Landet utom sig

mantankersitt

Ikväll har två goda vänner, Fredrik Wenzel och Henrik Hellströms, en (liten) Sverigepremiär för långfilmen Man tänker sittLilla filmfestivalen i Båstad. Ett tag kände jag mig som någon sorts inofficiell pr-konsult för produktionsbolaget Fasad – som förutom den här filmen ligger bakom Farväl Falkenberg, Broder Daniel-filmen, dokumentärerna Filmen vi inte pratar om längre och Skinnskatteberg, samt Jesper Ganslandts kommande långfilm Apan – så jag har legat lågt med rantande om Man tänker sitt här på bloggen. Men nu har det ju satt igång på andra håll, antar därför att jag utan att göra någon en otjänst kan stämma in i hyllningskörerna.

Om man så vill tar Man täker sitt vid där Farväl Falkenberg slutar. Inte där Holger meddelar att han ska flytta till Göteborg eller de lätt malplacerade feelgood-eftertexterna, utan minuterna före. Scenen där kameran ensamt cirklar runt semesterfirare på Skrea strand. De bilderna – Lars Tunbjörkska blickar som blottar sprickorna i den svenska högsommaridyllen – har Fredrik och Henrik utvecklat och fördjupat i Man tänker sitt. Det är fortfarande sommar, kanske inte lika soligt men varmt och vackert, och konformiteten i villa-Sverige kunde inte vara mera tryckande. Alla barn bär fotbollströjor, alla vuxna skålar i takt och utanför finns skogen som en djup djungel fylld av löften om litet andrum.

Precis som i Farväl Falkenberg handlar det inte så mycket om att fly bort som att vilja stanna kvar, bara att få göra det på sina egna villkor. En liten pojke gör inte som mamma säger. En östeuropeisk man letar fiskar i ån nedanför mexitegelväggarna, en annan kämpar sig genom lerig mossa bland urskogsliknande bokar, en tredje är över huvud taget väldigt mycket man men vill visst inte vara det och måste bort.

Låter kanske klyschigt – och på sätt och vis är detta säkert filmen Sean Penn försökte göra med Into the wild. Men där Penns bombastiska berättande hade en inverterad effekt – det här att bryta med konsumtionssamhällets krav för vistelse i godtycklig skog kändes mest som något för självgoda och naivt naturromantiserade brats – lyckas Man tänker sitt, ödmjukt och med mycket mindre gester, åstadkomma något Into the wild egentligen aldrig var i närheten av.

Det är en film som får dig att fundera på vad som faktiskt gömmer sig där bakom villaknuten.

Förhoppningsvis får den även Guldbaggejuryn att fundera på varför inte Fredrik Wenzel vann Bästa foto och Erik Enoksson Bästa musik redan med Farväl Falkenberg 2007. Men man ska väl inte hoppas för mycket.

Läs, för övrigt, Fredriks fina novell med samma titel som gavs ut på Loyal press för ett par år sedan. Den handlar om en man som är lite eljest och gillar att bada i bäckar. Någon sorts förlaga, både känslomässigt och tematiskt.

Johan Wirfält
Promotion

Festivaldags

Trike

Jag drar till rockskogen över helgen, tänkte lyssna på Anna Järvinen, Dungen och de andra på Gagnef. Om ni också är där, titta förbi den så kallade Svartklubben på lördag eftermiddag. Tack vare Eurosports eminenta cykelavdelning kommer jag om internetgudarna står mig bi livestreama Mont Ventoux-etappen av Tour de France, start kl 13.30. Parlourpojkarna och jag spelar härlig musik före och efter – det blir väl en del sånt här:


För övrigt: Några nya låtar – Leo Zero-remixen på Florence & the Machine, Fontäns …You too, The Crêpes Ebb Tide och [ingenting]:s Blanka blad – i mixen. The Crêpes fina debut-lp har precis släppts, kan beställas här!

Johan Wirfält

Skalper och proletärer

Jag har sett ett par filmer senaste dagarna:

basterds

Inglourious Basterds.

Quentin Tarantinos nya film blir förhoppningsvis en nystart för den något dåsiga kulturkategorin ”Skrönor där en stor del av handlingen kretsar kring konsten att skalpera människor” – det har ju inte hänt så mycket där sedan Cormac McCarthy skrev Blood Meridian i början av 80-talet.

Där Cormac McCarthy (i en av de mest omskakande böcker jag läst om Amerikas nationsbyggnadsprojekt) säger att människan i grund och botten är ett känslokallt djur, bara med lite större behov av jakttroféer än andra djurarter och därför också en vana att skalpera folk när hon haft ihjäl dem, har Tarantino en mer specifik tes kring skalptagandet. Inglourious Basterds vilar på uppfattnignen att det här med att skalpera folk, döda eller levande, är något man förbehåller nazister. Det är nämligen nazisterna som är mänsklighetens sista känslokalla djurrest – man skär helt enkelt hår och huvudsvål av dem för att lära dem vanligt folkvett. En tanke man kan sympatiserar med.

Även skalperna åsido var Inglourious Basterds en skojig film, med den där typen av köttig galghumor helt renons på klassisk, kristen moralsyn som man annars mest hittar i sydkoreanska actionäventyr.

eddiehärhardudittliv

Här har du ditt liv.

Inspirerad av den pågående Jan Troell-retrospektiven på Era New Horizons-filmfestivalen i Polen gick jag till Kulturhuset och lånade två Troellklassiker – förutom Här har du ditt liv plockade jag upp Ingenjör Andrées luftfärd (båda på vhs).

Om Här har du ditt liv har förstås det mesta redan sagts. Med en lysande Eddie Axberg i huvudrollen och Allan Edwall, Per Oscarsson och andra i goa småroller är den ett av de finaste uppväxtdramer som spelats in i Sverige. Filmen bygger på Eyvind Johnsons självbiografi, och som en sorts grovarbetarroadmovie nedför norrlandskusten förmedlar den med ibland nästan fysisk närvaro där sentensen som är så populär i vissa kvarter runt Mariatorget: ”Folket bygger landet”. Det är förstås en film om en svunnen tid – proletärsverige och dess politiska uppvaknande under 1900-talets början – men vad jag framför allt tänkte på var att Här har du ditt liv verkligen kändes som en film som spelades in i en svunnen tid. Varför görs inte sådana här poetiska, politiska grejer i Sverige längre?

Varken Här har du ditt liv eller Andréefilmen har förresten återutgivits på dvd, och det är ju otroligt märkligt. Någon som har Facebook kanske kan starta ett upprop för att få SFI att ta tag i saken?

Annan grej i veckan: Jag har skrivit en text om sommar, Astrid Lindgren och – inte helt otippat – Christopher Sander, läs den på Newsmill.

Johan Wirfält

Världsexklusiv högkvalitets-mp3-fil: [ingenting]:s Dina händer är fulla av blommor

ingenting09

Hej, hoppas alla har en bra sommar. Jag är på resande fot och lite av och på internet, ursäkta den ojämna/obefintliga uppdateringstakten. Hur som helst, nu kommer en fin – och VÄRLDSEXKLUSIV i 320 kbps – grej ser ni. Men först, lite bakgrund:

För ett par månader sedan läste jag på Christopher Sanders MySpace att han skulle spela live i Allhelgonakyran. Det kändes logiskt. De gånger jag varit på gudstjänst i Söders minst kristna kyrka har prästen i och för sig pratat om Gud, men G:et har inte känts så stort. Det har mer varit en utgångspunkt för att resonera kring sådant som att vara sann mot sig själv, hur man tar hand om personen bredvid sig och annat som folk som går i kyrkan brukar fundera på. Christopher Sanders sånger – både de på Hej och hå och de han skriver för [ingenting] – handlar ju ofta om just sådana saker.

Som låtskrivare har han länge varit ute på en quest efter medmänsklighet.

Ingenstans blir detta så uppenbart och samtidigt hjärtskärande vackert som på [ingenting]:s Dina händer är fulla av blommor. Låten, där producenten Jari Happalainen i en liksom ödesmättad ljudbild ställer långsamt skorrande gitarrer och minimalistiskt trumkomp mot piano, klockspel och svävande körer, är en duett mellan Christopher Sander och den fenomenala sångerskan Sibille Attar (tidigare i Tourettes). Den kommer på [ingenting]:s album Tomhet, idel tomhet någon gång i höst, och Sibille och Christopher sjunger: ”Snälla, ring mig / när allt du vet / och trodde på / har rasat samman / Snälla, ring mig / kom ta min hand / Lägg det på mig / så lätt du kan”.

Att lyssna på Dina händer är fulla av blommor är lite som att hitta ett gammalt kassettband i en låda på vinden, trycka på play och upptäcka att man sitter framför en inspelning med ett av de där samtalen man känner på sig att man bara kommer ha ett par gånger i livet. Man minns varför just de samtalen är något av det viktigaste som hänt, och man minns hur vissa, exakta ord kan ge mening. Det är ett av de finaste stycken popmusik jag hört de senaste åren.

När Christopher Sander och jag satt och solade på en uteservering vid Strandvägen för ett par veckor sedan frågade jag honom om textraderna ovan.
– De är ju väldigt självutlämnande, de börjar nästan patetiskt med att någon ber, ”Snälla, ring mig…”, sa Christopher, och berättade om spelningen i kyrkan jag läst om på internettet.

– När jag satt där, med bara en akustisk gitarr, och sjöng den raden vred folk lite på sig i bänkarna. Det var som om de tänkte ”Vad är det där för stackars poppojke?”. Men sedan kommer ju resten, ”…när allt du vet och trodde på har rasat samman”. Och då blir det tydligt att texten handlar om tröst.

– Från början var idén att det skulle vara en sorts mördarballad, något Nick Cave-aktigt. Jag skrev en text om någon som låg på gatan – om det var offret eller mördaren vet jag inte – och det var sirener i bakgrunden. Men jag fick inte till det. Sedan blev det något annat istället.

Det är ju otrolig musik. Sedan jag fick låten har jag bara spelat den för tre personer, två av dem började gråta när de hörde den.
– Oj. Och tack. Alltså förlåt att jag säger det här om något jag själv skrivit, men det finns ett parti i den sången som faktiskt är lite magiskt. Det är ett stick som ligger och pumpar på med i moll, med Sibilles körer, och sedan går det plötsligt över i dur och hela låten liksom blommar ut. Jag kan inte fatta hur den övergången kom till, att det är jag som suttit på min matta och klinkat fram den.
– Att vi kunde göra låten med henne var otroligt, Sibille bor i Skottland nu för tiden och vi flög in henne bara för att spela in det här. För mig är hon en sångerska där uppe med Nina Simone.

Du, jag tänkte på en grej. Jag och några kompisar har en blogg där vi lägger upp musik vi gillar. Ibland gästar folk med egna låtar, Dan Lissvik från Studio och Christian Olsson från Fibes, Oh Fibes har lagt upp osläppta grejer, till exempel. Du skulle inte vara sugen på att lägga upp Dina händer är fulla av blommor där?
– Jo, gärna. Vi gör det!

(Ladda ner [ingenting]:s Dina händer är fulla av blommor via Mind on the Run.)
 

Johan Wirfält

Tennisspelaren

Far min var lite uppspelt idag, Lars Gustafsson hade ett så fint brev från Austin på Expressens kultursida berättade han. ”Jag stod och bläddrade i tidningen, tänkte inte köpa den, men så läste jag det där och gjorde det ändå”, sa han och dängde ner tidningen i knät på mig.

Och mycket riktigt, Lars Gustafssons text är av den där typen man skulle vilja läsa fler av på svenska kultursidor (och, förstås, den här bloggen): varm, ödmjuk, jag skulle säga mänsklig. Gustafsson skriver om han hur under ett par somrar hälsat på hos ett gäng lokala ungdomar en vecka eller två – före detta elever till den pensionerade professorn får vi förmoda:

”Eftersom jag har tillbragt mer än ett kvarts århundrade med unga människor mellan 22 och 25 år har jag inte så svårt att smälta in i kretsen fast jag själv har nått 73. Vi har ju mycket gemensamt att tala om, och den milda amerikanska pilsnern uppskattar också jag om jag lyckas hitta en plats i trädskuggan. Över huvud taget har jag alltid haft en känsla av att toleransen mellan generationerna är större i USA än i Sverige, där personer i min ålder nästan aldrig rådfrågas om någonting och rutinmässigt avfärdas med rullator och anstaltsmat i plastförpackning. Här kan en gammal professor vara till viss nytta när det gäller för någon att fort som fan slänga in en slutuppsats om Rousseaus statslära eller att förklara Kants kritik av ontologiska gudsbeviset.”

Tror bestämt det är dags att reprisera en gammal favoritbild för att fira detta överbryggande av generationsklyftorna. Det är en morgon under 70-talets andra halva och Lars Gustafsson förbereder föreläsningarna på universitetet i Austin genom att ägna sig åt sin favoritsport på en tennisbana i närheten av Lamar Boulevard (dit han för övrigt tagit sig på ”en tioväxlad Italvega”).

larsgustafsson

Seså, läs Tennisspelarna nu!

 

Johan Wirfält

Bra, ölgubbiga skor: Zig Zags

zigzagskor

Något jag glömde blogga från Los Angeles är skorna jag investerade i: Zig Zags, eller ”winos” som de heter i SoCalsk folkmun – med andra ord ölgubbeskor. Man köper dem i överskottsbutikerna för 15 dollar, de är gjorda av mjuk canvas med gummisula, kommer i blått, svart, grått, brunt, beige och har ganska dålig kvalitet.

Som en del av den där klassiskt kaliforniska stilen som lyckas vara avslappnat slafsig men samtidigigt så självsäkert elegant – tänk tidig Jay Adams – känns ölgubbeskorna med sin lilla klack som ett något vuxnare alternativ till traditionella blå eller vita Vans. Kombineras lämpligen med skrynklig brun papperspåse innehållande valfri folköl.

För den som bryr sig om sådant har Supreme nyss gjort en egen version. Kostar fyra gånger mer.

Johan Wirfält

Svenska humormän som gör manliga saker tillsammans, del 52

Bild 9

Jag vet inte om ni såg när Killinggänget gästade Filip & Fredriks Söndagsparty i New York för någon månad sedan? Jag missade då, men en kompis tipsade igår om att det hela finns på YouTube – tack för det, mycket sevärt.

Efter inledande och avslappnande kallprat får Fredrik Wikingsson en Francis Bacon-biografi i present av Killinggänget. Fredrik tar emot boken, Filip kompenseras med ett par skrynkliga dollarsedlar för att han inte fick någon. Därefter kommenterar Fredrik Martin Luuks sminkning som av oklar anledning är helt överarbetad, Martin är mer eller mindre vit i ansiktet. Följande replikskifte utspelar sig.

Fredrik: ”Ditt smink! Jag tror många sitter hemma och undrar: ‘Ser han alltid ut sådär?’”

Martin: ”Nej, jag ser inte alltid ut så. Jag är…jag är på tv.”

Gapskratt från samtliga personer i tv-studion. Skratten tonar ut, Martin tillägger:

”Vilket jag måste säga är ett väldigt onaturligt sätt att umgås på. I direktsänd tv. Faktiskt.

Någon mumlar, knappt hörbart: ”Ja, det kan det vara.”

Tystnad.

Som sammanfattning av vad som på senare år utkristalliserat sig som en av Killinggängets största talanger är det oslagbart. De flesta komiker skulle nöjt sig med ”Jag är…jag är på tv” och tagit hem de sjävklara skratten. Men Martin Luuk är inte nöjd förrän han vänt på steken – och följt upp sin punchline genom att lika kvickt och elegant skapa en påtagligt obekväm stämning. Det är humor som vägrar att bara vara rolig, en sorts, kanske man kan säga, verbaliserad form av clownen som känner sig lite keff på insidan och vill att publiken ska förstå att detta är själva grunden till förmågan att framkalla skratt.

En sak till är värd att notera i Söndagspartyinslaget. Halvvägs in kommer en, givetvis djupt ironisk, sketch som går ut på att det för Killinggängets del är slut med humor. ”Humor är ett rop på hjälp”, deklarerar Martin Luuk, en hjälp som de inte längre är i behov av. Istället tänker Killinggänget, nu på ålderns höst, ägna sig åt det ”som mannen kanske var satt på jorden för att ägna sig åt – nämligen artighet.”

Sketchen inleds med en exteriör från New Yorks främsta neomaskulina tweedtempel, Freeman’s Sporting Club barbershop i West Village. I nästa klipp ligger Martin Luuk tillbakalutad i en barberarstol och meddelar att humor är något som ”hör ungdomen till”. Därefter syns Tomas Alfredsson med en avancerad digitalkamera i händerna – en bild som mest verkar vara en ursäkt för att visa att Alfredsson dessutom bär sin klocka utanpå skjortärmen som gamla Fiatchefen Gianni Agnelli.

Vän av ordning invänder förstås att både Freeman’s, Gianni Agnelli och nygubbighet i största allmänhet känns extremt Sartorialist sommaren 2006 / tidningen King, säg, hösten 2008 – och i sin relativa ohipphet därmed inte särskilt killingska. Men samtidigt är ovannämnda referenser i sig så smala att de nog mest ska ses som små popkulturella bonusar för oss som fortfarande är i behov av den där hjälpen Martin Luuk talade om.

Det mest påtagliga med sketchen är istället dess nykonservativa maskulinitet. Killinggänget har ju, åtminstone sedan Fyra små filmer, befunnit sig i ständig diskussion med sig själva om manligheten och alla konstiga saker som den får män att göra tillsammans. Här har de uppenbarligen kapitulerat: ”Ja, vi är män, och vi har dessutom fyllt 40. Nu vill vi bara låta männen i oss vara just män för en stund”.

På så sätt kan sketchen ses som ett vältajmat och provocerande inlägg i sommarens stora svenska humordebatt – och en intressant förövning inför höstens Dramatenuppsättning.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Fabulously, fucking weird.

Apropå Michael så upptäckte jag, när jag kom hit och bläddrade igenom LA Weekly, att kolumnisten Jervey Tervalon i förra veckan skrev ett utmärkt litet minnesord över MJ:

”Michael appears at the oddest of times, like a strange relative who’s done fabulously well, and is fabulously, fucking weird. (…) When I taught at Cal State L.A., I put together a panel on Michael, with artist Martin Kersels, UCLA Professor Richard Yarbrough and L.A. Times Opinion writer Erin Aubry Kaplan. The idea was to consider Michael as an art object, a phenomenon and not just an entertainer. The panel members had their say. And then a birdlike woman who wore a colorful robe stood up in that packed house and said, ‘You do not understand him. Michael is love. He is like Gandhi, like Buddha, or Jesus. I was raised in the Middle East, and without him I would have killed myself.’

No one on the panel could say a word.”

Poängen är förstås följande: Att Michael Jackson var ”weird” motsäger inte på något sätt att han också dyrkades på ett närmast religiöst sätt. Snarare var det själva förutsättningen. Genom sin konstighet kom han att symbolisera allt det som inte är anglosaxiskt, straight och popkulturellt normativt.

Därför: en sant global ikon. Och därför, också med en hel del fans som är fabulously fucking weird:

DSC00157

Johan Wirfält

MJ, fansen och medierna.

DSC00145

Så, jag tog en morgonpromenad runt Staple Center, Michael Jackson-galan eller vad man nu ska kalla den hölls lämpligt nog bara ett par kvarter från mitt hotell. Vid avspärrningarna runt sportarenan stod rader av människor som sålde MJ-tröjor, MJ-märken, MJ-posters – och en ensam man med Kobe Bryant-skor. Normalt är ju Staple Center hemmaplan för Los Angeles Lakers, men hur funkade Kobe idag? ”Jag har sålt ett par stycken”, svarade han och verkade inte förstå frågan.

Längre bort gnällde en irriterad journalist över sin mobil: ”I can’t find any fans, everyone is just trying to sell shit.” Något av en överdrift, just i förmiddags var nog kvadratkilometern runt 11th Street och Figueroa trots allt den moonwalktätaste i världen. Men de massiva horder av fans som tv-sändningarna här i USA handlat om det senaste dygnet kändes avlägsna, det rörde sig om något tusental snarare än tiotusental. Om det var någon som belägrade Los Angeles downtown i dag var det medierna.

I en av folksamlingarna utanför avspärrningen sprang jag in i en man som hette Calin Senciac. Han förklarade att han kom från organisationen White Glove Unity Day (nybildad), och gav mig en vit handske och ett sigillförsett papper där det stod att jag varit på plats vid Staple Center den 7 juli. Sedan öpnnade han en axelväska fylld med tunna, vita tyghandskar. ”Vi har köpt 20 000 och delar ut dem till alla som vill hylla Michael Jacksons minne”, sa Senciac. Han lät stolt. När jag frågade varför det som hänt de senaste veckorna var så viktigt berättade han att Michael kanske var ”lite konstig”, men att världens mest kända person samtidigt stod för något så vackert att dagen han gick bort omgående borde utropas till en universell högtid för världens samlade befolkning att enas kring.

Medan vi pratade började en kvinna bredvid också anteckna vad Senciac sa, och det var lite den känslan överallt i kvarteren kring Staple Center. Många fans, många människor med världssamveten, men framför allt mängder av journalister och fotografer som alla gick omkring och letade nya vinklar på jordens för tillfället mest medialiserade händelse. Vid mer än ett tillfälle slutade det med att vi intervjuade samma handskman.

DSC00154

Jag kom tillbaka till hotellet lagom för att se Paris Jacksons avslutningsord om sin pappa sändas ut på alla tv-kanaler i hela världen samtidigt. Det var hjärtskärande, även en patenterad cyniker som jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att detta var de första ord den här lilla 11-åringen överhuvudtaget yttrade i offentligheten. Från att ha levt en helt isolerad tillvaro är hon nu plötsligt ett av planetens mest jagade intervjuobjekt. Janet Jacksons moderliga kram kändes närmast efterklok. Det bästa för en hittills patologiskt överbeskyddad 11-åring kanske hade varit att slippa stå på scenen över huvud taget?

Men klockrent omdöme är väl aldrig något som kommer förknippa med familjen Jackson. Däremot vet de fortfarande hur man gör bra tv.

Guardians Hadley Freeman och New York Times Alessandra Stanley har för övrigt skrivit bra kommentarer kring hela mediespektaklet – och om hur den 7 juli var dagen då även USA:s mest erfarna nyhetsankare släppte varje försök till kritisk hållning och istället kom ut som globala gråterskor. Läs här och här.

Johan Wirfält

Fem saker man kan göra en söndag i LA.

1. Hänga vid poolen på The Standard, förundras över den skyhöga koncentrationen av stekare och inse precis hur mycket av livet i Los Angeles som kretsar kring KROPPEN.

2. Åka till Farmers Market, luncha gumbo och köpa sofistikerade souvenirer på Shine Gallery.

3. Få någon sorts metaupplevelse av hela den här staden genom att gå och titta på gamla, bra filmer med en och annan död skådespelare i på kyrkogården Hollywood Forever – Signe har lite bilder här. Cinespia som arrangerar visningarna är inne på sitt åttonde år och är ett fint litet initiativ – eller rättare sagt stort, ett par tusen personer släpar ner filtar, doftljus och doritos till kyrkogården på Santa Monica Boulevard varje sommarsöndag. När vi var där i förrgår visades Terry Gilliams Brazil, om två veckor vigs en hel kväll åt Hollywoods oberoende filmskaparsvar på Baudelaire, den numera 82-årige Kenneth Anger.

4. Äta en tostada – en rostad tortilla fylld med kycklingsallad – på La Velvet Margerita. Mäktig rätt:

DSC00130

5. Erhålla sin beskärda del av lokal dudemytologi genom boken om Bunker Spreckels, Clark Gables styvson, arvinge till en sockerförmögenhet och hedonistisk surflegend lika känd för sin talang på vågorna som uttalanden som ”En vecka låg jag med 64 tjejer. Det var intressant.”

Nåja, boken är också intressant, åtminstone som en studie i ett tidigt och ovanligt urspårat exempel på personligt varumärkesbyggande. När Bunker dog, 27 år gammal av ”naturliga orsaker”, hade han ägnat de senaste sex åren av sitt liv åt att resa jorden runt och surfa, supa och knarka bort så mycket han kunde av de 50 miljoner dollar han ärvt som 21-åring. Dessutom hade åtminstone delar av detta dokumenterats, eftersom Bunker bestämt sig för att föreviga sin offentliga partypersona i ett projekt som han blygsamt kallade ”The Player”. Den filmen hann aldrig blir klar, däremot har just ovannämnde Kenneth Anger gjort en liten Bunkerfilm som heter My Surfing Lucifer – när Bunker Spreckels dog var det meningen att han skulle vara med i en uppföljare till Angers klassiska symbolisttripp Lucifer Rising.

Notera, förutom KROPPEN, det, tja, intressanta sätt Bunker bär sina armband:

bunkerarmband

Nog om detta, nu är det ju tisdag. CNN meddelar att familjen Jackson nyss lämnade hemmet i Encino och är på väg i limousinkolonn mot den privata begravningen i Forest Lawn-kyrkan. Jag beger mig ner mot Staples Center om någon timme – det stora samtalsämnet nu på morgonen är att KROPPEN kommer vara där.

Återkommer med rapport.

Johan Wirfält