Världsexklusivt: Mikael Schiller slutar som vd på Acne, första intervjun med nya vd:n Mattias Magnusson

En del av hösten tillbringade jag i hasorna på Jonny Johansson och Mikael Schiller. Acnes ledarduo pendlade mellan modevisningar i London och kontoret på Lilla nygatan, jag följde efter. I bagaget anteckningsblock och en massa frågor.

De övergripande: Hur har de senaste årens internationella segertåg påverkat Acne? Vad skiljer Acne från andra svenska modevarumärken? Vad sker bakom kulisserna i det före detta bankpalatset på Lilla Nygatan? Har företagets frontmän – vilket Ann-Sofie Back hävdade med en Martin Margiela-referens här – till och med drabbats av hybris?

Under intervjuer med Jonny Johansson och Mikael Schiller fick jag flera svar. Dessutom tog Jonny Johansson bladet från munnen och berättade öppenhjärtigt om konstiga Kanye West-möten och vad han egentligen tycker om att modehuset som blivit hans livsverk är döpt efter en hudsjukdom. Läs allt om det i nya numret av Rodeo – rullar just nu genom tryckpressar i norra Polen och landar på svenska tidningshyllor den 7 februari.

Men redan nu bjuder jag på ett scoop ur artikeln: Mikael Schiller slutar som vd för Acne Jeans.

Han har suttit på posten sedan september 2001, under tiden har Acne Jeans gått från konkursmässighet till en position som det moderna modesveriges främsta flaggskepp i världen. I februari flyttar Mikael Schiller till New York, och kommer därifrån vara arbetande styrelseordförande med ansvar för Acnes amerikanska expansion.

MIKAEL, VARFÖR LÄMNAR DU VD-POSTEN?
– Jag älskar mitt jobb och vår firma. Jag har arbetat som vd i nio år och bolaget har utvecklats mycket under denna period. Samtidigt känner jag att vi har otroligt mycket kvar att göra. Här tror jag kombon Mattias som vd och jag själv som arbetande styrelseordförande är bra. Mattias började för sex år sedan som min assistent och har sedan dess arbetat med samtliga delar på företaget. Han har en djup förståelse för Acne som väsen, samtidigt som han är en operationellt enastående duktig ledare.

VAD KOMMER DU KONCENTRERA DIG PÅ NU?
– Som arbetande styrelseordförande kommer jag primärt fokusera på strategiska frågeställningar. Samtidigt kommer jag aktivt driva vissa frågor – till exempel vår New York-lansering, samt att vi ska bli riktigt duktiga på strategisk rekrytering, medarbetarutveckling och ledarskap. Vi vill att Acne ska vara en arbetsplats där man ska kunna utvecklas kreativt, professionellt och personligen, och testa sina vingar både hemma och internationellt. Just detta tror jag har varit en viktig framgångsfaktor hittills. Det lär bara bli ännu viktigare framgent.

Ny vd blir Mattias Magnusson, en långhårig Älmhultson som gjort kometkarriär i företaget. Han började som oavlönad assistent till Mikael Schiller för sex år sedan, och tog sedan i tur och ordning över logistikavdelningen, kundtjänst, produktions- och designavdelningen. Senast har Mattias Magnusson varit chef för Acnes försäljningsavdelning och operativt ansvarig för bolaget. Nedan följer den första intervjun med Acne Jeans nya vd.

FÖRST, DEN SJÄLVKLARA PETER JIHDE-FRÅGAN: HUR KÄNNS DET?
– Jag och Micke har jobbat tillsammans länge, så det är inget jätterevolutionerande. Sedan är det klart att det är en stor utmaning, Micke har ju gjort ett fantastiskt jobb på den positionen som jag nu tar över.

VILKEN ÄR DIN FÖRSTA STORA UTMANING SOM NY VD?
– Vi ska göra det vi redan gör, men ännu bättre. För min del handlar det om fortsätta hjälpa organisationen att prioritera. Affärsmodellen är ganska komplex, och när det då börjar komma saker från sidorna växer komplexiteten alldeles för mycket. Det är den största utmaningen nu, att vi som organisation fokuserar och prioriterar rätt saker. Och att alltid fokusera på produkten.

VAD INNEBÄR DET RENT KONKRET?
– Två saker. Dels att alltid leverera kvalitet, värde för pengarna helt enkelt. Det andra är att vara ambitiösa designmässigt, att våga vara kreativa och testa nya saker. Acne är inte bara kläder, det kan vara möbler eller något annat vi känner för. Min stora uppgift är att se till att vi prioriterar rätt saker.

NI OMSÄTTER STRAX ÖVER EN HALV MILJARD OM ÅRET IDAG. NÄR NÅR NI EN MILJARD?
– Jag vågar inte ge något datum. Skulle vi växa till en miljard inom tre år så fine, men min målsättning är inte att vi ska växa snabbt utan att vi ska växa hälsosamt. Tillväxt utifrån en viss omsättning är inget självändamål. Det viktiga är att vi gör bra produkter och att konsumenterna gillar det vi gör.

DU NÄMNDE KVALITET TIDIGARE. NI HAR FÅTT KRITIK FÖR JUST BRIST PÅ DET, CALLE SCHULMAN BEDREV TILL EXEMPEL EN BLOGGKAMPANJ MOT ACNEJEANS SOM SPRACK I SÖMMARNA FÖR ETT PAR ÅR SEDAN?
– Vi har absolut haft kvalitetsproblem i omgångar. För sex-sju år sedan hade vi stora problem med våra jeansknappar, till exempel. Vi hade även problem i samband med den här Calle Schulman-grejen. Det kom ut ett antal chinos och jeans på marknaden som inte var bra.
– Som mindre företag kan vi inte själva vara ute och kontrollera varenda plagg, så vi måste kunna lita på våra leverantörer och bygga strukturer för att säkerställa kvaliteten. Sedan ser vi till att jobba igenom varje plagg ordentligt här uppifrån, vi har satt upp ett testlabb på kontoret precis. Vi har redan externa testlabb, men det är skönt att ha ett eget också.

DU ÄR EKONOM OCH KOMMER FRÅN ÄLMHULT. DÅ ÄR DET NÄSTAN OBLIGATORISKT ATT GÖRA EN VÄNDA PÅ IKEA?
– Båda mina föräldrar jobbade där och jag var inne en liten sväng också, jag var trainee ett halvår i USA medan jag pluggade på Handelshögskolan. Jag lyckades bryta mig ut till slut. Men IKEA är ju ett fantastiskt företag, och vi tittar gärna på dem även om det är olika verksamheter.

AVSLUTNINGSVIS: ÄR DU SVERIGES LÅNGHÅRIGASTE VD?
– Ha ha, jag vet inte. Jag kanske måste klippa av det nu? Men man kan ju vara Handelsprofessor med sånt här hår nu för tiden. Då borde det funka att vara vd också.

(Foto: Fredrik Skogkvist)

Johan Wirfält

På förekommen anledning

Åsiktsmaskinen i DN På Stan har tydligen luskat i mina och några vänners semesterplaner. Enligt gårdagens spalt lär det pågå en inofficiell Twitterkonferens i Marocko: ”Mediehipsters, klubbchefer, författaress och ‘På spåret’-stjärnor ockuperar Nordafrika för att fly snömoddens Stockholm.”

Jag tar flyget till Marrakech om ett par timmar, och nu sprider sig oron på Marieberg. Blir det ”plötsligt askstopp på alla flygplatser söder om Medelhavet”, skriver Åsiktsmaskinen, ”kommer det ingen Rodeo ut nästa vecka. Det har det å andra sidan inte gjort på några år…”

Ingen panik, kära Åsiktsmaskin! Kan dels meddela att Rodeo faktiskt har kommit ut senaste åren – på det här internet ni vet, platsen där jag skriver detta just nu. Och vad gäller papperstidningen färdigställdes det första numret av nya Rodeo i veckan. Det går till tryck på onsdag, oavsett isländska vulkaners humör. När vi får tidningen från tryckeriet lovar jag att skicka ett ex. Per brev.

Låt mig, när jag ändå har er på tråden, ta tillfället i akt och göra lite reklam för kommande Rodeo. Det blir inte så mycket notiser om ”mediehipsters”. Däremot exklusiva tanketexter från Augustprisbelönade författare, djuplodande samtal med gothtillvända svenska popstjärnor, Handelsprofessorer som skriver om Haiti, jättelånga reportage om svenskt modes dragningskraft på amerikanska hip hop-stjärnor, ateljébesök hos bra konstnärer, nyfunna stillebenfoton från legendariska porträttplåtisar, teoretiserande om varför svensk vänster behöver champagnepimplande klubbkids och, faktiskt, ett möte mellan en På spåret-stjärna och Berlintävlande långfilmsdebutanten Lisa Aschan. Och så massor av trevliga modebilder, förstås.

En schysst tidning, hoppas vi.

Johan Wirfält

Dungen: Min enda vän, nu även i Norge

Hösten 2010: främlingsfientliga politiker i riksdagen, laserman i Malmö. Det var Dungensäsong för mig.

I Min enda vän, den kanske finaste sången på bandets senaste album Skit i allt, sjunger Gustav Ejstes några rader som påminde mig om att saker nog ändå blivit bättre:

’92 var jag tolv år, kom ihåg lika lite som barn.
Kall november på teve, och dom sa: Det är Sveriges mörkaste tid.
Många som finns där kvar gör som dom aldrig sa.
Du var min enda vän, drar mig för hur det var.

Jag har lyssnat på Min enda vän åtminstone ett par gånger i veckan sedan dess. Idag upptäckte jag att den dessutom finns i en ljuvligt intim akustisk version, inspelad av Gustav Ejstes och Johan Holmegard av norska Lydverket för två veckor sedan.

Och så, Foreignerbonus: I want to know what love is!

Dungen gästar för övrigt Nyhetsmorgon i TV4 imorgon, tune in.

UPPDATERING: Måste i sammanhanget påminna om den här moderna klassikern, samma Dunge inspelad av samma Lydverk för två år sedan. Magiska åtta minuter med diskhoar, trappräcken och studioväggar som slagverk.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Peter Englund vs Björn Ranelid: Det fina med en författarfejd

Fyra meningar från Svenska akademiens ständige sekreterare har väckt känslor under söndagseftermiddagen. Under rubriken På förekommen anledning bloggar Peter Englund:

”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Jag läste och skrockade för mig själv. Sedan RT:ade jag en länk till inlägget samtidigt som jag funderade på hur lämpligt det är att litteratursveriges på många sätt mäktigaste man sitter och, om än med viss glimt i ögat, önskar karriären ur andra författare. Jag kom fram till att det antagligen är helt okej. Akademien ska ju fungera som en ”högsta smakdomstol”. Om juryordföranden inte gillar en författare borde han vara i sin fulla rätt att uttrycka det.

På sätt och vis gör han bara sitt jobb.

Andra tycker nu annorlunda. Jag bytte några tweets med Isobel Hadley-Kamptz på ämnet i eftermiddags, hon menade att Peter Englunds inlägg fick en fadd eftersmak eftersom ”den attackerande parten har ett sådant extremt maktöverläge”. Expressens Johannes Forssberg är inne på samma spår. Peter Englund har tagit på sig den klassiska mobbarkostymen och ger sig på Björn Ranelid eftersom han vet att han kommer få en reaktion, skriver Forssberg:

”Att en översittare som Jan Guillou tycker det är roligt att driva med Ranelid är naturligt. Men det är ynkligt att Peter Englund väljer detta enklast tänkbara offer när han försöker vara bloggrolig.”

Bara för att Björn Ranelid råkar ha den i författarkollegiet avundsvärda positionen att vara både folkkär och kritikeromhuldad ska han förstås inte behöva tåla vad som helst. Hundratusentals sålda böcker, Let’s dance-medverkan och en äppellund på Österlen skyddar inte en känslig själ. Men lika populärt som det är att hacka på Björn Ranelid, lika populärt har det numera blivit att tycka synd om Björn Ranelid.

Är han verkligen ”ett offer” i just det här fallet?

Jag håller med om att han är ett uppenbart mål för Englunds lustigheter, kanske lite för uppenbart till och med. Samtidigt längtar jag smått förtvivlat efter mer offentlig pajkastning mellan landets kulturpersonligheter. Få saker är ju så underhållande som författarfejder – heta känslor, glödgade formuleringar. Ur det perspektivet tycker jag att Peter Englunds angrepp håller sig inom både rimligheten och anständighetens gränser. Han driver med Björn Ranelids folklighet, men han är inte plump. Han är elak, ja, men också kvick.

Han har helt enkelt givit Björn Ranelid ett utmärkt tillfälle att i en mening eller fyra avfärda Svenska akademien. Görs gärna på översinnlig ranelidska.

Johan Wirfält