Austin, Texas: Makaber mark

Det sköts tydligen i Austin igår morse. En student gick in på University of Texas bibliotek och började tömma magasinet på ett automatvapen. Ingen kom till skada, till slut hade mannen ihjäl sig själv. I Austin pustar man antagligen ut – en personlig tragedi är förstås bättre än ännu en skolmassaker.

Om motivet går bara att spekulera, men om mannen sökte en symbolladdad plats för ett spektakulärt självmord kunde han inte valt ett bättre ställe. Ovanför biblioteket vakar universitetets klocktorn.

Lars Gustafsson berättar om det i Tennisspelarna, hans delvis självbiografiska och smått klassiska roman från tiden som professor i Texas. Årtionde innan Gustafsson flyttade till Austin, en eftermiddag i juni 1966, hade en före detta marinsoldat som ett tag behandlats av studentpsykiatrikern barrikaderat sig högst upp i tornet. Han började slumpmässigt skjuta sollapande studenter nere på gräsmattan, inom en halvtimme var 13 personer döda.

Det var en skolmassaker innan det fanns ett ord för sådana.

”Upprepade anfall med tungt pansrade helikoptrar mot torntoppen misslyckades”, skriver Gustafsson i Tennisspelarna. ”Dessa timmar av förlamning, fasa och galenskap tog slut lika plötsligt som de hade börjat. En yngre sheriffmedhjälpare tog helt enkelt hissen upp genom alla biblioteksvåningarna, alla aderton våningarna av samlad kultur passerade han i den knarrande hissen, och steg lugnt ut på den nittonde våningens utsiktsplattform. När han öppnade hissdörren stod dråparen på balkongens andra sida, helt fördjupad i sitt västra kikarsikte. Sheriffen sköt honom med ett enda välriktat skott. Den dödes dossier innehöll egentligen ingenting anmärkningsvärt. Han var ett säkerligen normalt fall av studieneuros.”

Sedan dess har klocktornet, precis som Golden Gate-bron i San Francisco, blivit något av en kultplats för suicidalkandidater. Åtta studenter hade hoppat ner från tornet redan när Lars Gustafsson skrev Tennisspelarna. Hur många de är idag har jag ingen aning om. Men nu skjuter de alltså istället.

Annars verkar Austin vara ett fint ställe, läs Jan Gradvalls reportage om USA:s yngsta och mest välutbildade stad från Rodeo förra våren här.

Lär för övrigt bli något sporadiska inlägg här den närmaste tiden, sedan i måndags och ett par veckor framåt har jag hoppat in som debattredaktör på Expressen igen. Sidan 4 hittar ni här, idag med Socialdemokraternas krisanalytiker Morgan Johansson som menar att (S) har en del att lära av ”Red” Ed Miliband och Labour.

Johan Wirfält
Promotion

Välkommen hem

För lite mer än ett dygn sedan landade jag på en flygplats på Hisingen efter en vecka i London. Jag gick igenom passkontrollen, in i ett Sverige som är annorlunda än när jag reste, och förstod äntligen varför Göteborg kallas för Lilla London.

Jag räckte fram det rosa häfte som bekräftar att jag är svensk till polisen i luckan. Han tittade på det, tittade på mig. ”Hur var det i London då, gött eller?” frågade han.

Jag kände mig välkommen. Jag blev glad av att komma hem. Och sedan funderade jag på vad det var den där göteborgspolisen gjorde egentligen. Inget mer än vanlig artighet.

Om alla svenskar var lika artiga som göteborgare, om de med andra ord var lite mer som människor i London, skulle det här säkert vara världens bästa land att leva i. Nu är det ju ganska fint ändå. Det finns ingenting på jorden jag avskyr så mycket som rasister, men Sverigedemokraterna består inte bara av sådana och alla som röstat på dem hatar inte andra människor bara för att de har mörkt hår.

Så jag tror vi överlever det här.

Men vi kunde bli lite artigare. En bra början kan vara att fundera på varför människor överhuvudtaget röstar på Sverigedemokraterna. Paulina Neuding och Johan Lundberg gjorde det på gårdagens DN Debatt.

Tyvärr är det en djupt obehaglig artikel.

Inte för att Neuding och Lundberg har fel i sak. Det är ett problem att vissa befolkningsgrupper är överrepresenterade i brottstatistiken. Det är också ett problem att människor i vissa orter i Sverige i större utsträckning än andra lever på bidrag. Och det är, givetvis, ett problem att vissa av invånarna i Rosengård är så fientligt inställda mot samhället att ambulanspersonal då och då ber om poliseskort innan de åker dit.

Men – och det är av den här enkla anledningen Neuding/Lundbergs artikel är så obehaglig: Problemet är inte i grund och botten att de i brottstatistiken överrepresenterade befolkningsgrupperna, invånarna i de bidragstagartäta områdena eller människorna som skrämmer Malmös ambulansförare, har en bakgrund som är annat än etnisk svensk.

Problemet är med andra ord inte invandrarna. Problemet är den ekonomiska och sociala ojämlikheten och dess följder: känslan av att inte vara en del av samhället; upplevelsen av att sakna en röst. Utanförskapet, för att tala med vår statsminister.

Om detta borde Paulina Neuding och Johan Lundberg skriva.

Vad de nu gör är istället att efterlysa en debatt som utgår från etnicitet. De uppmanar oss att uttryckligen tala om människor som bor i Sverige – svenskar – som ett ”vi” och ett ”dom”. De söker en diskussion vars premiss är att infödda och invandrare i grunden är olika, och att det i sig skulle skapa konflikter.

Det är precis den typen av problemformuleringar som idag styr den danska debatten. Det är precis den typen av resonemang som gör att det mest högröstat inflytelserika partiet i vårt grannland idag är öppet rasistiskt. Ett bra sätt att kratta gången för en liknande situation i Sverige är att lyssna på Paulina Neuding och Johan Lundberg.

Gör inte det.

Jag traskade längs Bow Road i London för ett par dagar sedan, det var killar på cyklar utan bromsar på gatan och unga kvinnor i burka på trottoaren. Jag är rätt trött på hipsters och jag tycker inte om kläder som förtrycker människor. Men det där var samtidigt en sammanfattande symbol för den totala tolerans som är så tydlig var man än sätter sin fot i östra London. Det är vackert.

Medan jag gick där och myste lyssnade jag på Dungens senaste skiva, en låt som heter Min enda vän. Gustav Ejstes sjunger så här:

’92 var jag tolv år, kom ihåg lika lite som barn.
Kall november på teve, och dom sa: Det är Sveriges mörkaste tid.
Många som finns där kvar gör som dom aldrig sa.
Du var min enda vän, drar mig för hur det var.

Jag var femton 1992, jag drar mig också för hur det var. Lasermannen nyss gripen, Ny demokrati hade fått 30% av rösterna i min högstadieskola året innan. Det var då, Sveriges mörkaste tid är förbi, det tror jag faktiskt. Men vi har fortfarande ingen stadsdel blandad som Bow i Göteborg än, än mindre i Stockholm.

Dags snart?

(Foto: Drago Prvulovic/DN)

Johan Wirfält

Stellan: Det slutgiltiga genombrottet för kändisstöd i svensk politik?

Noterar att filmen med Stellan Skarsgårds tal på de rödgrönas dag i Kungsträdgården i helgen…

YouTube Preview Image

…nu har över 70 000 visningar på YouTube, med andra ord mer än dubbelt så många som de rödgrönas officiella kampanjfilm.

YouTube Preview Image

Nu är Stellan förstås i kraft av att vara Stellan inte vilken kändis som helst (och hans tal var ju som jag tidigare skrivit briljant). Men ändå intressant att fundera på vad Skarsgårdsuccén kan innebära för svenska partiers framtida syn på mer integrerat kändisstöd. Och, förstås, fortsatt kampanjande för landets främsta skådisfamilj.

Alex, Gustav och Bill som turnerande valarbetartrio 2014?

Johan Wirfält

Forskare: Högerpolitiker är snyggare än vänsterpolitiker – och högerväljare är mer utseendefixerade

Svensk politik har rent stilmässigt genomgått en sorts cirkelrörelse. Från 50-talet och en kammare uniformerad i mörk kostym och vit skjorta/slips, via en mer uppluckrat informell stil på 60-talet och ett 70- och 80-tal där partitillhörighet satt i gråtrist gabardin, marinblå blazer eller noppig kofta, till 90- och 00-talet där konformismen återigen är det mest utmärkande.

I veckans Fokus intervjuar jag bland annat Barbro Hedvall, Per Schlingmann och Hans Linde, och går till botten med frågan om svenska politikers stil. Varför hade ingen man på sig slips i SVT:s ekonomidebatt i slutet av augusti? Vad betyder det att bryta schablonbilden av hur en moderat eller en vänsterpartist klär sig?

Och hur påverkar en politikers utseende sympatier hos väljarna?

På den sista frågan svarar Niclas Berggren, docent i nationalekonomi och utredare på näringslivets forskningsinstitut Ratio. Berggren har tillsammans med forskarna Henrik Jordahl och Panu Poutvaara studerat hur utseendet påverkade politikers framgångar i finska riksdags- och kommunalval under 2003 och 2004. Deras undersökning The looks of a winner: Beauty and electoral sucess visar, precis som en aktuell studie från MIT, att det finns en ”skönhetspremie” inom politiken.

Snygga politiker får helt enkelt fler röster.

Jag skulle vilja lyfta upp något som Niclas Berggren berättade när jag intervjuade honom. Från samma undersökning finns än så länge opublicerade resultat – och de tyder på att högerpolitiker är snyggare än vänsterpolitiker. Högerväljare lägger också större vikt vid politiska kandidaters utseende. Niclas Berggren:

”Vi har preliminära resultat som säger att högerpolitiker generellt ser bättre ut, och dessutom att högerväljare i högre utsträckning premierar skönhet. Effekten på kommunalvalsnivå i Finland var nästan dubbelt så stor för högerpolitiker som vänsterpolitiker. I riksdagsvalet kunde vi däremot inte se någon effekt.”

Nu ska vi förstås inte dra för stora växlar på detta, resultaten är som sagt preliminära och än så länge opublicerade. Men, rent spekulativt: Om en vetenskaplig undersökning faktiskt bekräftar att skönhet är viktigare på politikens högerkant är det förstås superintressant.

Dels rent ideologiskt. Om personlig skönhet är viktigare för högerpolitiker och högerväljare, innebär det också att de rent generellt värderar estetik högre?

Men också ur en sorts incitamentsperspektiv för politiker. Är det så att vackra människor i politiken medvetet eller omedvetet söker sig högerut, eftersom det finns en känsla av att man som vacker kan bli mer framgångsrik där än i vänstern?

Och, förstås, knäckfrågan: Är Fredrik Reinfeldt verkligen snyggare än Mona Sahlin? Eller den pånyttfödde Göran Persson?

Något att diskutera vid middagsbordet.

(Bild från SR.)

Johan Wirfält

Meat is mode – och kött är som sedelpapper

Jag såg inte den amerikanska MTV-galan i helgen, men i efterhand verkar det roligaste – förutom Robyn, yay! – ha varit köttklänningen.

Lady Gagas tredje outfit för kvällen är, inte helt oväntat, redan hett omdebatterad. Köttet var riktigt, från designern Franc Fernandez lokala slaktare, och PETA har pliktskydligt fördömt klänningen eftersom ”oavsett hur vackert det presenteras, så är kött från ett torterat djur fortfarande kött från ett torterat djur”.

Samtidigt buzzar modevärlden. Jag förutsätter en Daniel Björksk djupanalys inom det närmaste dygnet, men till dess bara några snabba tankar som jag delade med mig av i P3 Populär nu på förmiddagen.

Till att börja med innebär klänningen – designad av Franc Fernanadez men sannolikt uppdrömd av Lady Gagas husstylist och allmänna musa Nicola Formichetti – förstås en extremt stark och symbolmättad uppenbarelse. När hon draperar sig själv i charkuterislamsor är Gaga alltså garanterad uppmärksamhet världen över.

Vid sidan av sedelpapper finns antagligen inget fysiskt material som idag är så laddat som kött. Köttet är kroppen. Pengarna är allt vi kan göra med den, direkt eller indirekt. Tillsammans bygger de konsumtionssamhället. På det sättet rör sig Gagas köttklänning i samma sfär som Gudrun Schymans pengabål på Almedalen i somras.

Därmed finns också en risk att köttklänningen så att säga skymmer budskapet. Nu är det förstås inte säkert att Gaga hade något djupare att säga. Hos Ellen de Generes efter MTV-galan menade hon att klänningen var ett sätt att deklarera att hon ”inte är en bit kött”, och kopplade ihop detta med det stöd hon visat för bögar och flators rätt att vara öppet homosexuella i den amerikanska armén.

Logiken är inte helt klockren. Om man däremot placerar köttklänningen i en Gagahistorisk kontext, genommarinerad av hermafroditdebatter och allmän diskussion om hennes sexualitet, och sedan kopplar ihop detta med nya skivan Born this way som hon utannonserade på MTV-galan, blir det något tydligare.

Gaga påminner med köttbitarna om den intima granskning hon och hennes kropp utsatts för. Hon fläker, som Hannah Fahl sa i vårt P3-snack, helt enkelt ut och in på sig själv. Här är Gaga, ”in the flesh” precis som hon föddes, öppen för världen och alla att beskåda.

Vad köttklänningen i slutänden då gör är alltså att formulera en fråga: Varför dömer vi hellre än att fria?

Köttklänningen på MTV-galan (med Cher som inte helt entusiastisk köttväskhållare):
YouTube Preview Image

Köttklänningen hos Ellen de Generes:
YouTube Preview Image

Johan Wirfält

Kära vänner på Aftonbladets kulturredaktion, lägg ner konspirationsteorierna

Idag publicerar Aftonbladet en djupt konspirationsteoretisk artikel om mediebevakningen av årets valrörelse. Den är skriven av de anonyma upphovsmännen till bloggen Den allierade journalisten, och kan i princip sammanfattas så här: Utgången av det svenska riksdagsvalet 2010 bestäms av de två tidningsredaktioner som huserar i höghuset på Marieberg.

Att det finns gott om rättshaveristiska Bonnierbashare därute visste vi sedan tidigare. Däremot vore det dumt om särskilt många fler än dem låter sig övertygas om att en eventuell rödgrön valförlust är DN och Expressens fel. Det är tidningar som lutar borgerligt, det blir ibland nästan parodiskt uppenbart om man läser dem dessa dagar – men det visste vi ju också sedan tidigare?

Det har inte hindrat Sverige från att vara ett land styrt av socialdemokrater under 51 av de 65 år som gått sedan andra världskriget. Med andra ord: Om de rödgröna inte vinner det här valet beror det knappast på att Gunilla Herlitz och Thomas Mattsson föredrar Fredrik Reinfeldt framför Mona Sahlin. Det beror på att de rödgröna har gjort en misslyckad valrörelse.

I alla varrörelser gynnas vissa partier i medierna medan andra missygnnas – läs till exempel Jesper Strömbäck här. Men att ta det som intäkt för att ett antal högerredaktörer nu tillsammans organiserat sig för att skriva ner Mona Sahlin och de rödgröna, vittnar mest om okunnighet om hur nyhetsredaktioner arbetar.

Grundregeln är enklare – om man så vill mer cynisk – än så: Man söker unika vinklar i nyhetsflödet för att hitta det som säljer.

Jag vill med det i bakhuvudet lyfta upp en kommentar från inlägget nedan, apropå Stellan Skarsgård och hans ideologiskt laddade uppdykande i Kungsträdgården. Peter sammanfattade ganska exakt vad det handlar om i tre meningar och ett avslutande ord:

”Det är ju precis det här som Sahlin bör tokpusha för, så tydligt som det bara går. Och inte är det enbart mediernas fel. Hon hade chansen att trycka på det här i gårdagens debatt, men slank in på de gamla vanliga skattesänkningarna och jobben igen. Frustrerande.”

Johan Wirfält

Stellan Skarsgård stal showen

”Politik är teater. Det är personer på en scen med ett budskap, skillnaden är att manuset är oerhört viktigt för en väldigt stor del av befolkningen”, sa Fokus politiske redaktör Torbjörn Nilsson i ett rundabordsamtal i DN igår.

Passande, alltså, att landets mest upphöjde skådespelare under eftermiddagen äntrade valrörelsens scen. Stellan Skarsgård gjorde det i Kungsträdgården, på de rödgrönas dag, och satte därmed också fingret på vad som på många håll nu diskuteras som den här valrörelsens stora problem: Avsaknaden av ideologi.

Sittande regering är som bekant nöjd så länge samtalet enbart kretsar kring finansiell förvaltning och plånboksfrågor, svenskens disponibla inkomst har ju ökat stadigt de senaste fyra åren trots global finanskris. Att ett ickeideologiskt val gynnar alliansen är ganska självklart.

Lördagens Medierna i P1 handlade bland annat om detta, hur mediebevakningen av årets valrörelse främst handlat om opinionssiffror och det politiska spelet medan ideologiska skiljelinjer alltmer hamnat i skymundan. ”Ett val om ingenting, stämmer det?”, frågade sig Mediernas reporter retoriskt – och konstaterade att utifrån den slätstrukna rapporteringen runt valrörelsen framstår det onekligen så.

Diskussioner kring övergripande gestaltning och speltekniska detaljer tar plats på bekostnad av text och innehåll, för att återvända till Torbjörn Nilssons teateranalogi.

Och Stellan Skarsgård.

Många, till exempel företrädarna för samtliga rödgröna partier, skulle nämligen hävda att det här är ett av de viktigaste valen i modern tid. Fyra år till med alliansen och det påbörjade borgerliga systemskiftet kommer vara genomfört fullt ut. Av någon anledning har Mona Sahlin med lagkamrater haft svårt att få genomslag för det budskapet. Det finns de som bättre än jag kan spekulera i varför. Jag nöjer mig istället – i linje med den typ av teknisk valbevakning som Medierna ogillar – med att notera att Stellan Skarsgård i fråga om scennärvaro har en del att bidra med.

Vad Sveriges största skådespelare gjorde igår, sättet som han gav liv åt sin oro inför ytterligare en mandatperiod med de borgerliga, var nämligen briljant. Han frammanade en känsla av ett ödesval, av hur mycket som faktiskt står på spel.

”Det är ett viktigt val”, sa Stellan, ”vi kan inte göra om det om fyra år. När vi väl har sålt ut, då har vi sålt ut. Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen.”

”Gå och rösta nu på söndag, för det är ett viktigt val, ett avgörande val som inte kan rättas till igen om fyra år. Och om ni inte är 100 procent säkra på – om ni inte är 100 procent säkra på – att privatiseringen och utförsäljningen utav vårt samhälle är absolut det bästa för framtiden – för Sveriges framtid och våra barn och barnbarn – då måste ni rösta på ett av de här tre partierna. Även om ni håller med moderaterna. Även om ni är Fredrik Reinfeldt.”

En lysande skådespelare.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Chippens nya ”arabiska look” kan vara fotbollsårets viktigaste antirasistiska statement

Som fotbollsspelare har man ett begränsat register när det gäller att uttrycka sig stilmässigt på plan. I princip: Skojiga skor, tatuerade underarmar – och så göra något sjukt med håret. I övrigt är man ju hänvisad till lagdräkten.

Detta är förklaringen till många av de katastrofala fotbollsfrisyrer som exempelvis Fredrik Ljungberg lanserat genom åren. Man har gjort bäst i att titta åt ett annat håll. Tidigare är detta en regel jag följt även när det gäller Christian Wilhelmsson – ”Chippen” är antagligen den stekigaste fotbollsman vi har i Sverige, minns till exempel hans utvik i Café för ett par år sedan.

Under landslagsamlingen inför kvällens match mot Ungern har Chippen dock visat upp något som i fotbollssammanhang närmast måste betecknas som politisk radikalism. Wilhelmsson, tidigare synonym med sin rågblonda lintotthet, har färgat håret mörkt.

”Jag försöker få till en så arabisk look jag kan”, kommenterade Chippen sin nya hårfärg i Aftonbladet TV för ett par dagar sedan. Tonen hos Wilhelmsson, numera spelare i Riyadhlaget Al-Hilal, antydde viss ironi. Men hans nya hårfärg väcker hur som helst hopp om framtiden. Det budskap Chippen skickar till tusentals aspirerande små fotbollsstekare ute i landet kan nämligen bara tolkas på ett sätt:

Det är coolt att vara arab.

Givet nivån på det politiska engagemanget i vårt kära landslag kan det här mycket väl vara fotbollsårets viktigaste antirasistiska statement.

Johan Wirfält

Vad Centern borde säga: Inför skottpengar på bilister

Valaffischer är ofta så plattitydstinna att man känner ungefär som Mauro Scocco igår eftermiddag: ”Måste tydligen rösta på alla partier då jag håller med om budskapet på samtliga valaffischer jag sett.”

Sedan finns det, upptäckte jag i helgen, förstås undantag som i sin huvudlöshet så att säga bekräftar Mauros regel. Bredvid en bild på miljöminister Andreas Carlgren skriker Centerpartiet på en av sina valaffischer:

”Jaga utsläppen, inte bilisterna”

Man behöver inte vara klimatforskare för att inse att något är fundamentalt motsägelsefullt i den formuleringen. Bilar står för runt 30% av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Tittar man enbart på utsläpp från faktiska transporter i Sverige är över 90% en följd av biltrafiken. Som en jämförelse ligger inrikesflyget, som ju folk gillar att hacka på, bakom 3%.

Om man, som Centern påstår sig, verkligen vill ”jaga utsläpp” finns det med andra ord bara en vettig sak att göra: Inför skottpengar på bilister.

Jag föreslår därför att Alliansens gröna röst genast uppdaterar sina valaffischer med detta nya budskap. Kan säkert tilltala jaktlobbyn – åtminstone den norrländska kontingent som främst färdas på skoter.

Som av en händelse sprang jag på nedanstående protestinstallation på vägen hem. Det är uppenbart att stadens fixed gear-rattande cykelliberaler också har fått nog.

Johan Wirfält