Landet utom sig

mantankersitt

Ikväll har två goda vänner, Fredrik Wenzel och Henrik Hellströms, en (liten) Sverigepremiär för långfilmen Man tänker sittLilla filmfestivalen i Båstad. Ett tag kände jag mig som någon sorts inofficiell pr-konsult för produktionsbolaget Fasad – som förutom den här filmen ligger bakom Farväl Falkenberg, Broder Daniel-filmen, dokumentärerna Filmen vi inte pratar om längre och Skinnskatteberg, samt Jesper Ganslandts kommande långfilm Apan – så jag har legat lågt med rantande om Man tänker sitt här på bloggen. Men nu har det ju satt igång på andra håll, antar därför att jag utan att göra någon en otjänst kan stämma in i hyllningskörerna.

Om man så vill tar Man täker sitt vid där Farväl Falkenberg slutar. Inte där Holger meddelar att han ska flytta till Göteborg eller de lätt malplacerade feelgood-eftertexterna, utan minuterna före. Scenen där kameran ensamt cirklar runt semesterfirare på Skrea strand. De bilderna – Lars Tunbjörkska blickar som blottar sprickorna i den svenska högsommaridyllen – har Fredrik och Henrik utvecklat och fördjupat i Man tänker sitt. Det är fortfarande sommar, kanske inte lika soligt men varmt och vackert, och konformiteten i villa-Sverige kunde inte vara mera tryckande. Alla barn bär fotbollströjor, alla vuxna skålar i takt och utanför finns skogen som en djup djungel fylld av löften om litet andrum.

Precis som i Farväl Falkenberg handlar det inte så mycket om att fly bort som att vilja stanna kvar, bara att få göra det på sina egna villkor. En liten pojke gör inte som mamma säger. En östeuropeisk man letar fiskar i ån nedanför mexitegelväggarna, en annan kämpar sig genom lerig mossa bland urskogsliknande bokar, en tredje är över huvud taget väldigt mycket man men vill visst inte vara det och måste bort.

Låter kanske klyschigt – och på sätt och vis är detta säkert filmen Sean Penn försökte göra med Into the wild. Men där Penns bombastiska berättande hade en inverterad effekt – det här att bryta med konsumtionssamhällets krav för vistelse i godtycklig skog kändes mest som något för självgoda och naivt naturromantiserade brats – lyckas Man tänker sitt, ödmjukt och med mycket mindre gester, åstadkomma något Into the wild egentligen aldrig var i närheten av.

Det är en film som får dig att fundera på vad som faktiskt gömmer sig där bakom villaknuten.

Förhoppningsvis får den även Guldbaggejuryn att fundera på varför inte Fredrik Wenzel vann Bästa foto och Erik Enoksson Bästa musik redan med Farväl Falkenberg 2007. Men man ska väl inte hoppas för mycket.

Läs, för övrigt, Fredriks fina novell med samma titel som gavs ut på Loyal press för ett par år sedan. Den handlar om en man som är lite eljest och gillar att bada i bäckar. Någon sorts förlaga, både känslomässigt och tematiskt.

Johan Wirfält
  1. j skriver

    kameran ensamt, långsamt cirklar
    känsla som koncentreras
    blick blottar sprickorna
    viljan att tillhöra men inte kunna
    Det är fortfarande sommar
    varmt och vackert
    konformiteten kunde inte vara mera tryckande
    skogen som en djup djungel
    löften om ett litet andrum
    fly bort vilja stanna kvar
    lerig mossa bland urskogsliknande björkar
    vad som faktiskt finns där
    en man som är lite eljest och gillar att bada i bäckar
    känslomässigt och tematiskt

  2. Johan skriver

    Ha ha, min inre poet. Jag som trodde jag lyckats hålla henne (ja, det är en hon) stången hela sommaren.

  3. j skriver

    jag gillar det!
    sommaren släppte väl ut honom på grönbete.

  4. j skriver

    en annan teori är att det var filmen som släppte ut poeten.
    ett bättre omdöme om en celluloidrulle får man i så fall leta efter!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion