Landet inom sig: Lars Tunbjörk, The Radio Dept. och det fina med att vara pretto

Just nu pågår en utställning med Lars Tunbjörk på Gun Gallery, Eriksbergsgatan, i Stockholm. Bildsviten som visas är fotograferad i Los Angeles, en uppföljare till Kontor där Tunbjörk istället besökt arbetsplatser i Kalifornien. De är alla folktomma, liksom desinficerade för att röja varje spår av mänsklig aktivitet: blanka skrivbord, plastklädda kontorsstolar, arkivskåp som inte verkar ha öppnats de senaste 30 åren.

Många ser humor i Lars Tunbjörks bilder, andra ångest. Ett bokprojekt som numera klassiska Landet utom sig tolkas gärna som en gestaltning av fantomsmärtorna efter något förlorat folkhem. Själv slås jag ofta av hur vackra bilderna är. Tunbjörk fäster liksom blicken vid sidan av, det är en sorts torr skönhet i det mest vardagliga. Där hittar han något som sätter igång saker inom oss, antagligen eftersom vi aldrig tittar där annars.

Hur som helst är det svårt att se Lars Tunbjörks bilder utan att ta ställning. De säger något, de vill ha ett svar. Johan Croneman sammanfattar det fint i den text som ackompanjerar LA-sviten på Gun: ”Bilderna är fan i mig pretentiösa, de kräver nämligen att man både tittar riktigt länge, intensivt, och använder all sin fantasi.”

Jag tänkte på det där när jag stod på Strand och tittade och lyssnade på The Radio Dept. i lördags. Johan Duncanson och kompani kan ju också vara rätt krävande. Det är, brukar det heta, ett popband som är viktigt i ordets mest grundläggande bemärkelse”. Blyga poppojkar, ”men ändå politiskt engagerade”.

Niklas Elmér och Andres Lokko som pennat citaten ovan är kloka kritiker. Precis som dem tycker jag det är fint att The Radio Dept. blir mer engagerade av främlingsfientliga politiker än av, säg, läsplattor. Det är inte så vanligt med sådana band nu för tiden, har väl aldrig varit det. Självklart blir popmusiker med sådana anspråk också en enkel måltavla för lustigkurrar som gillar att slå in öppna dörrar. Under konsertinledningen i lördags kunde jag alltså inte låta bli att notera att Sveriges viktigaste band också har Sveriges vitaste publik. Jag räknade till fyra personer med så kallat utomeuropeiskt utseende på Strand under de 20 minuter jag orkade hålla på.

Det var lite som att gå på ett Elegant Machinery-gig. Eller, för den delen, som att befinna sig på en genomsnittlig stockholmsk medieredaktion.

Att The Radio Dept. dessutom samplar graffitifilmen Style Wars för att understryka hur utanförskap kan vändas till kreativ kraft uppfattas av många säkert som extremt provocerande. Den existentiella ångest som 30-nåntings från sydvästsvenska akademikerhem upplever hösten 2010 är inte riktigt samma sak som att växa upp i ett heroinhärjat East New York under 70-talet.

Och strikt sociologiskt är det förstås en korrekt analys. Konstnärligt? Inte lika säker.

The Radio Dept. är som bekant inget integrationspolitiskt projekt. Vad de däremot gör är att tvinga sin publik att ta ställning. Inte mot RUT-avdrag eller Richard Jomshof, där var Hornstulls Strand i lördags lika rörande överens som ett vänsterpartistiskt riksmöte. Men bandet på scenen, deras utstrålning och allmänna uttryck, sa något annat. Precis som Lars Tunbjörks bilder handlade det om något så enkelt/svårt som att se vardagen och sig själv med nya ögon.

Som slagord må ”Never follow suit” vara en uttjatad kliché. Och visst verkar The Radio Dept. i en på ytan introvert musiktradition där mumlad sång och inga extranummer utgör själva fundamentet. Men i såfall är det än mer imponerande att bandet ändå lyckas bygga något så starkt och egensinnigt. Känslan av predikan för de redan frälsta som ofta dominerar den här typen av konserter infann sig egentligen aldrig. Istället: bra musiker med fantastiska låtar.

De är fan i mig pretentiösa. Ganska snabbt kände jag alltså ett krav att sluta twittra och istället lyssna länge och intensivt. Att använda all min fantasi.

Det finns något vackert i det som fastnar vid sidan av, tänkte jag när jag traskade hemåt genom snön. Jag tror att det var indien som talade.

Johan Wirfält
  1. Sanna skriver

    Bra text!

    En sak jag gillar med Radio Dept är också att de började som ett hypeat svenskt indieband, som alla andra, men att de liksom vägrat vara med på den grejen och släppt skivor som egentligen varit ganska lika varandra i sound, men som varit så satans bra. Även om de kanske inte uppfyller kraven på något nytt som de hungriga vargarna a.k.a samtiden ofta kräver.

    Ang Style Wars-samplingen, tänker på det som en ren allegori över indie-kulturen och attityden, oavsett så kanske det är lite klumpigt. Antagligen samplade kanske de det bara för att det är coolt. Tror det finns många indiekids som inte lyssnar på hiphop så mycket annars som sett den dokumentären av just den anledningen. New York, graffiti, tunnelbane-vagnar. I know I did! Men ja, att tycka att utanförskap är coolt när man själv har ett val, det är kanske inte så sympatiskt.

  2. Martin L skriver

    Jag tolkar _alltid_ Tunbjörks bilder som ett slags utanförskap, eller avståndstagande. Vackra men med en stor andel förakt mot den ”normala” och ”fungerande” värld han porträtterar. Och det här kan ju egentligen säga precis lika mycket om sig om betraktare. Men ställer man han (Tunbjörk) i relation till den engelska motsvarigheten Martin Parr så tycker jag man helt plötsligt har en extremt slående visualisering av likheterna och (framförallt) skillnaderna emellan Sverige och England. Där vår svenska representant står för det extremt subtila förlöjligande av det ”vi” föraktar. Medans Parr snarare (i mina ögon) gör narr av hans inte bättre vetande subjekt.

    Nåväl. Det är fredag. ”Never follow suit” är en genial låt. Och jag kanske egentligen undrar allra mest över ditt behov av att analysera vitheten när du bevittnar en förhoppningsvis strålande konsert.

    Trevlig helg.

  3. Carl W skriver

    Men jösses. Orkar inte med denna bisarra kampanj för att göra det så viktiga och användbara ordet pretentiös till något positivt. Att vara pretentiös har naturligtvis samma negativa innebörd i svenskan som det har i till exempel engelskan och franskan. Så har det varit i hundratals år och alla försök att försöka ändra på det (eller helt enkelt inte fatta) tyder bara på dumhet eller en djup rädsla för för ord som djup och allvar.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion