Vivienne Westwoods råd till arbetslösa: ”Gallerier är gratis”

vivienne

Jag är i London sedan ett halvt dygn tillbaka, modeveckan är slut och staden verkar säker igen. Innan allt var över hann dock Vivienne Westwood ställa till med en mindre skandal, rapporterar Evening Standards skvallerblogg Londoner’s Diary. I en intervju under modeveckan förklarade Westwood att London är ”det bästa stället i världen för kultur”, ett uttalande få Londonbor så klart har något att invända emot.

Det var uppföljningen som fick närvarande journalister att sätta i halsen: ”Folk är otroligt priviligierade som får bo här, särskilt de som inte har ett jobb. Tid är lyx, man kan göra så mycket. Jag vet att man inte kan göra särskilt mycket utan pengar, men gallerier är gratis.”

För någon vecka sedan meddelades att antalet arbetslösa i Storbritannien nu är över 1,6 miljoner, den högsta siffran sedan Labour kom till makten 1997. Som alla stora genier har Vivienne Westwood en sällsam känsla för timing.

Mer Londonskvaller, för övrigt, för dem som liksom jag inte kan sluta följa Piers Morgans förehavanden med visst intresse: Han har nu bett om ursäkt för att ha backat in i Gordon Browns fru Sarahs bil utanför 10 Downing Street.

 

 

Johan Wirfält

Världsmusik enligt Brian Eno – och Walt Disney

Min kompis Mats, listad som ”magiker” i telefonkatalogen, gjorde skäl för sin titel under aftonen. Han hade läst mitt bloggrop på hjälp igår, och mailade för någon timme sedan över en bild på Brian Enos karta som visar hur musik rört sig kors och tvärs över världen genom historien. Här, världsmusikskartan!

 brianenomusikkarta

Walt Disney var för övrigt inne på samma tema redan 1935. Niominutersfilmen Music Land är en sorts Romeo och Julia-historia med instrument i huvudrollerna, där en vild saxofonprins från ön Isle of Jazz förälskar sig i Land of Symphonys finstämda celloprinsessa. För att vara en Disneyfilm från 30-talet är den bara måttligt rasistisk, och på de flesta andra sätt ganska fenomenal. Efter ett krig där jazzöns storbandstromboner avfyrat brölande salvor mot symfonilandets orglar, uppstår slutligen ljuv musik – och en bro av harmoni bryggs över det Sea of Discord som tidigare skiljt saxprinsen och celloprinsessans båda öar åt.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Jag hatar också världsmusik

up-byrne

Igår handlade P3 Kultur om ”det andra Afrika”, jag och Magnus Sjögren från fenomenala skivbutiken Multi Kulti var där för att prata om musik. Vi spelade blues från Mali, soukous från Kongo och tjafsade om Vampire Weekends eventuella nykolonialism.

I teorin är jag helt för Vampire Weekend. Lika lite som jag kräver att en kongolesisk r’n'b-älskande artist som, säg, Fally Ipupa, ska anlita en amerikansk producent varje gång han får för sig att själv göra en r’n'b-låt, lika liten skyldighet tycker jag att Vampire Weekend har att ägna sig åt någon sorts musikaliskt biståndsarbete genom att åka till Kinshasa och spela in med lokala musiker bara för att de tycker det är gött med soukous och spirituella gitarrbryggor.

Sedan låter de ju, i praktiken, som fumliga treåringar när de försöker spela sebenefigurer. Men jag gillar att de inspireras och försöker.

En annan sak Magnus och jag diskuterade var ”världsmusik”. Där var vi helt överens, vi avskyr båda begreppet. Min vana trogen refererade jag till en New York Times-artikel, David Byrnes vid det här laget klassiska I Hate World Music från 1999. Det är en intelligent och bra text på så många sätt. Dels föregriper artikeln den autenticitetsdiskussion som de senaste åren förts inom västerländska rockjournalistkretsar med så där nio år. Men framför allt förklarar David Byrne väldigt tydligt varför världsmusik som begrepp är värdelöst.

Nyckelparagrafen:

In my experience, the use of the term world music is a way of dismissing artists or their music as irrelevant to one’s own life. It’s a way of relegating this ”thing” into the realm of something exotic and therefore cute, weird but safe, because exotica is beautiful but irrelevant; they are, by definition, not like us. Maybe that’s why I hate the term. It groups everything and anything that isn’t ”us” into ”them.” This grouping is a convenient way of not seeing a band or artist as a creative individual, albeit from a culture somewhat different from that seen on American television. It’s a label for anything at all that is not sung in English or anything that doesn’t fit into the Anglo-Western pop universe this year. (So Ricky Martin is allowed out of the world music ghetto — for a while, anyway. Next year, who knows? If he makes a plena record, he might have to go back to the salsa bins and the Latin mom and pop record stores.) It’s a none too subtle way of reasserting the hegemony of Western pop culture. It ghettoizes most of the world’s music. A bold and audacious move, White Man!

Så sant som det är sagt.

Förresten: David Byrnes kompis Brian Eno hatar också ”världsmusik”, men istället för att skriva en artikel om det ritade han en fin karta som visar hur musik rört sig kors och tvärs över världen genom historien. Jag har försökt googla fram den där kartan, utan framgång. Nån som har den?

 

Johan Wirfält

Rättelse: Jesper Nilsson är ingen ”Conversebärare”.

Gategate tog precis en oväntad vändning. I mitt första inlägg om Jesper Nilsson och de trakasserande civilarna vid Hornstull, skrev jag att Nilsson förutom bloggare och debattör även var ”Conversebärare”. Det sistnämnda grundade jag på filmklippet där Jesåer Nilssons skor skymtade. Jag såg en platt sneaker med plastshätta över tårna och drog slutsatsen att det var ett par klassiska Chuck Taylors från Converse.

Det var, visar det sig nu, något förhastat. Jag fick nyss ett email av Jesper Nilsson, där han förklarar att han inte alls har ett par ”luggslitna ‘hej-sommaren-2008′-converse” i klippet, utan tvärtom höstens/vinterns Tretorn Hockeyboot GT – ”fantastiska skor!”

Jag ber Jesper Nilsson så hemskt mycket om ursäkt för det inträffade. Vill också tillägga att jag förstår hans situation. Jag har själv erfarenhet av att felaktigt kopplas ihop med sneakers på internet, det är ingen skön känsla ens såhär fyra år senare. För att undvika vidare missförstånd publicerar jag nedan Jesper Nilssons email i sin helhet, tillsammans med det numera legendariska Hornstullsklippet.

Bäste Herr Wirfält!

Jag har blivit utsatt för polistrakasserier i tunnelbanan och det sista jag behöver är att bli baktalad över Internet. Jag förstår inte varför du vill mig illa eller vad jag har gjort dig. Och jag kräver att en rättelse publiceras omgående i er skvallerblaska!

Jag har INTE några luggslitna ”hej-sommaren-2008″-converse på mig i videoklippet. Jag har ett par av höstens/vinterns Tretorn Hockeyboot GT (fantastiska skor!). Jag är inte bara mån om mitt utseende utan också mina fötters hälsa och att inte bli blöt om fötterna.

Tack på förhand!

MVH Jesper Nilsson
Chefredaktör Dagens Konflikt

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Den svenska mediesnackisvärlden: En gated community

Två utmärkta texter nu på morgonen som på varsitt håll säger mycket om tillståndet i nationen vårvintern 2010: Rasmus Fleischer vidgar ytterligare diskussionen om Jesper Nilsson och polisingripandet vid Hornstullgategate – medan Jenny Damberg i På Stan ger sig ut bland nattklubbar, modebloggar och TV3-dokusåpor för att ringa in Stockholms nya it-girls.

När jag läste dem började jag tänka på ord. Båda artiklarna är uppenbarligen upphängda på lån från engelskan: Hos Rasmus Fleischer det vitsiga ”gategate” – från ”gate” för tunnelbanespärr samt ”-gate” som efter Watergate kommit att känneteckna härvor i största allmänhet; hos Jenny Damberg ”it-girls”, traditionellt ordet för tjejer som har det odefinierbara ”det”, men som mer och mer kommit att beteckna tjejer som är kända för att vara kända.

Rasmus Fleischers ”gategate” kan ses som en drift med något som det senaste året blivit allt vanligare i svenska mediekretsar, nämligen att förse lite vad som helst som blir så kallade snackisar med ett ”gate”-suffix. Tänk ”Brunsåsgate”, ”Leopoldgate” – eller varför inte den moderna klassikern ”Plädöbömömöh-gate”.

Det intressanta är hur den här vanan uppstått. Jag tror nämligen att det handlar om något djupare än svenskens allmänna förkärlek för anglicismer. Det finns ju fullt godtagbara svenska synonymer till ”gate” – ”härva”, som jag skrev ovan till exempel, eller det gamla hederliga ”affär”.

Men smaka på de orden, känns de inte för stora? Som en antydan om att här, någonstans inte särskilt långt in i skumrasket, ligger en justitieminister begraven och köper sex av prostituerade. Eller kanske en regeringstjänsteman, eventuellt homo, som smugglar in avlyssningsutrustning i landet för olaglig övervakning av etnisk minoritet.

Alltså drar man till med ett ”gate”, ett engelskt lånord som precis som alla andra engelska lånord automatiskt gör det man talar om lite mindre allvarligt. Formuleringen sänker förväntningarna, det blir en signal om att det man pratar om inte nödvändigtvis är en fråga om medborgerlig frihet eller rikets säkerhet.

Den här mediejargongen föder en sorts ansvarslöshet, insåg jag när jag gick och filosoferade på St Eriksbron för en halvtimme sedan. För när jag, hmm, gateifierar ett ämne visar jag ju genom mitt ordval att det jag pratar om egentligen inte är särskilt viktigt. Kanske känner jag i bakhuvudet att den frenesi med vilken jag ger mig in i diskussioner om rätten att citera Facebookkonversationer på kultursidor ganska snart riskerar att tippa över i det löjliga. Kanske vill jag bara ha ryggen fri.

Hur som helst har jag valt den säkra vägen. Lånordets väg.

Jag slipper ansvaret. Och säger i slutänden bara följande: Jag lägger mycket energi på att prata om något som alla andra människor i mediebranschen också lägger mycket energi på att prata om.
 

Johan Wirfält

Raffe gör logga större än stjärnbaneret, upprör patrioter. Igen.

laurenolympicsx-large

New York Post rapporterar att amerikanska ”patrioter” – organisationen Daughters of the American Revolution, 165 000 medlemmar och med kontroll över styrelserna i de flesta av landets exklusiva country clubs – är förbannade på Ralph Lauren. Anledningen?

Bristande respekt mot stjärnbaneret under OS-invigningen. När den amerikanska truppen marscherade in i Vancouver var det inte så mycket en manifestation av amerikansk styrka och enighet, som av varumärket Polo. Raffes polospelare satt på alla amerikanska jackor, till vänster på bröstet ovanför hjärtat. De amerikanska flaggorna skymtades däremot bara på OS-truppens mössor. Efter OS-invigningen hotar medlemmar i Daughters of the American Revolution att bojkotta Ralph Lauren och slänga ut Polo från sina country club-butiker.

Ann Coulter, patriot och dessutom vän av fria marknader, tycker enligt NY Post att DAR har gått för långt: ”Vill ni ha idrottare utan loggor på dräkterna får ni, inte Polo, sponsra dem. Sånt är livet.”

Till saken hör att det är inte är första gången amerikaner upprörs av storleken på Ralph Lauren-loggan i amerikanska OS-sammanhang. Efter invigningen av sommar-OS i Peking för två år sedan tjafsades det om samma sak, och Ralph Lauren-kostymerna dömdes ut för att de ”gjorde idrottsmännen till oavlönade reklamskyltar för Poloponnyn.”

Modebråk är lite som mode generellt: De upprepar sig.

 

Johan Wirfält

Blank höst/vinter 2010

blankaw10

Det här blev man ju glad av: Sesse Lind fotograferar Blanks lookbook för höst/vinter 2010, Ellen af Geijerstam och Sascha Enqvist stylar medan den dynamiska duon Sandberg & Timonen inte helt oväntat står för form och idé. Resultatet är, föreställer jag mig, som om Guy Bourdin tvingats plåta en monokrom Julian Cope till omslaget på tidningen Wires novembernummer 2009.

Eller något åt det hållet.

Johan Wirfält

Kopister här som där

Via Olle Lidbom läser jag om senaste plagiatskandalen hos New York Times. En av tidningens reportrar har ertappats med att lyfta hela passager ur Wall Street Journal utan hänvisning. Han har dessutom gjort det flera gånger. Förklaringen kan rimligtvis bara vara att NYT-reportern blev så chockad över att inte ha blivt upptäckt i samma sekund som texten las ut att han fortsatte av bara farten.

Hos Svante Weyler läser jag sedan om hur tyska litterära underbarnet Helene Hegemann ertappats med att lyfta hela passager ur en roman av okänd författarpseudonym på ett litet tyskt förlag. Här blir det roligare. Helene Hegemann erkänner allt, och menar dessutom att problemet i själva verket är de kritiker som tidigare hyllat hennes roman men som nu backar från den – istället borde de lära sig att leva med den remixkultur som är självklar för dagens 17-åringar..

”Jag hyr bara i andra hand i min egen hjärna”, säger den unga författarstjärnan, enligt Svante Weyler.

Med detta i bakhuvudet blir New York Times-reporterns plagierande, som bland annat skedde på tidningens Deal Book-blogg, än mer obegripligt. Scoopsuget må vara fortsatt stort även hos unga reportrar. Men här handlade det om en enkel källhänvisning, vem mörkar sådant när det räcker med en länk?

Men, det är klart, reportern kanske var äldre än 17.

Johan Wirfält

I trygghetsnarkomanernas land

kontiki

Det kan vara bra med perspektiv ibland. För att få sådana på ett par ständiga trätoämnen vid Vasastans middagsbord –  svenskens sjukfrånvaro och överdrivna trygghetstörst – räcker det med att ta Ryanair-flyget till Oslo. Jag gjorde det igår, ska tillsammans med Björn af Kleen se Nationalteaterns uppsättning av Fanny och Alexander och träffa regissören Kjetil Bang-Hansen, och tänkte dela med mig av ett par korta observationer på vägen.

Sverige har som ni kanske hört blivit ett slagträ i den norska sjukförsäkringsdebatten, eftersom Norges totala sjukfrånvaro numera är dubbelt så hög som Sveriges. Det finns förstås olika sätt att räkna vilket komplicerar jämförelsen, men faktum tycks kvarstå: Norrmän är hemma från jobbet oftare än svenskar.

Det här har utlöst en diskussion om arbetsmoral i Norge, även här förutsätts att folk är ”sjuka” när de är sjuka. Men framför allt, berättade journalisten och författaren Aslak Nore när vi igår kväll tog en öl på Oslokrogen Olympen, är det kanske ett slag mot den nationella självbilden. De senaste hundra åren har ju norrmän ganska effektivt odlat myten om sig själva som handlingskraftiga äventyrare, ständigt på väg att segla jorden runt på balsaflottar eller hugga sig genom Kongos djungler med avlagda telemarkskidor. Detta att jämföra med de bortklemade svenskarna, som ägnar dagarna åt att tjafsa om kvinnofrågor och olivoljors placering på Fernandoskalan.

Men nu håller bilden alltså på att förändras. Den så kallade svenska invasionen i Oslo är ett exempel. Norrmän vill inte ha serviceyrken längre, det är sådant som svenskar kan syssla med. Mycket riktigt: På Olympen, för övrigt en Oslos motsvarighet till Pelikan, var ”bara tre av tio” svenskar enligt en servitris.

Detta var tydligen en uppseendeväckande låg andel.

Även när det gäller det berömda svenska säkerhetstänkandet har norrmännen tagit över stafettpinnen, och verkar nu vara på väg att spurta förbi oss på upploppet. När jag klev på bussen från Ryggeflygplatsen in till Oslo centrum igår, fanns en skylt vid hållplatsen: ”Passagerare till Oslo, lägg ert bagage på bussens högra sida. Passagerare till MOss, lägg ert bagage på bussens vänstra sida. Observera att detta är för er egen säkerhet.”

Skylten vill antyda att bagagepackningen inte är en praktisk fråga. Istället för att handla om att det är enklare om alla som ska av på samma ställe också lägger sitt bagage i samma lucka, formulerades den alltså som en säkerhetsföreskrift. Som om bussen skulle hamna i obalans och lättare volta på motorvägen in mot Oslo om inte Mosspassagerarna höll sitt bagage på väster sida. En liknande lapp fanns vid hotellfrukosten i morse: ”För din egen säkerhet, bär med dig alla tillhörigheter från bordet.” Vad händer annars, frågar man sig. Brinner buffén upp? Rasar receptionen? Att någon eventuellt kunde stjäla min plånbok eller städa undan min tröja förstår jag, men det har ju knappast med min personliga säkerhet att göra.

Jag vet, jag märker ord. Men det är intressant att fundera på vad formuleringarna säger om det allmänna tillståndet i Oslos innerstad. Det inskärps att det här är ett ”säkert” ställe. En plats för dem som törstar efter trygghet.

Johan Wirfält

Sveriges Rodney King: En bloggande hipster i Hornstull

polishornstull

Gårdagens trending topic hos svenska twittrare är förstås poliserna vid Hornstulls t-bana. Nyheter 24 har hela storyn om ni missat den, men kortfattat handlar det alltså om två civilklädda poliser som när de gripit ett par ungdomar fotograferats och filmas av debattören, bloggaren och tillika det Converseprydda Tretorn Hockeyboot GT-popsnöret Jesper Nilsson. Då, i en ganska märklig vändning, väljer poliserna att istället fokusera på detta. De anklagar aggressivt Nilsson för ofredande, de frågar om han är hög och hotar honom sedan – antingen raderar han bilderna och filmen från sin iPhone, eller tar de med sig honom till närmaste polisstation för ett drogtest. Jesper Nilsson raderar bilder och film, men eftersom han förutom debattör, bloggare och Conversebärare Tretorn Hockeyboot GT-bärare även är en självutnämnd datanörd lyckas han senare hämta fram både bilder och film ur sin hackade iPhone.

Bilderna, filmen, historien – allt publicerade han i förrgår på sin blogg, och så var flashbackdiskussionerna och twittertsunamin igång. Idag toppar Jesper Nilssons inlägg Knuff, och filmen har nästan 60 000 visningar på Youtube.

Få saker är så äckliga som poliser som utnyttjar sina yrkesprivilegier till att trakassera människor. Men på ett medieplan säger incidenten samtidigt något rätt roligt om Sverige. När vi 2010 får en motsvarighet till Rodney King, då är det inte fyra uniformerade bärsärkar som går loss på en stackars fortkörande alkoholist – utan två luffiga civilare som får smaka på den nya medieverkligheten av en bloggande hipster i Hornstull.

RÄTTELSE: Jesper Nilsson påpekar att hans skor är från Tretorn, inte Converse. Se vidare min ursäkt här.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält