Livet är en lång weekend i en vindsvåning: Till Tommy Bahamas försvar

En artikel från DN Bostad väcker sedan igår eftermiddag ont blod på internet. Rubriken skvallrar om varför: ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”.

Texten skildrar ett par i Vasastan – en ”jurist på en av Stockholms större affärsjuridiska byråer” och hennes man finanskillen – som tycks ha vigt sitt liv åt renoverandet och inredandet av vindsvåningar. Efter elva år tillsammans har paret ”utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak; stilren med stark dragning åt modern italiensk design”, förklarar artikelförfattaren Sara Trus, och fortsätter:

Den fasta inredningen är diskret men sofistikerad. Vitvarorna i köket kommer från Gaggenau och i badrummen står vita Corianpjäser från italienska Boffi. Till andra exklusiviteter hör takfönster med regnsensorer och en elektriskt styrd toalettdörr. Genom en stor klarglasruta exponeras det vackra badrummet när det är ledigt. När dörren reglas ändras glaset till frostat.

Som tidstecken är artikeln fulländad. Den beskriver en svensk övre medelklassvardag som ner i minsta detalj kretsar kring livsstilskonsumtion. När man drömmer om framtiden gör man det i termer av kvadratmeter – parets förhoppningar om det kommande decenniet sammanfattas i ”en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet.”

På samma sätt har varje existentiell fundering reducerats till en fråga om korrekt ursprungsmärkt mat, helst med annan härstamning än Sverige. Man korkar upp en flaska vin köpt av en ”sydafrikansk gårdsherre” och ”tillverkad på Semillondruvan”. Man äter ”kryddpasta” inköpt i Peking ”förra veckan.” Det är rörstrandifieringen i kubik, eller, om man så vill, de där skitdrömmarna som Nina Björk en gång i tiden orkade uppröras över.

Det som gör gårdagens DN-artikel så talande är det självklara tonläget. Det finns ingen som helst antydan om att livet faktiskt kräver andra beslut än val av sofftyger eller en genomtänkt renoveringsstrategi för bostadsrätten. Ingenting existerar längre utanför Hemnetbubblan. Det är, skulle många säkert säga, en nymoderat dröm.

Oavsett: Om Fredrik Lindström och Henrik Schyffert inte redan skrivit manus till Ljust & Fräscht – den kommande krogshow där humorduon frågar sig hur det egentligen gick till när olika nyanser av vitt skapade mer debatt hos svenskarna än längden på vårdköerna – är det bara att recitera DN-artikeln rakt av från Berns scen.

Tydligast av allt blir detta kanske när vindsvåningsparet delger följande information: De samlar på ”små inredningsdetaljer från amerikanska Tommy Bahama”.

Tommy Bahama är alltså det lönnfeta, livsnjutande amerikanska semestermodets svar på Ralph Lauren, ett i sammanhanget svindyrt varumärke för bermudashorts, hawaiiskjortor och allmänt Florida Keys-doftande kläder och prylar som under sloganen ”Life is one long weekend” numera driver ”ölivsinspirerade” barer och restauranger över hela USA.

Saken är att jag älskar Tommy Bahama. När mina föräldrar kom hem från en välförtjänt semester i Karibien för ett par år sedan hade de med sig just ett par shorts från Tommy Bahama till mig. De är så nära de perfekta badbrallorna man kan komma – tidlösa eftersom blommönstret alltid kommer vara för knasigt för att få något bredare genomslag, sjukt sköna mot kroppen och tillverkade i snabbtorkande nylontyg som gjort för soltork.

Välmående amerikaner har en förmåga att bära sina Tommy Bahama-plagg som om det inte fanns några bekymmer alls i livet. En dag i Tommy B är en bra dag, helt enkelt. Det är fint tycker jag.

Med den insikten kommer förstås också en känsla av att Nina och Eric, föremålen för DN:s artikel, fått något av en bum deal. Det är en text i en bostadsbilaga, klart den koncentrerar sig på parets inredningsteorier och därmed förstärker känslan av ett liv i total ytlighet. Visst, det finns ingenting som tyder på att Eric åkte till Peking för att överlägga med Liu Xiaobo eller att Nina, affärsjuristen, pro bono-arbetar med asylärenden när hon gått hem från jobbet i city.

Men vad vet jag? Vi bor i samma stadsdel. Vi möts uppenbarligen i Tommy Bahama. Så mycket mindre skitiga kan inte mina drömmar vara.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • Tumblr

_Johan Wirfält

2010.10.09 11:31

13 Kommentarer på "Livet är en lång weekend i en vindsvåning: Till Tommy Bahamas försvar"

  1. Tommy B. den 2010/10/09 13:57

    2. Besökte min farbror i Kalifornien i våras, han försökte övertala mig i en kvart att gå frenzy i Tommy Bahamas outletbutik – jag avstod emellertid. Förstår dock hans hyllning av märket, och i och med att jag också bor i Vasastan är nog inte mina drömmer särskilt mycket mindre skitiga heller…

  2. Martin den 2010/10/09 15:00

    3. Att sukta efter ett limiterat doftljus för över tusen spänn är väl precis lika världsfrånvänt och lifestylerunkande som att skölja ner sin (på plats) nyinköpta kinesiska kryddpasta med ett sydafrikanskt utvalt finvin? (Oavsett postnummer.)

  3. Jesper den 2010/10/09 17:09

    4. bra skrivet. är dock lite tveksam till ”övre medelklassvardag”. Jag skulle nog kalla mig skälv för medelklass eller övre medelklass men i jämförelse är jag fan på samhällets botten. Tror vi kan kalla dem för överklass utan att överdriva allt annat vore just ”världsfrånvänt”

  4. Dante den 2010/10/10 12:24

    5. Undra vilka klasser som kommer att finnas om 30 år? Kommer vi att behöva omdefiniera hela den diskussionen?

  5. mickan den 2010/10/10 12:25

    6. Johan! Förklara gärna skillnaden på http://rodeo.net/niotillfem/ och DN-artikeln.

  6. Johan Grip af Stålhielm den 2010/10/10 13:39

    7. Svenskbladet har också följt upp detta;

    http://www.svenskbladet.se/stockholm/index.php?alias=ogenomtankt_dn_publikation_bakom_tidig_vinterkraksjuka.html

  7. Jonas den 2010/10/10 23:04

    8. Som tidstecken är Rodeo fulländad. Den beskriver en svensk övre medelklassvardag som ner i minsta detalj kretsar kring livsstilskonsumtion.

  8. Johan Wirfält den 2010/10/11 00:16

    9. Jonas: Kunde inte sagt det bättre själv.

  9. D den 2010/10/11 22:03

    10. Är det inte så att vi känner förakt för det här just pga att vi egentligen ser så mycket i oss själva i det här paret? Att vi och våra vänner gör precis lika medvetna och nervösa konsumtionsval gällande såväl möbler som mat, men de är inom ramen för en estetik som i vår värld är lite svårare att racka ner på? Kanske lite mer patinerad och mindre uppenbar ”god medelklassmak”, och vi är livrädda att bli påkomna med det.

  10. Visst kan vi alla skaffa en vindsvåning om vi ville? « den 2010/10/12 09:31

    11. [...] Wirfält skriver träffande om [...]

  11. Ett sätt att leva. Bland andra. den 2010/10/12 15:07

    12. [...] det här från DN Bostad, sedan det här från Svenskbladet och slutligen Johan Wirfälts klockrena bloggning om bland annat Tommy [...]

  12. K den 2010/10/12 21:47

    13. @D
    Huvudet på spiken. ”Samma text som fredagens olycksaliga, fast med Vasastan utbytt mot Upper West Side, hade sannolikt knappt genererat en gäspning.”

  13. Fdef den 2010/10/21 08:27

    14. Johan Wirfält ger uttryck för en förbluffande självinsikt: han och hans vänner och kollegor är förvillande lika DN Bostad-paret, bara något mer bildade och med bättre smak. En sorts hipstervariant av samma fenomen. What took you so long?