Från Port-au-Prince, Haiti: Bortom bergen, fler berg

För några månader sedan var jag på Haiti. Reportaget jag skrev därifrån, om Läkare utan gränser i Port-au-Prince, finns nu i den nätburna versionen Karolinska sjukhusets tidning Soma.

Så här börjar det:

Igår regnade det i Port-au-Prince. Ovädret började sent på eftermiddagen, och när det upphörde fyra-fem timmar senare hade nästan en decimeter regn dränkt Haitis huvudstad.

När det regnar i Karibien känns det inte som om himlen öppnar sig. Tvärtom: Himlen släcker ljuset, drar för persiennerna och slänger ur sig allt den har. Det är ösregn som syndaflod, en uråldrig påminnelse om varför människor levde i grottor innan de byggde hus.

I början av maj 2010 framstår förödelsen efter jordbävningen på Haiti inte fullt så apokalyptisk som medierapporteringen har givit sken av. De flesta byggnaderna i Port-au-Prince står kvar. Nedgångna och slitna, men mer eller mindre intakta. När regnet kom hade jag nyss ätit lunch på ett hotell i Pétionville. Det är stadens rikaste område, och från kullarna sydöst om stadskärnan blickar det ut över resten av Port-au-Prince med sina butiker, restauranger och muromgärdade villor – varav flera utgör högkvarter för några av det hundratalet internationella hjälporganisationer som just nu är på plats i Haiti.

I de här kvarteren känns det ibland som om man befinner sig i en mindre polerad del av Los Angeles. Samtidigt finns kollapsade byggnader på nästan varje gata, tysta monument över de närmare 300 000 människor som dog här för fyra månader sedan.

Här kan du läsa resten.

Johan Wirfält
Promotion

Sommarlov/sommarjobb

Det har varit ovanligt dött här på sistone, blir ett kort livstecken nu bara. Jag har sommarlov från bloggandet fram till slutet av augusti, och sommarjobbar sedan i lördags som debattredaktör på Expressen. Idag var Salka Hallström Bornold sådär Salkabriljant som bara Salka kan vara – apropå det franska förbudet mot heltäckande slöjor som nationalförsamlingen i Paris klubbade igenom igår.

Mer mode och politik: Jag satt i Nyhetsmorgon igår och filosoferade kring folklig politikerstil, samt det faktum att 13 procent av magasinet Kings läsare tydligen kan tänka sig att rösta på ett parti utifrån hur partiledaren klär sig. Det är ju rätt uppseendeväckande. Och även om det säkert säger mer om Kingläsarna än om svenska politiker, är det samtidigt svårt att inte tolka det som ett uttryck för den allmänna samling i mitten som numera präglar den politiska spelplanen. Oh, well.

Kolla in nedan – och ha en fin sommar!

Johan Wirfält

Mer klubbpolitik

Igår kväll gick det första av åtminstone två av Almedalens officiella dj-battles av stapeln på Gutekällaren. Henrik von Sydow representerade det blå laget, Gustaf Fridolin uppbackad av socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson det rödgröna. De rödgröna vann. Battlet kändes som en passande avslutning på en Visbytisdag som på sätt och vis präglades av klubbkultur. Gudrun Schymans sedelbål är ju numera en världsnyhet, en pr-kupp där kopplingen till den miljon pund som housegruppen/konceptkonstduon KLF 1994 eldade upp på en ö utanför Skottland är uppenbar. Det är, tycker jag, en ganska rolig pendang till hipster-Stockholms rådande partypolitik, med nattklubbsdebatter och rödmärkta it-girlbloggar. Om detta skriver jag ett par rader i dagens Expressen.

Igår eftermiddag sprang jag för övrigt in i Per Eriksson utanför Almedalens presscenter. Eriksson är en glad gamäng och ena halvan av Studio Total, den reklamduo som både kläckte idén till FI:s sedelbål och skänkte braspengarna. Studio Total är vana Almedalskuppare, för ett par år sedan låg de också bakom lanseringen av det fejkade kulturpartiet. Eriksson tände en cigg och utvecklade KLF-kopplingen:
– Ja, vi var inspirerade av dem. Idén att elda upp pengar är ju inte unik. Det som är unikt hos Gudrun Schyman var viljan och modet att göra det. Uppmärksamheten kring sedelbålet visar pengars symbolvärde, och vilka starka känslor vi har för den rent fysiska sedeln. Det finns säkert pr-byråer som bränner 100 000 på representation den här veckan. Men när man istället eldar upp de fysiska pengarna blir det så mycket mer påtagligt.
– Vi visste att folk skulle bli arga. Men samtidigt sätter det här fingret på den viktigaste diskrimineringsfrågan, att Sveriges kvinnor tjänar 100 000 kronor mindre i minuten än männen. Alla vet att det är så, alla partier säger att de vill göra något åt det. Men löneskillnaderna finns kvar. På sätt och vis är det egendomligt att ingen eldat pengar i Sverige tidigare.

MÅNGA TYCKER ATT DET HÄR VAR BÄTTRE PR FÖR STUDIO TOTAL ÄN FI?
– Vi hade inget annat väl än att gå ut med att det var vi som låg bakom. Gudrun Schyman har drivit frågan om transparens när det gäller kampanjbidrag hårt och eftersom det var våra pengar var vi tvungna att förklara det. De flesta av våra uppdrag får vi genom att sälja in idéer till kunder. Vi behöver inte den här uppmärksamheten för att locka kunder till oss.

MEN KAN DU INTE HUR SOM HELST KÄNNA ATT DET ÄR LITE EFFEKTSÖKERI? VAD FOLK DISKUTERAR ÄR JU SEDELBÅLET OCH PR-KUPPEN I SIG, SNARARE ÄN SJÄLVA KÄRNFRÅGAN OM LÖNEGAPET.
– Jag tycker bålet gav en jättebra bild av den orättvisa som råder lönemässigt i Sverige. Och FI har aldrig fått så här mycket uppmärksamhet i Almedalen tidigare. När Gudrun Schyman hade torgmöte tidigare idag var det japanska och israeliska journalister där. Hon har fått en helt annan plattform att föra ut sitt budskap på.

Ett av ställena där Gudrun fick föra ut sitt budskap var Studio ett. Som en illustration av metadiskussionen om sedelbålets rent pr-mässiga förtjänster hade SR också pr-veteranen Paul Ronge på tråden. Ronge kan, som det heter, kommunikation, och argumenterade bra för att varför det inte är en god idé att elda upp pengar om man som FI är ett fattigt parti med ideella partiarbetare. Dessutom gav han ett roligt förslag på vad FI kunde gjort med pengarna istället. Lyssna här.

(Bild Eleonor Svensson/SR Gotland)

Johan Wirfält

Samtidens melodi

I måndags, samtidigt som Wayne Rooney packade väskorna i Rustenburg, var jag i västra London och intervjuade Englands bästa kolumnist, Marina Hyde på Guardian. Artikeln kommer i SID. i höst, jag ska inte orda för mycket om den här. Men en sak är värd att uppmärksammas så här i dagar av fragmenterade medieupplevelser. Förutom att Marina Hyde (tillsammans med Hadley Freeman och Alexis Petridis) bloggar här på dagligbasis, skriverhon ett par-tre krönikor i veckan – en om kändiskultur, en om sport och en allmän ”kommentar”, vilket oftast innebär politik. Ingen av hennes kolumner framstår som mer eller mindre ”hydesk” än en annan, det är lika fenomenalt och fyndigt formulerat om Justin Bieber som om teknikaliteterna kring brittiska valet och ett parlament som inte är så mycket ”hängt, som uppsprättat och styckat”.

Hemmaplan, och det känns lite mer som om den svensk som en gång recenserat rock förväntas hänga i Debasers pruttångor till pensionsdagen; som om den som i detta land bloggat om herrskor borde bliva vid sin läst. Marina Hyde visar istället, och det dessutom väldigt vackert, att uppdraget för en krönikör framför allt är att kommentera samtiden. Oavsett om den gör sig påmind i form av poppojkar, politiker – eller fotbollsspelare med passerat bäst-före-datum.

Apropå det sistnämnda tycker jag ni ska läsa hennes kolumn från förra veckan, ett par dagar före England-Tyskland. Den är något av det mer insiktsfulla jag läst kring all den uppståndelse som matcher mellan de här länderna brukar innebära. Marina Hyde förklarar hur tröttsamt det är med krigsrubriker som upptakt till varje engelsktyskt fotbollsmöte – inte för att det skulle vara något principiellt fel på krigsrubriker, utan för att de faktiskt helt saknar förankring i verkligheten. Kriget är bara inbillning, England har ju ett så mycket sämre landslag:

”Den så kallade rivaliteten är så uppenbart en illusion, något som bara existerar i hjärnan hos dem med ett önsketänkande som gränsar till vansinne – med andra ord, engelsmännen. Vi är rivaler med Tyskland på samma sätt som Christine Bleakley är rival med Oprah (…) Sedan 1966 har Tyskland spelat 11 stora mästerskapsfinaler och vunnit fem. Vi har spelat två semifinaler. Ingen behöver påpeka hur de slutade.”

Så sa Marina Hyde, och så säger jag. På vägen från hennes duplex mellan Bayswater och Notting Hill gick jag förbi en tidningsbutik och plockade upp samtliga brittiska tidningar. För en tyskvän var rubrikerna som ljuv musik.

Johan Wirfält