Asako Narahashi: Fri och flytande

narahashi_02819_500

Blev brunchen på De Ville billigare än du trodde idag? Fick du runt 27 000 spänn över är det bara att traska ner till Gun Gallery på Runebergsgatan och köpa en print av japanska fotografen Asako Narahashi. Gå dit hur som helst, i och för sig, utställningen stänger i morgon och Narahashis bildserie Half awake, half asleep in the water är de finaste foton som visas i Stockholm just nu.

Jag tänker på Asako Narahashis badbilder som en modern pendang till Caspar David Friedrichs målningar från tyska östersjöstränder. Där Friedrich vänder blicken mot havet, låter det bära hans religiösa grubblerier om existensen och evigheten, guppar Narahashi omkring ute i vattnet och liksom tittar tillbaka. Precis som hos Caspar David Friedrich ligger det också nära till hands att tala om ”det inre landskapet”. Asako Narahashi förtydligar, kanske man skulle kunna säga, minnen som vi mest skapat inom oss själva. Om liknande ögonblick som dem hon fotograferar faktiskt inträffat medan vi badat, har vi antagligen mest varit upptagna med att blinka vattnet ur ögonen eller undvika kallsupar.

Därför är det också motsägelsefulla bilder. De bär på en känsla av trygghet, som om allt man behäver göra är att flyta med. Samtidigt: Ett par vattenfyllda lungor väntar någonstans strax utanför bildramen.

Har ni sedan inte sett Caspar David Friedrich på Nationalmuseum ägnar ni förstås resten av dagen åt det. Det är en mäktig måleriutställning och, inte helt oväntat, så nära en 1800-talsromantisk gestaltning av filmen Man tänker sitt man kan komma. Så här sa Caspar David Friedrich om det där med vildmarken och att känna sig fri, på riktigt:

”Jag måste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt; jag måste hänge mig åt det som omger mig, förena mig med mina moln och klippor, för att vara den jag är.”

UPPDATERING: Asako Narahashi-utställningen på Gun Gallery har just förlängts en vecka. ”Passa på!”, alltså.

Johan Wirfält

Dan Brown-effekten

ABC:s nya serie Flash forward, med Joseph Fiennes och Harold and Kumar-Harold i huvudrollerna, har som ni säkert sett premiär på TV4 om ett par timmar. Spoilervarnar här och nu, om ni av någon anledning sitter och läser mediemannabloggar klockan åtta en fredagkväll. Att se det första avsnittet påminde mig hur som helst om hur det var när jag läste Da Vinci-koden för ett par år sedan. Jag sveptes med i handlingen direkt, och irriterades nästan lika snabbt av diverse polisers orimliga biljaktsbenägenhet och de allmänt planslipade karaktärerna. Men framför allt: De avslutande bilderna i Flash forwards premiäravsnitt är så nakna och, tja, symbolmättade att jag mest i lite förbifarten noterade min egen gåshud.

Ni vet upplägget: Jordens befolkning får en kollektiv blackout vid ett och samma tillfälle och under de två minuter mänskligheten är avtuppad får varje person en vision – en ”flash forward” – av sina egna liv vid en och samma tidpunkt ungefär ett halvår framåt i tiden. Serien följer Los Angeles lokala FBI-kontor som försöker bringa lite ordning i det påföljande kaoset, och samtidigt ta reda vad som egentligen hänt – och, förstås, vem som ligger bakom det hela.

Någon sorts djävulskap är i görningen, det fattar man ju.

En kvicktänkt FBI-agent börjar alltså kolla av filmer från övervakningskameror över hela landet. Det är snygga klipp, vi ser hur människor som på kommando faller som käglor i banklokaler och väntsalar. Och så, plötsligt, en idrottsarena i Detroit. En hel baseballstadion ligger avsvimmad i sina säten. Men på första raden rör det sig. En ensam man, i svart rock och mössa, går lugnt mellan sätena. Han ser inte ut att vara förvånad eller skärrad, utan rör sig lugnt mot utgången. Precis som om han bara väntat på att det här tillfället skulle komma.

Det är en mäktig bild, som sammanfattar både den enorma känslan av att vara ensam kvar på jorden, och samtidigt idén om att vara herre över alla andra. Symboliken är uppenbart religiös, mannen i rocken en sorts inverterad messiasgestalt.

Bild 6

Apropå Dan Brown-effekter finns en annan, mindre känslostyrd och mer intellektualiserad sådan. New York Magazines Sam Anderson skriver om den apropå The Lost Symbol här, och förklarar hur framgångarna för Browns böcker egentligen handlar om något väldigt enkelt: De får sina läsare att känna sig smarta. Antingen lär man sig saker när man läser dem, eller så belönas man för kunskaper man redan har. Brown manipulerar medvetet sina läsare, menar Anderson, genom att skriva in en eller ett par enkla gåtor i varje bok, knutar som de flesta läsare lyckas lösa innan böckernas annars övermänskligt skärpta huvudpersoner gör samma sak.

Så blir alla Robert Langdon för en stund, och Dan Brown säljer ett par miljoner böcker till.

Johan Wirfält

Abele är nya Mogi

Det blev RT-festival när nyheten om Anton Abeles senaste YouTube-film började sprida sig någon gång strax efter lunchtid igår. Abele kan väl därmed officiellt kallas ”viralt fenomen” – igen, då. Frågan är om den bästa jämförelsen inte är Mogi? Slät hy, allmän air av brattighet och en svängig språkkänsla som manifesteras i märkliga överklassfonem och ett och annat nyord tycks vara nyckeln till bådas, hmm, framgång.

Det verkligt intressanta med Anton Abeles YouTube-projekt är ju annars att filmerna visar hur smärtfritt mötet mellan 17-årig ungdomsförbundsidealism och mer mogna moderater ändå avlöper. Åsa Linderborg tar Abele som ett skämt. Och visst är han omedvetet rolig med sin arketypiskt lillgamla konservatism. Det är ju charmen, och därför vi tittar. Men det utesluter förstås inte att Anton Abele med samma retorik har en framtid inom politiken – eller ”branschen”, som han själv kallar den.

Kan bli intressant att följa den resan. Nya filmen här, hur som helst.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Ruth Ansel om Irving Penn

Jag har skrivit här och där om den amerikanska ad-legenden Ruth Ansel på sistone – en rapport från hennes föreläsning på Moderna museet finns i dagens City, en liten bakgrundsartikel gick i DN i torsdags. Läs även Clemens Poellinger i gårdagens SvD. Ett fång rosor till Hjärta Smärta som plockade över Rutan som en del av sitt Hall of femmes-projekt, och enligt vad jag hört gick femsiffrigt back på kalaset trots att föreläsningen på Moderna var utsåld.

Man blir inte rik på utmärkt form i Sverige, alltså.

Hur som helst, när jag intervjuade Ruth Ansel förra helgen frågade jag lite om den nyligen bortgångne Irving Penn. Hon berättade en fin sak som jag nu slänger upp världsexklusivt här på bloggen:

”Det största bidraget Mr Penn – vi kallade honom alltid Mr Penn – gav till fotografin som konst och hantverk var perfektionismen, som utgick från hans öga och avgjorde hur han komponerade sina bilder. Oavsett om det var lermän eller modeller som hans fru Lisa Fonssagrives, koncentrerade han sig alltid på kärnan och gav dem han avbildade en äkta värdighet. Det jag minns bäst från att jobba med honom var hur tyst allting var. Du kunde höra en knappnål falla. Det spelades ingen musik i hans studio, vilket var raka motsatsen till mina erfarenheter från att plåta med Avedon, där det dånade musik ur högtalarna för att hålla igång modellerna. Mr Penn var ett rigoröst geni, privat och fokuserad.”

ruthanselvägg

Ruth Ansels fotovägg i lägenheten hemma i New York. Foto av James Danziger, ur Hjärta Smärtas kommande Hall of femmes-bok om Rutan.

Johan Wirfält

Apropå headsets…

…så tycker Slate att det är dags att döda bluetooth.

Johan Wirfält

Ganslandt och Apan: Ett brottstycke

 jesperochtvillingarna

Ovan, Jesper Ganslandt bakom två små tvillingar utanför veckans premiär för en film från Falkenberg: Apan på Park i måndags. En av tvillingarna, jag tror det var han till vänster, heter Sean och är med i filmen. Eftersom Apan till stor del drivs framåt av ovisshet – om vad som har hänt, om vad som egentligen pågår medan vi tittar, om vad som väntar runt hörnet eller bakom kameran – ska jag inte förstöra något genom att orda för mycket om Seans roll här.

Vill bara säga följande: Det replikskifte han har med Olle Sarris Krister i filmens sista skälvande sekunder gav för mig ett nytt djup till hela historien. Några få ord som liksom gläntade till en tidigare sluten värld. Det var ganska, hmm, överväldigande är nog ordet jag söker.

Apan i övrigt? Olle Sarri är briljant. På premiärfesten skämtade Peter Wahlbeck, apropå alla sekvenser där kameran följer en jäktande Krister i närbild, om att Sarri har ”Sveriges bästa nacke”. Man kan också tillägga: Han har landets bästa psykopatblick. Bakom Kristers ögon döljer sig konflikter man bara anar, Olle Sarri bär dem genom en hel film utan att någonsin avslöja för mycket.

Och så är det ju hans jävla headset.

Jag ska inte övertolka det nu, men det finns en fin symbolik där: Krister lever större delen av sitt liv i en egen bubbla, han är en sorts koncentration av alla headsetmän som går på stan och pratar rakt ut i luften. Rent tekniskt, med konsekventa närbilder och fragmentarisk men följsam klippning, förstärks också känslan av klaustrofobi genom hela Apan. Verkligheten hälsar på Krister i brottstycken, nästan allt händer utanför bild. Det är jobbigt men samtidigt helvetiskt spännande att titta på.

Man kan invända mot någon manuskliché här, någon smärre orimlighet där. Men det är nog bra. Jag gillar inte perfekta filmer, då finns det ju inget kvar för regissören att göra nästa gång.

Gå och se, och så vidare.

Teaser:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Tvåårsfest + omvärldsbevakning

Det har varit lite tyst här senaste dagarna, men det har sin förklaringar: förberedelserna inför Mind on the Runs tvådagarstvåårsfest går in på sluttampen. Anders, Per och jag gillar att se festen som en sorts rallarsvingande rockpråm – en pråm som kastar loss ikväll runt kl 22 i Lilla baren på Riche och om allt går enligt planerna inte lägger till igen förrän runt två på söndag morgon, då efter avslutande strandhugg på Kåken tillsammans med Malmös discoflummerister Lugnet.

Har skrivit en del på andra ställen senaste dagarna också. Jag intervjuar Laleh i DN här, och dagdrömmer lite om tandemcyklar medan hon pratar om ”naturen” och annat härligt. Och på Sidbloggen dissekerar jag Nära, Egmonts nya, rätt crazy tidning om andlighet som redaktionen själv beskriver som ”en andlig kompott av medialitet, kärlek, djur och själslig näring”. Kan konstatera att den ganska ohotat är årets största publicistiska kalkon. Journalisten plockade förresten upp det hela idag, och intervjuar mig om Nära här.

Johan Wirfält

”Nu har kriminaliteten kommit till dem under 18 år.”

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Tack, Johannes Forsberg och twitter!

Johan Wirfält

Gör stadsbyggnad till en valfråga

gursky-stockholm-library1

Läs Ola Andersson i dagens SvD, om varför vi för en gångs skull inte behöver skämmas för ett lokalpolitiskt beslut rörande offentlig arkitektur. Andersson är landets mest sansade arkitekturskribent, och som sådan välkomnar han inte helt oväntat alliansens beslut att riva upp den planerade tillbyggnaden/demoleringen av Gunnar Asplunds Stadsbibliotek. 

Han konstaterar:

”Vi som bryr oss om arkitektur och stadsbyggnad kan glädjas åt ett bevarande av Asplunds komposition vid Observatoriekullen.

Den som bryr sig om kultur kan fira att Stockholms stadsbibliotek inte genom en ogenomtänkt tillbyggnad kastar bort sin trovärdighet som kunskapens, konsten och förnuftets hemvist.”

Men fortsätter också:

”Här finns anledning inte bara till glädje, utan också till eftertanke. För problemen med Stadsbibliotekets tillbyggnad är i grund och botten att vi i Stockholm inte klarar av projekt av den här svårighetsgraden. Det saknas, som alla vet, inte andra exempel på viktiga stadsbyggnadsfrågor som blivit eller hotar att utvecklas till rejäla praktvurpor.

För att Stockholm ska kunna undvika dessa hotande stadsbyggnadskatastrofer räcker det inte med att stoppa nya projekt.”

Madeleine Sjöstedt säger i SvD att den konstnärliga kritiken mot den planerade ombyggnaden haft en viss betydelse för att beslutet rivs upp. Men när hon igår meddelade det hele via sin blogg handlade det bara om ekonomiska kalkyler. Och det bekfräftar Ola Anderssons poäng. Vi behöver människor i stadshuset som begriper sig på sakerna de fattar beslut om även på ett, tja, estetiskt plan. Politiker som tar hänsyn även till de konstnärliga värdena – och som vågar stå för detta.

Vad jag är ute efter är alltså följande: Gör hanteringen av Stockholms stadsbild till en politisk fråga inför valet 2010. Även om vi på riksnivå nog ska försöka undvika det där kulturkriget Göran Hägglund tycks så sugen på att starta, har jag inget emot några små skärmytslingar innanför tullarna.

Johan Wirfält

200 000 iranier kan mycket väl vara fel

Lite internet såhär på måndagförmiddagen:

Techcrunchkolumnisten Paul Carr får ur sig en del tänkvärdheter kring förra veckans kanske mest omskrivna bottennapp inom amerikansk nätjournalistik – ett blogginlägg där en av ZDNets bloggare anklagade Yahoo för att ha lämnat ut namn och adresser till 200 000 regimkritiska iranier (bloggare, twittrare, et cetera) till den iranska regeringen.

Den enda källan var en iransk, uppenbart oppositionell studentblogg, dessutom översatt från på farsi. Yahoo fick aldrig kommentera innan ZDNet publicerade. Och när de väl fick göra det, visade sig allt vara taget ur luften.

Carrs slutsats är enkel: I en värld där nyheter numera sprids snabbare än någon hinner bokstavera faktakoll, måste de stora nyhetssiter som håller sig med skvadroner av bloggare utöva en mer aktiv form av redaktörskap. Scoopviljan sätter inte sällan journalistiska principer ur spel hos enskilda skribenter, det vet alla som jobbat nyheter. Just därför behövs redaktörerna.

Om detta kan man ju hålla med. Är man nätevangelistisk informationsliberal konstaterar man dessutom följande: Nätet självt har här fungerat, som oftast och med bara lite längre fördröjning, som en form av redaktör. Redan innan Techcrunchinlägget hade nyheten om ZDNets digitala anka fått nästan lika stor spridning som det ursprungliga, felaktiga blogginlägget.

Johan Wirfält