Daniels sjaviga stråhattssuccé

Jag har konstaterat det tidigare: Stråhatten är årets truckerkeps.

Denna tes tycks slutgiltigt bekräftad nu på morgonen, då Expressens Malin Roos strandscoopar Victoria och Daniel på Tahiti. Vår nya prins bär mycket riktigt en stråhatt, vilket förstås cementerar dess popularitet i sommarstugorna en gång för alla.

Men det kan vara på sin plats med ett påpekande. Liksom Björn af Kleen gillar jag nämligen hatten, Daniels stråvariant i sig är sympatisk och jag tror att det beror på det nedvikta brättet. Det ger hatten en annan sjavighet, något i linje med den fantastiskt somriga luffarlook Tom Waits har i gamla fiskeprogrammet Fishing with John:

YouTube Preview Image

Den stråhattsmodell som är truckerkepsen återfödd är istället den lilla porkpiemodellen, med brättet i ett irriterande uppvik bakom hattkullen. Se exempelvis Carolina Gylling på bilden nedan – också från Expressen.

Johan Wirfält

Dagens vuvuzela: Lejonburgaren

En restaurang i Arizona har, som ”en hyllning till Sydafrika”, satt upp en lejonburgare på menyn.

”I Afrika äter de lejon, så jag antar att om det är okej för afrikaner så borde det vara okej för oss. Vi tänkte att eftersom fotbolls-VM är i Sydafrika så kunde en lejonburgare vara intressant för våra mer äventyrliga kunder”, säger traktören Cameron Selogie.

Köttet i hamburgaren kommer från en Illinoisgård för frigående lejon som kontrolleras av amerikanska jordbruksdepartementet, rapporterar Daily Telegraph. Fint att de tänker på kravmärkningen.

Johan Wirfält

Rytmen i sportjournalistiken

För dem som tycker att kulturjournalister i det här landet är för politiskt korrekta finns det ju, som tur är, även sportjournalister. Mindre postkolonial teoribildning där. Som den utmärkta lilla bloggen Rytmen i blodet dagligen konstaterat nu under VM, fylls rapporteringen från fotbolls-VM i Sydafrika av ivorianer som ägnar sig åt ”regndans”, sydafrikanska målskyttar som får ”ett helt lag att dansa” (och dessutom heter jättekonstiga saker som låter som en sång), och fans som bara i största allmänhet ger sig hän åt ”krigsdans”.

Människor från Afrika, och varmare världsdelar över huvud taget, ja se de rör sig till musiken och leker mest hela tiden. Det har skrivits ett par intressanta inlägg om det här de senaste dagarna – båda på Expressens debattsida där jag, transparens, hoppar in och redaktörar en del i sommar.

Igår argumenterade akademikerna Victoria Kawesa och Viktorija Kalonaityte för att den stereotypa sportmurvelbilden av fotbollsspelande afrikaner är förtäckt rasism. Och idag skrev regissören och tidigare målvakten Måns Månsson (Djurgården, Kin City FC/DR Kongo) bra – om hur stjärnor som Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic genom att någon gång i slutet av karriären spela i Sydafrika eller Zimbabwe skulle kunna problematisera och kanske även vända den i dagsläget inbyggda idé som säger att Europa är fotbollsvärldens enda finrum och den ofta ouppnåeliga slutstation som spelare i resten av världen längtar efter.

Det finns självklart skillnader mellan den fotboll som spelas i europeiska ligor och den som spelas i motsvarande afrikanska. Men, för guds skull, ge oss då journalistik som undersöker dem på riktigt, som antyder att de eventuellt kan handla om något annat än rasifierade stereotyper med rötter i Montesquieus klimatlära.

Johan Wirfält

Är shortsen svenska? Och framför allt: Är de socialliberala?

Det är den tiden på året. Män bär shorts i stan, människor blir upprörda och telefonerna går varma hos Magdalena Ribbing.

I veckans Fokus intervjuar jag henne i en artikel om stilkoder i sommarvärmen. Ribbing förklarar att förutom ”urringningar, barn och hundar” är shorts det som får känslorna att svalla högst i kommentarsfältet på hennes vett- och etikettsblogg på DN.se. Stockholm City brassade på med shortslöp redan för ett par veckor sedan, medan en av Stureplans nattklubbsprofiler nyligen konstaterade att ”shorts på killar är vidrigt”.

Så vad är grejen?

Till att börja med: Gränsen mellan arbete och fritid är, åtminstone i svenska storstäder, mer upplöst än någonsin. Shortsen blir i det sammanhanget symboliska, ett plagg som traditionellt tillhört fritiden men som nu mer och mer tar sig in i professionella miljöer. Jag vill dessutom, som vanligt, hänvisa till en text jag skrev om shorts och bögighet för fyra år sedan – läs den här.

Hur det än är med sådant anser Magdalena Ribbing att shortsförbud innanför tullarna främst är en fråga om medmänsklighet. Människor tycker det är äckligt med bara ben i miljöer där de så att säga inte förekommer naturligt, alltså bör man av respekt för sina medmänniskor undvika shorts i stan. Därmed antyder hon moralaspekten, vilken också modevetaren Patrik Steorn utvecklade när jag intervjuade honom för samma Fokusartikel. De kläder vi bär, och de reaktioner de väcker, är i någon mening alltid en spegling av den rådande samhällsmoralen. Som exempel ger Steorn hur olika shorts-i-stan uppfattas beroende på om det är män eller kvinnor som bär dem: ”Kvinnokroppen har kodats sensuellt så länge, och därför är det lättare att acceptera en lättklädd kvinna än en lättklädd man.”

Samma sak gäller förstås motsatsparet ung/gammal. Ett barn i shorts väcker ingen som helst uppmärksamhet, medan en pensionär i kortskuret antagligen skulle föranleda akutsamtal med uppmaning om utryckning från närmaste äldreboende.

Men oavsett shortsbärarens ålder säger den här ständigt återkommande debatten förstås något vackert och samtidigt lite tragiskt om Sverige. Att ett av de svenska 00-talssomrarnas vanligaste trätoämnen är rätten att i tätbygd blotta några decimeter hud ovanför knäna skvallrar om hur långt vi kommit i fråga om gemensam värdegrund. Samtidigt är det så klart, ur det större perspektivet, smått skrattretande att diskussionen över huvud taget existerar – borde vi inte ha viktigare saker att tala om än shorts?

Det blir en liten socialantropologisk utvikning nu. Jag tänker nämligen på Henrik Berggren och Lars Trädgårdhs briljanta bok Är svensken människa?, och den ”statsindividualism” författarna där beskriver. Berggren och Trädgårdh menar att svensken framför allt definieras utifrån sin vilja att förverkliga sig själv som individ – och att vi för att uppnå detta skapat en samhällsmodell där vi i princip slipper alla traditionella förpliktelser (barnuppfostran, försörjning av sjuka och gamla, et cetera) genom att överlåta dem på staten. Men eftersom staten alltså lägger grunden för det individuella oberoende vi värderar så högt, har det svenska sociala kontraktet också inneburit ett samhälle ”där laglydighet och social kontroll är så inpräntat i medborgarnas själar att mer handfasta åtgärder från myndigheternas sida sällan ens är nödvändiga”. Svensken har, skriver Berggren och Trädgårdh, ”mer konkret makt i sina relationer på den privata marknaden än i sina mellanhavanden med ‘den egna’ demokratiska staten”.

För att knyta ihop kortbyxepåsen menar jag alltså att de återkommande shorts-i-stan-debatterna är en följd av detta. Den svenska statsindividualismen och det globaliserade konsumtionssamhället har tillsammans skapat ett samhällsklimat där livsstilsval för många framstår som de mest avgörande en individ kan göra. De flesta är överens om det mesta, förutom frågan om Lars Ohly som finansminister tycks det inte finnas mycket annat att tjafsa om än kläder.

Men det gör det förstås. Jag har inte hunnit gräva mig ner i Almedalskalenderns 1396 evenemang än. Men om någon arrangerar ett seminarium med rubriken ”Shorts och socialliberalism: Samhällsengagemang i en tid av politisk konsensus” lovar jag att vara där.

Johan Wirfält

Politiskt korrekt klubb på F12 ikväll

”Almedalen är det nya Way out West” meddelade en god vän och kollega i höstas. Och politiska paneldiskussioner på nattklubbar kan mycket väl vara det tidiga 10-talets svar på dj-maratonet.

Åtminstone antyder aftonens premiär på F12 något sådant. Bakom Politiskt Korrekta Klubben står Erika Wasserman, Eric Rosén och Elis Larsson, och med aftonens panel utklassar PKK de flesta dansgolvslineups. Andreas Kleerup, Isobel Hadley-Kamptz, Johan Ehrenberg, Elin Grelsson och Victor Bernhardtz ska avhandla följande:

”Är allt politiskt? Borde det vara det? Hur förhåller man sig till sin konsumtion, sina relationer, sitt arbete? Kan man till exempel i nuläget gå på blockadutsatta Berns utan att göra sig till en del av konflikten? Kan man strunta i att ta ställning?”

Modererar samtalet gör undertecknad. Det hele börjar kl 21, hoppas vi ses!

Johan Wirfält

Skyll på svenskarna

Visa mig bilden ovan, och i tio fall av tio skulle jag sagt att de här tre unga männen tillbringar sina dagar någonstans ganska långt innanför Stockholms tullgränser. Jag skulle haft fel. Bilden kommer från en Hypebeastartikel om de tre kanadensare som driver Inventory. Det är en butik och framför allt en tidskrift, som sedan dess första nummer kom ut i höstas blivit själva gravitationspunkten för en autenticitetstörstande manlig modekonsumtion som känns väldigt typisk för det tidiga tiotalet. Rent idémässigt kretsar Inventory kring en sorts glokalt post-streetwear-ideal där tradition och hantverksmässighet är honnörsord, gärna sammanfattat i ett familjeägt väveri i en vägkrök någonstans i norra Oregon.

Det finns flera exempel på svenska tolkningar av samma sak: Très Bien Shop och Mr Mudd and Mr Gold, Arvet förstås.

Man kan säga massor om det där, men jag är alltså just nu mest fascinerad över hur svenska kanadickerna på Inventory ser ut.

Upprullade jeans och dämpade färgskalor, genomtänkta sidbenor och den lilla mössan – allt det där är enskildheter som sammanfattade i en stilkod plötsligt känns väldigt svensk. Men det är trots allt bara kläder, en stil. Det som verkligen skänker pojkarna ovan en sådan aura av svenskhet är deras ansikten: Så rena och oförstörda, så belästa snarare än livserfarna.

Man tänker att man känner igen sig.

En vän bjöd på middag nyss, och vi pratade om att den oskyldiga, lätt bortkomna uppsyn som vi alltid brukar använda oss av för att identifiera landsmän i massorna när vi befinner oss på internationell modemark. Tydligen kan den lika gärna signalera kanadensare.

Och varför inte? Om Kanada vet vi ju att det är ett land som påminner om vårt eget: Mycket obygd, mycket isidrott och ett omfattande, förlåtande socialförsäkringsystem. Klart att hipsters även där har en hy som antyder ett par veckors fjällvandring i Högalidsparken.

Johan Wirfält

Mankells märkliga språkbruk

Idag publicerade Henning Mankell sin dagbok från Ship to Gaza-resan. DN trycker den i Sverige (ej på nätet), Guardian har den på engelska. Det är, som skildringar av resor över vatten ofta är, en text som liksom följer fartygens långsamma stånkande genom Medelhavet. Tiden till sjöss handlar mycket om att vänta, att avvakta.

”Jag har rullat in mig i filtar”, skriver Mankell, ”ser på månen som lyser upp en gata över havet, parerar stötarna från vågorna och tänker att solidaritetsarbete nästan kan se ut hur som helst.” Sedan, när saker väl händer, händer de förstås väldigt snabbt. Måndag morgon, den 31 maj, och den poetiska idyllen har förbytts i kaos: Skeppet bordas av israeliska kommandosoldater, folket ombord samlas i en grupp och drivs ner på däck. Soldaterna är otåliga, när någon inte rör sig snabbt nog används elpistoler och gummikulor. Mankell: ”Jag tänker att jag ser detta hända alldeles intill mig. Det är en absolut verklighet. Människor som inget gjort, drivs som djur, straffas för sin långsamhet.”

Han och de övriga passagerarna – bland annat Mehmet Kaplan och Victoria Strand, ”riksdagsmannen K.” och ”läkaren S.” – sitter på däcket övervakade av de unga israeliska soldaterna i elva timmar. De äter kex och skorpor, Mankell får tid att sammanfatta: ”Vi har blivit attackerade när vi befinner oss på internationellt vatten. Det innebär att israelerna har betett sig som pirater, inte bättre än det som sker utanför Somalias kist. I samma ögonblick som de börjar styra fartyget mot Israel har vi också blivit kidnappade. Hela historien är illegal.”

Någonstans här förvandlas den eftertänksamme författaren till rasande aktivist. Och plötsligt tycks Henning Mankell begå samma fel som många andra gjort de senaste dagarna. Vreden mot den israeliska regeringen och militären rinner, åtminstone under de minuter eller timmar då Henning Mankell står uppställd för visitering på en kaj i Israel, över på judar i allmänhet.

Såhär: En israelisk UD-tjänsteman dyker upp och säger till Mankell att han uppskattar hans böcker. ”Då”, skriver Henning Mankell, ”överväger jag att se till att det jag skriver aldrig översätts till hebreiska igen. Det är en tanke som ännu inte har nått sin botten.”

Jag vet inte om den bottnat nu, fem dagar senare, men när det väl sker kommer Mankell kanske överväga också vad den utskrivna tanken faktiskt innebär. Hebreiska är som bekant Israels officiella språk. Men framför allt är hebreiska förstås det judiska folkets språk, ett kitt som kulturellt fogar samman judar världen över. Att då önska att det man skriver ”aldrig översätts till hebreiska igen” är alltså inget annat än att kollektivt bestraffa judar som grupp för ett brott som man utsatts för av staten Israel.

En uppenbar analogi: Om de kommandosoldater som bordat Freedom Flotillas blockadbrytare av någon anledning kommit från Israels närmaste allierade USA, hade Mankell då övervägt att aldrig publicera sig på engelska igen?

Självklart inte. För ingen skulle någonsin påstå att samtliga engelsktalande människor i världen bär ansvar för beslut som en amerikansk regering fattar. Varför är det då så enkelt att hålla samtliga människor som talar hebreiska, med andra ord världens judar, ansvariga för staten Israels handlingar?

Det är en fråga som Henning Mankell borde ställa sig.

Samtidigt som jag skriver det här läser jag att israelisk militär nu kapat även Rachel Corrie, det Freedom Flotilla-skepp som kom på efterkälken och som under dagen skulle nått fram till Gaza. Ett par rader ur dagbokens avslutande stycke känns passande: ”Nu återstår allt som måste göras. För att inte förlora målet, som är att häva den brutala blockaden av Gaza”.

Just så. Gå inte vilse på vägen. Skuldbelägg inte judar som kollektiv för Israels galenskaper. Förlora inte målet.

Johan Wirfält