Herrmode

Noterar att bloggdammet så smått börjat lägga sig efter senaste Purple, senaste Paradis, senaste Pop, senaste AnOther och, givetvis, septembernumret.

Nästa herrarnas, alltså. Imorgon kväll relajsar Fantastic Man sitt höstnummer hos Nitty Gritty tillsammans med ett stort svenskt spritmärke, dit bör man gå om man gillar mode.  Samtidigt gör AnOther Man den androgynt gotiska vampyrgrejen med Twilightstjärnan Robert Pattinson plåtad av Hedi Slimane.

Och nästa vecka dimper nya Man About Town ner hos Papercut. Även den stoltserar med ett gotiskt Hedi Slimane-omslag (med Miles Kane från The Last Shadow Puppets). Tidningens art director och ena grundare, den välfriserade Erik Torstensson, slängde över lite smakprov på mailen förra veckan. Lika bra att jag slänger upp dem här?

Omslag:

matcover

Några sidor:

manabouttown5[1] 

Tryckeriet:

R0012729

 

 

Johan Wirfält
Promotion

Rapport från en auktion

DSC00310

”Vilken folkfest, det är som på McDonald’s” muttrade en mondän man med illa dolt förakt innan han trängde sig före kön för att registrera sig som budgivare på Bukowskis igår eftermiddag. ”Vi borde kanske lånat Berns”, sa en av de anställda strax därefter. Och i korridorerna gled en av landets främsta unga dokumentärfilmare, Måns Månsson som gjort H:r Landshövding och Kinchen, omkring med Bergmanstiftelsens uppdrag att dokumentera dagens händelser. ”Men det är svårt att hitta något spännande”, sa Måns. ”18 andra filmteam är ju här för att göra samma sak.”

Tillsammans sammanfattade de stämningen i början av Ingmar Bergman-auktionen ganska bra. Packat med folk i alla åldrar och stilar, illa ventilerat, mängder av antecknande, fotograferande och filmande människor med mer eller mindre vaga roller inom ”media”. När Bukowskis auktionsförrättare Tom Österman (smeknamn Tom-Tom) började utropen klockan tre osade det inte hamburgare, bara lite för mycket människa.

När näsan väl vant sig var det hur som helst ett fascinerande spektakel som utspelade sig vid Berzelii park. Modellen Adina Fohlin vände i dörren, men även utan henne var salarna en vild blandning av luttrade auktionsrävar och sådana som på Bukowskilingo kallas ”nya kunder”. Andreas Kleerup ropade hem ett foto på Bergman med Igor Stravinskij för 27 000, meddelade att han snart skulle komma ”back for more”, och la någon timme senare ner budgivningen på Bergmans stereo strax under 100 000. Ihärdiga rykten gjorde gällande att Woody Allen bjöd via telefon från New York, Ang Lee gjorde eventuellt samma sak och hade – eventuellt – även bulvaner på plats. Antikrundeexperten Knut Knutsson försökte ropa in matsilver från Georg Jensen – ”klart man vill ha rostfritt” – men tyckte priset blev för högt. Någon i Göteborg köpte en galjonsfigur för över 700 000, sängbordet där Bergman kladdat ner meningar som ”Skitit ner mig 2.1 2005″ och ”Jag gör karriär och är sömnlös” gick för 340 000.

Så mycket är den alltså värd just nu, Bergmans ångest. Men de fysiska avtrycken av stora konstnärers nattmaror brukar som bekant stiga mer i värde desto äldre de blir. Ur det perspektivet känns 340 000 för sängbordet som ett fynd.

Vet inte om samma sak kan sägas om ”Hörselskydd, märkta Ingmar Bergman” som gick för 38 000. Men tillsammans med ett par andra till synes vardagliga saker som sköt genom taket prismässigt under kvällen – en papperskorg i rotting, eldgaffeln formad som en treudd – bekräftar de förstås bilden av att vad som egentligen auktioneras ut nere på Bukowskis är myten Ingmar Bergman. Folk köper symboliska reliker av en djävulusisk konstnär (treudden) som, avskärmad i sin egen värld (hörselskydden), behandlade andra som avskräde (papperskorgen).

Och så vidare.

Bergman själv skulle säkert varit nöjd. Dels över den allmänna uppståndelsen, men också för att någon sprätt från tv inte lyckades fynda hans matsilver.

Johan Wirfält

”Älska mig, älska mig”

Det är förstås playback, men det gör inte så mycket: Barry White-doftande stråkar, en småslugt leende Mats Ronander på gitarr, det långsamma discobeatet och så rösten, kanske den vackraste som funnits i det här landet, som ett par minuter in plötsligt bönfallande börjar viska på svenska. Finare blir det inte.

När Agnetha Fältskog släppte Wrap your arms around me 1983 köptes skivan av 320 000 personer bara i Sverige. Det är något fint med det också.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Boken är nya skägget?

thewildthingsfur

 

Jag hade skrivit en rant om mediehipsters och att ”bokmässan är nya modeveckan” här, men den var så deprimerande att jag var tvungen att radera den. Istället: Årets fräsigaste, lurvigaste bokomslag!

Det handlar alltså om The Wild Things, Dave Eggers litterära adaption av Maurice Sendaks bilderboksklassiker Till vildingarnas land. Boken ges ut i samband med premiären för Spike Jonze-filmen – där Eggers varit med och skrivit manus – och kommer i en begränsad specialupplaga uppenbart riktad till människor som gillar att ha just fräsiga, lurviga saker i sina bokhyllor.

Omslaget föreställer bokens huvudperson Max, klädd i sin fina vargdräkt. Men man funderar ju också på om det inte ska ses som en ironisk passning till The Wild Things förmodade kärnmålgrupp av flanellskjortefrontande Williamsburgmän: ”Varför inte ta de här trendiga skäggen som ni envisas med att lufsa runt i till nästa nivå, och gå all in med en pälsbalaklava?”, liksom.

Det där går förstås att överföra även på mellanåriga mediestockholmare. Jag blev helt till mig när jag såg omslaget och la, föga oväntat, en förhandsbeställning redan för ett par dagar sedan.

Utdrag ur The Wild Things finns hos New Yorker, missa inte!

Johan Wirfält

And it seems like every song on the radio is about you.

När jag körde bil i Los Angeles i somras irriterade jag mig en hel del på rap-radion. Det enda de spelade var jobbiga Crookers-remixar på Kid Cudi, det var som om hip hop blivit hip house även i Amerika. Men så, ibland, kom Ginuwines Last chance på radion. Jag skruvade upp volymen, stängde av ac:n och öppnade alla fönster i hyr-Dodgen.

För ett par dagar sedan kom jag att tänka på Last chance igen. Det känns som om den aldrig nådde Sverige, jag undrar varför. Tillsammans med Whitneys I turn to you är det här ju årets finaste soullåt?

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Serpentindans!

Aah, det är en sån där vecka igen. Ber om ursäkt för radiotystnaden här, men de minuter jag haft över senaste dagarna har jag mest ägnat åt fina dansklipp. Som det här, inspelat av bröderna Lumière 1896:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Bra hår: Danko Steiner

dankosteiner

I söndags såg jag The September Issue, det var en underhållande och ytlig dokumentär om en underhållande och ytlig bransch. Lisa och Daniel tycker olika men sammanfattar tillsammans filmen bra här respektive här.

Det jag tar med mig annars är Anna Wintours sällsamma förmåga att be människor om ursäkt men få det att låta som en förolämpning. Och, förstås, den frisyr som Vogues dåvarande art director/nuvarande design director Danko Steiner visade upp i ett par av filmens sekvenser. Jag skulle definiera den som en mindre krullig Lindsey Buckingham, en något nördigare Mars Volta. Helt enkelt ett mäktigt hår.

Vi ses där någon gång i april?

Johan Wirfält

Höstens sko

supremewino

Jag har tidigare bekänt min kärlekt till kaliforniska ”winos” och Yves Saint Laurents ökenkängor i mondän mocka. När Supreme nu så att säga slår ihop dem till en och samma sko känns det ju som något coolt man gärna vill ha på fötterna det kommande halvåret.

Helggött.

Johan Wirfält

Den stora debatten

denstoraresan

I Debatt, som bekant det närmaste en motsvarighet till Jerry Springer vi har i det här landet, pratades det om Den stora resan igår kväll. Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund la ut den postkoloniala texten, briljant för övrigt, om hur SVT i programmet ansluter sig till en rasistisk schablonbild av Afrika och samtidigt reducerar den europeiska kolonisationen av kontinenten till simpel underhållning.

Och utifrån den bild som getts av Den stora resan i medierna den senaste veckan – se till exempel Johannes Forsberg och Johan Croneman (lysande) – är det lätt att hålla med honom. Det tycks vara ett program där några vita människor åker till ”Afrika” med ett par säckar ris i bagaget, ris som de ger till ett gäng vildar i öknen innan de flyttar in i deras hyddor byggda av koskit och börjar klaga över att hyddorna byggda av koskit luktar koskit.

Men när man väl sett Den stora resan är det, för att använda ett på den här bloggen något slitet uttryck, inte riktigt så enkelt.

Det är, tycker i alla fall jag, tydligt att det namibiska Himbafolket inte först och främst ska ses som representanter för ”Afrika”. Tillsammans med de indonesiska mentawaierna och nakoelaménèerna i Melanesien nordost om Australien, är de istället ett av tre urfolk som på var sitt håll men i lika stor grad representerar en sorts invertering av svensk norm i fråga om utseende, klädsel, boendeform, familjesammansättning och allmänt göttande till Bruce Springsteens Darkness on the Edge of Town.

När jag ser Den stora resan är det framför allt något annat jag funderar på, nämligen vad SVT uppfattar som ”svensk norm”. När statstelevisionen skildrar vanliga svenska familjer verkar det självklart att de kan tillhöra olika samhällsklasser. Rent etnicitetsmässigt, däremot, är det mest exotiska en halvdansk i form av mamman i familjen Rosenkjaer-Kjellström. Plats för något annat finns tydligen inte i en vanlig svensk familj.

Man undrar: Varför får inga svenskar med rötterna på Balkan, i Irak eller Chile – Namibia? – följa med när SVT skickar ut folk i världen?

Med detta sagt är jag ändå pepp på nästa avsnitt. Familjerna Rosenkjaer-Kjellström, Karlsson och von Schéele känns nyfikna och varma och verkar ha en uppenbar vilja att inte bara storögt beglo sina konstiga värdar. Sedan kanske det kan tyckas lite aningslöst av dem att över huvud taget ställa upp i ett program som, trots eventuella SVT-löften om motsatsen, så uppenbart kan komma att anklagas för exotism, schablonisering, eventuellt rasism.

Men alla kan ju inte vara kritiskt granskande kulturjournalister.

Johan Wirfält

Nu ska dämonerna bort!

bergmanochhajen

FLM:s Jacob Lundström bloggar om Bukowskis Bergmanauktion och noterar att en schackpjäs – symboliskt? – saknas. Jag noterar, förutom den nästan parodiskt svenskttennska smaken för inredning, något annat: en hel del av Bergmans filmpriser finns med bland utropen, men ingen av de fyra oscarsstatyetterna.

Varför? Såvitt jag vet hade Ingmar Bergman en lika obrydd inställning till dem som till andra utmärkelser. Ska väl tillägga att min bevisning är hyfsat anekdotisk. Jag minns en gång för länge sedan, en avlägsen vän till familjen som var skådespelare hade hälsat på Bergman på Fårö och tittade nu förbi på Öland. Hon berättade om när hon skulle lägga ner sina kläder i byrålådan i Hammars gästrum. Där låg en Oscar och samlade damm.

”Borde inte den här vara uppställd på en hylla så folk kan se den?”, frågade hon.

”Asch, det där skräpet”, sa den store regissören.

Auktionen i övrigt: Sjukt pepp på Kaare Klint-stolen. I den har ju Bergman suttit och pruttat. En hel del. Några av hans molekyler måste leva kvar i lädret.

UPPDATERING: Om jag kollat Wikipedia innan jag skrev det här hade jag vetat att förklaringen till varför Bergmans Oscars saknas på auktionen finns i arvsreglerna kring statyetterna. Nu vet jag det genom en av kommentarna nedan istället, tack för att du lärde mig Joel Å!

Johan Wirfält