Johan Wirfält

Den globala anglofilin räddar Tony Blair

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

I fredags kväll slumrade jag på en soffa i Bethnal Green, någon brittisk filmkanal visade Top Gun och så jag tittade och så jag göttade mig.

Som liten palt som ännu inte riktigt ville inse att han hade för dålig syn för att någonsin kunna bli flygare älskade jag den här filmen. Idag är Top Gun förstås obetalbar i all sin sena 80-talsmaskulinitet. Kanske allra mest så den scen där Tom Cruise, Val Kilmer och deras andrapiloter Goose och Slider spelar beachvolleyboll. De har inoljade, muskelflexande överkroppar, tighta Levi’s och pilotbågar – Val Kilmer dessutom en hög, gravt överblonderad crewcut. Männen på volleybollplanen gör obligatoriska high fives efter vunna bollar, soundtrack är Kenny Loggins Playing with the boys.

Efter matchen åker Tom Cruise hem på date till sin flyglärare Kelly McGillis, han är försenad, hon tycker det är okej för de har en uttalad regel i sitt förbjudna och spännande lärare-elev-förhållande: ”No apologies”.

Det, lär vi oss i Top Gun, är även vad som bygger framgång. Tom Cruises karaktär Maverick lever hela sitt liv så, han följer inte order utan kör bara på, ibland riskerar han både sitt eget och andras liv men han gör det med hjärta och han gör det framför allt med hjärtat på rätt ställe så i slutänden är det okej.

Maverick är en av de tydligaste metaforer Hollywood producerat för Amerika som tuggummituggande, solbränd världspolis.

”No apologies”, sa han och USA höll med honom. ”No apologies” var som bekant även det sammanfattade intrycket av Tony Blair när han förhördes om Irakkriget i fredags.

Chilcotundersökningen om Irak har pågått sedan november. Ju närmare utfrågningen av Blair har kommit, desto mer överväldigande har den brittiska opinion blivit som kräver en ursäkt för att han som premiärminister ledde landet i krig på felaktiga grunder. Istället, sa Blair i fredags, accepterade han ansvar, men kände ”ingen ånger för att ha avsatt Saddam Hussein”. Han häcklades från läktaren, demonstranter buade på gatan utanför. Men känslan i London i helgen var ändå att han på något märkligt sätt lyckats behålla värdigheten.

Jag tror att det beror på Top Gun. Eler rättare sagt: Det beror på att britterna aldrig gjort en film som Top Gun. I den större berättelsen om Irakkriget – den där tuggummituggande, solbrända människor flyger högt över världen och spränger saker med förfalskade underrättelsedokument i bakfickan – passar Tony Blairs verserade persona inte in. Han är ju britt, och i vårt kollektiva popkulturella världsmedvetande representerar britterna något helt annat än Amerika.

Om USA är Maverick så är England Harry Potter.

Det finns en idé om brittisk rättfärdighet inbäddad i allt det där som förklarar hur Blair kan vara så djupt föraktad på hemmaplan, och samtidigt ha ett tillräckligt gott rykte internationellt för att, till exempel, Louis Vuitton ska se honom som en bra representant för sitt varumärke. Trots att Tony Blair visar lika lite Irakånger som George W Bush uppfattas hans beslut att gå i krig som mindre huvudlöst än hans amerikanske väns. Bomba 100 000 oskyldiga irakier? Inte en Hogwartspojke.

Den globala anglofilin är en mäktig kraft.

tonyblairung