Djurgårdens reklamfilm är lika obehaglig som en brölande huligan

Jag vet inte särskilt mycket om fotbollsvåld. Däremot vet jag en del om subkulturer. När jag nyss såg Djurgårdens nya reklamfilm satte jag därför lunchcappucinon i halsen.

Filmen är släppt inför premiärderbyt mot AIK på måndag. I en av portarna till Stadion börjar ett gulligt barn med Djurgårdströja sjunga ”Nu grönskar det”. Bakom ungen fylls bilden snabbt upp av testosteronpumpade män, en efter en vrålar de med i Evelyn Lindströms sång. De är klädda i Burberryhalsdukar, mössor med Fred Perry-logotyper och jackor från Stone Island och Henri Lloyd. Det är som att pricka av en varumärkesguide för casualmode – om än en lätt föråldrad sådant, jag trodde moderna casuals sportade Nanamica och Visvim?

Hur som helst är det förstås uppenbart för alla som ser filmen vad det är vi tittar på: Ett huligangäng.

(Passande nog: ”Nu grönskar det” är en gammal Ultima Thule-favorit.)

Jag går själv inte på Djurgårdens matcher. Bekanta som gör det känner däremot igen ansikten från lagets firma DFG i filmmobben. Men om det nu verkligen förekommer dömda våldsbrottslingar i Djurgårdens reklamfilm eller inte spelar egentligen mindre roll. Poängen är förstås vilka signaler Djurgården som förening skickar ut med filmen.

Syftet, säger regissören Henrik Björn på produktionsbolaget Palladium till Dagens media, är att ”lyfta fram supportrarna”.

”Djurgården jobbar mycket med något som man kallar Djurgårdshjärta som går ut på att man ska älska sin förening”, förklarar han, filmen riktar sig ”till alla åldrar och målgrupper”.

Och jo, mycket riktigt, i filmern har ett par äldre kvinnor och en småbarnspappa med bäbis strategiskt tagit upp positioner i mansmobben. De ser inte särskilt bekväma ut. Ungefär som jag antar att de skulle känna sig om de stod omgivna av ett liknande huligangäng på Stadions läktare.

Puma gjorde som bekant en liknande film förra året, den vann reklampriser över hela världen och lyckades i alla fall på någon sorts basal humornivå driva med idén om fotbollsfans som våldsbenägna dårar.

Djurgårdsfilmen gör ingenting sådant. De gamla tanterna känns inte roligt malplacerade, bara som om de är på väldigt fel plats. Bäbisen i pappans famn får samma effekt som ”den svarta kompisen” i amerikanska tonårskomedier – alibifunktionen är så övertydlig att den bara förstärker intrycket av det den är tänkt att motverka.

Djurgårdsfilmen misslyckas helt enkelt på varenda plan. Snarare än att ta avstånd från de hårda, hatande män som i grupp slåss med sina motståndare, tycks den omfamna dem. Snarare än att vara kul är den djupt obehaglig. Budskapet blir tvärtemot det avsedda.

Efter att ha sett den här filmen kan ingen tvivla på att Djurgården är ett huliganlag.

På Dagens media beskrev regissören Henrik Björn filmen ursprungligen som ”en hommage till Puma” (han sa sig senare ha blivit felciterad och pratminuset togs bort). Dels kan man ju fundera på vad Djurgårdens huvudsponsor Adidas tycker om att en förening som man pumpar in miljoner i årligen samtidigt gör filmer som hyllar det varumärke som Adidas legat i bitter familjefejd med sedan 1948. Men om vi höjer oss över sportskostridigheterna finns det förstås mycket viktigare frågor här.

För Puma är ett skomärke, inte ett fotbollslag. Skomärken har inte en fraktion våldsbenägna män i hasorna som gör sitt bästa för att spöa skiten ur andra våldsbenägna män bara för att de råkar gilla andra skomärken. Skomärken har inte en faktisk huliganproblematik att hantera, därför kan de i någon mening också ställa sig över den och driva med den i reklamkampanjer.

Det kan inte Djurgården. Tvärtom. Precis som alla som varit på ett stockholmsderby eller läst en dagstidning de senaste 20 åren vet, har Djurgården – precis som AIK, Hammarby och flera av de väst- och sydsvenska fotbollsklubbarna – ett högst påtagligt huliganproblem. De marknadsföringsresurser föreningen har borde de förstås lägga på kampanjer som visar att klubben tar avstånd från huliganism, snarare än att ställa sig bakom den.

Ur det perspektivet blir Djurgårdens nya reklamfilm kort och gott obegriplig. Djurgården Fotbolls evenemangsansvarige Mats Johansson skrev förra året en debattartikel där han ”entydigt” tog avstånd från ”allt våld i samband med fotboll”, och förklarade att Djurgården ”lägger ner mycket stora resurser på såväl förebyggande som beivrande arbete i syfte att förhindra bråk kring våra arrangemang”. Nu använder föreningen män i huligankläder för att locka publik till samma arrangemang.

Djurgården fyller 120 år i år, och har lagom till bemärkelsedagen tagit fram en ny slogan: ”120 år av kärlek”. Idag klingar den lika falskt som en fotbollsfirmas brölande stämmor.

UPPDATERING: Djurgården stoppar reklamfilmen enligt Expressen. I en intervju med tidningen kallar DIF:s ordförande Tommy Jacobsson filmen ”ogenomtänkt”. Kort om kommentarerna nedan också – skriv gärna av er eventuell ilska över att jag är född i Halmstad, men håll det något sånär salongsfähigt.

UPPDATERING 2: För att spara tid och förhastade slutsatser åt en del som kommenterar här: Att jag inte går på Djurgårdens matcher betyder inte att jag aldrig gjort det. Det betyder inte heller att jag inte är fotbollsintresserad. Tvärtom. Jag har med ojämna mellanrum sett allsvensk fotboll på Stadion och Råsunda sedan slutet av 90-talet. Jag har inte gått på matcherna för att jag älskar DIF eller AIK (jag kommer som sagt från Halmstad, HBK är mitt lag), jag har gått på dem för att jag älskar fotboll. Ett av skälen till att det blivit allt längre mellan varven för mig, precis som för många av mina vänner med säsongskort, är att stämningen på läktarna och runt matcherna under tiden blivit allt mer hatisk. Att jag inte skulle ”veta” vad jag talar om stämmer alltså inte. För mig är fotboll helt enkelt motsatsen till vad jag ser i Djurgårdens reklamfilm. Därför reagerar jag – dels genom att skriva det här, men också genom att sluta gå på matcherna. Av publiksiffrorna i Allsvenskan att döma verkar många numera känna som jag.

Johan Wirfält
Promotion

Kreatören är död – länge leve kreativiteten. Om Laurie Anderson, Trisha Brown och Gordon Matta-Clark på Barbican.

Ibland tänker jag att ”kreatör” är vår tids mest urholkade begrepp. Sedan den amerikanske sociologen och ekonomen Richard Florida i mitten av 00-talet lanserade sin teori om den kreativa klassen och placerade vårt kära hemland i toppen på sitt globala kreativitetsindex, har kreativitet – och kanske framför allt ”att främja kreativitet” – blivit modeord.

Exakt hur man bäst främjar kreativitet är knappast solklart. Men det är hur som helst en fras som moderna företag, kommuner, modetidningar – fotbollslag – slänger sig med för att förklara varför just deras arbetsmiljö, stadslandskap, bildreportage eller linimentdoftande omklädningsrum är bäst på att hysa de förmodat fritt skapande individualister som ska bygga framtidens samhälle.

Det är ju jättetrevligt om folk får gå omkring och känna sig gränslösa på jobbet dagarna i ända. Problemet är förstås att sådant snabbt blir en truism. För vem är egentligen emot skapande? Vilket företag vill, åtminstone på pappret, anställa människor som inte är kreativa?

Missförstå mig rätt nu: Det finns antagligen ingenting jag tycker om mer än kreativa människor. Många av mina bästa vänner är i någon mening kreatörer, och fantastiska sådana. Men i samtidens allmänna kreativitetsvurm känns det också som om något ibland glöms bort.

Vi tänker väldigt mycket på att skapa saker, fritt och fint. Vi tänker inte lika mycket på hur vi gör dem, vad de representerar i olika sammanhang eller omgivningar, vad de faktiskt till slut innebär för oss själva och andra. Det har aldrig skrivits så mycket text, arrangerats så många konsthappenings, ritats så många teckningar, designats så mycket mode, producerats så mycket film eller rullats ut så mycket reklam som idag. Folk har med andra ord aldrig varit så kreativa som nu.

Världen har heller aldrig varit så full av meningslös skit.

Det är förstås en insikt som drabbat mänskligheten med jämna mellanrum de senaste, säg, 32 000 åren (ända sedan någon av dåtidens stora kreatörer en dag fick feeling och började rita vattenbufflar på en grottvägg i södra Frankrike).

Men det är samtidigt en insikt som är giltig även idag.

Jag var på en fenomenal utställning för någon vecka sedan, Pioneers of the Downtown Scene på Barbican i London. Där sammanfattas konstnärerna Laurie Anderson, Trisha Brown och Gordon Matta-Clarks 70-tal – ett årtionde när nedre Manhattan levde två parallella liv. Som storstadsslum, och som skådeplats för några av de häftigaste och mest nyskapande verk som 1900-talets konstvärld upplevt.

Staden var scenen: Koreografen Trisha Brown dirigerade dansare på skyskrapornas tak, Laurie Anderson sov på offentliga toaletter och skrev ner sina drömmar, Gordon Matta-Clark riggade upp sig själv i ett klocktorn och tog en dusch.

I ett rum på Barbican visas Laurie Andersons fotoprojekt Fully Automated Nikon där hon, som ”hämnd” mot kåta män som ropade efter henne på gatan, vände sig om och tog en bild på dem med sin pocketkamera. I ett annat framförs Trisha Browns performance Walking on the wall, en sorts upphävning av tyngdlagen i vardagen, tre gånger dagligen. Och på utställningshallens botten finns Gordon Matta-Clarks Open House, en graffititäckt container inredd som en labyrint av öppna och stängda dörrar. Som konstnärer var de mer intresserade av plats och process, av att samverka med omgivningen, än att producera faktiska föremål.

Jag gick omkring på utställningen och drabbades – ja, igen, det är rätt ord – i allt detta av kreativiteten. Eller, kanske snarare, hur Laurie Anderson, Trisha Brown eller Gordon Matta-Clark när de skapade sina verk satte fingret på vad kreativitet verkligen är. Det handlar inte om att rätt och slätt skapa något. Kreativitetens kärna är att våga utmana sina egna trygghetszoner, ta risker, tänka nytt och tänka vidare. Då kan man, som trion på Barbican så vackert visar, skapa något som får människor att se världen på ett nytt sätt.

Det borde vara målet för alla kreatörer.

UPPDATERING: Glömde nämna det igår, men i Dansens hus foajé visas just nu sex filmer med Trisha Browns verk från samma period. Missa inte!

(Bild: Trisha Brown, Roof Piece, 1973. Med benäget tillstånd från Broadway 1602, New York. © Babette Mangolte.)

Johan Wirfält

För Petter Northug är det bara en lek

Om ungefär en kvart börjar Petter Northug och Marcus Hellner sprinta runt Slottet. Jag flög tillbaka till London igår och sitter just nu och surfar runt efter lämpliga livelänkar eftersom SVT Plays direktsändning inte går att se utanför Sverige. Tips emottages tacksamt.

För tio dagar sedan stod jag på en kulle i Holmenkollens skidstadion medan Petter Northug krossade Marcus Hellner på femmilen. Det var enligt plan, kan man väl säga. Min kompis Fredrik Wenzel och jag åkte till Norge och skid-VM med ett enda syfte: Att se Petter Northug bli världsmästare på den mest klassiska av alla distanser på sin egen hemmaplan.

Sedan blir man förstås patriot ändå när man väl är på plats. Ruschen när Marcus Hellner på ett av varven ledde klungan in i stadion, i täten som på en våg som forsade från toppen av hans egen backe, är svår att beskriva. Det är sådana upplevelser man tar morgonflyg med Ryanair för. Så det var trist att Hellner inte höll. Samtidigt: Vi älskar Petter Northug, Fredrik och jag.


Hellnerbacken. För ovanlighetens skull med rätt flagga.

På kullen i Kollen hade vi stämt möte med Sverker Sörlin. Som bekant är även han djupt fascinerad av Northug, han har till och med skrivit en utmärkt bok om det. Efter målgången, medan 100 000 norrmän hyllade sin skidkung och vi traskade mot karavanen av bussar nedanför skidstadion, pratade vi om varför.

Det finns förstås det uppenbara, sakerna som Skandinavien ägnade hela VM åt att analysera. Northugs snabbhet, kondition och acceleration saknar, precis som Sverker skrev på sin DN-blogg efter femmilen, motstycke i skidhistorien. Han kommer föda en ny generation skidåkare, byggda efter nya träningsmetoder, för den som vill vinna mot Petter Northug måste rycka sönder honom utan att gå sönder själv. Tillsammans med attityden och artisteriet, den perfekta tonträff med vilken han stärker norrmän och förargar svenskar, gör det Northug till navet i en skidsport som blivit modern underhållning och behöver en ny typ av individualistiskt självlysande stjärnor.

Men det finns något annat med den här 25-åringen från Tröndelag, något mer grundläggande. Folk brukar jämföra Northug med Zlatan. Det handlar om deras överlägsenhet som idrottsmän och rock’n’roll-inställning till presskonferenser. Det skulle också kunna handla om centrum och periferi, Stockholm och Oslo mot Rosengård och Northugs hemby Mosvik. Oavsett tycker jag om Zlatanliknelsen. Men jag ser också något annat i den: Den kärlek som de här två idrottarna får från barn.

Ingen älskar Zlatan Ibrahimovic som svenska ungar, och ingen dyrkar Petter Northug som Norges tioåringar. Det är, tror jag, där kärnan i deras storhet ligger. Idrott är att övervinna sig själv, att ständigt sträva framåt och att alltid vilja bli bättre. Det är en kamp. Men i allt det där finns också något i grund och botten väldigt lekfullt. Det är kul att hitta på nya saker. Det är spännande att testa sig själv och se hur långt man kan gå.

Det är som en lek.

Barn förstår det, och därför kommer de aldrig känna något annat än kärlek för Petter Northug. Det är när vi blir äldre varelser i ett större socialt sammanhang som vi kopplar på annat. Vi yrar om sportmanship och målgester som egentligen bara är ett uttryck för känslor av glädje. Vi resonerar kring nationell identitet och börjar beskriva sport i samma termer som vi talar om abstrakt expressionism. Inget fel med det, visst finns det något av Jackson Pollocks färgkaskader i kraften i Petter Northugs spurt, och ingen gillar sådana teorier mer än jag.

Men det är också att sätta komplicerade ord på saker som egentligen är väldigt enkla.

Medan vi gick mot busshållplatsen i Holmenkollen pratade Sverker, Fredrik och jag om OS i Vancouver. Sverige vann stafetten då, men vi blev alla tre besatta av Petter Northug. Han hann inte ikapp på sista sträckan. Han började över minuten efter, körde in nästan allt och förlorade till slut med 16 sekunder mot Marcus Hellner. Om han var ett djur då var han ingen varg eller gris, han var alla djur som någonsin sprungit fritt för att det är vad djur älskar att göra. Den stafettsträckan är något av det häftigaste jag sett i hela mitt liv. Petter Northug såg inte direkt ut att njuta. Men det var uppenbart att han gjorde det roligaste han visste.

Den glädjen syntes i varje rörelse.


Fredrik kunde glatt konstatera att ”norska tallar är den enda plats där jag känner mig fri, på riktigt.”

Johan Wirfält

Klungan på Dansens hus krossar publiken. Och Ljust och fräscht.

Ni vet hur det är med clowner: De skrattar på utsidan, gråter på insidan. När Klungan nu intar Dansens hus tillsammans med koreografen Birgitta Egerbladh, ger de oss, kanske en kvart från slutet, ett nytt komikercredo: ”Jag är som en trasig termos. Fin utanpå. Krossad inuti.”

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, som föreställningen heter, börjar i en fantasivärld. Bokstavligen. ”Det här är min fantasivärld”, säger en man (ungefär, jag citerar ur minnet), ”jag köpte den för 20 år sedan. Nu har den tredubblats i värde. Jag går i säljtankar.”

Han är en på många sätt typisk Klungangubbe, lite kufig utan att vara en direkt outsider, med märklig gångstil och dålig rygg. Utspridda runt omkring honom på scenen finns en trång soffa, ett par stiliserade, jättelika fåglar och en lurvig trappa. I bakgrunden står två män med gethuvuden och ansar osynligt ogräs ur luften. Till vänster: En jättelik hund, vaggande och liksom fastgjuten i sin enda klumpiga fot. Hunden kommer snart berätta att den tycker att det är intressant, ”det här med förgängligheten”. Männen med gethuvuden har under tiden förklarat att en av dem måste dö.

Gubben rullar iväg klumpfotshunden till sitt trädgårdsförråd.

Förgängligheten. Döden. Det är där Klungan börjar, jag skulle också säga att det är dit de hela tiden återvänder. Vad gör vi egentligen med den tid vi har? Vi möter mer plågade karaktärer, som en farfar vars fru och son tvingar honom supa sig plakat för att han ska vara rolig inför barnbarnen. Vi möter dem som verkar må bättre, som han i bröderna Lejonhjärta-frisyr och Polarn & Pyret-ränder från topp till tå, en vuxen man som meddelar att han bestämt sig för att sluta vara gosse. Och vi möter det Svarta fåret. Mattias Fransson gestaltar honom, någonstans mellan en bindgalen Stig Larsson och Steve Coogan i rollen som Tommy Saxondale, en sjavigt självhatande intellektuell, en misslyckad aktör, en man som i varje överdriven gest och varje storslaget formulerad fras förbannar den familj som bara sett honom när han är på botten. Hans systerson, en välartad tvåbarnspappa som ser ut som Jimmie Åkesson tittar förundrat på. Han har velat bli familjens nya svarta får sedan 1977, berättar han.

Det är en av de mörkaste och samtidigt roligaste sketcher jag någonsin sett på scen.

Vid det här laget har Klungan lämnat fantasivärlden (gubben fick den kanske såld). Istället växer ett kök fram på scenen, skåpmodul för skåpmodul. Kakorna dukas upp på bordet, spriten kommer fram ur skåpen. Från storslagna drömmar till vardagen runt köksbordet – vi skall alla den vägen vandra. Man skulle också kunna säga såhär: All svensk humor landar för eller senare i köksmiljö. Inget folk tycks så besatt av köket som fast punkt i tillvaron som svenskarna. Om detta handlar som bekant en annan humorshow som just nu drar fulla hus på Berns.

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter och Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms Ljust och fräscht är förstås två helt olika föreställningar. Men de möts i en sorts sökande efter det normala, en diskussion om hur människor får livet att fungera. Ljust och fräscht är, som jag skrev i Expressen härom månaden, fast förankrad i huvudstadens medelklassmylla – ”enda gången någon annan del av världen skymtar är det i ett skämt om en spärrvakt i Rotebro.”

Jag hade lite problem med där, och jag har det fortfarande. Nej, jag kräver inte klassperspektiv av humor. Snarare handlar det om vad jag uppfattar som en mer allmän inskränkthet hos Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. De verkar inte bry sig särskilt mycket om hur livet ter sig på andra platser än dem där det kulturella kapitalet härskar oinskränkt. De kräver, för att formulera det annorlunda, miljöer där deras egen goda smak lyser igenom.

Sven Björklund, Olof Wretling, Carl Englén och Mattias Fransson, däremot, är helt ointresserade av sådant. Det sociala spel som fångar Klungans uppmärksamhet kräver inte närläsning av Sköna hem för att kunna avkodas. De hämtar sina karaktärer från alla bildningsnivåer och ur alla samhällsklasser. Oftare där nere än där uppe. Och framför allt därute.

För det är ju så med Klungans figurer – de är om inte regelrätta stollar så i alla fall ofta på gränsen. Ibland lever de i utanförskap, ibland söker de det själva. Det viktiga är att Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter lyckas skildra allt med samma närhet. ”Empatin i föreställningen är på riktigt”, skrev Jan Gradvall i torsdags, och bortom stor fysisk komik och briljant text är det där Klungans slutgiltiga storhet ligger. När det gått en och en halv timme på Dansens hus har de kanske inte flugit över scenen i fruktansvärda hastigheter, bokstavligen. Däremot: Varje tillstymmelse till distans mellan publik och de mer eller mindre knasiga figurer som befolkar scenen har flugit sin kos. Vi är en del av dem och, förstår vi, vi har alla något av det där i oss själva.

Det är så fint att man går sönder.

(Foto: Dansens hus/Andreas Nilsson)

Johan Wirfält

Gallianogate skördar oväntat offer: Tommy Hilfiger utpekas felaktigt som rasist av museichef i Göteborg

Gallianogate får återverkningar även i den svenska kulturvärldens innersta. Ted Hesselbom, chef på Göteborgs designmuseum Röhsska, meddelade under förmiddagen att man nu stuvar om i sin pågående modeutställning Cocktail, där bland annat en galaklänning designad av John Galliano ställs ut.

”Vi gör nu om vår utställning och skapar en ‘Hall of Shame’ där gallianoklänningen visas och kopplar den till historiska händelser av liknande art inom modevärlden som till exempel Chanels och Hugo Boss kopplingar till Nazityskland eller Tommy Hilfigers uttalande på sent 90-tal”, skriver Ted Hesselbom i ett pressmeddelande mindre än ett dygn efter att John Galliano fått sparken från Dior på grund av förra veckans antisemitiska haranger.

Vaket av Röhsska, får man säga. Till och med en smula yrvaket. ”Tommy Hilfigers uttalande på sent 90-tal” som Ted Hesselbom refererar till, och som utifrån pressmeddelandet att döma alltså är en del av museets nya Hall of Shame, existerar nämligen inte.

Tvärtom: Det är en av den moderna amerikanska modehistoriens mest kända faktoider.

Jag minns runt millenieskiftet, Tommy Hilfiger började dala i popularitet i de hip hop-kretsar som under 90-talet gjort varumärket synonymt med bling och hårda storstadsghetton. ”Man kan inte köpa Tommy längre”, sa mina kompisar, ”har du inte hört?”

Den amerikanske designern, påstod de, hade nyligen kommit ut som rasist. I en intervju hos Oprah Winfrey som slutade med att talkshowstjärnan skällde ut honom, hade Tommy Hilfiger tydligen önskat att svarta människor skulle sluta köpa hans kläder eftersom det gav varumärket dålig image.

Jag försökte kolla upp det där, men hittade aldrig någon Oprahintervju med Tommy Hilfiger. Rasistryktet, däremot, levde kvar. Under 00-talet växte det i styrka, snart var det en vedertagen gatusanning. Till slut blev Tommy Hilfiger tvungen att offentligt gå ut och dementera. Platsen han valde var passande – Oprah Winfreys program. Det var, visade det sig, första gången designern gästade Oprah. Större delen av intervjun handlade om ryktet och hur det skadat honom och hans varumärke. Som sig bör hos Oprah blev Tommy Hilfiger nästan gråtmild. Oprah WInfrey avslutade:

”Nästa gång någon skickar dig ett email eller nämner det här ryktet, vet du vad du ska säga då? Du ska säga att det är ‘en stor fet lögn’”.

Ted Hesselbom anses härmed underrättad.

(Hela Tommyintervjun nedan. Hittade bara version med spansk voiceover på Youtube men hans och Oprahs samtal går bra att urskilja ändå)

YouTube Preview Image

UPPDATERING, 3/3: Jag har nu på morgonen pratat med Ted Hesselbom (som jag inte nådde igår). Han säger:

”I Hall of Shame beskriver vi ryktet om Tommy Hilfiger som ett annat ryktesfenomen. Vi skriver inte att det är sant, vi skriver att han har förnekat det precis som John Galliano förnekat det rykte som omgärdar honom.”

UPPDATERING, 3/3, del 2: SVT:s Kulturnyheterna intervjuar Ted Hesselbom om utpekandet av Tommy Hilfiger.

Johan Wirfält

Till Rupert Murdochs försvar

Jag känner ingen som jobbar på Timbro. Därför känner jag, såvitt jag vet, heller ingen som inte hatar Rupert Murdoch. För människor i Sveriges murvelbransch är den australiensiske mediemogulen så nära ondskan personifierad man kan komma. I de synligaste delarna av Rupert Murdochs livsverk Newscorp – Fox News, brittiska tabloider som The Sun och News of the World – har samtliga av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets medieavarter givits sin renaste form: konsekvent underblåsande av konflikter för dramatisk effekt; snuttifiering och förytligande; politiska partsinlagor kamouflerade som neutral nyhetsrapportering.

Marina Hyde, kolumnist på Guardian och en av mina favoritskribenter, sammanfattade antagligen den allmänna meningen ganska väl när jag intervjuade henne i höstens nummer av SID.:

Jag började på The Sun, sedan hamnade jag på Guardian lite av en slump. Idag skulle jag aldrig kunna jobba för The Sun, The Times eller någon annan tidning som Rupert Murdoch äger. Jag hatar verkligen honom. Och jag tycker att jag har råd att inte jobba för honom av princip, även om jag skulle tjäna mycket mer pengar om jag skrev för The Times. Nu har jag friheten att skriva vad jag vill istället, utan att behöva följa någon politisk linje.

Problemet för Marina Hyde är alltså inte att Rupert Murdoch äger nyhetsmedier. Problemet är att han politiserar dem. Igår var Martin Aagård, också en av mina favoritskribenter, inne på något liknande i Aftonbladet. I en artikel med rubriken Kriget mot SVT skriver Aagård:

I måndags köpte mediegiganten Rupert Murdoch tv-bolaget Shine Group av sin dotter Elisabeth Murdoch för 4,3 miljarder kronor. (…) Kanske var affären bara en ekonomisk fint inom familjen, men resultatet blev i alla fall att Rupert Murdoch – den ärkekonservative medieoligarken som aldrig tvekat att utnyttja sina kanaler för politiska syften – för första gången klev in på den svenska mediemarknaden.

Därmed har Rupert Murdoch skaffat sig kontroll över Nordens största tv-producent Metronome, som i sin tur äger Meter television, Stockholm–Köpenhamn, Filmlance, Friday TV och 1000 apor – produktionsbolag med tv-succéer som Idol, Bonde söker fru, Hollywoodfruar, Så ska det låta, Stjärnorna på slottet, Ensam mamma söker, Schulman Show, Filip och Fredriks samtliga program och annat på sin cv.

”Samtidigt”, skriver Martin Aagård, ”rycker Lena Adelsohn Liljeroth ut på ett korståg för att motverka osund konkurrens i den svenska tv-underhållningsbranschen.”

Vad har då Rupert Murdoch med detta att göra? Just ingenting, ska det visa sig. Det enda som kopplar honom till kulturministerns planer för SVT tycks vara att båda bekänner sig till en politisk ideologi till höger om mitten. För ur en konkurrens- och ägarkoncentrationssynpunkt är det knappast konstigare att Murdochsfären, tidigare oetablerad i Sverige, nu äger Metronome än att före detta ägaren Schibsted gör det. Snarare tvärtom – Schibsted sitter som bekant redan på en rätt rejäl bit av den svenska mediekakan (exempelvis Aftonbladet).

”Det återstår att se hur intresserad Rupert Murdoch är av att detaljstyra svensk tv-underhållning, men man kan konstatera att han sedan i måndags äger stora delar av den”, skriver Martin Aagård.

Ja, det kan man konstatera. Eller så kan man – givet hur Rupert Murdoch agerat under sina hittills 60 år i mediebranschen – anta att han har viktigare saker för sig än att diktera innehållet i de underhållningsprogram som ett ur ett större New Corp-perspektiv extremt marginellt nordiskt tv-bolag producerar. Så länge Metronome levererar sin förväntade vinst lär Rupert vara nöjd.

Det är det här som är problemet med Rupert Murdoch-hatet. Som ingen annan 80-åring på planeten fungerar han som ett rött skynke för tänkande människor som tycker om kultur. Hatet mot honom får normalt nyktra journalister att göra precis vad de själva anklagar Rupert Murdoch för. Det politiserar dem, täcker deras ögon med skygglappar.

Det får dem att kasta allt kritiskt tänkande över bord.

Om vi börjar med vad som brukar lyftas fram som det främsta exemplet på Murdochimperiets ondska kan vi säga följande: Fox News är en knasig kanal som förändrat det amerikanska tv-landskapet till det sämre, ja. Men den startades inte först och främst av politiska skäl, utan av ekonomiska. Rupert Murdoch såg en lucka i marknaden för känsloladdade och visuellt sprakande tv-nyheter, med andra ord en möjlighet att tjäna pengar. Fox uppenbart konservativa agenda kommer först i nästa steg.

När det gäller brittiska tabloider finns det också anledning att ifrågasätta den gängse bilden av Rupert Murdoch som den stora boven. Sant är att The Sun och News of the World alltid tagit tydlig ställning politiskt. Sant är också att detta är en del av den brittiska tidningstraditionen, så var det långt innan Rupert Murdochs inträde på Storbritanniens mediemarknad under 60-talet och så kommer det fortsätta när han gått ur tiden.

Sammanfattningvis: Hav förbarmande med den gamle mannen. Lika lite som Martin Aagård eller Marina Hyde är jag en vän av låtsat neutral journalistik. Just därför är det viktigt att inte tappa riktningen bara för att det röda skynket News International hålls upp framför ögonen.

För någon gång i halvseklet gör Rupert Murdoch bra saker, också. Vad vet jag, det kanske bara är avledningsmanövrar. Men gillar man kvalitativt tv-drama, och det gör man ju, är det till exempel trevligt att han startat tv-kanalen Sky Atlantic i Storbritannien nu i vår. Där sänds fina, dyra, högkvalitativa produktioner som Mad Men och massor av HBO-serier. Sky Atlantic har dessutom finansierat produktionen av Hit and Miss, en kommande brittisk dramaserie som åtminstone lovar att vara nyskapande rent könsrollsmässigt: Den handlar om en transsexuell yrkesmördare som snart ska genomgå könsbyte.

Och när vi talar finansiering: För att få sända HBO:s serier på brittisk mark exklusivt under de kommande fem åren betalade Sky Atlantic enligt uppgift över en och en halv miljard kronor.

Det blir åtminstone något avsnitt Boardwalk Empire av de pengarna.

Johan Wirfält