Yeasayer: Bäst när de skäms

Om någon hade velat sammanfatta begreppet ”Williamsburghipster” och skicka det världen runt i form av ett popband hade de inte kunnat göra ett bättre jobb än det Yeasayer som uppträdde på Debaser i förrgår. Alla delar av den smältdegel – musikalisk, stilmässig, etnisk – som är nordvästra Brooklyn fanns representerade på scenen: Eurodiscoljud, blinkande neonskyltar som hämtade ur någon American Apparel-butik, en slagverkare som såg ut som Steve Urkel.

Jag hade inte blivit förvånad om bandet gjort entré till extranumret på varsin fixed gear-cykel.

Det är nu inte så dumt som det låter. Yeasayers vilja att ta ”a lot of stuff that was uncool and trying to make it cool”, som de talar om här, är en utmärkt programförklaring i en musikvärld där de flesta nya band inte verkar ha större ambitioner än att göra lite skönt tillbakablickande folkrock.

Men i praktiken, som liveupplevelse, känns det lite som om Yeasayer har samma problem som hipsterkulturen i stort: En rädsla för att vara omodern som föder ett par knasiga infall för mycket. Det är, som Nils Hansson skrev apropå konserten i DN idag, ”musik som vill lite för mycket, och som fyller på med så många detaljer och extraidéer att det musikaliska blodomloppet sätts igen.”

Med det sagt vill jag inskärpa följande: När Yeasayer fokuserar är de bra – och när de är bra är de fasen fantastiska.

2080, från första albumet All hour cymbals, är med sina janglegitarrer och cherokee-tjut ett av de finare stycken musik som det sena 00-talets amerikanska indiescen producerat. Och på Madder Red, bästa spåret på Odd blood, faller alla spretande influenser på plats – p-funkbas, psykiga gitarrer, Blurkörer, ett massivt dansbeat. Dessutom är det en fenomenal gestaltning av den där skammen som av någon anledning alltid hittar in i ett förhållande:

Never gave a thought to an honorable living
Always had sense enough to lie
It’s getting hard to keep pretending I’m worth your time

Because lately I’ve wronged you
And not been on your side, love
Maybe I have been dumb
Please don’t ask me why

Mer sånt och jag lovar att aldrig nämna Yeasayer och fixed gear-cyklar i samma stycke igen.

Johan Wirfält

Tre punkter för att vinna nätvalet

Som bekant är det valår även i Storbritannien, och precis som här hemma ställs den självklara frågan: Hur stort inflytande kommer de sociala medierna ha? Blir det till och med, vilket BBC:s Radio 5-ankare Richard Bacon frågade en panel med politiska pundits i sitt program i måndags, ”det första Twitter-valet?”.

Återhållna hånskratt följde, enligt brittiske journalisten James Crabtree i en artikel i Financial Times idag. Crabtrees text har relevans även för svenska kampanjstrateger. För den som inte orkar registrera sig på FT.com följer en kort sammanfattning här.

Frågan om ”Twitter-valet”, skriver Crabtree, låter löjlig för att den är det. Twitter påverkar politiken främst för att det är ett sätt för journalister att dela information med varandra. Det gör det inte betydelselöst, men däremot marginellt. Att det kommande brittiska valet till stor del kommer avgöras via nätet råder det däremot ingen tvekan om, menar Crabtree. Men istället handlar det om sådant som inte syns utåt.

1. Optimering mot sökmotorer – när Labours arbetsmarknadsminister James Purnell avgick förra året, köpte de konservativa genast sökordet ”James Purnell” hos Google, och alla som googlade honom de kommande dagarna såg alltså en annons för Tories.

2. E-mailregister och telefonlistor. Det är ett oglamoröst men beprövat sätt att väcka väljarbasen.

3. Databaser, det mest betydelsefulla. Både Labour och Tories använder olika verktyg för att filtrera ut data ur Mosaic, en av de största konsumentdatabaserna i världen – och kanske en inspiration för FlashForwards manusförfattare? Kombinerat med opinionsundersökningar kan partierna sedan sikta in kampanjandet på mer exakt definierade väljargrupper.

Mosaic finns i Sverige också. Någon som vet hur alliansen och de rödgröna använder det eller liknande system för konsumentsegmentering? Jag får kolla med den rödgröne ikväll.

Johan Wirfält

En liten bit på vägen mot mindre blod i mobilen

En av dagens potentiellt viktigaste nyheter kom nyss från nyhetsbyrån IPS: Global Witness, en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter och slut på exploatering av naturtillgångar i tredje världen, uppmanar EU att förbjuda införsel av konfliktmineraler från Kongo. En lagstiftning motsvarande den Global Witness vill att EU ska införa övervägs just nu i USA och kommer, om den röstas igenom av senaten, innebära att företag som använder coltankomponenter i sina produkter måste redovisa coltanets ursprungsland.

Så varför är det här viktigt? 80% av jordens coltantillgångar finns i Kongo, och kontrollen över coltanutvinningen är en av grunderna till den konflikt i östra Kongo som till dags dato skördat långt över fem miljoner dödsoffer. Efter att coltanet illegalt exporterats från Kongo och raffinerats i asiatiska fabriker används det till kondensatorer i nästan alla elektroniska produkter – till exempel din mobiltelefon.

Ett förbud mot konfliktcoltan kommer antagligen drabba befolkningen i östra Kongo – minskar den illegala exporten kommer ju gruvor att stängas och arbete försvinna. Men i ett större perspektiv är långsiktigt hållbar, laglig och kontrollerad utvinning enda vägen att gå och få slut på konflikten i Kongo.

Frågan om konfliktmineral får allt mer utrymme i medierna, och börjar även sätta avtryck i populärkulturen. Danske regissören Franck Piasecki Poulsen arbetar just nu med filmen Blood in the Mobile, en aktivistdokumentär som har premiär någon gång höst – när jag pratade med honom för ett par månader sedan höll han plå att planera en resa till Barcelonas Mobile World Congress för att, smått Michael Moore-mässigt, konfrontera mobilindustrins chefer om coltananvändningen i mobiltelefoner. Får Blood in the Mobile det genomslag Franck Piasecki Poulsen hoppas på kommer Brad Pitt och Angelina Jolie boka kampanjresa till Kivuprovinsen i Kongo senast sommaren 2011.

Trailer här:

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Vilken låt är det?

Jag sitter och plitar i en artikel där jag resonerar en del om Spike Jonze Till vildingarnas land, och när man gör sådant händer det ju att man trillar in på Jonze gamla skatefilmer. Så jag tittade på det här YouTube-klippet, från genredefinierande filmen Video Days, där Mark Gonzales skejtar runt i Los Angeles. I originalfilmen har de här scenerna en John Coltrane-låt som soundtrack, men i YouTube-klippet nedan har någon – antagligen uppladdaren – ersatt Coltrane med ett nio minuter långt, djupt progressivt instrumentalstycke lett av en fullkomligt episk gitarronanist.

Det är fantastisk musik, och jag har inte en aning om vad det är. Någon som vet? Andres? Nisse Hansson?

UPPDATERAT: Axel Björklund visste! Det är Dixie Witch – ”100% Texas Motor Rock!!!” med låten Last Call. Tack Axl.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Hör upp, The Wire-fundamentalister: Avon Barksdale om hur det ”egentligen” var

Igår kväll sprang jag in i Joe Queenan, amerikansk författare och journalist som är på sverigebesök för att intervjua deckarförfattare för en kommande radioserie på BBC. Han hade nyss träffat Jens Lapidus (som hellre diskuterade James Ellroy än Stieg Larsson), nu var det sittning på Djuret i Gamla stan.

Queenan är från Philadelphia, han kan sin amerikanska östkust och vi – mest han – pratade, kanske inte helt oväntat givet deckarsammanhanget, en del om The Wire och Baltimore. Queenan filosoferade om vita människor som lämnar staden så fort de gått ut high school, förklarade att han brukade varna folk som åker dit på jobbresor för att lämna hotellet efter mörkrets inbrott och menade att Baltimore i största allmänhet var bortom räddning – ”ett Philadelphia utan hopp, alla politiker är genomkorrupta, The Wire visar precis hur det är.”

Det lät lite pessimistiskt. När jag var i Baltimore för ett par år sedan talade både taxichaufförer och butiksägare på stans nedgångna West Side om att saker gick åt rätt håll – men å andra sidan tog jag tåget tillbaka till New York samtidigt som mörkret föll över de fallfärdiga husen bredvid järnvägen.

Hur som helst, att ”The Wire visar precis hur det är” har ju blivit en standardfras bland både amerikanska och svenska östkustjournalister. Vi tror på det vi ser i David Simons serie. Därför känns det bara logiskt att det i The Wires kölvatten uppstått en hel liten medieindustri som gräver ner sig i precis hur det egentligen är, de förmodat verkliga berättelserna bakom det verklighetsbaserade dramat. Det har kommit böcker, fler böcker och nu, alldeles nyss, en dokumentärfilm: Unwired – The Avon Barksdale Story.

Dokumentären handlar om Nathan Avon ”Bodie” Barksdale, före detta langare, eventuellt dråpare och – vilket hans namn inte särskilt subtilt skvallrar om – en av de kriminella David Simon stötte på som reporter på Baltimore Sun i slutet av 80-talet och sedermera använde som förebild för en av den moderna tv-historiens mest minnesvärda gangsters: Avon Barksdale.

Nu traskar Barksdale runt höghusgårdarna med Wood Harris som spelade Avon i tv-serien och pratar alltså om hur det egentligen var. Jag har inte sett The Avon Barksdale Story än – om någon gjort det, vad tycker ni? – men av trailern att döma är det mer sensationalistisk Cops-estetik än den ”dickenska” dramaturgi som The Wire blivit känd för.

Ingen är väl förvånad. Men som The Wire-fundamentalist måste man antagligen kolla ändå.

YouTube Preview Image

För de verkliga överkursarna finns det förresten ett roligt sidospår här: Har Nathan Barksdale hittat på att han heter ”Avon” i andranamn för att kunna hävda att David Simon använt mer av honom i serien än vad som faktiskt är sant? Simons kommentar till den här Baltimore City Paper-artikeln antyder det.

Johan Wirfält