Are you watching closely?

christianbale

Nya Terminatorfilmen hade som bekant sverigepremiär för ett par timmar sedan. På Torsgatan har det peppats i dagarna tre med en lokal liten Christian Bale-festival.

I söndags genomled jag en halvtimme med Samuel L Jackson som Shaft på TV4, bara för att få se den fantastiska scen där Bales briljant Batemanska bratdräpare Walter Wade Jr byter tre repliker i en häktescell med Jeffrey Wright – lika lysande som den idiosynkratiske gangsterbaronen Peoples. Och igår var det återigen – oklart för vilken gång i ordningen, jag har tappat räkningen – dags för Christopher Nolans mästerliga The Prestige.

Det skulle säkert varit ett av de finare perioddramer Hollywood klämt ur sig under 00-talet hur som helst. De schizofrena undertonerna, kostymerna och den symbolmättade scenografin, Michael Caine – det finns ju så mycket gott att hämta i The Prestige. Men det är Christian Bale som gör den här trollkarlsthrillern rent, uhm, magisk.

Jag vet inte om ni sett filmen – om inte så spoilervarnar jag här och nu – men Bale spelar alltså Alfred Borden, en trollkonstnär i det tidiga 1900-talets London. För att komma undan med det mest häpnadsväckande trolleritrick världen skådat, ett trick som bara Borden kan genomföra, måste han ägna varje vaken minut åt att dölja sin verkliga identitet och stora hemlighet – sin tvillingbror, som låtsas vara honom hälften av tiden. Genom att aldrig visa omvärlden sitt verkliga ansikte, inte ens människorna närmast honom som han (eller brorsan) älskar, gör Alfred Bordens dubbelspel att han till slut förlorar nästan allt – kanske utan att han själv riktigt förstår hur det gått till.

Christian Bale gestaltar det där som om det vore hans eget liv det handlade om.

Christopher Nolan har sagt att det i efterhand känts ”typ otänkbart” att någon annan än Bale kunnat spela Alfred Borden, och det är inte så svårt att förstå vad han menar. The Prestige – med sitt övergripande tema om vad folk egentligen är beredda att offra för konsten, karriären, et cetera – är ju lite som en metafor för hela fenomenet Christian Bale.

Hans uppoffringar är redan legendariska i ordets mest maskulinklyschiga hollywoodbemärkelse: Bantningskurerna inför The Machinist, träningsprogrammen som föregick Batmanfilmerna, ormätandet med Werner Herzog och så vidare. Mer intressant på ett psykologiskt plan, eller åtminstone knasigare, är Christian Bales vana att genomgå ganska grundliga personlighetsförändringar inför varje film han gör. Månader i förväg byter han accent och börjar prata som karaktären, samtidigt försöker han ”rensa ut” sin egen personlighet och istället tänka som och bete sig som rollen han ska spela. Bale pratade lite om det i en GQ-intervju för ett par år sedan, och förklarade att det är bra att hans familj har humor: ”My wife’s got favorites. I recently played a Gulf War vet who suffers from post-traumatic stress disorder, and that was a tricky one to be around”.

För att återknyta till The Prestige kan man ju också säga: Det är säkert bra att dessutom ha en familj som inte funderar allt för mycket på vem den riktige Christian Bale faktiskt är. Samtidigt är det ju det här som gör honom så fascinerande. Inte att han äter ormar, utan den där klassiska, undflyende attraktionen han representerar.

Hur noga man än tittar är det omöjligt att få grepp om honom.

Johan Wirfält
  1. So Scary skriver

    Är ”uhm” det nya ”eh”?

  2. Johan skriver

    För att tala om sig själv i tredje person: i Johan Wirfält-sammanhang är ”uhm” det nya ”tja”.

  3. So Scary skriver

    ”Gott så”

  4. Chinco skriver

    Du passar verkligen för ditt jobb, Johan!

  5. Agnes B skriver

    Väl skrivet Johan, För mig är Bale allt som Joaquin Pheonix borde vara (men galenskaperna sabba’t). Dit Heath Ledger var på väg kanske..
    Och, han har legat med min bästa kompis, pluspoäng.

  6. Johan skriver

    WHUUUT! Jag vill intervjua henne!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.