”Jag älskar era butiker. De ser ut som futuristiska svenska sjukhus”

Dagens twittervänligaste: Jon Stewarts åtta magiska minuter om Gizmodorazzian och det nya, ondskefulla Apple.

Citat:

”It wasn’t supposed to be this way. Microsoft was supposed to be the evil one, but now you guys are busting down doors in Palo Alto while Commandant Gates is ridding the world of mosquitoes.”

Se hela klippet här.

Johan Wirfält
Promotion

En illa vald plats för ett frieri

Jag är på Capri, hälsar på en vän som sitter på San Michele och plitar på filmmanus. På förmiddagarna går vi Feniciska trappan, 777 trappsteg, som vindlar från Axel Munthes villa ner mot Carpi stad. Strax innan första avsatsen står en bänk, standardiserad stadsparkstyp i grönmålat järn. Precis här, påstår lokalbefolkningen, gick Jonas Bergström ner på knä och friade till Madeleine Bernadotte i juni förra året.

I förrgår vandrade vi vidare, och besökte under dagen Villa Lysis. Här idkade den franske baronen Jacques Adelswärd-Fersen, avlägset släkt med Axel von Fersen, skörlevnad under tidigt 1900-tal. Inspirerad av Roms kejsar Tiberius och dennes omtalade orgier, förförde Adelswärd-Fersen bygdens unga pojkar och iscensatte avancerade erotiska skådespel med sin assistent och älskare Nino i huvudrollen. Skandal följde, adelsmannen gick bort i en dimma av champagne och kokain.

Tillbaka på San Michele läste vi att prinsessan Madeleine och Jonas Bergström brutit förlovningen. Givet platsen herr Bergström valde för sitt ursprungliga frieri kändes det inte särskilt överraskande. Capri har ju en lång historia av amorösa äventyr. De slutar sällan lyckligt för franskättad adel.

Johan Wirfält

Två saker man kan göra på Coachella.

1. Fotografera kändisar som Alexander Skarsgård och Kate Bosworth. Och åka på stryk.

2. Fotografera, inte kändisar, men fans och annat fint. Särskilt om man heter Hedi Slimane:

Mer bilder i Hedis dagbok.

Johan Wirfält

Osmaklig dubbelmoral, Aftonbladet

Ja, våra tabloider alltså. Jag har inga principiella problem med Aftonbladet och Expressens allmänna engagemang i framför allt våra manliga kändisars ständiga otrohet. Inte heller det mer specifika frosseriet i prinsessan Madeleine och Jonas Bergströms av allt att döma rätt körda förhållande. Jag bryr mig inte så mycket själv, men inser givetvis att den här typen av affärer fyller en funktion som projektionsyta för de flesta som någonsin varit i en relation på väg att haverera.

Det är djupt mänskligt, och precis som det ska vara.

Märkligare är hur Aftonbladet idag hänger ut Tora Uppstrøm Berg, den tidigare okända norska som nu berättat om sin ”kärleksnatt” i Åre med vad som åtminstone fram till nyligen var blivande prinsen Jonas Bergström. Plötsligt vrids könsrollsklockan tillbaka något århundrade.

Titta på puffarna nedan, de toppade Aftonbladet.se för ett par timmar sedan. ”Hon skröt om natten”-rubriken sätter tonen och etablerar norska Tora Uppstrøm Berg som suspekt – man vet ju vilken typ av tjejer som skryter om att de erövrat en ung, rik man. Men det är de två citat som följer i puffarna som ställer saken på sin spets:

”Jag har inte sett henne på ett tag, hon kanske lever upp pengarna”

”Jag tror att hon sålde sig för billigt”

När de skrivs ut ett i sammanhang som handlar om att tillbringa en natt med en man på ett hotell, är det rätt uppenbart åt vilket håll tankarna leds av citat som går ut på att en tjej gjort vad hon gjort för pengar.

Aftonbladet spelar vad man skulle kunna kalla det underförstådda horkortet. Det är djupt osmakligt.

Utifrån det lilla jag läst visste inte Tora Uppstrøm Berg vem Jonas Bergström var förrän i efterhand. När det hela gick upp för henne nådde informationen på omvägar norska Se och hör. För att tala ut hos dem fick hon betalt, precis som mängder av kända och okända människor före henne har fått betalt av tabloider världen över för att tala ut om privata och känsliga saker i offentligheten.

Precis som Aftonbladets Jan Helin och Lena Mellin får betalt av Schibsted för att göra en tabloid där människor talar ut om privata och känsliga saker i offentligheten.

Återigen, jag har inga problem med att de här sakerna sker och att de här artiklarna trycks. Vad jag har problem med här är den uppenbara dubbelmoralen i Aftonbladets vinkling av nyheten. Det är inte Tora Uppstrøm Berg gräver mest guld när Jonas är otrogen mot Madeleine.

Johan Wirfält

Hotet mot skattemoralen – och mediebranschens framtid

Minns ni 90-talet? Det var årtiondet när unga människor längtade efter att bli rockjournalister. Vi prenumererade på tidningen Pop och plöjde antikvariat efter gamla nummer av New Musical Express och Melody Maker. Vi läste romantiserade reportage om heroinster från Glasgow och drömde oss bort till exotiska platser som Staten Island och Luleå. Vi gillade housemusik. Vi ansåg att upprepade satser, liksom dessa skrivna i tredje person plural, uttryckte en känsla av kollektiv tillhörighet med något ”större”.

Vi var väldigt ofta killar, och vi ville recensera rock.

Vid mitten av 90-talet var rockjournalist nämligen världens bästa och coolaste jobb. Som rockrecensent fick man inte bara betalt för att skriva om musik – dessutom skickade skivbolagen över skivor, massor av cd-skivor, gratis, hela tiden. Det kunde vara skivor för 3 000 kronor i månaden, ibland kanske 5 000 eller mer, förstod vi enligt ryktena. Jobbet var att skriva om de där skivorna, men som rockjournalist fick man alltid fler än man hade tid att recensera. Och om man inte gillade skivorna kunde man gå och sälja dem i butiker längs St Eriksgatan. Butikerna gav 50 kr i handen för godtycklig John Hiatt-platta, sålde man något nytt som Andres Lokko hyllat kunde man till och med få 70, påstods det. Rockrecensenter gjorde det här hela tiden, och tjänade på så sätt tusentals kronor extra varje månad. Svart, förstås, ingen redovisade vidareförsäljningen av skivorna och arbetsgivarna brydde sig inte. Det antyddes till och med att ordningen gillades från ledningshåll, extrainkomsterna från försäljningen av promotionskivor fick ju frilansande rockjournalister att stå ut med lägre artikelarvoden.

Tjänstemännen på Skatteverket? De hade uppenbarligen annat att tänka på.

Låt oss hoppa framåt femton år i tiden. Nu för tiden är det inga mediekarriärister som vill bli rockjournalister (jag vet inte ens om begreppet existerar annat än i Markus Larsson-krönikor längre). Vad många vill göra idag är däremot att blogga – om mode, ”mode” eller lite vad som helst.

Modebloggarna är som bekant ofta unga tjejer. Då, plötsligt, händer något. Skatteverket har inte längre annat att tänka på.

Skatteverkets utannonserade granskning av gåvoregnet över Sveriges modebloggare har diskuterats på sistone, liksom man tidigare diskuterat samma modebloggares ofta ohöljda textreklam.

Jag har ingenting att tillägga i sakfrågan, får man betalt för att utföra ett arbete ska man betala skatt och får man betalt för att skriva om en produkt eller ett varumärke ska man märka det som reklam. Men oavsett hur mycket oredovisade gratisgrejer bloggare som Kissie, Katrin Zytomierska, Blondinbella och andra får varje månad, rör det sig knappast om gåvor för många miljoner om året. Utan att ta i, vare sig i över- eller underkant, har jag svårt att tänka mig att de upptaxeringar som eventuellt följer på den här granskningen kommer ge mer än ett par hundratusen, kanske någon miljon, i extra bidrag till statsfinanserna.

Vem som helst inser alltså att det här inte i första hand är en fråga om pengar.

Istället handlar det om en markering från Skatteverkets sida. Sådana markeringar är viktiga, de fungerar ju som en kompass för den allmänna skattemoralen och säger något om hur staten vill att medborgarna ska tänka i stort. Paul Ronge skrev bra om detta i helgen, men jag skulle vilja gå ett steg längre.

För vad är det egentligen Skatteverket markerar emot just den här gången? Tveklöst, skulle jag säga, kvinnors livsstilsdrömmar om lyxkonsumtion.

De bloggare som valts ut för granskning är uteslutande kvinnor vars dagar i sin helhet tycks kretsa kring mode, skönhetsprodukter och bokningar av nästa spakur. Vad som i sin manliga 90-talsmotsvarighet passerade utan åtgärd – rockjournalister som fick mängder av skivor, behöll en del och sålde vidare resten svart – upplevs nu, när det blivit 10-tal och rockmännen ersatts av kvinnliga bloggare, som så provocerande att Skatteverket måste rycka in för att delge svenska folket lite moraliska riktlinjer.

Jag menar inte att vi borde strunta i om unga, upphöjda medieprofiler skiter i att betala in sina skattekronor. Jag noterar bara att just Skatteverkets tjänstemän struntat i det tidigare.

Det var lätt att ha överseende med rockrecensenters gratisskivor och oskattade extrainkomster eftersom dessa aldrig blev föremål för något mediedrev, kan man invända. Men det är ju precis det som är poängen. För det finns en annan sida av myntet. Karolina Skande skrev om detta nyligen, hur svenska bloggtjejer allt tydligare formerar sig i informella nätverk. De nätverken kan mycket väl vara grunden till morgondagens maktstrukturer i mediesverige, och de består nästan uteslutande av kvinnor. Istället för att kollektivt betrakta modebloggare som ett problem, som en grupp människor som förleder ungdomen, kan man alltså välja att se dem som ett frö till en mer jämställd svensk mediebransch.

Är jag för konspiratorisk om jag tänker att vissa kan uppleva det som ett hot?

Johan Wirfält

Malcolm will return shortly.

Men till dess, vila i frid.

Johan Wirfält

”Well, it’s their fault for bringing their kids into a battle.”

YouTube Preview Image

Filmen ovan släpptes på WikiLeaks tidigare i dag. Den är inspelad från siktet på en amerikansk Apachehelikopter i Irak 2007, och visar hur besättningen till synes oprovocerat mejar ner och dödar tolv irakier (varav två anställda av Reuters). Läs mer på Collateral Murder, siten som WikiLeaks satt upp för filmen, och till exempel BBC, Al Jazeera samt AP via Washington Post – där anonym försvarskälla bekräftar att videon är autentisk.

Det är fruktansvärda bilder, men jag tycker att ni ska titta på dem ändå. För till skillnad från andra svartvita, pixliga klipp som rullas i nyhetssändningarna och som Pentagon gärna delar med sig av eftersom de visar lyckade, kliniskt genomförda operationer, får vi nu också höra de amerikanska soldaterna prata. De kommenterar ännu en dödad irakier med ”nice”, önskar att en annan, sårad och kravlande, ska sträcka sig efter något som kan antas vara ett vapen så att de kan få knäppa honom också. När de, efter att ha skjutit sönder en bil som kommit till platsen för att försöka hjälpa eventuella överlevande och får veta att det fanns barn i bilen som nu är allvarligt sårade, säger de: ”Well, it’s their fault for bringing their kids into a battle.”

Vi vet ju att ett framgångsrikt krig också kräver en framgångsrikt genomförd avtrubbningsprocess av dem som ska sköta själva dödandet. Det är därför moderna vapen är så effektiva, de avhumaniserar motståndarna på teknisk väg. Attackhelikopterns skytt ser bara sitt mål på en skärm, trycker på en knapp och så är ännu en pixelerad fiendefigur borta.

Han kunde lika gärna spela Battlefield 2.

För oss andra, som inte sitter där, är det svårt att föreställa sig vad det innebär i praktiken. Därför är den här filmen så viktig. Förutom att den bevisar att amerikanska armén ljugit om mord på civila, tydliggör den också exakt vad det under 00-talet innebär att sluta se människor som människor.

För övrigt 1: Den bubbla som besättningarna i Apachehelikoptrarna befinner sig i är en ganska bra metafor för hur en stor del av det amerikanska styret i Irak fungerat. Jag skrev om det, apropå Paul Greengrass-filmen Green zone och Rajiv Chandrasekarans fenomenala reportagebok Imperial life in the emerald city, i Expressen igår.

För övrigt 2: För den som är intresserad av en annan stark skildring av vad den amerikanska avhumaniseringen av irakierna inneburit i praktiken, rekommenderas Nick Broomfields film Battle for Haditha. Jag skrev om den här – och den är fortfarande, två år senare, det bästa drama som gjorts om Irakkriget.

Johan Wirfält

Fally Ipupa bombhotad, vägrade följa långfredagspolicyn

När Sveriges radio under 60-talet startade P3 och började spela popmusik, har jag fått berättat, var musikläggarna noga med att inte vanhelga långfredagen. Inga Beatleslåtar, absolut inget Rolling Stones.

Spelade man musik var det psalmer, folk skulle ju minnas Kristi lidande på korset.

För ett par timmar sedan fick jag ett SMS från Steve Munsi, arrangören av kvällens Fally Ipupa-konsert på Gubbängsskolan som jag tjatat om på sistone. ”Skolan har blivit bombhotad, det blir ingen fest” stod det. Jag ringde upp Steve som förklarade att han pratat med rektorn på Gubbängsskolan, tydligen hade någon ringt in ett bombhot mot skolan under torsdagen. Det kunde förstås vara ett aprilskämt, men som jag förstod det fanns en del andra oklarheter också.

Resultatet blev hur som helst att Fally klev av sitt plan i Paris.

Vad som händer med de fans i Överkalix som enligt uppgift var på väg i chartrad buss för att se konserten vet jag inte. Kanske vände de strax norr om Ångermanälven. Men det är hur som helst svårt att inte se bombhotet som ett gudomligt ingripande i linje med Sveriges Radios gamla långfredagspolicy.

Enligt många kongoleser är Fally Ipupa nämligen en djupt omoralisk artist. Kongo är ett av centralafrikas mer högspänt kristna länder, och det intensiva juckande som soukousdansare har för vana att ägna sig åt på scen gör att Fally och hans kolleger regelbundet döms ut som perversa.

Nu ska man förstås inte skoja om religion och bombhot (även om de rings in 1 april). En tanke bara, till nästa gång någon väljer att boka in en sexuellt suggererande soukousstjärna på långfredagen. Förklara i förväg att det, precis som på 60-talets P3, enbart blir psalmsång fram till midnatt.

Johan Wirfält