Sean vs Jean: Därför ska Wyclef inte bli president i Haiti 2011 – utan 2016

Kändisfejder är ofta tröttsamt manusdrivna historier. Som journalister fiskar vi efter kritiska uttalanden i varje intervju vi gör, får vi någon gång napp matar vi citaten vidare så att den utpekade kändisen enligt mallen kan rasa tillbaka.

Men ibland – till exempel när den ena kombattanten är en rapstjärna som vill bli president över en karibisk önation, och den andra en Hollywoodsärling och aktivist för mänskliga rättigheter som bevisligen gör vad resten av hans kolleger bara pratar om – kan det bli både underhållande och klargörande.

I början av augusti, samtidigt som Wyclef Jean tillkännagav att han tänkte ställa upp i det haitiska presidentvalet för att rädda Haitis folk från den nöd som råder efter jordbävningen, gick Sean Penn in på sin sjätte månad som ansvarig för driften av ett av de tältläger som fortfarande hyser hundratusentals av Port-au-Prince invånare.

Jag träffade Sean Penn väldigt kort när jag var i Haiti i våras (han hann säga hej och tacka nej till en intervju, jag bytte några ord med Emile Hirsch som satt och hängde bredvid istället). Men jag såg hur som helst lite av det arbete Sean Penn gjorde. Han åkte runt i Port-au-Prince på bakre kofångaren av en pick-up, han hade vind i håret och säckar med hjälpsändningar på bilens flak. Jag kunde också på plats konstatera att det läger hans organisation J/P HRO drev på området som före jordbävningen hyste Petionvilles golfklubb – för övrigt bara ett par kvarter från Haitis nuvarande president René Prévals bostad – var ett av de bäst organiserade i stan.

Hur som helst, åter till mediedramaturgin: Eftersom Sean Penn till skillnad från Wyclef själv hela tiden befunnit sig på plats i Haiti, och också kontinuerligt uttalat sig i amerikanska medier för att försöka hålla kvar världens uppmärksamhet på situationen i landet, var det uppenbart att här fanns en potentiell konflikt att utnyttja. Följdriktigt intervjuades Sean Penn av Wolf Blitzer på CNN:s Larry King Live någon dag efter att Wyclef tillkännagivit sin kandidatur. Och helt enligt medielogiken ifrågasatte Sean Penn också Wyclef:

Jag oroar mig för att det här är en kampanj som handlar mer om idén att flyga runt världen och prata med människor. (…) Den är definitivt inte ett resultat av att [Haitis] ungdomar uppmanat honom [att kandidera]. Jag är ganska säker på att det här var ett beslut påverkat av företag här i USA, och av privatpersoner som vill kapitalisera på hans vilja att flyga runt världen. Vad det haitiska folket behöver nu är en ledare som är genuint villig att uppoffra sig. Ett av skälen till att jag inte vet mycket om Wyclef Jean är att jag inte sett eller hört någonting av honom under de senaste sex månaderna jag varit i Haiti.

Wyclef blev förstås lite putt. Dagen efter talade han ut i Gayle Kings morgonprogram: ”Jag skulle vilja förklara för Sean Penn att jag inte reagerar emotionellt när det gäller det haitiska folket. Jag behöver inte offra mitt liv och bo i ett tält för att bevisa att jag kämpar för det haitiska folket.”

Och så var fejden igång.

Sean Penn må vara emotionell, men han är också en grubblare. Alltså har han inte återkommit i frågan förrän i går, i ett renodlat debattinlägg hos Huffington Post. Vid det här laget är Wyclef som bekant inte presidentkandidat längre. Haitis valnämnd godkände honom inte eftersom han inte levt i landet i fem år, beslutet kan inte överklagas. Men Sean Penn ger hur som helst Wyclef ytterligare en känga för att han inte befunnit sig på plats:

…so many of us on the ground wondered where he was when that kind of attention was so necessary and absent, and why he was NOT helping to keep this desperate situation in the news. None among us felt or expressed anger toward it, but rather a universal sadness for his silence, as he is America’s most admired cultural link to Haiti. As the six-month Anniversary approached, it triggered the return of the world media, and of Wyclef Jean to Haiti. He’d referred to himself as ”His Excellency Wyclef Jean” and ”The most famous man in Haiti” on a self-generated flier in the lead up to his troubling announcement.

Penn fortsätter:

My support is with the Haitian people, and whomever they lawfully select as their next President. It is, it seems, folly for we Americans to assume ”our Haitian” is their answer, simply because we enjoy the sense of identification we may feel, or are paid to espouse.

It should be said that laws that put limitation on the contribution by Haitians returning to their own country following an education abroad are worthy of review. And it would have been a valuable contribution had Wyclef Jean drawn attention to it in another moment, or in a less divisive ambition. However, the only attention that Haiti seems to be getting today is on a presidential campaign of personality that threatens to create a new swell of social unrest in a plagued country. I would caution Mr. Jean against research, or prospective policy, by sound bite.

Det finns en del lustigheter i Sean Penns artikel – den allmänt självrättfärdigande och högtravande tonen, till exempel, eller konstaterandet i ett stycke att han inte behöver livvakter på Haiti eftersom han har ”rest ensam i Iraks krigszoner”.

Men oavsett: ur ett kortsiktigt perspektiv har Sean Penn förstås rätt. Om Wyclef trots att den haitiska valnämndens beslut inte går att överklaga fortsätter kampanja för sin rätt att kandidera, kommer det bara leda till ”en ny våg av samhällelig oro i ett redan plågat land”. När Penn skriver att det är märkligt att Wyclef förutsätts vara bra för Haiti bara för att amerikaner kan identifiera sig med honom, tänker jag däremot tvärtom: Är det inte precis så enkelt?

Kan inte hans amerikanska kändisskap vara just grunden för ett lyckat haitiskt presidentskap?

Så här. Vad Haiti behöver, och har behövt i över 200 år, är en kompetent, icke-korrupt ledning. Wyclef själv har självklart inte kompetensen att leda ett land. Men det innebär inte att han, liksom Arnold Schwarzenegger eller någon annan som gått direkt från kändisvärlden till politiken före honom, inte skulle kunna samla ett team av kompetenta politiker och tjänstemän omkring sig. Och, kanske viktigare: eftersom Wyclef är en kändis, en global superstjärna till och med, är det självklart att hans eventuella styre i Haiti skulle bevakas mycket hårdare av internationella medier än om en haitier vore president. Blotta misstanken om korruption skulle innebära att han hängdes ut över hela världen som skurk och svikare av det haitiska folket. Om han å andra sidan gjorde ett bra jobb, och faktiskt i någon mån lyckades lyfta den här havererade lilla önationen ur sin misär, skulle han bli odödligförklarad inte bara i Karibien.

Han skulle bli en global ikon.

Det är faktorer som talar för att Wyclef Jean faktiskt skulle kunna vara just den president som Haiti behöver. Dags alltså, för kändis Jean, att bevisa att kändis Penn har fel. Vill Wyclef verkligen blir president av Haiti flyttar han dit innan året är över, ser till att få sina lagstadgade fem år som haitisk invånare väl dokumenterade – och ställer upp i 2016 års haitiska presidentval istället.

Johan Wirfält

Bröllopsresan var en muta – om den inte varit kunglig

Sverige är ett märkligt land. En vicestatsminister kan köpa en chokladkaka på statens kontokort, tvingas avgå trots att inget brott begåtts, och 15 år senare också tvingas acceptera att denna händelse används som slagträ i en valrörelse.

Samtidigt kan en blivande statschef få en bröllopsresa till ett värde av ”väsentligt över en miljon kronor” i present av en näringslivshöjdare, och traska därifrån som om ingenting har hänt. Expressen rapporterade idag att överåklagare Gunnar Stetler på Riksenheten mot korruption har lagt ner mututredningen mot kronprinsessparet. Frågan gällde om det lån av privatplan, lyxyacht och semesterhus som kungavännen Bertil Hult beredvilligt ställde upp med när det vankades smekmånad och jorden runt-resa för Victoria och Daniel, kunde betraktas som en muta.

Utredningen är nu nedlagd, men inte för att Gunnar Stetler anser att Victoria och Daniel faktiskt är oskyldiga till mutbrott. Överåklagaren säger till Expressen:

”Kronprinsessan och prins Daniel omfattas inte av mutlagstiftningen då det ska handla om till exempel arbetstagare och uppdragstagare. Vederbörande kan inte muta sig, och Bertil Hult kan därmed inte hållas ansvarig för bestickning. Victoria har ärvt sin funktion och har inte förordnats. De är utvalda, och tillhör inte personkretsen som omfattar lagstiftningen.”

Utredningen läggs alltså inte ner för att åklagaren menar att Victoria och Daniel är oskyldiga. Den läggs ner för att de är inte tillhör den personkrets, med andra ord Sveriges övriga 9 miljoner invånare, som någon gång i sitt liv kommer att omfattas av mutlagstiftningen.

Detta tycker Gunnar Stetler är dumt, och han säger till Expressen att lagtexten bör ändras. Underförstått: Om samma regler gällt för vår kronprinsessa som för alla svenskar som försörjer sig på arbetsmarknaden och genom det skattefinansierade apanaget ser till att kungafamiljen kan göra vad kungahuset gör, skulle Gunnar Stetler ha åtalat.

Tills lagen skrivs om släcker vår blivande svenska statschef sänglampan på Haga, trygg i vetskapen om att hon klarat sig undan mutåtal av en enda anledning.

Att hon är ”utvald”.

(Foto: Expressen)

Johan Wirfält

Den här skivan förändrade mitt liv

”Om Slow Blow hade varit en rock’n'roll-klubb så hade denna bokning varit i paritet med Elvis Presley”, skriver discomännen om kvällens DJ Harvey-spektakel på F12.

Och varför inte? Harvey är, åtminstone i de hårigare delarna av klubbvärlden, så nära en levande legend man kan komma. Många av oss har inte hört honom DJ:a sedan åren kring millenieskiftet. Sedan dess har han hängt med sin fru på Hawaii, surfat, försökt bli amerikansk medborgare så att han kan lämna USA utan att skickas tillbaka till hemlandet England av passkontrollanterna – och spelat in 00-talets mest inflytelserika mixskiva, en 73-minuters-cd med titeln Sarcastic Study Masters Volume 2.

Jag försökte förklara varför för några ungdomar på Indigo igår. Det gick sådär, tror jag, så jag börjar så här istället: Jag minns första gången jag hörde Sarcasticskivan, vårvintern 2002 i ett kontor med lutande golv bakom en bensinmack i Ropsten. Från de inledande Beach Boys-körerna, via Michael Shrieves minimalistiska slagverksfest Transfer Station Blue, Isabel Antenas baleariska strandklassiker Camino del Sol, Amadeos sliskiga epos Memories och Claudja Barrys discotryckare Love for the sake of love, var det inte bara tjugo låtar jag aldrig hört tidigare.

Det var som att träda in i ett parallellt universum av musik. Jag minns att jag lyssnade på skivan medan jag försökte skriva en artikel till fjärde numret av tidskriften Bon, som jag jobbade på då. När Can-mannen Holger Czukays mumlande stämma dök upp, fem-sex minuter in i mixen över en plottrig basgång och någons sorts bräcklig krautsynth, skrek någon åt mig att ta på mig lurarna: ”Det här låter ju helt sjukt, vi får ångest!”

Så jag satt där, en timme för mig själv och lyssnade. Musiken i Harveys mix lät som allt jag gillade just då – vilket var amerikansk disco från 70- och 80-talet och samtida europeisk house som försökte låta som amerikansk disco från 70- och 80-talet – men liksom skev, stukad, avknoppad, bortsorterad, bortglömd.

Och, nu då: återuppstånden. Det var en fysisk upplevelse att lyssna på den där mixen första gången. Det kändes i magen, det snurrade i huvudet. Jag kunde inte få ur mig en rad till artikeln jag skulle skriva. Vilken fruktansvärt märklig skiva. Vilken fantastisk skiva.

Jag skrev att det här är 00-talets mest inflytelserika mixalbum ovan. Det beror förstås på hur man menar, men inom den house- och discoscen som alltid funnits lite utanför de största klubbkompleven är det definitivt så.

Självklart hade DJ:s i västvärlden mixat italodisco med house tidigare, en del av oss hade säkert fått för oss att spela lite konstig krautpop i ett discoset också. Antagligen hade vi någon gång även påstått att låtar vi gillade var ”baleariska”. Men musiktraditionen, som den gestaltade sig på housedominerade nattklubbar i Europa strax eter millenieskiftet, var fortfarande strikt New York-Londonsk. Det gick att dra en hyfsat rak linje från musiken som spelades på Fusions dansgolv tillbaka till legendariska New York-discon som Paradise Garage och nästan lika legendariska rare groove-fester i Camden Town.

Med Harveys Sarcasticskiva började spåren hoppa. En värld vid sidan om öppnade sig. Tyska grejer, japanska. Musik från medelhavet. Ett sound som var något helt annat. Även om tendenserna funnits tidigare, hade de aldrig sammanfattats så tydligt och konsekvent. Efter Sarcasticmixen lät klubbvärlden annorlunda.

Vore det inte för den här skivan skulle P3 Kultur idag inte fråga sig om saker är balearic, bara en sån sak.

Lyssna på Sarcasticmixen här. Och, apropå P3 Kultur, lyssna på Johanna Koljonens Harveyintervju här.

Framför allt, kom till F12 ikväll! Som jag ser det finns det bara en sak som kan hindra det här från att bli en perfekt discoafton: de nördiga discomännen, mig själv inkluderad. Det finns en risk att vi står där på dansgolvet, lufsiga och lätt tafatta, samtidigt som vi nervöst tittar mot dj-båset och mentalt – eller, när jag tänker efter, snarare fysiskt i ett block – försöker anteckna varenda låt Harvey spelar under sitt femtimmarsset.

Han är ju vår Elvis.

Låt oss inte hållas. Tvinga oss att dansa istället. Ses!

Johan Wirfält

Christopher Owens, frontfilur i Girls, presenterar årets rockfrisyr

Som bekant är festivaler mer en fråga om vilka konserter man missar än vad man faktiskt ser. Symptomatiskt, därför, att jag bara hann se sista tio minuterna av Girls på Way out west igår. De gjorde å andra sidan ett djupt intryck.

JR Whites bas dränkte i och för sig både gitarrer och sång, och gjorde att det där fina manglet som annars gör Girls så tilltalande mer påminde om åskmuller. Men: Christopher Owens. Rent visuellt är han USA:s just nu starkaste frontman. Han ser ut ungefär som om Richie Cunningham från Happy Days avlat en baby med Dash Snow. Igår innebar detta turkos Lacostepiké, mörkblå jeans och överdimensionerade, vita basketskor till tatueringstäckta underarmar och en illröd Rickenbacker. Och så håret, bakåtkammat i en ganska ovårdad quiff lika röd som gitarren.

Grejen var nacken. Christopher Owens hade rakat bort den, och detta med besked. Hans lockar slutade i en spikrak linje strax ovanför örsnibbarna. Tveklöst festivalsommarens klipp, jag skulle till och med säga årets rockfrisyr. Jag bokade en intervjukvart med Owens ett par timmar senare, och gjorde det enda vettiga: Tog en massa bilder och frågade ut honom om håret.

Hej, du har klippt dig! Fruktansvärt häftig frisyr.
– Tack. Jag hade ju långt hår tidigare, men det såg för jävligt ut till slut, det blev tovigt eftersom jag inte orkade ta hand om det. Så en kompis klippte mig. Du vet när man lägger en skål över huvudet och klipper allt som sticker ut?

Yes. In Sweden we call this ”pottfrisyr”.
– Okej. En sån hade jag. Men det växte ut väldigt snabbt i nacken, så jag rakade av den delen själv. Jag orkar inte ha en frisyr som man måste bry sig så mycket om.

En kompis och jag funderade på om din nya frisyr innebar någon sorts Evan Dando-effekt? Du vet, sångaren i Lemonheads, som plötsligt såg ut som en filmstjärna när han klippte av sig grungehåret.
– Nej, det har jag inte märkt. Jag ser nog inte ut som en filmstjärna.

Johan Wirfält

Natteravn: En Klubbland för tiotalet

Jag var och tränade nyss, skivstångspass på Friskis & Svettis, Kungsholmen. Ledaren spelade Natteravn. Inget konstigt med det – för många är Rasmus Seebachs sommarplåga nog själva defintionen av gymhouse. Musik att svettas, stöna och stånka till.
Men jag tänker annorlunda. I mitt huvud är Natteravn en av årets finaste poplåtar, tragik och någon sorts extas i olika ändar av samma textrad. Rasmus Seebach har med Natteravn skrivit en svennediscots motsvarighet till Håkan Hellströms Klubbland. Där går de, och försöker verka oberörda.
Det är svårt att ligga på streppbrädan och samla kraft inför den sextonde bänkpressrepetitionen till sådant.
Jag pennade för övrigt några rader om den poplyriska Öresundsbron Klubbland-Natteravn på Expressens kultursida förra veckan:

”För jag vet att den här natten kommer döda mig”, sjöng Håkan Hellström i mitten av 00-talet, ”om jag inte får vara med dig.”
Åh, Klubbland. Det är en fin sång, euforisk på ytan, samtidigt så sorglig. Nattklubbsvärlden – den glittriga fasaden med alla löften om lycka, de ensamma människorna där bakom – blir en perfekt metafor för ett dödsdömt förhållande. Allt som finns kvar mellan bar och dansgolv är, för att tala med Håkan, en dröm om vad kärlek kunde vara.
Jag tänkte på de textraderna första gången jag hörde Natteravn, en poppig technolåt av danske Rasmus Seebach som senaste månaden spelats sönder och samman i semester-Sverige och därmed blivit en av de där sommarplågorna som normalfuntade människor ägnar ferien åt att försöka undvika.
Istället kan jag inte sluta lyssna.
Rasmus Seebach sjunger även han om klubbvärlden, platsen är Köpenhamns partykvarter i Indre byn. Liksom Håkan fångar han väldigt exakt det tillstånd som gör nattlivet till en så fascinerande upplevelse: längtan som när som helst kan slå över i förtvivlan.
Att Natteravn i festcentrum som Båstad och Visby dessutom blivit soundtracket till årets mest omtalade sommarnöje – ”vaskning” av champagne – känns bara logiskt.
Det har alltid funnits något desperat över klubbland.

Nu, mot Göteborg och Way out West. Håkan avslutar festivalen på lördag kväll, han ska som bekant spela sitt debutalbum från början till slut. Men Klubbland som extranummer?
Det är en låt som gjord för sena festivalnätters melankoli.

Johan Wirfält