Fotografiska: Kultur och avancerade affärsstrategier

Sedan förra veckan stoltserar Stockholm med ett av världens största fotomuséer. Om det var något som slog dem som minglade på Fotografiskas invigning i torsdags kväll verkade det också vara just detta. ”Imponerande”, var den vanligaste kommentaren jag hörde under kvällen – och den handlade minst lika ofta som byggnaden och det allmänna intrycket av de 4500 kvadratmeter nyrenoverat tullhus som utgör Fotografiska, som de kolossala printarna från invigningsutställningens dragplåster Annie Leibovitz och Lennart Nilsson.

Jag ska inte utförligt kommentera utställningarna här. Nils Forsberg satte fingret på Annie Leibovitz storhet, förmågan att liksom fånga människan bakom myt och kändisskap, i Expressen igår: ”[D]et är som om de tittar just dig i ögonen och säger ‘hej, vi är bara vanliga människor i den här världen av perfekta drömmar’”. I det där finns också nyckeln till Leibovitz framgångar som fotograf. Som konstnär är hon ett koncentrat alla världsberömda människor hon fotograferar. Med det menar jag inte att Leibovitz skulle vara en dålig fotograf, tvärtom. Hon är tekniskt briljant, vilket A Photographer’s Life på Fotografiska tydligt visar. Min poäng är bara att en fotograf är sitt sammanhang, och Annie Leibovitz dito har kanske mer än någon annan varit korridorerna i Washington, hotellen i Los Angeles, duplexvåningarna på Upper East Side och de privata stränderna i Karibien.

Även de mest privata bilderna på utställningen, en serie otroligt intima och gripande porträtt av en döende och död Susan Sontag, befinner sig ju i någon mening i denna del av världen. Den del som väldigt få människor har tillgång till och ens skulle kunna föreställa sig om inte Annie Leibovitz bilder fanns där för att hjälpa till.

Hur som helst, för att återkomma till Fotografiskas storslagna inramning så har mycket av diskussionerna kring muséet de senaste dagarna handlat om ekonomi. Hur ska Jan och Per Broman, bröderna bakom satsningen, få det här att gå ihop?

Upplägget är lite speciellt. Det finns en fast hyreskostnad i Fotografiskas kontrakt med Stockholms stad på 6,2 miljoner om året, utöver den tillkommer en rörlig del som är knuten till antalet besökare. Men för att klara hyran och renoveringskostnaderna behöver Fotografiska, enligt Citys uträkning i torsdags, locka runt 230 000 besökare om året. Nils Forsberg tvivlar i sin Expressenrecension på att muséet kommer klara att driva verksamheten utan att tumma på kvaliteten. Men kanske oroar han sig i onödan.

För lika mycket som torsdagens invigningsfest var en påkostad lansering av en ny konstinstitution i Stockholm, var det en väl genomtänkt presentation av en ny, spektakulär eventlokal. Fotografiska har väldiga utrymmen för företagsträffar och konferenser, utsikten mot Gamla stan, Skeppsholmen och Djurgården är en Stockholms mest slående och läget, lite avsides på Stadsgårdskajen, är på en gång avskilt och centralt.

En konstintresserad entrepenör jag talade med på invigningen påpekade just detta. Besökarna lägger grunden för Fotografiskas verksamhet, men det är uthyrning av lokalerna till framtida företagsevent som ska göra det till en bra affär. Den tyska, silverglänsande sportbilen, förtjänstfullt placerad bredvid den schackrutiga matta som ledde in till invigningsfesten, antydde något liknande:

Försprång genom kultur och avancerade affärsstrategier.

Johan Wirfält
Promotion

Bondeuppror, här som där

Magnus Andersson, förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, lyfter i och med nylanserade CUF-TV YouTube-politiken till nästan Anton Abeleska höjder:
YouTube Preview Image

Samtidigt, i världens vackraste land:
YouTube Preview Image

Två klockrena exempel på agrikultur när den är som bäst.

Johan Wirfält

Vargjakt

Jag lyssnar på Wolf People som min kompis Per Lager nyss tipsade om. Deras debutalbum Tidings är rå och fullkomligt briljant nypsykedelia, och jag inser att jag inte längre behöver fantisera om hur det skulle låtit om Dungen fått med sig Black Sabbaths Tony Iommi och Geezer Butler på lite fredagsmys nere på Hornstulls strand, framåt femtiden hittat en astralport under Liljeholmsbron och gemensamt bestämt sig för att vandra genom den tillbaka till juni 1968 och Maharishi Mahesh Yogis meditationscenter i Rishikesh för att där, i en ganska rudimentär studio, spela in ett engelskspråkigt album med Arthur Lee som producent.

Tidings måste förstås lyssnas på i sin helhet för att den rätta, transcendentala effekten ska uppnås. Se bra låten Tiny Circle nedan som ett spirituellt smakprov.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Saudierna kan, även fortsättningsvis, titta på tv

SvD rapporterade igår att regeringen förlänger Sveriges kontroversiella avtal om export av signalspaningsutrustning till Saudiarabien.

I avsiktsförklaringen till avtalet, som kan läsas i sin helhet här, konstateras att Sverige och Saudiarabien förstärker sina ”goda och vänskapliga förbindelserna genom direkt militärt samarbete i enlighet med sina respektive länders inrikes- och utrikespolitik och på ett sätt som är förenligt med vardera landets egna lagar och utan att det skall strida mot deras internationella åtaganden.”

Det där kan ju tyckas lite märkligt. Det är trots allt en god gammal svensk tradition att inte samarbeta med diktaturer som förvägrar halva sin befolkning grundläggande demokratiska rättigheter och förföljer, torterar och avrättar meningsmotståndare. Folkpartiet, Amnesty och Svenska freds har påpekat just detta. Men enligt försvarsminister Sten Tolgfors i gårdagens Ekot skulle en uppsägning av avtalet motverka demokratisk utveckling i Saudiarabien, eftersom det vore ”samma sak som att säga till dem att sluta lyssna på Sverige för att vi har tagit aktivt avstånd från er”.

Exakt vad saudierna skulle lyssna på säger nu Tolgfors inte. Men efter lite filosoferande här på förmiddagskvisten tror jag att jag kommit fram till svaret.

Avtalet med Saudiarabien handlar bland annat om utrustning för ”signalspaning” och samarbete inom ”logistik, utbildning, teknologiöverföring, forskning och utveckling”. Kan det vara så att Tolgfors tycker att vi borde acceptera en lite vidare tolkning av signalspaningsbegreppet än den strikt militära?

Att det mer är en fråga om att ”spana signaler” i största allmänhet?

Isåfall blir syftet med det svensk-saudiska samarbetet plötsligt väldigt tydligt. Det handlar helt enkelt om stödja en annan, god gammal svensk tradition, nämligen den Roland Anderssonska:

Att göra det enklare för saudiska kvinnor att se fotboll på tv.

Johan Wirfält

Utmärkt, världsexklusiv svensk musik: Anna von Hausswolffs [ingenting]-cover Medan vi sov!

Ni har säkert läst redan: Den finaste svenska poplåt som skrivits om Västerbron, [ingenting]:s Medan vi sov har pianoballadtolkats av Anna von Hausswolff.

Men från och med nu kan ni höra också. Mind on the Run, bloggen två glada göteborgare och jag lägger upp musik vi tycker om på, delar sedan någon kvart tillbaka nämligen ut detta fenomenalt finstämda stycke musik som mp3!

Anna har tidigare sagt om [ingenting]:s Medan vi sov:

”Jag förstod inte varför denna till ytan glada låt kunde skapa sådana starka melankoliska känslor inom mig, tills jag verkligen började lyssna på texten. Den talade för ett tillstånd av drömmar och minnen.”

Och när jag snackade med Christopher Sander förra veckan sa han, på sitt typiskt sanderska vis, följande om Annas tolkning:

”Eftersom det är lika svårt att göra en cover på en redan perfekt låt som det är att baka en kaka som redan ätits upp var det ett vanskligt projekt av Anna att ta sig an Medan vi sov. Men eftersom Anna är en person som tar sig an konstnärliga och musikaliska utmaningar med samma självklarhet som Ibra siktar mot det närmsta krysset ur en omöjlig vinkel, så lyckas hon tillföra vår anspråkslösa bekännelse till låt en dimension jag inte ens kunde föreställa mig att den hade. Tack för det! Och tack för att hon ville förära det ingentingska rummet med sin närvaro och innerlighet! Amen!”

Ladda ner Anna von Hausswolffs Medan vi sov här.

Detta skrivs för övrigt från ett hotell vid Miamis flygplats. Jag tittar ut mot ett parkeringshus, har en golfbana på bakgården och ska med ett plan till Port-Au-Prince klockan sju imorgon bitti. På Haiti ska jag bland annat tillbringa ett par dagar med sjuksköterskan Karin Ander på hennes tillfälliga arbetsplats, Choscalsjukhuset i Cité Soleil, och skriva ett reportage om Läkare utan gränser.

Jag får nog anledning att återkomma till detta.

Johan Wirfält