Johan Wirfält

Den här skivan förändrade mitt liv

”Om Slow Blow hade varit en rock’n'roll-klubb så hade denna bokning varit i paritet med Elvis Presley”, skriver discomännen om kvällens DJ Harvey-spektakel på F12.

Och varför inte? Harvey är, åtminstone i de hårigare delarna av klubbvärlden, så nära en levande legend man kan komma. Många av oss har inte hört honom DJ:a sedan åren kring millenieskiftet. Sedan dess har han hängt med sin fru på Hawaii, surfat, försökt bli amerikansk medborgare så att han kan lämna USA utan att skickas tillbaka till hemlandet England av passkontrollanterna – och spelat in 00-talets mest inflytelserika mixskiva, en 73-minuters-cd med titeln Sarcastic Study Masters Volume 2.

Jag försökte förklara varför för några ungdomar på Indigo igår. Det gick sådär, tror jag, så jag börjar så här istället: Jag minns första gången jag hörde Sarcasticskivan, vårvintern 2002 i ett kontor med lutande golv bakom en bensinmack i Ropsten. Från de inledande Beach Boys-körerna, via Michael Shrieves minimalistiska slagverksfest Transfer Station Blue, Isabel Antenas baleariska strandklassiker Camino del Sol, Amadeos sliskiga epos Memories och Claudja Barrys discotryckare Love for the sake of love, var det inte bara tjugo låtar jag aldrig hört tidigare.

Det var som att träda in i ett parallellt universum av musik. Jag minns att jag lyssnade på skivan medan jag försökte skriva en artikel till fjärde numret av tidskriften Bon, som jag jobbade på då. När Can-mannen Holger Czukays mumlande stämma dök upp, fem-sex minuter in i mixen över en plottrig basgång och någons sorts bräcklig krautsynth, skrek någon åt mig att ta på mig lurarna: ”Det här låter ju helt sjukt, vi får ångest!”

Så jag satt där, en timme för mig själv och lyssnade. Musiken i Harveys mix lät som allt jag gillade just då – vilket var amerikansk disco från 70- och 80-talet och samtida europeisk house som försökte låta som amerikansk disco från 70- och 80-talet – men liksom skev, stukad, avknoppad, bortsorterad, bortglömd.

Och, nu då: återuppstånden. Det var en fysisk upplevelse att lyssna på den där mixen första gången. Det kändes i magen, det snurrade i huvudet. Jag kunde inte få ur mig en rad till artikeln jag skulle skriva. Vilken fruktansvärt märklig skiva. Vilken fantastisk skiva.

Jag skrev att det här är 00-talets mest inflytelserika mixalbum ovan. Det beror förstås på hur man menar, men inom den house- och discoscen som alltid funnits lite utanför de största klubbkompleven är det definitivt så.

Självklart hade DJ:s i västvärlden mixat italodisco med house tidigare, en del av oss hade säkert fått för oss att spela lite konstig krautpop i ett discoset också. Antagligen hade vi någon gång även påstått att låtar vi gillade var ”baleariska”. Men musiktraditionen, som den gestaltade sig på housedominerade nattklubbar i Europa strax eter millenieskiftet, var fortfarande strikt New York-Londonsk. Det gick att dra en hyfsat rak linje från musiken som spelades på Fusions dansgolv tillbaka till legendariska New York-discon som Paradise Garage och nästan lika legendariska rare groove-fester i Camden Town.

Med Harveys Sarcasticskiva började spåren hoppa. En värld vid sidan om öppnade sig. Tyska grejer, japanska. Musik från medelhavet. Ett sound som var något helt annat. Även om tendenserna funnits tidigare, hade de aldrig sammanfattats så tydligt och konsekvent. Efter Sarcasticmixen lät klubbvärlden annorlunda.

Vore det inte för den här skivan skulle P3 Kultur idag inte fråga sig om saker är balearic, bara en sån sak.

Lyssna på Sarcasticmixen här. Och, apropå P3 Kultur, lyssna på Johanna Koljonens Harveyintervju här.

Framför allt, kom till F12 ikväll! Som jag ser det finns det bara en sak som kan hindra det här från att bli en perfekt discoafton: de nördiga discomännen, mig själv inkluderad. Det finns en risk att vi står där på dansgolvet, lufsiga och lätt tafatta, samtidigt som vi nervöst tittar mot dj-båset och mentalt – eller, när jag tänker efter, snarare fysiskt i ett block – försöker anteckna varenda låt Harvey spelar under sitt femtimmarsset.

Han är ju vår Elvis.

Låt oss inte hållas. Tvinga oss att dansa istället. Ses!

Spara / dela med dig