MJ, fansen och medierna.

DSC00145

Så, jag tog en morgonpromenad runt Staple Center, Michael Jackson-galan eller vad man nu ska kalla den hölls lämpligt nog bara ett par kvarter från mitt hotell. Vid avspärrningarna runt sportarenan stod rader av människor som sålde MJ-tröjor, MJ-märken, MJ-posters – och en ensam man med Kobe Bryant-skor. Normalt är ju Staple Center hemmaplan för Los Angeles Lakers, men hur funkade Kobe idag? ”Jag har sålt ett par stycken”, svarade han och verkade inte förstå frågan.

Längre bort gnällde en irriterad journalist över sin mobil: ”I can’t find any fans, everyone is just trying to sell shit.” Något av en överdrift, just i förmiddags var nog kvadratkilometern runt 11th Street och Figueroa trots allt den moonwalktätaste i världen. Men de massiva horder av fans som tv-sändningarna här i USA handlat om det senaste dygnet kändes avlägsna, det rörde sig om något tusental snarare än tiotusental. Om det var någon som belägrade Los Angeles downtown i dag var det medierna.

I en av folksamlingarna utanför avspärrningen sprang jag in i en man som hette Calin Senciac. Han förklarade att han kom från organisationen White Glove Unity Day (nybildad), och gav mig en vit handske och ett sigillförsett papper där det stod att jag varit på plats vid Staple Center den 7 juli. Sedan öpnnade han en axelväska fylld med tunna, vita tyghandskar. ”Vi har köpt 20 000 och delar ut dem till alla som vill hylla Michael Jacksons minne”, sa Senciac. Han lät stolt. När jag frågade varför det som hänt de senaste veckorna var så viktigt berättade han att Michael kanske var ”lite konstig”, men att världens mest kända person samtidigt stod för något så vackert att dagen han gick bort omgående borde utropas till en universell högtid för världens samlade befolkning att enas kring.

Medan vi pratade började en kvinna bredvid också anteckna vad Senciac sa, och det var lite den känslan överallt i kvarteren kring Staple Center. Många fans, många människor med världssamveten, men framför allt mängder av journalister och fotografer som alla gick omkring och letade nya vinklar på jordens för tillfället mest medialiserade händelse. Vid mer än ett tillfälle slutade det med att vi intervjuade samma handskman.

DSC00154

Jag kom tillbaka till hotellet lagom för att se Paris Jacksons avslutningsord om sin pappa sändas ut på alla tv-kanaler i hela världen samtidigt. Det var hjärtskärande, även en patenterad cyniker som jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att detta var de första ord den här lilla 11-åringen överhuvudtaget yttrade i offentligheten. Från att ha levt en helt isolerad tillvaro är hon nu plötsligt ett av planetens mest jagade intervjuobjekt. Janet Jacksons moderliga kram kändes närmast efterklok. Det bästa för en hittills patologiskt överbeskyddad 11-åring kanske hade varit att slippa stå på scenen över huvud taget?

Men klockrent omdöme är väl aldrig något som kommer förknippa med familjen Jackson. Däremot vet de fortfarande hur man gör bra tv.

Guardians Hadley Freeman och New York Times Alessandra Stanley har för övrigt skrivit bra kommentarer kring hela mediespektaklet – och om hur den 7 juli var dagen då även USA:s mest erfarna nyhetsankare släppte varje försök till kritisk hållning och istället kom ut som globala gråterskor. Läs här och här.

Johan Wirfält

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.