Årets svenska tv-serie

SVT har nominerat Rebecca & Fiona till Emmygalans digitalpris, rapporterar Dagens media. Om programmet faktiskt finns med när de slutgiltiga Emmynomineringarna blir offentlig i vår återstår förstås att se. Oavsett är det, vill jag påstå, årets bästa svenska tv-nyhet.

Dels för att det kanske kan bidra till att folk släpper det slentrianmässiga tjatet om statstelevisionen som trögrörlig tv-koloss. Först-till-webb-serier som sedan – om de funkar bra och är bra – får migrera in i de vanliga tablåerna känns som en självklar modell för 10-talets tv. SVT är såvitt jag vet först i Sverige med att prova den i ett större sammanhang. Rebecca & Fionas projektledare Clara Mannheimer räknade på förhand 40 000 tittare/program som en succé värd att ”skåla i champagne” för. Totalt har serien nu setts av 1,1 miljon tittare på SVT Play, med andra ord ett snitt på över 90 000/program. In med en magnumbutelj.

Det bästa med SVT:s beslut att Emmynominera Rebecca & Fiona är dock hur det väcker hopp om framtiden även rent innehållsmässigt. Någon som bestämmer där ute på Gärdet har uppenbarligen förstått att man här har ett fantastiskt program. Enligt ovannämnda Dagens media-artikel vänder sig serien till ”unga kvinnor”. Jag vet inte om det är en mediemurvels tolkning eller officiell SVT-strategi, men det är hur som helst ett märkligt påstående.

Rebecca & Fiona skildrar i och för sig något specifikt, nämligen två unga kvinnors kringflackande och för det mesta oglamorösa tillvaro i stockholmska tredjehandstvåor, västsvenska dj-bås och Robyns turnébuss. Men seriens storhet ligger ju i att den utifrån detta lyckas skapa något djupt allmänmänskligt.

Jag minns det tidiga 90-talet, jag hade några år kvar till studenten i Halmstad och längtade därifrån. Någon gång under den perioden visade SVT en dokumentärfilm som hette Lyckliga kamrater, den handlade om ett gäng dansmusikfrälsta stockholmsungdomar som arrangerade klubbar, delade ut flyers i skivaffärer och sedan dansade natten lång i färgglada kläder från obskyra brittiska designer. Det var en dokumentär som gjorde djupt intryck på mig. Den sammanfattade allt som lockade med storstaden: ny musik och subkulturer, samhörighet, frihet.

På många sätt tror jag att den sammanfattade vad det betyder att vara ung.

Samma sak känner jag när jag tittar på Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick. Serien skildrar ungdom som ett tillstånd, det har inte särskilt mycket med kvinnor eller män att göra. Programmets genusperspektiv följer också den tesen. Vad det innebär att vara kvinna på en annars snubbstyrd klubbscen är en subtil men pågående diskussion genom hela serien. Men även om Rebecca & Fiona i något avsnitt hyllas som förebilder av ett par småtjejer som utgör deras enda publik på en folktom festival i Tanto, är det inte en pekpinnemättad berättelse om två karriärskvinnor och dj-entrepenörer som SVT framför allt visar. Istället handlar det om något mer grundläggande: två människor som skiter i traditioner och normer, som dissar rockstjärnor, som super, svär och gör bort sig – och samtidigt seriöst arbetar för att leva på sin musik för att det är det roligaste de vet.

Det är befriande frihetligt, tredjevågsfeminism nedkokad till doku-tv från klubbland och den bästa svenskproducerade tv jag sett i år. Dessutom har Rebecca & Fiona fått mig att börja säga ”fett” igen.

Love you, ungdomar.

Johan Wirfält
Promotion

2010: En Vladimir Putinsk stilodyssé

Amerikanska magasinet Foreign Policy har sammanfattat Vladimir Putins år i bilder. Det är fantastiska grejer.

Förutom den sorts mäktiga utsnitt ur den ryske premiärministerns liv som vi vant oss vid – typ valjakt – avslöjar bildserien också något annat. Putin har full koll på det där svårdefinierade. Det där vi brukar kalla stil.


”Närmast fulländat möte mellan senaste säsongernas maskulina Free and Easy-måste, fårskinnsjackan, och den överdimensionerade pälshjälm som populariserades av Alexander McQueen runt hösten 2008. Notera: kikaren som subtilt signalerar ‘ornitologtrenden’. Mycket stark look.”


”Skarpt skuren kavaj och enkel skjorta fungerar här som en fond, vars enda syfte är att balansera de vågade – faktiskt briljant vågade – glasögonbågarna. Helhetsintryck: 1980-talets anonyma KGB-mundering uppdaterad för ett extrovert 2010. Här är Putin på hemmaplan.”

Avslutningsvis, en bild som visar att Vladimir Putin har full koll även på annat som brukar vara vanskligt att ringa in: WTF:igheten.

Johan Wirfält

Årets amerikanska låt

Det har gått 356 dagar av 2010. Under denna tid har jag trott mig vara om inte upplyst inom alla fält, så i alla fall popkulturellt både hyfsat medveten och tillfredsställd.

Fram till för ett par minuter sedan, alltså. Nu inser jag istället att jag har famlat i mörker.

Det var nämligen först alldeles nyss som jag för första gången hörde den amerikanske sångaren och patrioten Trade Martin. Det var först alldeles nyss jag hörde honom sjunga sin alltigenom episka uppmaning till befolkningen i New York och andra ställen, buren på en våg av genuint islamofobisk inspiration.

Det var först alldeles nyss jag hörde We’ve got to stop the mosque at ground zero.

YouTube Preview Image

Jag förstår inte hur jag kunnat spatsera runt i en bubbla i nästan ett halvår utan att känna till det här musikstycket. Men stort tack till Village Voice alltigenom episka lista över årets ”sämsta” låtar, den ledde mig slutligen rätt.

Och Amerika, förlåt min tillfälliga glömska. Bara du gör sån här musik. Det finns ingenting på jorden jag älskar som dig.

Johan Wirfält

Några snubbar-teorin: Om terrorister, gärningsmannaprofiler och globaliserad korpfotboll med livet som insats

Tidningar och tv fylls just nu av bilder på en ung, förvånansvärt vacker man. Han kom från Tranås och sprängde sig själv till döds i ett hörn av Drottninggatan för knappt två dygn sedan. Vad är det som händer?

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om ”några snubbar”-teorin.

Det är en tes som formulerades efter 11 september av Marc Sageman, amerikansk rättspsykiater, författare och före detta CIA-agent som under 80-talet var sambandsofficer för mujahedinkrigare med baser i Pakistan. Efter attackerna mot World Trade Center började Sageman göra med islamistiska terrorister vad han tidigare gjort med andra kriminella – nämligen studera dem för att upptäcka vad som skiljde dem från mer välartade medborgare och på så sätt kunna upprätta en gärningsmannaprofil.

Marc Sageman upptäckte snart att ideologi och politiska åsikter var närmast försumbara i den första rekryteringsfasen. Dagens islamistiska terrorister föds inte ur idén att den västerländska civilisationen måste förintas. Vad blivande jihadister, som precis som vår Tranåsman ofta kommer från vanliga medelklassfamiljer, däremot har gemensamt förutom sin tro är en stark känsla av ”isolering, ensamhet och känslomässigt utanförskap” i den moderna västvärlden. Detta leder männen – det är, som Mats Olsson brukar säga, alltid män – till moskéer och andra platser där de hittar likasinnade. ”Jag insåg att det handlade om ett gäng snubbar som träffades och ville göra någonting”, sammanfattade Marc Sageman sin teori i Newsweek för ett par år sedan.

Män som gör saker tillsammans, helt enkelt. Det är terrorism som tillspetsad gruppdynamik, en globaliserad korpfotboll med livet som insats.

För den som vill förkovra sig i ämnet finns i vanlig ordning måsteläsning i New Yorker, närmare bestämt artikeln ”Azzam the American” som beskriver hur Adam Pearlman (med judiskt ursprung på sin fars sida) gick från att vara son till en amerikansk folkrockshippie till att bli mediechef för Al-Qaida och den förste amerikan på över 50 år som efterlysts för högförräderi. Rekommenderar även recensionen av Marc Sagemans bok Understanding Terror Networks ur CIA:s egen tidskrift Studies in intelligence. Nyckelmening :

”Although conditioned to be cautious about Sageman’s research, I found further reading did bring its rewards.”

Johan Wirfält

Landet inom sig: Lars Tunbjörk, The Radio Dept. och det fina med att vara pretto

Just nu pågår en utställning med Lars Tunbjörk på Gun Gallery, Eriksbergsgatan, i Stockholm. Bildsviten som visas är fotograferad i Los Angeles, en uppföljare till Kontor där Tunbjörk istället besökt arbetsplatser i Kalifornien. De är alla folktomma, liksom desinficerade för att röja varje spår av mänsklig aktivitet: blanka skrivbord, plastklädda kontorsstolar, arkivskåp som inte verkar ha öppnats de senaste 30 åren.

Många ser humor i Lars Tunbjörks bilder, andra ångest. Ett bokprojekt som numera klassiska Landet utom sig tolkas gärna som en gestaltning av fantomsmärtorna efter något förlorat folkhem. Själv slås jag ofta av hur vackra bilderna är. Tunbjörk fäster liksom blicken vid sidan av, det är en sorts torr skönhet i det mest vardagliga. Där hittar han något som sätter igång saker inom oss, antagligen eftersom vi aldrig tittar där annars.

Hur som helst är det svårt att se Lars Tunbjörks bilder utan att ta ställning. De säger något, de vill ha ett svar. Johan Croneman sammanfattar det fint i den text som ackompanjerar LA-sviten på Gun: ”Bilderna är fan i mig pretentiösa, de kräver nämligen att man både tittar riktigt länge, intensivt, och använder all sin fantasi.”

Jag tänkte på det där när jag stod på Strand och tittade och lyssnade på The Radio Dept. i lördags. Johan Duncanson och kompani kan ju också vara rätt krävande. Det är, brukar det heta, ett popband som är viktigt i ordets mest grundläggande bemärkelse”. Blyga poppojkar, ”men ändå politiskt engagerade”.

Niklas Elmér och Andres Lokko som pennat citaten ovan är kloka kritiker. Precis som dem tycker jag det är fint att The Radio Dept. blir mer engagerade av främlingsfientliga politiker än av, säg, läsplattor. Det är inte så vanligt med sådana band nu för tiden, har väl aldrig varit det. Självklart blir popmusiker med sådana anspråk också en enkel måltavla för lustigkurrar som gillar att slå in öppna dörrar. Under konsertinledningen i lördags kunde jag alltså inte låta bli att notera att Sveriges viktigaste band också har Sveriges vitaste publik. Jag räknade till fyra personer med så kallat utomeuropeiskt utseende på Strand under de 20 minuter jag orkade hålla på.

Det var lite som att gå på ett Elegant Machinery-gig. Eller, för den delen, som att befinna sig på en genomsnittlig stockholmsk medieredaktion.

Att The Radio Dept. dessutom samplar graffitifilmen Style Wars för att understryka hur utanförskap kan vändas till kreativ kraft uppfattas av många säkert som extremt provocerande. Den existentiella ångest som 30-nåntings från sydvästsvenska akademikerhem upplever hösten 2010 är inte riktigt samma sak som att växa upp i ett heroinhärjat East New York under 70-talet.

Och strikt sociologiskt är det förstås en korrekt analys. Konstnärligt? Inte lika säker.

The Radio Dept. är som bekant inget integrationspolitiskt projekt. Vad de däremot gör är att tvinga sin publik att ta ställning. Inte mot RUT-avdrag eller Richard Jomshof, där var Hornstulls Strand i lördags lika rörande överens som ett vänsterpartistiskt riksmöte. Men bandet på scenen, deras utstrålning och allmänna uttryck, sa något annat. Precis som Lars Tunbjörks bilder handlade det om något så enkelt/svårt som att se vardagen och sig själv med nya ögon.

Som slagord må ”Never follow suit” vara en uttjatad kliché. Och visst verkar The Radio Dept. i en på ytan introvert musiktradition där mumlad sång och inga extranummer utgör själva fundamentet. Men i såfall är det än mer imponerande att bandet ändå lyckas bygga något så starkt och egensinnigt. Känslan av predikan för de redan frälsta som ofta dominerar den här typen av konserter infann sig egentligen aldrig. Istället: bra musiker med fantastiska låtar.

De är fan i mig pretentiösa. Ganska snabbt kände jag alltså ett krav att sluta twittra och istället lyssna länge och intensivt. Att använda all min fantasi.

Det finns något vackert i det som fastnar vid sidan av, tänkte jag när jag traskade hemåt genom snön. Jag tror att det var indien som talade.

Johan Wirfält