Promotion

Sanningen om JC-rocken på Papercut ikväll

Har ni övernattat på något av Nordens alla designhotell – och det har ni väl, det finns ju inte så mycket annat än designhotell i Norden dessa dagar – är sannolikheten stor att ni lyssnat på Jakob Lusensky. Som VD för kommunikationsbyrån Heartbeats International och en av männen bakom skivbolaget DNM, är han nämligen ansvarig för att soundtracket i de flesta skandinaviska hotellobbyer numera kommer från Hird, Plej, Luomo och annan finstämd, kylig och allmänt nordiskt vacker musik som fyller samlingsskivorna Nordic Lounge.

Jakob Lusensky är alltså något av en pionjär inom musikbranding. Om detta har han konsultat och föreläst över hela världen, nu senast på SXSW. I dag släpps dessutom boken Sounds like branding, där Jakob Lusensky går till botten med ”hur varumärken blev de nya skivbolagen – och konsumenter blev till fans”.

Papercut kl 18.30 pratar Jakob och jag om samspelet mellan musik och varumärkesbyggande – och hur ett band som säljer sina låtar till modereklam bör bete sig för att undvika att göra en The Sounds och bli stämplade som JC-rockare.

Hoppas vi ses!

Johan Wirfält

This is Head: Mix och snack

This is head är ett trevligt band från Malmö. I förra veckan släppte de en debutskiva fylld av fina, Rasmus Häggska gitarrfigurer och krautiga syntmattor som jag gillar mycket. För att peppa lite extra kring denna händelse bad jag dem plocka ihop en bunt favoritlåtar åt Rodeo, lyssna via Let’s mix.

Dessutom bytte jag några ord med This is Heads sångare, gitarrist och, misstänker jag, formgivare Henric Claesson – läs snacket här!

Johan Wirfält

Thom Browne och Supreme gör papperslapp tillsammans, syr fast på skjorta

Den för Thom Brown så typiska etiketten – enda yttre tecknet på att skjortan man bär kostar typ 2000 spänn – börjar tillsammans med plaggen den sitter på säljas via Supremes onlinebutik nu på onsdag – allt enligt SlamHype.

Det är förstås veckans modenyhet för medvetna män runt de 30. Ser fram emot invektivstinn uppföljning från aggressiva bloggarna på Highbrow (sic).

Johan Wirfält

Jag säger för övrigt som Christopher Sander:

”Missa INTE! Gustaf Ejstes, Fattaru-Mackans Basutbudet och Alfred Matshela i Kyrkan ikväll! Kl 19:45-21. GRATIS! Välkommen.”

Ses där om en timme.

Johan Wirfält

Nej Martin Aagård, nätets vakthundar får inte rättsstaten att haverera

I dagens Aftonblad skriver Martin Aagård om de internetbaserade medborgargarden som tipsade FBI om Colleen La Rose och dödshoten mot Lars Vilks. I artikeln mailintervjuas ”Rusty Shackleford” som driver The Jawa Report, en amerikansk blogg som i sin tur inspirerat Smackdown Corps – ett gäng glada patrioter med lite för mycket surftid till sitt förfogande, som under slagordet ”countering the cyber-jihad one video at a time” föresatt sig att rensa nätet från islamistiska videor.

Rusty har en lite svartvit världssyn, han tycker att alla som sprider internetpropaganda för Al-Qaidas räkning borde åtalas för terrorism. Därför bussade han myndigheterna på Jihad Jane trots att han egentligen inte trodde att hon var särskilt farlig, förklarar han i Aftonbladet. Det tycker Martin Aagård är ett problem. Ensamma fånar som liksom Colleen La Rose söker uppmärksamhet är övervakningssamhällets första offer, skriver han, och avslutar artikeln:

Att internets anonyma medborgargarden gjort säkerhetspolisen beroende av dem är inte bara en risk för rättssäkerheten. Det är ett totalt haveri för rättsstaten att självutnämnda antiterror-mullors internetpolis utövar sin klanrättvisa i samarbete med de som ska garantera vår säkerhet.

Rusty Shackleton och Smackdown Corps är stollar, det är Martin Aagård och jag helt överens om. Men dessutom verkar Aagård alltså mena att FBI i och med att de läser mail från stollarna lagt ut sin spaningsverksamhet på entrepenad till grupper på den amerikanska högerkanten – lite på samma sätt som Xe (före detta Blackwater) och andra tagit över mycket av den amerikanska militärens uppgifter i Bagdad.

Men vad det egentligen handlar om är ju bara klassiskt underrättelsearbete, nämligen att följa upp tips från allmänheten. Utan att veta om Colleen La Rose faktiskt tänkt eller lyckats genomföra sina påstådda mordplaner, tycker jag det är bra att FBI plockade in henne för att kolla hur det låg till. Det är inte konstigare än att svenska polisen efter tips från allmänheten griper dumpade chalmerister som hotar att skjuta sönder KTH.

För att allmänheten just i Jihad Jane-fallet har en uppenbar redneck-agenda kan knappast vara ett principiellt problem?

Det är inte heller som om det saknas exempel där mer liberala nätgrupper fått FBI agera på andra sätt. Det är ju det som är det fina med internet, det finns plats för både jihadister, högerspöken och mer sansade människor i mitten. Och oavsett vilken grupp man tillhör är det bästa sättet att slippa påknackning från FBI fortfarande att inte mordhota folk via YouTube.

Sedan hoppas jag förstås som Martin Aagård att Colleen La Rose får en rättvis och balanserad rättegång. Lars Vilks borde, om han vill driva sitt pågående projekt till sin spets, resa dit själv och slänga ihop lite snabba porträtt från rättssalen.

Känns som om hans hafsighet kan passa i sammanhanget.

Johan Wirfält

Stoppa pressarna: Fally Ipupa till Gubbängen!

Man får aldrig glömma att kolla bloggenAfro Viking, en väldigt sympatisk site om modern musik från central- och västafrika. Gör man det kan man nämligen missa sensationella nyheter, som den här: Fally Ipupa kommer till Sverige!

Eller, rättare sagt: Fally Ipupa och hans 25 dansare och musiker kommer till Gubbängsskolan!

Man har ju varit på en del udda ställen för att se konserter med artister som ligger utanför de stora arrangörskonglomeraten. Men Fally Ipupa med soukousband på en skola i Gubbängen? Det är ungefär som om Jay-Z skulle komma till Borlänge.

Fally är en av de största stjärnorna i Kongos nya generation musiker, ”den femte”. När jag var i Kinshasa i vintras dundrade hans r’n’b-hit Chaise Electrique från brusiga högtalare på varannat gathörn, och i början av januari fick han ett utsålt Zenith i Paris att gå bananas. Nu spelar Fally alltså i en Stockholmsaula, på långfredagen dessutom.

Skolka inte – eventuellt läxförhör hålls på påskdagen.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Ytterligare ett vårtecken: Typ historiens bästa hip hop-låt!

Jag zommade precis ut till Souls of Mischiefs ’93 Till Infinity på Youtube. Det är inte bara det enskilt finaste stycke rap som spelades in under 90-talet – att jag tittar på videon brukar också vara ett säkert tecken på att jag börjat tänka på sommaren: Skogspromenader, en strand, fleecetröjor och för stora jeans.

Och då måste det ju vara vår, eller hur?

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Metro: Varning för solen

Jag läser om vårdepressioner i Metro. Nu när solen är här igen, snön börjat smälta och man, om det vill sig väl, kan ge sig ut på söndagspromenader utan att förfrysa lilltårna alternativt halka och bryta lårbenshalsen alternativt krossas av fallande istappar, kommer 400 000 svenskar drabbas av depression. Ytterligare 1,5 miljoner av trötthet.

”De deprimerade får diagnosen SAD, seasonal affective disorder”, meddelar Torbjörn Åkerstedt vid Stressforksningsinstitutet på Stockholms universitet, och förklarar att ljuset orsakar depression eftersom kroppen inte hunnit ställa om sig från vintermörkret.

SAD är en väldokumenterad sjuka som drabbar 3-4% av befolkningen, främst under årets mörka månader. Men när Metro bestämmer sig för att sjukförklara 400 000 människor – som alltså är den totala mängd svenskar som lider av SAD, återigen främst under höst och vinter – på grund av vårsolen, ligger det istället nära till hands att gå helt David Eberhard. Finns det, måste man ju som Metroläsare undra när den tidigare vännen våren visat sig vara en sådan ulv i fårakläder, någonting de medborgare som av outgrundlig anledning inte redan sitter hemma och karvar upp handlederna har kvar att bli deprimerade för?

En sak kanske: Att de inte är deprimerade.

Lyckodepression är en hittills ganska okänd diagnos, men med potential att bli en ny folksjukdom. Den drabbar kvinna som man, gammal som ung, med en sak gemensamt: De är glada, välmående och psykiskt balanserade människor. Som sådana angrips de, plötsligt en dag, av insikten att de i Sverige 2010 inte längre har någonting gemensamt med någon annan överhuvudtaget.

Metroredaktionen, det här kan bli sommarens grej.

För att förtydliga: Jag menar absolut inte att raljera över dem som är diagnosticerade med SAD. Jag blir bara lite trött av hur statistik används godtyckligt för att få till braskande nyhetsvinklar. Det blir så lätt att driva med den uppblåsta medieversionen av en åkomma istället för att ta den på allvar.

Johan Wirfält

Lars Vilks: ”Det finns inte så många muslimer där jag bor.”

För någon timme sedan var jag i Gomorron Sverige för att, apropå det nyläckta moderatdokument som uppmanar partiets företrädare att ”klä sig som folk”, filosofera lite kring stil inom politiken. Vi hann inte med så mycket, Lars Vilks skulle nämligen framträda i morgonsoffan.

Jag pratade med honom i kafferummet före sändningen. ”Vissa historier har alla ingredienser, de är som en James Bond-film”, sa han. ”När Jihad-Jane kom in i bilden blev det här en sådan”.

Lars Vilks verkade ta det hela med ro, han berättade att han är i Stockholm själv och inte har pratat med Säpo sedan en patrull kom till hans hus i förrgår. Mobilen lämnade han hemma i Skåne. Han oroar sig inte särskilt mycket här, han springer ändå runt mellan redaktionerna hela tiden och det blir svårt både för ensamma galningar och organiserade terrorceller att få tag på honom under tiden. Frågan, sa han, är vad som händer om ett par veckor när uppståndelsen lagt sig?

I en intervju med Peter Kadhammar i dagens Aftonbladet diskuterar Lars Vilks integration: ”Misstaget är att man proklamerat det mångkulturella samhället. Kan man integrera muslimer på ett bra sätt? Man har ingen idé om hur man ska integrera dem. Det kan uppfattas som om det är för många muslimer eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem.”

Kan tyckas lite motsägelsefullt. Vilks har med sin Muhammedhund provocerat muslimer världen över, men de muslimska företrädare i Sverige som uttalat sig om teckningen har försvarat hans rätt att rita den. Ändå verkar Lars Vilks se muslimer som ett kollektiv, svårintegrerat. Jag frågade honom om han har några muslimska vänner eller bekanta.

”Nej. Jag bor norr om Höganäs, det finns inte så många av dem där jag bor.”

(Foto: Ulf Höjer, Aftonbladet)

Johan Wirfält