JD Salinger: En rostbiff-och-potatismos-man

salinger

JD Salinger avled som bekant i förrgår. Det är en anledning så god som någon att rota fram Franny and Zooey ur gömmorna. Franny, den första av de två berättelserna i boken, är en av de bästa noveller jag läst. Ett möte på en station, en bilfärd, en havererad lunch – det är en fin och skoningslös skildring av två unga människor som närmast i realtid inser att de är på väg åt helt olika håll i livet och inte har någon väg tillbaka.

Guardians Xan Brooks skrev bra om USA:s mest tillbakadragne författare på hans 90-årsdag för ett år sedan. För den som är sugen på lite mer provinsiellt skvaller om JD Salinger har Vermonttidningen Rutland Herald en kul artikel idag. Tidningen har intervjuat folk i Cornish, den idylliska New Hampshire-stad med strax över 1600 invånare som Salinger bott i sedan 1953.

Salingers grannar berättar hur de ägnat ett halvt århundrade åt att lura ”den årliga paraden av engelskastudenter” som vallfärdade till avkroken på jakt efter den berömde författarens hus: ”Det var en av de roligaste kommunala konspirationerna någonsin, att få folk att försöka gissa sig till var Jerry Salinger bodde”.

I artikeln får vi dessutom veta att JD Salinger och hans fru Colleen varje söndag åkte till grannstaten Vermont för att äta rostbiffsupé i kyrkan i Hartland. Salinger brukade dyka upp två timmar före utsatt tid, så att han var säker på att få en bra plats vid bordet. När han de senaste veckorna hade blivit för sjuk för att själv komma, åkte Colleen Salinger dit och köpte istället hem rostbiff, potastismos och coleslaw.

”Vi har förlorat med en stammis”, säger en av kyrkans anställda.

Johan Wirfält
Promotion

Vad ska jag göra i London?

ofili

Jag åker till London imorgon, och en fin grej med det är att Tate Britain just öppnat en rejäl retrospektiv med Chris Ofili. Jag har gillat Ofili sedan jag i slutet av 90-talet såg hans elefantbajstäckta målning The Holy Virgin MarySensation, en numera klassisk utställning sammanställd från Saatchisamlingen där det också ingick verk av Damien Hirst, Tracey Emin och bröderna Chapman. Nu har Chris Ofili slutat med avföringskonst och rör sig, enligt Adrian Searle i The Guardian, mot mer inåtvända, mysteriösa marker:

”What one cannot see – things in the muzzy blue-green dark, a back-story the paintings might and might not tell – becomes all the more tantalising. I fill the paintings up with my own imaginings, and sit on the floor looking into the near-dark for a long time, among paintings that refuse as much as they bewitch. In Ofili’s early work, we lost ourselves in stoned, close-focus detail. Now, we’re lost among things unseen.”

Och det är ju där man vill vara.

Är det någon som har tips på annat jag borde göra i London? Kommentarsfältet är öppet!

 

Johan Wirfält

”Middle-of-the-night sources reported that Jobs then began work on double-spacing his Keynote presentation and increasing the font size to make it appear longer.”

Eftersom världen numera drabbas av kollektiv Applefeber oftare än svensken debatterar handväskor, är det tur att The Onion finns. Sju roliga meningar här.

Johan Wirfält

Haitihjälpen!

evaedsjo

För att ingen ska missa det bara: Vår auktion Haitihjälpen, där härliga människor ger bort härliga saker som ni kan buda på och där pengarna som kommer in oavkortat går till Röda korsets Haitiinsamling, började alldeles nyss här.

Mer grejer kommer upp under dagen, men redan nu finns massor att lägga ett bud på – till exempel fotoprinten ovan, från Eva Edsjö. Eller det näst sista exet av den övermäktiga garage-dubbel-cd:n som Stefan Kragh och jag gjorde för tidningen Pop 1999.

Nu kör vi!

Johan Wirfält

Prins Charles har fått nog av kulturförflackning

princecharles

Vid årsskiftet sände ITV det sista avsnittet av The South Bank Show, ett konstprogram som blivit en institution efter mer än 30 år i brittisk television och fungerat som förebild för tvärkulturella tv-magasin som Kobra.

När ITV meddelade att kanalen skulle lägga ner programmet, såg brittiska kommentatorer det som den slutgiltiga spiken i kistan för mer avancerad kulturbevakning i tv. Där kunde debatten ha slutat – om inte prins Charles klivit in i ringen. Under The South Bank Shows årliga gala som hölls tidigare idag attackerade prins Charles nedläggningsbeslutet, och sörjde programmet i ordalag som bara en brittisk prins kan. The Guardian citerar:

”Now oblivion is not the place for the arts and I cannot say I am encouraged as mainstream television abandons such a unique and special commitment. Civilisation needs all the help it can get, more so today than ever before, but now it loses one of its greatest champions. It is a sad loss.”

En prins som tar strid för kulturen, de finns tydligen. Vad var det nu vår egen kung hävde ur sig senast han var sur i offentligheten? Att det jagas för lite varg?

Här, härligt South Bank Show-avsnitt om Steve Reich: 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Noomi Rapace: Män som hatar kvinnor är ”rätt tunn”.

noomir

För ungefär ett år sedan intervjuade jag Noomi Rapace för en tysk tidning. Hon sa så här om Män som hatar kvinnor:

”Jag kommer aldrig kunna tycka att det är en extremt bra film. Den är rätt tunn, det måste man vara ärlig och säga. Förhoppningsvis kan den bli bra i sin genre.”

Kanske borde vi också kunna ställa högre krav på det som officiellt utses till årets bästa svenska film än att den är ”bra för sin genre”?

Guldbaggejuryn måste bestämma sig för vad den egentligen ser som sin uppgift. Antingen ger den en postum bekräftelse till filmer som redan kassakossat sig igenom biograferna – eller så börjar den helt enkelt prisa intressant filmskapande. Den mellanmjölkssörja som Män som hatar kvinnor flyter runt i är sedan länge både välgödd och överbefolkad.

Själv hängde jag på Mejan ikväll. I en ateljé på Kungliga konsthögskolan premiärades Hetspriset, ett alternativt filmpris instiftat av filmaren Måns Månsson och kritikern Hynek Pallas. Alternativa filmpris är ju, tja, alternativa filmpris. Men det här behövs. Hets ska enligt Hynek Pallas hylla ”en eller flera personer som med egensinne har utmärkt sig på filmens område och satt filmen som konstform i första rummet. Prisets namn knyter förstås an till svensk filmtradition, men ska också ses som en uppmaning till pristagaren att idogt fortsätta på sin gärning – in i den svenska filmens framtid.”

Hynek, uppflugen på en fönsterkarm och med yvigt kritikerhår, meddelade att det första Hetspriset gick till falkenbergaren och filmfotografen Fredrik Wenzel – för att hans foto aldrig stannar vid formlek, ”utan utgår ifrån berättelsernas olika behov och samverkar med och lyfter fram filmernas känslor och stämningar.”

Applåder fyllde hörnrummet på Mejan, men den stämingsfulle fotografen var själv frånvarande. Enligt en brölare i publiken befann han sig i vildmarken och kände sig fri.

 

Johan Wirfält

Mona Sahlins modeval

Väsksahlin

Tesen jag lanserade tidigare i veckan, att 2010 blir det första modevalet, tycks åtminstone delvis bekräftad i och med Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Det räcker med att titta på bilden ovan – hur den skrikigt rosa tingesten så uppenbart är placerad i förgrunden – för att inse att väskan inte hamnat där av en slump. Om Mona Sahlin velat undvika skriverier hade räckt med att gömma väskan bakom soffan. Så varför ställde hon väskan där den står? Vad vinner (s) på den senaste upplagan av väskdebatten?

Som Expressens Karin Olsson skriver är handväskor för 6000 en standardaccessoar i Nacka, det Louis Vuitton-suburbia som är Mona Sahlins hemkommun. Och precis som i Stockholms innerstad finns det en uppenbar grupp för socialdemokraterna att vinna i det här området: Kvinnor i medel- och övre medelklass.

Att skylta med LV-väskan känns som ett uppenbart sätt att närma sig just den gruppen. Utan att göra anspråk på att vara valtaktikter tror jag inte att socialdemokraterna har särskilt mycket att förlora här. De väljare på riksnivå som likt Göran Greider lackar på Mona Sahlins lyxvanor lär knappast migrera högerut. Däremot är det ur ett stockholmsperspektiv en bra idé att positionera sig tydligare mot den urbana övre medelklassen. Kanske snor man några röster från alliansen, kanske snor man några från Maria Wetterstrand.

Hur som helst är det en seger för Mona Sahlin.

Johan Wirfält

Breaking news: Svensk författare hotad till livet, kulturjournalister fortsätter debattera Björn af Kleen

En författare till en av vinterns mer uppmärksammade reportageböcker hotas till livet med pistol. Personen som hotar är tidigare dömd för misshandel, och har själv vid upprepade tillfällen dessutom hävdat att han mördat sin syster i vad som är ett av modern svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade rättsfall. Systern är bevisligen mördad, men det är fadern som är dömd för mordet, brodern anses endast ha misshandlat henne innan hon dog. Polisen tar hur som helst så allvarligt på mannens hot mot författaren att den senare, tillsammans med den kollega han skrivit den uppmärksammade reportageboken med, under en period får livvaktsskydd. Ett par månader senare hålls rättegång och kort därefter, närmare bestämt i förrgår, döms mannen som hotade till två års fängelse.

Det är ett brott som ”förutom lidandet det innebär också hotar andra värden, nämligen det fria ordet”, säger kammaråklagare Leif Appelgren.

Det låter som något för landets kultursidor att frossa i. Författare hotad, koppling till uppmärksammat rättsfall, försök att tysta det fria ordet och dessutom utpressning som grädde på moset. Ändå har jag inte läst en rad om att Fadime Sahindals bror hotat Emre Güngör – som tillsammans med Nima Dervish skrivit Varför mördar man sin dotter? – till livet i vare sig DN eller SvD:s kulturdelar, eller på kultursidorna i Aftonbladet eller Expressen.

Aftonbladet skrev om Güngör och Dervishs bok igår, men nämnde såvitt jag kunde se varken att Güngör hotats på grund av den eller att förhandling kring hoten nyss hållts i rätten. Den rapportering som varit kring fallet har funnits på nyhetsplats i tidningarna, och där ganska undanskymt.

Varför, kan man fråga sig?

Jag slår in öppna dörrar nu, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Men kan åtminstone en delförklaring vara att författaren som hotades hette Emre snarare än, tja, Björn? Att platsen för hotet var Kista Galleria, inte KB på Smålandsgatan?

Jag är inte bättre än någon annan här. Jag tycker också att det är roligare att prata om kompisars Facebookfejder än om dödshot, hedersvåld och segregation. Och jag kände inte heller till att Fadime Sahindals bror dömts för hoten mot Emre Güngör förrän jag läste om rättegången igår kväll.

Men det hela är ju inte ens komplicerat. En svensk författare hotades till livet på grund av något han skrivit, polisen tog hoten på allvar.

Det borde vi också göra.

Johan Wirfält

Från östfronten något nytt?

linna1

Det här är spännande, åtminstone för dem som gillar karlar och Karelen. En kompis från norrlandskusten var i föräldrahemmet över jul, han rotade i vindsgömmorna och hittade en teckning på en timrad stuga vid en skogssjö. Landskapet såg ut som vilket som helst i inlandet kring södra Bottenviken, barrskog och björkar. Som konstverk betraktat får teckningen nog sägas vara charmigt pastoral, inte mer.

Signaturen, däremot, väckte nyfikenhet på riktigt: ”V. Linna -44″.

Man behöver inte ha läst Väinö Linna för att känna kittlingen. En av Finlands främsta författare kan ha ritat den där teckningen mitt i vad som sedan skulle bli romanen Okänd soldat.

Min kompis, som för övrigt heter Mats, skriver: ”Morfar kämpade i finska vinterkriget. Han gifte sig med mormor 1939 och teckningen fick de några år därefter. Hur är borta ur historien, morfar dog för många år sedan och mormor för snart tio år sedan tror jag det blir… Både mormor och morfar var finlandssvenskar och levde i finländska Österbotten.”

Att Vainö Linna, som skrev flitigt vid fronten i fortsättningskriget, även skulle ha tecknat under åren som följde då han utbildade andra soldater, känns ju inte särskilt långsökt. Är det någon som vet mer?

linna2

linna3

 

Johan Wirfält

Mer stil och politik: Barack Obama, Occidental College, 1980

obamalisajack4

Idag skriver jag om stil och politik på Expressen debatt – om hur kläder förstärker budskap och hur svenska politiker har lite mer än sociala nätverksstrategier att lära av Barack Obama. Jag tänkte, apropå det och bloggexklusivt, bjuda på en kalifornisk anekdot.

I somras var jag en sväng i Los Angeles, Michael Jackson hade just dött och den spektakulära likvakan på Staples Center i downtown var bara några dagar bort. Men människor jag träffade ville mest prata om Barack Obama. Framför allt handlade samtalen om hur stilig han är. Obamas hållning analyserades. Ingående middagsdiskussioner ägnades åt jämförelser mellan hans och John F Kennedys förmåga att bära upp en mörk kostym.

Nu var det inte murvlarna på LA Times politikdesk jag hängde med, mer konstfolk och en och annan American Apparel-chef. Men just därför kändes det talande: På det här sättet betraktade den hyfsat genomsnittliga, kulturellt orienterade amerikanska medelklassen sin nya president.

En dag åkte jag till ett fotogalleri i West Hollywood och tittade på utställningen Barack Obama: The Freshman. Den bestod av ett tiotal fotografier, tagna av fotostudenten Lisa Jack på collegekamraten ”Barry” Obama på Occidental College i Los Angeles 1980. Bilderna hade legat bortglömda i Lisa Jacks källare i nästan 29 år innan de publicerades av Time vintern 2008.

På fotografierna möter vi en lekfull men också självmedveten 19-åring. Barack Obama poserar för kameran i ljus skjorta, mörka jeans och en bredbrättad Panamahatt. Han drar utstuderade bloss på en cigarett. Han ler.

Framför allt en detalj är värd att notera. På bilderna från Occidental College kavlar Barack Obama upp sina skjortärmar på exakt samma sätt som skulle göra vid i princip varje kampanjmöte han höll under presidentvalet: Strax under armbågarna, till synes nonchalant men inte slarvigt.

Som stilövning talade den sitt tydliga språk: Här var en man som inte var rädd för att ta i, samtidigt tänkte han göra det med finess.

När Barack Obama gjorde entré i Vita huset följde skjortärmarna med. Tidigare Bushtjänstemän var chockade, under Dubyas tid rådde en sträng klädkod i Ovala rummet, inte ens presidenten tog av sig kavajen på kontoret. För Obama hade skjortärmarna därför ett symbolvärde. De visade att den omtalade förändringen slutligen var här.

obamalisajack

För övrigt: Då, för ganska exakt ett år sedan, skrev New York Times om liknande stilövningar hos Obamas föregångare Jimmy Carter.

”In February 1977, just a few weeks after being sworn in, President Jimmy Carter delivered a speech on energy while perched beside a roaring fire and wearing a cardigan sweater. He was delivering a message of energy conservation at a time of natural-gas shortages.

A Time Magazine report from that period quoted an unnamed Wall Street executive as saying, ‘I don’t like a President in a sweater.’”

Johan Wirfält