Val i Haiti – utan Wyclef

Vallokalerna på Haiti öppnade för någon timme sedan, idag väljer landet slutligen ny president. Valet kan följas mer eller mindre live här, bästa nyhetsrapporteringen finns hos Miami Herald.

En med haitiska mått lugn valrörelse verkar ha urartat senaste dagarna – skottlossningar har förekommit kring flera valmöten, igår dödades minst en person vid en kampanjträff för ”Sweet” Micky Martelly. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder tidigare presidentfrun Mirlande Manigat tryggt före sittande presidenten Prévals protegé Jude Celestin – och så då Sweet Micky, vid sidan av Wyclef Haitis mest populära artist och precis som honom också utan tidigare erfarenhet från politiken.

Wyclef själv är som bekant tillbaka i USA och inte längre en presidentkandidat (igår talade han till haitierna via Youtube). I nya numret av Novell har jag skrivit en lång artikel om hur det kom sig att han ville bli president på Haiti – och varför det dessutom var en bra idé.

Läs här!

Johan Wirfält
Promotion

Ehrenreichs paradoxer

Jag kom nyss tillbaka från en överfylld föreläsningssal på Socialistiskt forum i ABF-huset. Barbara Ehrenreich talade om sin bok Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande – tjugo minuter efter utsatt tid, eftersom det lika överfyllda Jan Myrdal-seminariet tidigare på eftermiddagen dragit ut på tiden. ”Knappast första gången någonting blir försenat på ABF på grund av Jan Myrdal”, konstaterade samtalsledaren Johanna Palmström och drog ner skratt från de modebloggare och vänstermänniskor i största allmänhet som bänkat sig i raderna.

Som det anstår amerikanska bestseller-författare lockade Barbara Ehrenreich med andra ord en lika stor som blandad publik. Hon berättade att idén till Gilla läget började växa fram redan när hon skrev Körd och träffade människor som blivit av med jobbet i det tidiga 00-talets amerikanska downsizing-våg. Alla hade samma historia: När de fick sparken fick de höra vilken möjlighet det egentligen innebar att vara arbetslös, bara de tänkte positivt skulle de nu kunna förverkliga alla sina livs drömmar.

Jag har inte läst Gilla läget, men den verkar vara en välkommen kritik av den glättiga tidsanda som dikterar att saker ordnar sig bara man intalar sig själv att man är extremt glad varje vaken minut man tillbringar på den här planeten. När Barbara Ehrenreich beskrev en scen från en cancerklinik, inredd som ett dagis med gulliga lamm i väntrumssofforna, lät det som ett vykort från någon nedre krets i de påklistrade leendenas helvete.

Som det också anstår amerikanska bestseller-författare var hon alltså rolig. Bland annat skämtade hon om att hon, innan sonen påpekat att liknande strategier användes av Stalin, varit övertygad om att motivationscoachernas mantran om att tänka positivt bara var något som ett antal cyniska chefer för multinationella företag uppfunnit för att hålla den arbetande delen av jordens befolkning i schack.

I grund och botten är Gilla läget ännu en vidräkning av nyliberal kapitalism av amerikansk modell. Men på sätt och vis, tänkte jag på vägen hem, är den också ett utmärkt argument för positivt tänkande.

För ingen vill ju köpa en bok som handlar om, säg, det förljugna i idén att samhällsstrukturer inte existerar och att framgång eller misslyckanden här i livet i slutänden bara beror på enskilda individer. En snärtigt formulerad sågning av motivationscoachindustrin, däremot? Mycket bättre. Som alla andra framgångsrika författare är Barbara Ehrenreich medveten om vikten av en bra pitch.

Därmed ger hon också motivationscoacherna rätt i deras grundläggande trossats. Negg är tråkigt. Att vara positiv säljer.

(Jag glömde tyvärr att ta bilder på Ehrenreichseminariet. Bjuder, apropå bra paketering, istället på omslaget till senaste numret av den briljant betitlade tidskriften Byggkommunisten.)

Johan Wirfält

Tranan ikväll: Smäktande musik för en härlig publik

Min inläggsfrekvens på Mind on the run det senaste halvåret har varit så låg att jag oroat mig för att få sparken minst någon gång i veckan. Ikväll kompenseras det förhoppningsvis något – MOTR-kollegan Per Lager och jag står nämligen för musiken i Tranans källaren.

Det blir garanterat fritt från Elegant Machinery. Däremot lär vi slänga in en och annan smäktande southern rock-ballad, från tiden när Lynyrd Skynyrds flaggviftande fortfarande handlade om att försöka ta tillbaka sydstatsbaneret från småsinta bonnläppar och slavägarättlingar.

Hoppas vi ses!

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Dansk folkeparti sätter agendan på Sveriges radio

Vår granne i väst har tagit fram en ny lag för anhöriginvandring. Danmark, det gemytliga lilla landet där politiker diskuterar att spränga ghetton och vill förbjuda nyhetskanaler som ägs av araber, har nu blivit en ”förebild” för resten av kontinenten, säger Dansk folkeparti.

Tyvärr verkar de ha rätt. När P1 Morgon idag kallade till debatt om den nya danska invandringslagen, tycktes det vara just med danskt debattklimat som förebild. Sverigedemokraternas Erik Almqvist var inbjuden till studion, medan Miljöpartiets Maria Ferm (tydligen på grund av sjukdom) medverkade på brusig telefonlinje. Att svenska politiker annars inte gärna delar radiostudio med en sverigedemokrat är ett problem i sig. Men det som fick mig att vilja betalningsvägra radioavgiften när jag lyssnade på debatten nu på förmiddagen var den övergripande frågeställningen.

Danskarna, ständigt uppfinningsrika när det gäller att freda sina gränser, har alltså kommit fram till att människor som vill bosätta sig hos dem ska graderas efter ett poängsystem. Högre utbildning, universitetsexamina samt kunskaper i nordiska språk ger högre poäng, når man över en viss gräns får man stanna. När P1 Morgon låter debatten börja där, i om ett liknande poängsystem borde införas i Sverige, har den främlingsfientlige sverigedemokraten i princip vunnit på förhand.

Logiken i det danska poängsystemet är nämligen att invandrare innebär en kvantifierbar kostnad för samhället. Högpoängare ger lägre kostnad eller till och med samhällsvinst, låga poäng antyder människor som enbart kommer vara en belastning för dem som råkar ha turen att vara medborgare. Exakt där vill Sverigedemokraterna att debatten ska börja, med premissen att det finns ett ”vi” och ett ”dom” – och att ”dom” är ett problem som ”vi” måste hantera.

Det är beklämmande att även Sveriges radio nu accepterar detta som grund för en debatt. Att hela idén om ”invandringens kostnader” är feltänkt – vilket komikern Magnus Betnér så vackert visade i somras – spelar uppenbarligen inte längre någon roll för redaktionen på P1 Morgon.

Istället ger man Erik Almqvist utrymme att tala om ”tydligare selektion” av invandrare. Det är ord som underförstått definierar människor som mer eller mindre önskvärda, tankarna går till tvångssteriliseringar eller värre och som radiolyssnare får jag kväljningar när jag hör dem. Om motsvarande kräkkänslor upplevs i P1-studio får jag däremot aldrig veta, och det är inte så konstigt. Eftersom debatten kretsar kring det danska poängsystemets för- och nackdelar, inte det bisarra i att över huvud taget kategorisera människor utifrån önskvärdhet, kan ingen i studion egentligen ifrågasätta Erik Almqvists 30-talsdoftande retorik.

Den ligger helt i linje med förutsättningarna för diskussionen.

Kudos till Maria Ferm som på slutet försökte lyfta debatten till en nivå som inte förutsätter att invandraren är det enda problematiska i vi-och-dom-ekvationen. Då var P1 Morgons programtid tyvärr över.

Johan Wirfält

Fredrik Strage kastar synt åt svinen: Därför måste vi prata om Richard Jomshofs dubbla roller

Fredrik Strage förfasar sig i DN över en artikel jag skrev i gårdagens Expressen.

I artikeln kritiserar jag, mot bakgrund av syntkulturens komplexa förhållande till fascistisk symbolik, att gruppen Elegant Machinery har bokats till syntfestivalen Stockholm Goes Alternative – trots att Elegant Machinery-medlemmen Richard Jomshof också är en av chefsideologerna i Sverigedemokraterna. Jag skriver: ”När festivalen bokar en grupp vars mest kände medlem också råkar vara frontfigur i Sverigedemokraterna bidrar man till begreppsförvirringen. SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ’rumsrena’. Därför går det inte att betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde.”

Därmed menar Fredrik Strage att jag ansluter mig till en ”hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”. Richard Jomshof – som alltså är en man som vill hålla Sverige rent från muslimer och andra yttringar av en mångkultur som enligt honom ”raserar samhället” – framstår i jämförelse som ”mer resonlig”, skriver Strage.

Fredrik Strage, före detta syntare, får förstås tycka vad han vill om min respektive Richard Jomshofs förmåga att föra vettiga resonemang. Men han verkar ha missat poängen med min artikel. Jag skriver ingenstans att SGA-festivalen borde sparka ut Elegant Machinery – bandet är redan bokat och en offentlig bannlysning av dem nu skulle säkert bara stärka det martyrskap som redan är inbyggt i Sverigedemokraternas retorik.

Min poäng är en annan. Oavsett om en festival har syntmusik eller, säg, eritreansk kultur på programmet, blir den en plattform för dem som medverkar. Sammanhanget skänker legitimitet. När främlingsfientliga politiker eller demokratiföraktande diktatorskramare ställs bredvid människor som tvärtom har en grundmurad uppfattning om alla människors lika värde, framstår extremisternas åsikter som mer sansade än vad de egentligen är.

De blir rumsrena.

Precis detta är, vilket jag tydligt påpekade i min text, det övergripande syftet med Sverigedemokraternas kommunikationsstrategi. Därför går det inte att separera Richard Jomshof syntmusikern, som bara vill ha ”roligt”, från Richard Jomshof politikern, som tror att invandrare kommer förgöra Sverige.

Ur ett sverigedemokratiskt pr-perspektiv är Jomshofs dubbla verksamheter förstås en skänk från ovan. Varje gång Elegant Machinery står på scen framstår Richard Jomshof, och därmed hans främlingsfientliga åsikter, lite mer som alla andra. Varje gång någon gör som jag och problematiserar detta, finns också en möjlighet att Sverigedemokraternas martyrskap förstärks.

Men vad tycker Fredrik Strage då att man ska göra? Sitta tyst i bänken? Låtsas som om SD:s normaliseringsstrategi inte existerar? För det gör den ju. Och det måste vi kunna diskutera. Att en skribent på Sveriges största morgontidning väljer att beskriva Richard Jomshof som ”resonlig” tyder på att det är hög tid.

Fredrik Strage citerar Maciej Zaremba. Det gör gärna jag också. Liksom Zaremba irriteras jag nämligen av svenska politiker och skribenter som verkar tro att det för att möta Sverigedemokraterna ”räcker att ropa ‘rasister’; eller kanske ‘fascister’, lägga in en annons med ett hjärta och kalla till demonstration. Ut med politik, in med Anticimex. För vi har väl samma sunda värderingar.”

Ja, har vi det? Som Maciej Zaremba skriver lyste just den frågan med sin frånvaro i valrörelsen. Om detta, och att det är sådant snarare än slentrianmässiga anti-SD-uppdateringar på Facebook vi borde ägna oss åt, har jag redan skrivit – exempelvis i den här krönikan i City.

När Fredrik Strage lyssnat klart på Elegant Machinery för dagen får han gärna läsa den – i stället för att tillskriva mig åsikter jag inte har.

Johan Wirfält

Åsa Linderborg skjuter sig själv i foten

”Familjen Bonnier bryr vi oss inte om, inte heller att den tjänar pengar; det här är inte tillfället att diskutera kapitalismen som samhällssystem. Det som intresserar oss är vad Bonniers ägande betyder ur ett demokratiskt perspektiv.” Så skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg igår, apropå den ”granskning av Bonnier” som hon i dagarna initierat på sina sidor.

En sådan granskning är välkommen. Som ägarbolag till svenska massmedier har Bonnier som bekant en särställning i Sverige, en journalist med erfarenhet som både demokratiteoretiker och politisk kommentator, en Björn Elmbrant-typ, skulle efter en tids djupresearch säkert producera en artikel som blev ett viktigt inlägg i debatten om ägarkoncentration inom medierna.

Men Aftonbladets kulturredaktion tänker annorlunda. Den första delen i den stora granskningen av mediebolaget Bonnier och dess grepp över Sverige som, enligt samma kulturredaktion ”saknar motsvarighet i den så kallade fria världen”, skrivs nämligen av Johannes Wahlström.

Han är redaktör för tidskriften Tromb, och framför allt känd för två saker.

Ett: Han är en ivrig kritiker av staten Israel.

Två: Han skrev i mitten av 00-talet en djupt konspiratorisk Ordfrontartikel om den israeliska regeringens makt över svensk nyhetsrapportering. Artikeln dömdes snabbt ut då det visade sig att han för att få stöd för sin tes förfalskat citat från ett par av landets mest kända journalister. Detta, och den allmänt konspiratoriska ton texten var författad i, ledde till att Johannes Wahlström av många stämplades som antisemit. Ordfront bestämde sig efter artikeln att inte anlita Johannes Wahlström igen.

Citatförfalskning är sällan meriterande i journalistiska sammanhang, knappast heller på Aftonbladets kultursida. Återstår alltså Johannes Wahlström som ”röst i debatten”. Återstår Israelkritikern. Ungefär där börjar det bli dags att ifrågasätta Åsa Linderborgs omdöme. För vad har Bonnier med Israel att göra? Inte mycket mer än att, ja, ni vet, Bonnier är en judisk familj och Israel är ett land där det enligt uppgift bor en hel del judar.

Gillar man konspirationsteorier finns plötsligt mycket att hämta.

Och det görs. Dilsa Demirbag Sten twittrar om en artikel lika trovärdig ”som att låta J[immie] Åkesson skriva om muslimers inflytande i Sverige.” Lisa Abramowicz från Stockholms judiska församling skriver upprört på Newsmill om att Aftonbladet ger utrymme åt antisemiter.

Jag förstår dem. Liksom Åsa Linderborg är jag medveten om att Johannes Wahlström tidigare också ägnat sig åt (på sina ställen hyllad) granskning av ägarkoncentrationen inom svenska massmedier. Men när Wahlström nu gör comeback i bredare sammanhang är det självklart inte detta folk minns – utan istället citatfejkandet och hans uppenbart ihopdrömda, eventuellt antisemitiskt anstuckna, konspirationsteorier om israelisk styrning av svenska medier.

Om Aftonbladet velat ha en seriös diskussion om Bonniers ställning på den svenska mediemarknaden borde de valt en annan skribent.

Johan Wirfält

Martin Kellerman: En lysande, begåvad och antisemitisk tecknare?

Följer ni medietwitteratit är ni redan inlästa på eftermiddagens grej, att DN drar in en Rockystripp som sägs innehålla ett antisemitiskt budskap.

För den som läst strippen – som fram till nyligen låg här – är det rätt uppenbart att den antisemitiska konspirationsteori om de giriga ”judarna på Bonnier” som Martin Kellerman låter Rocky eka över fyra rutor är ironisk, alltså en drift med just antisemitiska konspirationsteorier. Å andra sidan är det också rätt uppenbart att den kellermanska ironin lätt kan missas av någon icke ont anande, möjligen till åldern kommen, läsare.

Därför tycker jag inte att det var ett särskilt konstigt publiceringsbeslut.

Däremot är motiveringen till varför Rockystrippen drogs in märklig. När DN:s kulturchef Björn Wiman till Dagens Media säger att serien ”innehöll antisemitiska budskap”, pekar han ju ut Martin Kellerman som spridare av dessa, med andra ord antisemit. Några rader ner i intervjun menar Wiman samtidigt att Rockys upphovsman är ”en lysande och begåvad tecknare”.

En lysande, begåvad och antisemitisk tecknare, då? I mångfaldens namn bör man väl glädjas. Men schysstare mot Martin Kellerman – som på sin höjd kan anklagas för att vara en lysande, begåvad och ironiskt antisemitisk tecknare – hade varit att säga att strippen drogs in för att den kunde uppfattas som antisemitisk. Inte för att den var det.

Nåja. Martin Kellerman visste förstås vad han gav sig in på. Som Seinfeldfetischist lär han också ha varit väl medveten om att inte ens konversion till judendomen ger en i sammanhanget ”total skämtimmunitet”. Se vidare det klassiska Seinfeldavsnitt där Jerrys ursprungligen katolske, nu färskt konverterade tandläkare provar just detta.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält