsvägar stöter vi direkt på saker vi inte sett tidigare.

Frågan, till alla uppdaterade ungdomar, då: innebär detta att man också borde hålla de där sakerna man inte sett tidigare mer för sig själv när man väl upptäckt dem?

Apropå mer av samma: testa vilka av de här photoshöppade stillbilderna ur jättevirala klipp du INTE känner igen.

Johan Wirfält

Ikväll: Lagret hos Berget på Tranan!

Jo, ser ni:

Min käre Mind on the Run-vän Per Lager gästar Victoria Bergsman och Tranans källare denna vackra afton. Inte helt oväntat rekommenderas ett besök. Av de tio-tolv människor jag träffat med finast öra för musik är Per minst två. Idag tipsade han till exempel om ännu ett härligt psykband från Västerbotten, nämligen Kont.

Johan Wirfält

Veckans goa Obamagrej: Byter ut konsten i Vita huset

johns_2

Under en bilresa för några år sedan fick min vän Bängtsson frågan vad han skulle göra om han plötsligt en morgon vaknade upp som Göran Persson. Detta var alltså när Göran Persson fortfarande bestämde saker i Sverige, och Bängtssons svar var – har jag fått höra, jag befann mig själv inte i bilen, var antagligen upptagen med att blogga – strax över en timme långt.

Varför berättar jag det här? Jo, för att Barack Obama har varit i farten igen och varit så där härlig som bara Barack kan. I förra veckan började han alltså ägna sig åt det första Bängtsson skulle gjort om han fått bestämma, nämligen att installera en massa fin, modern konst i sitt regeringskansli.

Wall Street Journal rapporterar:

”The Obamas are sending ripples through the art world as they put the call out to museums, galleries and private collectors that they’d like to borrow modern art by African-American, Asian, Hispanic and female artists for the White House. In a sharp departure from the 19th-century still lifes, pastorals and portraits that dominate the White House’s public rooms, they are choosing bold, abstract art works.”

Bland de konstnärer som ersatt de fotorealistiska kaktusar från Texasmålaren Tom Lea som prytt Ovala rummets väggar de senaste åtta åren, nämner Wall Street Journal goa giganter som Jasper Johns, Robert Rauschenberg och Ed Ruscha – men också mindre kända namn som afroamerikanska målaren Alma Thomas, ryske Nicolas de Staël och tyske Josef Albers.

Enligt WSJ köar gallerister, institutioner och samlare sedan några veckor tillbaka med förslag på konstverk som Obama borde låna. De har sina skäl: målningar av ovannämnde Tom Lea tredubblade sitt marknadsvärde när Dubya valde att visa kaktuskonstnärens verk i Vita huset i början av 00-talet.

Johan Wirfält

Hamadi Khemiri är genial på Judiska teatern.

hamadikhemirimoralscienceclub

I lördags – mellan en bild för bild givetvis toppen men både urvals- och infotextmässigt illa redigerad Åter till verkligheten på Moderna museet, samt en födelsedagsmiddag/-karaoke på Tranan och K – smet jag iväg till Djurgården och Judiska teatern för att se Moral Science Club.

Utgångspunkten för pjäsen, skriven av Hamadi Khemiri och med Hannes Meidal, Jens Ohlin och Khemiri själv i rollerna, är följande:

”1946 befann sig Ludwig Wittgenstein, Karl Popper och Bertrand Russell i samma rum för första gången. Och sista. En explosiv debatt, en eldgaffel som det, eventuellt, hyttes med och en legendarisk frågeställning: Existerar filosofiska problem eller enbart språkliga bryderier?”

Låter ju, som mina vänner i reklambranschen brukar säga, hyfsat svårt och pretentiöst. Men Moral Science Club var något helt annat skulle det visa sig – kanske faktiskt tillfället då en ny svensk humorstjärna föddes. Hannes Meidal och Jens Ohlin var utmärkta, men Hamadi Khemiri, ja, han var bokstavligt uppåt väggarna galet bra. Moral Science Club är en timmes briljerande i princip alla typer av humor man kan tänka sig: hisnande akrobatisk slapstick, plågsamt utdragna upprepningsskämt, kvicka referenser till Hall & Cederqvists bokhandelscopy från 80-talet (”Popper hade inte heller så roligt”) och bara rent allmän – ska vi kalla det khemirisk? – språkekvilibrism.

Jag twittrade om Gösta Ekman efteråt, för det var så det kändes: Hamadi Khemiri kan göra Papphammar, han kan göra Hasse & Tage-ordvitsande och han kan göra smarta Sickan-lustigheter.

Han kan säkert göra vad som helst.

Lördagens föreställningar var de sista, men det ryktas om en ny spelperiod för Moral Science Club i höst. Ring och tjata!

Johan Wirfält

Welcome to the pleasure dome!

ronhardy

Man börjar ju bli lite till åren, har fyllt 30 och går inte ut och dansar så mycket längre. Men i afton gör jag undantag. Dels för att vi just relanserat vår dansanta webcast Radio Rodeo med finfina franska dj-dudesen Dirty Sound System. Dels för att jag tidigare idag stötte på bilden ovan – på Ron Hardy tillsammans med legendariska chicagoklubben Music Box ägare Robert Williams – och blev påmind om hur sympatiskt allt var på 80-talet.

Men kanske mest för att Rodeo har slagit sig ihop med Riminigänget och brassar discofest på Tranan. Olof Uhlin och Per Skoog får sällskap bakom skivspelarna av Eric Duncan, ena halvan av Rub N Tug och säkert den dj jag ägnat mest utrymme i spalterna åt över huvud taget. Egentligen räcker Rub N Tugs senaste set hos Beats in Space som argument för att det kommer bli trevligt på Tranan. Men jag kan ju också, i vanlig ordning, citera mig själv. Det är ur en fyra år gammal artikel, tiden då jag var lite mindre till åren:

”När Eric Duncan gästade en Rodeofest på Hasselbacken förra sommaren skrev Fredrik Strage i DN att dj:n varit för full för att lägga på något annat än Total Eclipse of the Heart. Men att Eric spelade den mest bombastiska av powerballader, två gånger till och med, handlade inte enbart om att han supit bort förståndet. Han är också en av väldigt få av dagens dj som kan ta en sång som du hört hundratals gånger förut och alltid hatat – och spela den vid precis rätt tillfälle och få dig att inse att vad du egentligen gjort är att vara rädd för att älska.”

Stämmer fortfarande.

(Apropå härlig musik uppträder även Fontän och BandjoStrand ikväll. En avstickare dit rekommenderas varmt.)

Johan Wirfält

Just nu: tempo!

oleritter

Ett av de finare ögonblicken i Jörgen Leths filmkarriär inträffar ungefär en timme in i Stjärnor och vattenbärare. Leth har följt dansken Ole Ritter genom 1973 års Giro d’Italia, hälften av etapperna är avklarade. Det är dags för tempolopp.

Kameran växelklipper mellan Ritter timmar före starten – massage och rågbröd till frukost, fundersamma ögon – och hans mekaniker som förbereder cykeln: oljning av kullagren, ekrar som dras åt, hjul som riktas. Till detta Jörgen Leths voiceover. Nu har jag tyvärr inte filmen tillgänglig så jag kan återge texten exakt, men andemeningen är följande: i dag avgörs det, i dag är det bara man och cykel mot klockan, i dag blir människa och maskin ett.

Leth tar i från tårna, cynikern kan säkert avfärda det hela som romantiserat dravel. Men samtidigt – är man nu en av dem anser att cykling är det närmaste idrotten kommer ren poesi, då är det precis så här det ska skildras. Jag lovar, det är en vacker text han läser.

Sedan vore ju Jörgen Leth inte en så enastående filmare om han inte också hade en inbyggd känsla för dynamiskt berättande. Efter det lyriska utbrottet tystnar han alltså. När tempoloppet startar låter han Ole Ritter, Eddy Merckx och Giovanni Battaglin trampa i fred, han refererar ställningen men inte mycket mer. Vi hör bara kedjornas surrande och hjulen som rullar genom italienska semesterorter. Tjusigt att skåda.

Jag blajjar förstås om det här därför att på Eurosport, just nu, pågår vad som verkar vara en av de längsta tempoetapperna i Girots historia. Kör Thomas Lövkvist så bra som han brukar i sådana sammanhang kan han vara en kandidat för ledartröjan om en och en halv timme. Tune in.

UPDATE: Det verkar i och för sig gå så där för Lövkvist.
 

Johan Wirfält

Modesamtal på Beckmans ikväll

 1202_FKL0186

Beckmansstudenterna visar som bekant sin examensutställning den här veckan. Agnes gick igenom modeprojekten nyligen, jag gillar verkligen Lena Glendors strikta pradaminimalism och Frida Ringströms lekfulla skumgummiexperiment – de senare känns lite som om Raf Simons designat en kollektion för Playmobil. Dazed & Confused uppmärksammade för övrigt Frida Ringström redan i somras, då för förra kollektionen Dead Animals. Håll utkik efter henne framöver.

Hur som helst, jag leder en paneldiskussion om mode på Beckmans ikväll, start kl 19. Modevetaren Maria Ben Saad, nybakade designern Sarah Thörnqvist (nyss tillbaka från praktik hos Three as Four) och Filippa K:s Rasmus Wingårdh ska prata om var modet befinner sig – och kanske framför allt är på väg – i dessa paradoxala dagar av global finanskris och Obamaoptimism.

Det blir säkert lite tjafs om modebloggar också.

(Foto Kristian Löveborg)
 

Johan Wirfält