Hälsningar från den läskiga, härliga skogen

Mikel Cee Karlssons video till Fever Rays Triangle Walks, inspelad under en konsert i Köln, är fanimig briljant. Karin Dreijer står där som ett skogsväsen ur någon av de där brittiska sagorna man läste när man var liten – figurerna som gömde sig bakom stubbar och sly och man trodde var läskiga och onda innan man, efter att ha läst lite längre, förstod att ”jaha, det kanske är världen som är läskig och ond och det är därför de gömmer sig ute i skogen?”.

Suggestivt, och så vidare. Peppet inför Way out west växte hur som helst exponentiellt.

Förresten, ni som modeveckar, missa inte Hopevisningen i morgon. Den är ett ”samarbete” med Andreas Nilsson som ligger bakom Fever Rays och The Knifes liveshower (samt en och annan video, så klart). Kan nog bli köttigt.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Never can say goodbye

Jag gör som resten av världen och har bara Michael i lurarna idag. DJ Ayres, en av dudesen i Brooklyntrion The Rub, har gjort en finfin mix med MJ:s bästa. Det är så här man vill minnas honom, lyssna:


Det ska förresten gå att titta på Gomorron Sverige via SVT:s hemsida. I morse satt jag alltså i soffan och var Michael-emotionell tillsammans med Hanna Fahl och Fredrik Virtanen.

Johan Wirfält

En sång för Michael

Jag väcktes av telefonen för en halvtimme sedan, en redaktör på Gomorron Sverige meddelade att Michael Jackson var död. Oj, så får man ju inte nyheter nu för tiden, hann jag tänka. Sedan fick jag We’re almost there i huvudet, gick upp ur sängen och fram till skivhyllan och har inte lyssnat på något annat sedan dess. En dag som denna känns den som en av de finaste sånger som spelats in.

Och, faktiskt: det kanske är först nu Michael kommit fram? Folk brukar ju säga att ”han var för bra för den här världen” när sköra människor går bort, i Michael Jacksons fall kanske det faktiskt stämde.

Så här: Michael var den första sant moderna popstjärnan. Dels genom att hela hans karriär handlade om att bryta upp förhärskande definitioner av hur en artist förväntades låta, se ut, bete sig: musikaliskt, stilmässigt och, kanske viktigast av allt, rent etnicitetsmässigt – Michael var ju varken svart eller vit. Men också på sättet som han blev den första av alla globala, dygnet runt-bevakade kändisar. Det var något han var tvungen att leva med, samtidigt som han så uppenbart varken ville eller kunde.

Han var lite för bra för att kunna dela med sig av allt, helt enkelt.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Ska alltså till SVT alldeles strax, vi skulle prata om skräckfilmer och humordebatten i Bang i morgonsoffan. Har en känsla av att det mest blir Michael Jackson nu.

Johan Wirfält

Snart på en Medborgarplats nära dig: Christopher Sander

IMG_5422

Meningen var att jag skulle sitta och samtala med Christopher Sander just nu. Jag gillar [ingenting]-skivorna, men sedan han släppte sitt soloalbum Hej och hå för någon månad sedan har jag blivit mer och mer övertygad om att han faktiskt är en av de mest begåvade låtskrivare vi har i det här landet.

Hej och hå är ingen perfekt skiva, men på sina ställen är den fan helt genial. Men, och framför allt, är det imponerande hur den unge herr Sander så tydligt lyckas väva samman ett antal ganska spretande sånger till en och samma övergripande tanke. Jag skulle säga att det handlar om en sorts sökande efter renhet, en känsla av oskuld som man kan vila och vara trygg i. Om det sedan sker via Astrid Lindgren-covers eller samarbeten med ungarna på dagiset han jobbar på spelar inte så stor roll. Christopher Sander vet hur man håller ihop en skiva – desssutom en skiva som är långt ifrån så pretentiös som jag får den att låta.

Nåja, jag tänkte att det vore kul att forska lite mer i det hela. Men nu blev soundchecket inför hans spelning på Debaser Medis ikväll tydligen uppskjutet så han hade inte tid. Det kanske blir ett snack efteråt istället.

(Just det, fotot är taget av en viss Bängtsson.)

Johan Wirfält

Samtidigt i Californien: Några dudes gör dadaistteater av, ehm, Point Break.

Jag funderar på att åka till Los Angeles. Och om jag åker dit funderar jag att se Point Break Live. Det är alltså en teaterversion av Point Break, som bekant en av actionhistoriens rent replikmässigt mest minnesvärda filmer. Knasigt i sig, förstås, men uppsättningen får dessutom en extra, ska vi kalla det dude-dadaistisk twist, genom att en person i publiken varje kväll bjuds upp för att spela Keanu Reeves roll – Johnny Utah, som bekant ett av actionhistoriens rent maskulinitetsmässigt mest minnesvärda namn.

Det verkar helt underbart. Ibland är Gary Busey där och spelar sig själv!

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Shorts i stan: fortfarande bögigt

shortsfantasticman

Så som med sill, nubbe och väderlamentationer, numera även med shorts. Snapsstint tjöt om kortbyxornas vara eller icke-vara – och då särskilt ”i stan” – är sedan ett par år tillbaka en lika given svensk midsommartradition som mat- och dryckesorgier (och den kollektiva klagosången över att dessa måste utspela sig inomhus i år också).

De senaste säsongernas shortsvåg på herrcatwalkerna har lockat fram den berömda stilpolisen i varenda svensk som bekänner sig till manskön. ”Shorts i stan, där går väl ändå gränsen?”, brukar det heta. Och så till det någon anekdot om hur farfar minsann bar långbyxor så fort han satte sin fot utanför syrénhäcken. I helgen var det dags igen. Artikeln verkar inte finnas på nätet, men Kings chefredaktör Per Nilsson deklarerade över en sida i Aftonbladet att det absolut inte går för sig att bära shorts innanför tullarna.

Varför i helsike då, kan man fråga sig.

Eftersom den här diskussionen inte är ny, och av naturliga skäl inte heller har tagit några större steg framåt de senaste somrarna, följer här min tre år gamla analys av frågan – ursprungligen publicerad på Expressens kultursida, komplett med tidstypiska elitlistereferenser.

Shortsnojjan visar sig, inte oväntat, vara en fråga om bögskräck:

”Beau Brummell, dandyn och herrmodepionjären, dog inte särskilt ärofullt i syfilis 1840. Hans härjningar bland Londons kvinnliga kurtisaner är beryktade, ändå har hans sexualitet varit ett debattämne i mer än 150 år.

Kanske beror det på shortsen.

Beau Brummell må vara hyllad som den moderna kostymens skapare, sinnebilden av dandyn är ändå en man i knäbyxor. I biografin The Ultimate Dandy berättar Ian Kelly om Brummells pantalonger: Extremt kroppsnära silhuett (skulle påminna om nakna jägare från antikens Grekland), knappar under knäna och hängslen dolda bakom en väst som spände tyget över låren.

Få plagg har en historia lika laddad med sexuell ambivalens som kortbyxorna. På Santa Monica Boulevard i Los Angeles klipper de manliga hororna symboliskt av sina jeans strax nedanför skinkorna. Under discoeran var minimala frottébrallor en del av uniformen på bögklubbar som New Yorks Paradise Garage. Skolpojkar från Eton i klubblazers och korta khakishorts hör till de klassiska homoerotiska fantasierna.

Det är talande hur Alexander Bard skildras i efterdyningarna av Elitavslöjandet. I Aftonbladet (23/2) skriver krönikören Ronnie Sandahl: ‘Får man inte vara medlem i samma kändissekt som en medelålders man i kortbyxor är förstås det näst bästa att bli mordhotad av en medelålders man i kortbyxor/…./Envisa rykten hävdar att kändissekten Elit under rubriken Den Slutgiltiga Lösningen förbereder en nylansering av fascistmodet, med shorts och lustig mustasch som främsta kännetecken.’

Plagget får här symbolisera Bards förmodade fascisttendenser, sexuella prefenser underförstådda.

En man i shorts är, kort sagt, inte att lita på.

Detta har lett till en sorts bhurkatänkade hos västvärldens män. Helst inga shorts alls, men om nödvändigt se för guds skull till att visa så lite hud som möjligt.

Därför är det just bögigheten hos de korta tighta shortsen som i sommar gör dem till ett intressant modeval. Metrosexualiteten lärde ju oss att moderna män, oavsett läggning, vårdar sitt utseende och klär sig med omsorg. Vi är nu på väg in den postmetrosexuella fasen, där vissa av oss är så trygga i vår manliga medvetenhet att vi börjar flirta med plagg och passformer traditionellt reserverade för bögar.

Modehusen i Milano och Paris har just visat nästa års vårkollektioner på catwalks översvämmade av shorts. Och en vän på tidningen Café erkände nyligen villigt att hans drömlook för sommaren var hämtad från ett homoerotiskt badpojksreportage i amerikanska modemagasinet V Man.

Snart dags för kortbyxorna att komma ut ur garderoben?”

(Bra, bögig shortsbild från Fantastic Man.)

Johan Wirfält

Trolig midsommarläsning: The Ride

theride

Olle Lidbom twittertipsar om brittiska cykelentusiasttidningen The Ride, som av det här Magcultureinlägget att döma är en något mindre landsvägsinriktad – och eventuellt något bättre formgiven – variant av Rouleur. Cykling som kultur och, ähum, förhållningssätt till livet lika mycket som materialsport och motion, alltså. Finns självklart på Papercut.

När vi ändå är på ämnet: landets bästa cykelidrottsbloggare, Eurosports Per Boström och Billy Rimgard, har börjat skriva av sig inför Tour de France. RSS:a nu om du inte redan gjort det.

Johan Wirfält

Iran: Sport, politik – och stil.

iranskafotbollsspelare

Protesterna i Iran har fått en sorts motsvarighet till Tommie Smith och John Carlos segerpallshandskar vid Mexico-OS 1968. När Iran mötte Sykorea i VM-kvalet i fotboll tidigare idag bar det iranska landslaget gröna armband för att visa sitt stöd för oppositionsledaren Mir-Hossein Mousavi. Spelarnas beslut att genomföra aktionen utan skydd av massans anonymitet tyder förstås på stort, stort mod – och blir, om vi nu för en sekund ska anlägga det för den här bloggen så typiska stilperspektivet, ännu en påminnelse om den symboliska styrkan i väl valda accessoarer.

Dessutom tror jag att det här säger något om bredden på det folkliga stödet för Mousavi – alternativt tröttheten på Mahmoud Ahmadinejads politik/ouppdaterade blogg. Utan att vara alltför fördomsfull kan man ju konstatera att fotbollsspelare sällan tillhör ett samhälles mest uttalat politiska radikaler.

(Bild från Huffington Post. Om någon har klipp från matchen, posta länkar i kommentarsfältet!)

Apropå Iranvalet: Bra texter om hur det signalerar slutet för traditionell nyhetsrapportering – och samtidigt visar den odiskutabla kraften i sådant som Mats Olsson fortfarande tror att man inte behöver bry sig om – har det senaste dygnet skrivits av Anders Mildner och Piers Fawkes.

Johan Wirfält

Kort uppdatering

Midsommar tornar upp sig strax bortom horisonten, är begravd i grejer före dess men hoppas hinna återkomma med någon sorts punktformad rapport från senaste veckan. Det var sju eller rättare sagt fem dagar som gick under arbetsnamnet ”Stora musikveckan”, eftersom jag sprang på konserter med Group Doueh, Omar Souleyman, The Bear Quartet och Pixies, och dessutom ägnade mig åt allmänt WTAI:ande med Christopher Sander och Rulle Ljungström som självklara höjdpunkter (under fredagen, missade tyvärr hela lördagen och en enligt vad jag hört fantastisk Fever Ray-seans).

l_e84fb8ee2aeb8410682d35b6333f1812.png

Men det får alltså bli senare. Till dess, lyssna lite på nya Los Angeles-hoppet Zarrylade. Leo Elstobs omarbetning av hans Eyes above your head är ett av de finaste nya musikstycken jag hört i år. Ungefär så här föreställer jag mig att Miike Snow skulle låta om de under ett par varma julinätter campat på någon öländsk alvarsplätt och inte gjort så mycket mer än att sträcklyssna på Beyond the Wizards Sleeve-versionen av Midlakes Roscoe och dricka en och annan folköl.

Det låter som sommar. Ungefär, alltså.

Johan Wirfält

Pepp: Shutter Island-trailern

Det finns en Hollywoodman som jag gillar mer än Christian Bale, och det är Leo. Trailern för nya Martin Scorsese-filmen, Dennis Lehane-adaptionen Shutter Island, trillade just in via Niklas Alicki. Bara Leos sätt att frasera ”A lot of people know about this place, but noone will talk, you know? It’s like they’re scared of something” är värt sina 2500 tecken, men de hinner jag i vanlig ordning inte skriva – jobbcrunchar nämligen för att hinna kolla Christopher Sander på röckfestivalen i eftermiddag.

Övrigt värt att notera från Shutter Island-trailern: Den tydliga skräckfilmsestetiken, så klart – och Max von Sydow som nipprig håret-på-ända-psykiatriker!

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält