Är shortsen svenska? Och framför allt: Är de socialliberala?

Det är den tiden på året. Män bär shorts i stan, människor blir upprörda och telefonerna går varma hos Magdalena Ribbing.

I veckans Fokus intervjuar jag henne i en artikel om stilkoder i sommarvärmen. Ribbing förklarar att förutom ”urringningar, barn och hundar” är shorts det som får känslorna att svalla högst i kommentarsfältet på hennes vett- och etikettsblogg på DN.se. Stockholm City brassade på med shortslöp redan för ett par veckor sedan, medan en av Stureplans nattklubbsprofiler nyligen konstaterade att ”shorts på killar är vidrigt”.

Så vad är grejen?

Till att börja med: Gränsen mellan arbete och fritid är, åtminstone i svenska storstäder, mer upplöst än någonsin. Shortsen blir i det sammanhanget symboliska, ett plagg som traditionellt tillhört fritiden men som nu mer och mer tar sig in i professionella miljöer. Jag vill dessutom, som vanligt, hänvisa till en text jag skrev om shorts och bögighet för fyra år sedan – läs den här.

Hur det än är med sådant anser Magdalena Ribbing att shortsförbud innanför tullarna främst är en fråga om medmänsklighet. Människor tycker det är äckligt med bara ben i miljöer där de så att säga inte förekommer naturligt, alltså bör man av respekt för sina medmänniskor undvika shorts i stan. Därmed antyder hon moralaspekten, vilken också modevetaren Patrik Steorn utvecklade när jag intervjuade honom för samma Fokusartikel. De kläder vi bär, och de reaktioner de väcker, är i någon mening alltid en spegling av den rådande samhällsmoralen. Som exempel ger Steorn hur olika shorts-i-stan uppfattas beroende på om det är män eller kvinnor som bär dem: ”Kvinnokroppen har kodats sensuellt så länge, och därför är det lättare att acceptera en lättklädd kvinna än en lättklädd man.”

Samma sak gäller förstås motsatsparet ung/gammal. Ett barn i shorts väcker ingen som helst uppmärksamhet, medan en pensionär i kortskuret antagligen skulle föranleda akutsamtal med uppmaning om utryckning från närmaste äldreboende.

Men oavsett shortsbärarens ålder säger den här ständigt återkommande debatten förstås något vackert och samtidigt lite tragiskt om Sverige. Att ett av de svenska 00-talssomrarnas vanligaste trätoämnen är rätten att i tätbygd blotta några decimeter hud ovanför knäna skvallrar om hur långt vi kommit i fråga om gemensam värdegrund. Samtidigt är det så klart, ur det större perspektivet, smått skrattretande att diskussionen över huvud taget existerar – borde vi inte ha viktigare saker att tala om än shorts?

Det blir en liten socialantropologisk utvikning nu. Jag tänker nämligen på Henrik Berggren och Lars Trädgårdhs briljanta bok Är svensken människa?, och den ”statsindividualism” författarna där beskriver. Berggren och Trädgårdh menar att svensken framför allt definieras utifrån sin vilja att förverkliga sig själv som individ – och att vi för att uppnå detta skapat en samhällsmodell där vi i princip slipper alla traditionella förpliktelser (barnuppfostran, försörjning av sjuka och gamla, et cetera) genom att överlåta dem på staten. Men eftersom staten alltså lägger grunden för det individuella oberoende vi värderar så högt, har det svenska sociala kontraktet också inneburit ett samhälle ”där laglydighet och social kontroll är så inpräntat i medborgarnas själar att mer handfasta åtgärder från myndigheternas sida sällan ens är nödvändiga”. Svensken har, skriver Berggren och Trädgårdh, ”mer konkret makt i sina relationer på den privata marknaden än i sina mellanhavanden med ‘den egna’ demokratiska staten”.

För att knyta ihop kortbyxepåsen menar jag alltså att de återkommande shorts-i-stan-debatterna är en följd av detta. Den svenska statsindividualismen och det globaliserade konsumtionssamhället har tillsammans skapat ett samhällsklimat där livsstilsval för många framstår som de mest avgörande en individ kan göra. De flesta är överens om det mesta, förutom frågan om Lars Ohly som finansminister tycks det inte finnas mycket annat att tjafsa om än kläder.

Men det gör det förstås. Jag har inte hunnit gräva mig ner i Almedalskalenderns 1396 evenemang än. Men om någon arrangerar ett seminarium med rubriken ”Shorts och socialliberalism: Samhällsengagemang i en tid av politisk konsensus” lovar jag att vara där.

Johan Wirfält
  1. Eva skriver

    Är det moralism? Är det en variant av muslimsk okroppslighet? Eller är det bara en ytterligare variant av skillnaderna mellan könen?

    Medan kvinnor tillåts bära kortare shorts blir killarnas alltmer löjligt långa. Kortbrallor ska vara korta, det är själva idén. Tycker synd om killarna med sina långa jättejobbiga shorts, och synd om dem som tror att korta brallor betyder att en kille är gay.

  2. Utan Skam i Kropparna - Från semestersoffan #2: Som jag älskat punken skriver

    [...] Out Come the Wolves på lite för hög volym. Solen skiner. Låg de inte i tvätten hade jag klätt mig i mina seglarvita shorts (vilket inte har ett skit med punk att göra: jag gillade punk men var alldeles för nervös eller [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.