Dina händer är fulla av blommor: nu även som video!

Årets svenska poplåt har blivit med video, regisserad av Saga Gärde. Det finns massor av fina bilder här – Sibille Attar i badkaret och under vattnet på Eriksdalsbadet, Christopher Sander på en äng någonstans i Sverige – men det är också massor, som i lite för många, idéer som tävlar med varandra. Jag tror att den här videon hade tjänat på att renodlas i en, tydlig, riktning.

Hur som helst, måste ses. Kolla in nedan och besök sedan minisajten.


Johan Wirfält

Maj Sjöwall: ”Jag håller mig flytande”

Majsjöwall

I dessa tider av Lars Kepler-serier och Stieg Larssonska arvstvister är det svårt att föreställa sig att någon svensk skrivit kriminallitteratur av andra skäl än att tjäna pengar. Men de finns ju, de också. Till exempel kvinnan som startade allt: Maj Sjöwall.

Guardians söndagstidning Observer publicerade i helgen en lång hyllningsartikel till Maj Sjöwall och Per Wahlöös författarskap, där Martin Becks desillusionerade mordutredare utnämns till ”prototypen för praktiskt taget varje porträtt av en polis som skrivits sedan dess” – inte bara i Sverige, utan i England, USA och världen över huvud taget.

Guardian hälsar på hemma hos Maj Sjöwall, som talar om det politiska patos som födde Beckböckerna: ”Per hade skrivit politiska böcker, men de sålde 300 ex. Vi insåg att människor läste deckare och genom de berättelserna kunde vi visa läsaren att under välfärdsstaten Sveriges yta fanns ett annat lager av fattigdom, kriminalitet och brutalitet. Vi ville visa vart Sverige var på väg: mot ett kapitalistiskt, kallt och inhumant samhälle där de rika blev rikare och de fattiga fattigare.”

Jag är inte mycket för att romantisera vare sig kämpande konstnärer eller museala marxister, och jag unnar självklart vem som helst att bli miljonär på sitt skrivande. Samtidigt är det ju något grundläggande härligt med människor som låter sina samhälleliga utopier speglas i ett asketiskt förhållande till det materiella. Därför är det fint att läsa om Sjöwall – idag 74 och ensamstående – och det stilla liv hon lever i en liten lägenhet och en ännu mindre skrivarlya i en förort söder om Stockholm. Hon försörjer sig genom att översätta böcker och på pengar från Beckserien. Inte så mycket, eftersom royaltyavtalet fortfarande bygger på kontrakten från 60-talet. Men det räcker så:

”Jag har nog. Jag håller mig flytande.”

(Foto Per-Anders Jörgensen)

Johan Wirfält

Veckans klipp: Lattesippande liberal 10-åring

Något för alla som oroar sig för vad som kommer hända om genusteoretikerna tillåts komma in och diktera vanligt folks liv: Våra barn vägrar svära trohet till den amerikanska flaggan!

Will Phillips, 10-årig pöjk i West Fork, Arkansas, vägrar eftersom han, som vill bli advokat, analyserat meningen med texten i trohetseden. Will Phillips insåg då att USA inte lever upp till de moraliska standards landet påstår sig stå för: ”There really isn’t ‘…liberty and justice for all.’ Gays and lesbians can’t marry. There’s still a lot of racism and sexism in the world.”

Notera även t-shirten: ”Nerds 2² Ever”. Ett land som producerar sådana barn svär jag trohet till vilken dag som helst.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Tack Philip Teir för tipset!

 

Johan Wirfält

Kön, ras, idrott.

castersemenya

Månadens bästa och mest intersektionella stycke sportjournalistik finns hos New Yorker. Tidskriften har skickat alltid lika briljanta Ariel Levy till den sydafrikanska avkroken Limpopo för att undersöka fallet Caster Semenya. Levy kommer hem med en berättelse om godtyckliga regelverk inom internationella friidrottsförbundet IAAF, om hermafroditer i viktorianska England, om Carl von Linnés amningspropaganda, om rasism, offerroller och den kämpande sydafrikanska HBT-rörelsen – och med en ytterst intressant diskussion om vilka fysiska anomalier som accepteras och inte accepteras inom idrotten och i samhället.

Framför allt är artikeln en subtilt rasande anklagelse mot de makthungriga män som utnyttjat Caster Semenya för sina egna, grumliga syften. I artikelns avslutande stycke stöter Ariel Levy av en slump på Semenya på hennes träningsanläggning (som ser ut ”som en Bruegelmålning”). Det är så här man ska skriva:

I told her I had come from New York City to write about her, and she asked me why.
”Because you’re the champion,” I said.
She snorted and said, “You make me laugh.”
I asked her if she would talk to me, not about the tests or Chuene but about her evolution as an athlete, her progression from Limpopo to the world stage. She shook her head vigorously. “No,” she said. “I can’t talk to you. I can’t talk to anyone. I can’t say to anyone how I feel or what’s in my mind.”
I said I thought that must suck.
“No,” she said, very firmly. Her voice was strong and low. “That doesn’t suck. It sucks when I was running and they were writing those things. That sucked. That is when it sucks. Now I just have to walk away. That’s all I can do.” She smiled a small, bemused smile. “Walk away from all of this, maybe forever. Now I just walk away.” Then she took a few steps backward, turned around, and did.
 

Johan Wirfält

Fibespepp!

Det finns bara ett Fibes Oh Fibes och det finns bara en Christian Olsson. Det finns framför allt bara en Christian Olsson-mustach. 21.30 ikväll smäller det på Berns, ses där.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Konst & teknik – och mer konst

emanuelalmborg

Blir så glad när jag ser sånt här: nya förlaget Andperseand med fenomenalt rudimentär hemsida designad av stans bästa Konst & Teknik ger ut en härlig liten bok av fotografen Emanuel Almborg. I boken – The rest is silence – dokumenterar Almborg ett byggnadsprojekt på en ödetomt i Hackney som vuxit utan plan eller mål från mitten av 70-talet fram till januari i år då allt revs. Östra Londons egen version av Lars Vilks vrakgodsskulptur Nimis, kanske man kan säga.

Både Hackneyprojektet och Andperseand får mig att tänka på något som kritikern, poeten och progglegenden Leif Nylén sa när jag intervjuade honom för någon månad sedan: ”Det handlar helt enkelt om att vara med och skapa något.”

Svårare än så behöver livet inte vara. Tror vi tar helg på det.

Johan Wirfält

Tidsoptimism

Jag begår debut som Citykrönikör i helgens tidning – finns här eller i en t-banevagn nära dig – där jag driver den hyfsat tunnelbanevänliga tesen att armbandsur blivit stekarmännens motsvarighet till silikonbröst. Klockor generellt är ju trevliga och så. Och även om den blivit en kliché gillar jag tanken på mekaniska kvalitetsur som ärvs ner genom generationerna – det är en fin metafor för familjeband som sett till att urmakeri som hantverk fortfarande existerar i sin ursprungliga form.

Gott så.

Problemet är, som alltid med män, smaklösheten. Den drabbade mig när jag lämnade in min egen klocka på reparation hos hovurmakaren Robert Engström för ett par veckor sedan. Mitt armbandsur är vad jag skulle kalla normalstort, diametern på urtavlan som inte är särskilt tjock är runt 35 mm. Det är en helt vanlig klocka lämplig till en helt vanlig grå skjorta och så vidare. Medan Engströms efterträdare pillade visaren på plats kollade jag, under stigande förvåning, runt i butiken. Det fanns inga andra helt vanliga klockor där. Över huvud taget. Allt var bulligt, uppblåst, överdimensionerat. Nu är jag verkligen ingen klockexpert, men till och med de mest grundläggande Omegauren tycktes ha drabbats av någon sorts kollageninjektion i sina svällkroppar. Expediten förklarade att så här är det nu för tiden:

”Alla vill ha klockor som syns”.

Men det finns förstås något hoppfullt i detta. Poängen med de där gamla klockorna som brukade ärvas ner genom generationerna är ju att de fortfarande fungerar. Och eftersom alla tydligen vill ha ”klockor som syns” nu för tiden, finns det ett överflöd av, till exempel, billiga gamla Omega Seamasters bara ett klick bort.

Köp en och ha tills du är hundra. Och var glad att du inte sitter i ryska parlamentet.

Johan Wirfält

Ikväll är det stora neopsykedeliakvällen!

Jajamänsan. Ett band som Bängtsson och jag gillar väldigt mycket, de heter Syket och släpper i vår en häftig skiva på ett litet skivbolag som jag säkert får anledning att återkomma till, spelar på Debaser Medis kl 20.30 ikväll. Marcus Söderlund och en kul kock (Karlsson, Robin i förnamn) står för visuals.

Den stora neopsykedeliakvällen vore ju inte Den stora psykedeliakvällen om inte neospykedeliapionjärerna A mountain of One spelade. Det gör de. Och Bandjo, som på sistone gått helt, tja, A mountain of One med sin episka ep Fatima.

Det blir familjärt och transcendentalt i största allmänhet. Vi peppar lite med Sykets flummiga Fish Band-video?

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Om obryddhet och Christer Petterson-looken

christerp

Tidigare i höstas satte Jan Gradvall fingret på manssamtiden i en bra krönika om kongonorrmännen och att medvetet se ut som om man är helt omedveten om hur man ser ut.

”Det absolut trendigaste man kan vara hösten 2009 är att ge intryck av att inte vara trendig överhuvudtaget”, skrev Gradvall, och rekommenderade Tjostolv Moland och Joshua French att gå på audition för en eventuell uppföljare till Man tänker sitt. Nu, ett par månader senare, har nästa film från Falkenberg haft premiär – och med Apan börjar också nyanserna i ”att inte vara trendig överhuvudtaget” blottläggas.

Att kongonorrmännens skjort- och skäggstil just nu är flanellen som förenar våra egen Herr Judit-ungdom med Williamsburghipsters och antikhandlare från Portobello Road innebär nämligen något av en paradox. Om idén med skogshuggarlooken är att inte vara trendig överhuvudtaget, har man ett uppenbart problem om världens samlade hipsters klär sig i precis samma obrydda rutmönster.

Istället borde unga moderna män låta sig inspireras av Olle Sarris helt anonyma garderob i Apan: tråkiga jeans, tråkiga jeansskjorta, tråkig, något för stor och starkt 90-talsdoftande skinnjacka . I Jesper Ganslandts film kommer Olle Sarris karaktär Krister ut som en sorts drogfri söderortsversion av sin namne Christer Pettersson. Och om det är någon som personifierar den där undflyende icketrendigheten som Jan Gradvall efterlyste i sin krönika, så är det ju just Christer Pettersson.

apansarri

Jag diskuterar vidare om det här i Hype på SVT ikväll. Jag vet inte om jag nämner det i programmet, så låt mig här och nu dessutom konstatera följande: Årets modemässigt mest välinvesterade 7000 kr är de som betalades för Christer Petterssons gamla boots på Tradera för någon månad sedan.

Snubben som köpte dem – Lazy Larson – är sannolikt årets hippaste svensk.

Johan Wirfält

Ångest: Ad words som pr-verktyg innebär slutet för den goda självgooglingen

Nieman Journalism Lab på Harvard har en intressant artikel idag. Den handlar om hur den nyzeeländska fiskindustrin, med hjälp av en hårdför amerikansk pr-man med det uppfordrande efternamnet McCarthy, slog tillbaka mot en New York Times-artikel som pekade ut just den nyzeeländska fiskeindustrin som ondskefull – eftersom den var på väg att utrota en stackars fisk som heter hoki.

Poängen här är inte huruvida fiskargubbar på Nya Zeeland faktiskt har lägre moralisk standard än andra, utan den strategi man använde för att vända den negativa publicitet NYT-artikeln medförde. Istället för att försöka få in en rättelse hos New York Times eller bombardera tidningens konkurrenter med telefonsamtal och pressmeddelanden, köpte pr-ombudet McCarthy (förnamn Jim) ad words på Googlesökord som ”hoki” och ”new york times” – men också på sökningar som gjordes direkt på namnet på den NYT-journalist som skrivit den ursprungliga artikeln.

Intervjuad av Nieman Lab säger McCarthy att han tidigare gjort likadant för att möta en annan negativ fiskartikel, publicerad i amerikanska Vogue. Den gången köpte han ad words på artikelförfattarna och ”anna wintour”. ”Någon på Condé Nast försökte bjuda över oss på de sökorden”, påstår Jim McCarthy, och förklarar att om man köper en sökning på journalisters namn inser åtminstone journalisterna själva att det är allvar:

”De förstår att de kommer hållas ansvariga.”

Han vet nog vad han talar om. Jag har svårt att tänka mig någon yrkesgrupp som självgooglar oftare än journalister. Kan inte påstå att Jim McCarthys pr-knep väcker hopp om framtiden för dem av oss som redan nu gör det med viss ångest.

(Mer medier: Jag sidbloggar om Nexus, konspirationsteoretikernas svar på The Economist, här.)

Johan Wirfält